Göran Schildt Regatta 2016

Publicerat: 10 december, 2016 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 8 kommentarer

September – Oktober/October 2016  Leros – Patmos – Lipsi

The Göran Schildt Regatta 2016 was great fun for the 25 participating boats and crews – six in the racing and 19 in the cruising class. This year Ayfer´s crew sailed as crew onboard s/y Froggy with skipper Pelle and helmsman Lou-Lou. After three legs (Leros – Patmos, Patmos – Lipsi and Lipsi – Leros) Froggy finished as over all 6th in the cruising class. The situation onboard Froggy became dramatic when skipper Pelle during the second leg got an acute appendicitis and after landing in Lipsi was brought to Leros hospital for surgery. The third leg back to Leros we sailed without ordinary skipper and helmsman onboard. After the regatta we only made a minor trip to Kalymnos with Ayfer before we began to prepare her for being lifted up for the winter in Leros Marina Evros. Finally Svante got enough time to replace the hoses in the forward toilet with an odor tight sanitary hose – a job that has been postponed a couple of times.

We wish all readers of our blog a Merry Christmas and a Happy New Year with fair winds!

Vi önskar alla läsare av ”Segling med s/y Ayfer” en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År 2017!

Toivotamme kaikille blogimme lukijoille Hyvää Joulua ja Onnellista Uutta Vuotta 2017!

Nina & Svante

Eftersom Ayfer med centerbord och dubbla förstagsrullar inte lämpar sig för kryssdueller före mållinjen i trånga grekiska hamninlopp, var vi glada över möjligheten att under Göran Schildtregattan detta år gasta på s/y Froggy med kapten Pelle och styrman Lou-Lou. Då vi under regattaveckan hade besök av Tua och Peter från Finland, beslöts att Peter och Svante seglar på Froggy och Tua och Nina följer med regattasvansen med bruk av färjor och hotell.

Före skepparmötet och invigningsprogrammet måndagen den 12 september hann besättningen med en liten tur på Lakkiviken för att kolla båt och utrustning inför racet. Bland annat konstaterade vi att det är viktigt att kolla säkerhetsspärrarna på samtliga pentryluckor – tack och lov var det bara ett par tefat som kraschade då innehållet i ett skåp åkte ut på provkryssen! Justering av skotpunkter och botteninspektion med rengöring av rodret hann vi även med.

Vid den högtidliga öppningsceremonin på teatern i Lakki talade bland annat Christine Schildt och Finlands ambassadör i Aten, Pauli Mäkelä. Benny Törnroos med familj stod för finländsk musik- och mumintrollsunderhållning medan kulturföreningen Artemis stod för de grekiska inslagen.

Vi fick en fin start i Leros och höll de flesta båtar bakom oss, även då vi kom ut från Lakkiviken och mötte rätt grov sjö i 8-10 m/s från nordväst. Efter litet trimmande fick vi fin gång i kryssen och jobbade på för att ta oss till Patmos. Trots att ankaret i fören var säkrat kom det småningom loss då Froggy ideligen doppade nosen i vågorna. Händige Peter fixade saken under en utflykt till fören som kostade honom ett par blöta skor.

Efter drygt fem timmar med Lou-Lou mestadels vid rodret och byte av ett brustet genuaskot närmade vi oss mållinjen i Patmos. 22 sjömil hade blivit 33 på kryssen och vi insåg att vi alltjämt befann oss bland de främsta båtarna. Inte illa för en bullig cruisingbåt med 1,5 meter djupgående och gamla segel!

På väg mot Patmos hade vi upprepade gånger mött svenskflaggade s/y Constantia på krysslagen. Då vi närmade oss mållinjen artade det sig till en riktig duell med flera slag i vinden som blev svag i närheten av mållinjen. Constantia lyckades i varje fall lägga det sista slaget så att vi fick lov att ge plats för henne då hon skulle korsa mållinjen för styrbords halsar. Då vi lovade upp för att ge plats tappade vi all fart och trots att målbojen befann sig endast några meter bort fick vi inte tillräckligt med vind i seglen för att kunna segla över mållinjen utan att driva över bojen. Så vi fick backa ut och ta ett ärevarv och göra om hela målgångsbestyret. Förargligt!

Väl framme i hamnen i Patmos visade det sig att en turkisk eskader hade lagt beslag på hela den del av kajen som reserverats för båtarna i Göran Schildtregattan. Varken röda reserveringstejpar eller hamnpolis hjälpte; de turkiska båtarna låg där de låg. Det betydde att vi fick lov att tränga in oss på olika ställen där det fanns någon ledig plats i hamnen. När allt kom omkring gjorde det ändå inte så mycket, för vi tillbringade kvällen med gemensam måltid på en strandrestaurang vid ett varv längre söderut på ön. Turligt nog fanns där en marinshop som kunde hålla tillfälligt öppet, så att kapten Pelle kunde inhandla två nya genuaskot.

Vid frukosten i Patmos sade Pelle att han inte kände sig riktigt bra i magen. Då vi lämnat kajen och hissat på försvann Pelle under däck, för att nästa gång blek om nosen titta upp i sittbrunnen halvvägs till Lipsi.

Etappen Patmos-Lipsi var en slörbog där det handlade om att komma till inseglingen till Lipsi så fort som möjligt.

På väg in till Lipsi fick vi återigen en kryssduell med Constantia i allt lättare vind. Vi gjorde ett par riktigt lyckade slag och kom långt före till närheten av målbojen. Men sedan blev det tvärstopp igen och Constantia kunde stolt segla över mållinjen medan vi försökte fånga litet vind…

Efter målgång steg Pelle upp för att sköta kaptenens plikt att backa skutan intill kajen. Men sedan blev det bråttom. En läkare i en av grannbåtarna undersökte Pelles allt mer ömma buk och beordrade transport till sjukstugan på Lipsi, därifrån man omedelbart skickade Pelle till Leros sjukhus för närmare undersökning. Styrman Lou-Lou följde med kapten till Leros och vi fick gå till tävlingsledningen och anmäla förändringar i besättningen. Så fick Nina och Tua lämna regattasvansen och mönstra på…

I Lipsi vankades det strandparty på kvällen med sång och musik av Benny Törnroos med svärsonen Simon och några seglare med gitarrer och ukuleler ombord. Detta var kvällen gitarrvirtuosen Pelle sett fram emot.

Vid starten av tredje etappen i Lipsi höll vi oss på behörigt avstånd från de andra båtarna – med målsättningen att segla vår ”lånade” båt tillbaka till Leros i oskadat skick. Froggy hade ju tillbringat hela förra vintern på reparationsvarv. Då vi väl befann oss så långt till styrbord beslöt vi oss för att gå vägen runt småöarna utanför Lipsi, även om vi såg att nästan hela klungan valde vägen innanför öarna.

Detta visade sig vara en dålig strategi då vi inte fick den friska vind vi hade hoppats på. Då vi väl återknöt till de andra båtarna i norra ändan av Leros befann vi oss nästan sist i raden. Nu hade vi en fördel i att vi redan tidigt spirat ut genuan och övat oss i att styra med minimal broms. På vägen söderut längs Leros västsida gick vi förbi några båtar.

Väl inne på Lakkiviken med sträckbog mot mållinjen fortsatte vi vår jakt på konkurrenterna. Sällan har vi trimmat och styrt så intensivt. På den sista sjömilen gick vi förbi fem eller sex konkurrenter som alla tvingades slå på Lakkiviken, medan vi utnyttjade de hårda vindbyarna till att ta oss upp mot lovart och undvika att behöva slå. Helt lyckades vi inte utan fick lov att göra ett slag tjugo meter före mållinjen. Trots vårt misslyckade vägval blev vi nia på denna etapp. Då vi på kvällen fick resultatlistan såg vi att vi hade behövt vinna etappen för att bli femma totalt. Det var skönt att vårt schabbel med vägvalet inte påverkade Froggys slutliga placering som sexa av nitton båtar i klassen.

Och framför allt: Froggy var intakt då hon parkerades på sin plats i Leros Marina i väntan på skepparens återkomst!

Avslutningsfesten med prisutdelning vid Nautical Club of Leros bjöd på god mat och trevlig samvaro mellan besättningarna på de deltagande båtarna. När allt kommer omkring är Göran Schildt Memorial Race mera ett evenemang för trevlig gemenskap och kulturutbyte än kappsegling på blodigt allvar. Även om de flesta deltagarna kommer från Finland och Sverige, deltar varje år åtskilliga båtar under annan flagg – grekisk, turkisk, brittisk, italiensk, norsk mm.

Då vi kommit i land fick vi höra att Pelle legat på operationsbordet just då Lou-Lou stod på kajen i Leros och hejade på vår slutspurt. Dagen efter avslutningsfestligheterna på Nautical Club i Leros var det dags för besättningen att inspektera kapten på hospitalet. Då han väl blivit av med det krånglande bihanget var Pelle sitt vanliga ordlekande jag igen. Här vilade med andra ord inga sorger, även om rumshygienen inte var på topp. Det var däremot personalen som välkomnade vår anstormning till avdelningen.

Efter regattan hade Tua och Peter ett par dagar kvar på Leros, vilka vi utnyttjade till att åka runt på ön. De hade besökt Leros flera gånger under 90-talet och förundrades över hur fint ön och dess samhällen hade utvecklats sedan dess.

Den 17 september bröt det ut en skogsbrand på en av uddarna nära Leros Marina. Med förskräckelse såg vi hur röken och elden sökta sig i riktning mot flyktingförläggningen som ligger inne i viken. Tack vare insatser med bland annat brandflyg lyckades man få elden under kontroll så att ingen kom till skada.

Innan det var dags att börja förbereda Ayfer för vinterupptagningen gjorde vi en utfärd till Emboriosviken på västsidan av Kalymnos, där vi fick en trevlig kväll tillsammans med besättningarna på s/y Elina och s/y Swona.

Då vi tog ned storseglet fick vi så mycket glasfiberflis i fingrarna från lattorna i seglet och segelpåsen att det blev dags att göra något åt saken. Då lattorna under vintrarna legat på däck i solen har ytan blivit torr och fnasig. I ”hardware shop” i Lakki inhandlades en färg som ger en plastig fin yta för 5,50 euro. Vi får se om den håller vad de lovade… Nu förvarar vi i varje fall lattorna inne i bommen i skydd för solen (efter tips av Peter på Ovni 445 s/y Ilja). Tänk att vi inte kommit på den idéen själva under alla de år lattorna tillbringat vintrarna på däck!

Inte bara båtar utan även gitarrer behöver underhåll. Inte ens en gitarrist av Pelles kaliber spelar gärna på en gitarr med endast fem strängar.

Tack vare Pelles lokalkännedom i Lakki kunde nya strängar inhandlas och appliceras följande dag.

Leros War Museum Tunnel – eller Tunnelmuséet som det kallas – har varit stängt för renovering under en längre tid. Nu hade det öppnat igen och vi var nyfikna att besöka muséet som vi hört så mycket om.

Man kan lätt tillbringa lång tid i Tunnelmuséet då man börjar läsa de intressanta dokument som ligger framme och titta på alla de föremål man ställt ut.

I Tunnelmuséet finns en hörna med visning av filmen om slaget om Leros. Tyskarna anföll ön i slutet av september 1943. Striderna pågick intensivt ända tills de allierade var tvungna att kapitulera i mitten av november.

I början av oktober var det dags för ”lifting out of the water” – alltid lika spännande!

Tvätt av botten och centerbord. Detta år bad vi dem vara försiktiga med trycktvätten så att inte all bottenfärg slits av. Om bara färgen får sitta kvar brukar det räcka med målning vart tredje år med endast litet punktförbättring på vissa ställen däremellan.

Denna vinter hamnade Ayfer på paradplats framför Skippers´ Bar och toaletterna. Bra med kort väg både till påfyllning och tömning då man bor ombord. Med endast tjugo meter till toaletten kan den även besökas nattetid!

Apropå toalett. Äntligen hade vi så mycket tid på land att Svante kunde ta itu med bytet av slangarna på vår främre toa. Eftersom den är färskvattenspolad har den inte slaggat igen trots åtta års användning, men icke desto mindre har oangenäm lukt trängt ut genom slangarna. Då vi bytte till en slang av hög kvalitet i bakre toan för några år sedan blev det slut på lukten direkt. Men då främre toan fungerat har bytet kunnat skjutas på. I synnerhet som slangarna sitter så svåråtkomligt att man skulle behöva dubbelt så långa armar och halva inredningen dessutom måste plockas isär. Men nu hade stunden äntligen kommit. Halvtidsresultatet kan beskådas på bilderna nedan.

Vi ser fram emot sjösättningen av Ayfer på Leros våren 2017. Vi har ännu inte bestämt oss för om vi ska tillbringa en säsong till i den grekiska övärlden eller vända stäven västerut.

Den värld vi seglade ut i år 2011 finns inte längre. I den nya värld som kommit i stället känner vi ibland inte riktigt igen oss. Efter allt vi fått uppleva i år – kriget i Syrien, Erdogans utrensningar i Turkiet, Brexit, Trump – hoppas vi att utvecklingen i världen tar en ny och bättre vändning under år 2017.

 

 

 

---

The Noble Art of Doing Nothing eller konsten att komma ned i varv

Publicerat: 6 september, 2016 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 1 kommentar

Juli/July – September 2016   Archangelos – Samos – Agathonisi – Maratho – Lipsi

After three weeks full of nice adventures in Canada (Montreal, Quebec, Vancouver, Okanagan Valley, Rocky Mountains and Calgary) and a couple of busy weeks in Sweden and Finland, we said ”Let´s have no big ambitions for this summer’s sailing”, when we returned to Ayfer in Leros in the beginning of July. With the exception of some intense days with a rental car on Samos and a short period with Ayfer turned into a floating office for handling some urgent things at home, we have done well as amateurs in ”the noble art of doing nothing”! Posidonia Bay in the South-East tip of Samos became our ”refugium” for several weeks. ”How can you just sit there in the same spot, isn´t it driving you crazy?”, some co-sailors say. But the spot isn´t the same, it changes all the time and there happens a lot, almost too much during the busy holiday weeks. And there happens a lot in the bigger world around us, not at least behind the beautiful Turkish mountains two miles away from us on the other side of the sound dividing Greece from Turkey. For Nina this is the ultimate form of living aboard a sailing boat. The boat is swinging around the anchor dug in a sandy bottom, that we can see through clear green water. We can swim as much as we want and the bay with the beach and two tavernas on the shore and a small white chapel on a hill is slowly sinking into our minds and becoming one of these places to which we have a very special relation. Moving slowly at a pace that makes it possible to build relations to people and places is an underestimated form of sailing today. After three lovely weeks in Posidonia we spent some good time in Agathonisi, Maratho and Lipsi islands before returning to Leros for having guests onboard during the Göran Schildt Regatta week in the middle of September.

Då vi efter våra Kanadaäventyr återvände till Ayfer i Leros marina i början av juli hade vi turen på vår sida. Efter två veckor av ihållande kraftiga meltemivindar blev det en paus i blåsandet, så att vi kunde slå i våra segel och motorsegla norrut till Samos i svaga sydliga(!) vindar.

På väg till Samos stannade vi en extra dag i ankarviken vid Arkhangelos, för att Svante skulle hinna plocka ihop vår watermaker till vilken vi beställt en reservdel från Frankrike.

När vi kollade väder och nyheter på morgonen innan vi sedan kastade loss för de drygt 30 sjömilen till Samos blev vi lätt chockade då vi läste om nattens försök till militärkupp i Turkiet. Trots att vi dagligen följer utvecklingen och händelserna i Turkiet med stort intresse, blev vi förstås tagna på säng (liksom den turkiska underrättelsetjänsten…).

Då vi närmade oss Samos kom vi allt närmare den turkiska kusten. Vi följde noga rapporteringen i radio och på nätet om det som pågick bakom de vackert skimrande turkiska bergen. Under det senaste året har allt flera seglare lämnat Turkiet. På det sätt som de sedan ett par år pågående utrensningarna av oppositionella accelererat nu efter kuppförsöket, är det stor risk för att även allt större skaror av turkar och kurder börjar fly från landet.

Efter ett dygn för ankar i den yttre hamnen i Pythagorion, den vackra antika huvudstaden på Samos, satte de nordliga meltemivindarna igång igen. Vi beslöt därför att gå till närbelägna Samos Marina för att kunna hyra bil några dagar och bese Samos med Ayfer liggande tryggt i marinan.

Från den idylliska bergsbyn Vourlites på norra Samos fick vi en trevlig promenad till klostret Moni Vronta på 460 m höjd.

Högt i bergen strax väster om Vourlites ligger bergsby, Manolates, dit man kommer längs en smal slingrande väg med många hårnålskurvor. Manolates kombinerar pittoresk miljö med vidunderlig utsikt.

Skogsbränder är tyvärr inte ovanliga på de grekiska öarna, där det går månader mellan regnvädren. Så här ser det ut på ett stort område sydost om Samos stad som brandhärjades i början av juli i år. Just då låg vi på Leros och vaknade på natten av lukten av brandrök. De kraftiga nordliga vindarna förde röken söderut över bland annat Leros.

Det är inte bara bränder som gett invånarna på Samos bekymmer i år. Till följd av att så många båtar med flyktingar landade på Samos förra året har turisterna sökt sig till annat håll. Ännu i början av sommaren låg turistnäringen enligt uppgift nere med över 60 %. Fastän folk vid det här laget säkert har nåtts av informationen att inflödet av migranter efter avtalet med Turkiet så gott som upphört, har flyg- och resebolagen inte kunnat reagera på den nya situationen tillräckligt snabbt för att säsongen för hotellen och restaurangerna på Samos skulle kunna räddas.

Vid en mindre väg inåt landet på östra Samos träffade vi på ett inhägnat upplag med skrotbåtar. Åtminstone en del av gummibåtarna liknade de sönderskurna flyktingbåtar vi sett tidigare. Eftersom allehanda flytetyg använts i flyktingtrafiken mellan Turkiet och Grekland är det tänkbart att en del av dem hamnat på det här upplaget. Åtminstone båten på bilden nedan har ett namn som kommit väl till pass.

I ändan på en slingrande ”Kalle Anka-väg” högt uppe på Samos nordostudde ligger Zoodochos Pigiklostret. Tyvärr var klostret stängt då vi kom dit. Vi fick i stället njuta av en storslagen utsikt över de östra vikarna på Samos med Turkiet i bakgrunden.

Samos är en av de grönaste öarna i Egeiska havet. Tillsammans med Kreta har Samos de bästa förutsättningarna för odling av grönsaker, frukt och vinrankor. Både Samos och Kreta är ju kända för sina goda viner. På den norra delen av Samos finns även områden med skog – rena rama djungeln tyckte vi.

Litet väster om hamnstaden Karlovasi på nordvästra Samos finns Potami vattenfall, som man når om man vandrar genom urskog längs, över och i en liten bäck. Eftersom vi inte var rustade för att vada den sista biten fram till själva vattenfallet, blev det osett för vår del. Men vandringen längs och över bäcken på skrangliga broar var trevlig och spännande.

Då vi seglar för att färdas en längre sträcka, hör det till att stanna endast en eller två nätter i de flesta hamnar. Charmen med att färdas långt är att hela tiden komma till nya och spännande platser. Men då vi seglar ett antal veckor utan att behöva komma någonstans tänker vi på ett annat sätt. Då stannar vi gärna till för en litet längre tid på någon eller några platser. Ibland är det väder och vindar som gör att vi stannar länge, ibland vill vi bara helt enkelt inte dra upp ankaret och segla vidare innan det känns att vi är färdiga med den platsen.

”Det gäller att komma in i Ninabolunken”, säger Nina och refererar till sin barndoms sommarviste, där hennes mamma värnade om att gäster och husfolk skulle kunna falla in i ett slags tid- och kravlöshetens lunk.

Ibland brukar vi skoja och säga att idealet, då man kommer till en ny hamn, är att den första dagen bara sitta kvar i båten och förundrat se sig omkring. Den andra dagen kan man sedan stiga iland och på den tredje rent av företa sig något…

Med åren har vi kunnat konstatera att de platser där vi stannat litet längre tid har fått en alldeles särskild plats i våra hjärtan. Även om segelbåtens 5-7 knop ju inte precis innebär att färdas med svindlande fart, känns det som att själen bättre hinner ikapp kroppen då man stannar till för ett tag och hinner ”ta in” den miljö och ofta spektakulära natur man befinner sig i. Relationer byggs över tid, det gäller både människor, samhällen och miljöer.

Ibland möter vi medseglare, både manliga och kvinnliga, som säger att de aldrig kan stanna mer än ett par dagar i samma hamn. Variationerna är många: Det rycker i seglarnerverna, man får hamnröta, vill vidare, blir rastlös osv. Visst, vi känner så väl igen rastlösheten även hos oss själva, men njuter ändå storligen av de gånger vi lyckas motstå den och stannar upp för att få ro i kropp och själ…

I Posidoniaviken låg vi för ankar i tre och en halv vecka. Härligt!

I Posidoniaviken finns två tavernor. Den ena är stor, väletablerad och turistisk. Den andra startade för sex år sedan och ser inte ut för mycket av denna världen. Men maten på uppstickaren Marias taverna är fin. Trevligt upplagd och välsmakande tack vare omsorgsfull tillagning och varierad kryddning! Då vi hade ärende till postkontor eller dylikt kunde vi följa med Maria in till Vathi, som hon besökte flera morgnar i veckan.

Tack vare en vattenpost på kajen kunde vi använda vårt dyrbara tankvatten till annat än att skölja saltet av oss efter våra flera simturer per dag. Varje gång vi kom in till Marias taverna och den lilla minimarketen i viken, där vi kunde handla bl.a. solmogna fikon, passade vi på att fylla 30 liter vatten i våra dunkar.

Trafiken utanför Posidoniaviken bestod inte bara av turbåtar och lättare nöjestrafik. Även kryssningsfartygen på väg till eller från turkiska Kusadasi (med turistmagneten Efesus) tog gärna rutten genom det smala sundet mellan Samos och Turkiet.

En måndagsmorgon då de flesta turkiska segelbåtar lämnat viken efter helgen, fick vi tidig påhälsning av den grekiska kustbevakningen. ”Ayfer, Ayfer” ropade de i megafon, men ville ändå inte komma ombord och titta på våra papper då de väl fått oss på benen. De ville bara veta om vi varit i Turkiet. Varför de aldrig besökte viken då den var full av båtar från Turkiet förstår vi inte. Kanske finns det en tyst överenskommelse att man inte ska störa de turkiska gästerna!

Då vi ligger en längre tid spänner vi gärna upp vårt sol- och regnskydd för fördäcket, som Suleyman i Finike sydde till Ayfer. Dels kan däcksluckorna stå fullt öppna dygnet runt och låta vinden komma in i båten, dels dämpas solvärmen på däcket. Det blir svalare ombord och det gör ingenting om en regnskur överraskar. I sommar har vi dock inte sett ett enda regnmoln.

Efter de sköna veckorna i Posidoniaviken återsåg vi vårt ankare som legat nedbäddat i bottensanden. Stäven vändes nu mot Agathonisi, som ligger söder om Samos.

I Agathonisi kunde vi tack vare vårt grundgående backa in mot den lilla kajen längst inne i viken. Även om Svante gladde sig över att vara förtöjd endast tio meter från minimarketen med glassbox utanför dörren, blev glädjen inte långvarig, då det till följande kväll utlovats vind otjänlig för hamnen i Agathonisi.

Agathonisi är en liten ö med ett litet samhälle. Därför är det lätt att förstå att situationen var besvärlig förra året då massor av flyktingar kom till ön.

Vid bryggan och bojarna utanför Pantelis taverna på Maratho i Arki-arkipelagen var det livligt även i slutet av augusti. Bojarna (röda) hade fått nya bojtyngder, kättingar och mooringlinor i år. Här ligger man tryggt i de flesta väder!

Lipsi, som även i år utgör etapphamn i Göran Schildt Racet, har en trivsam hamn som många gärna besöker. På kvällarna fylls ofta yttre sidan av piren med lyxiga turkiska guleter, som ligger i ankarvikarna under dagarna. Detta bidrar till att ouzerierna och tavernorna vid strandkanten på kvällen är välbesökta.

På Lipsi är det lätt att finna trevliga vandringsvägar med vackra vyer. En kväll kom vi till två nybyggda hus till salu med utsikt över Leros i söder, småöar och öppet hav i sydväst och väst och solnedgång över Patmos i nordväst. Fantastiskt vackert. Avigsidan blev synlig då man riktade blickarna mot närmaste grannen bakom husen – ett upplag för bilar och maskiner som inte såg ut att vara av senaste modell! (Nej, vi ska inte köpa hus i Grekland!)

Under vår vecka på Lipsi inträffade två lokala fester, som gav färg och liv åt Lipsi under två dagar och nätter. Den första festen hade kyrklig anknytning, den andra var Lipsis vinfestival. Den gemensamma nämnaren för festerna var grillad mat och dans och musik långt inpå natten.

På väg tillbaka till Leros är en natt för ankar i Arkhangelos ett måste. Den här gången blev det extra trevligt då vi träffade på en finskflaggad katamaran med finlandssvenska Tom och österrikiska Beate ombord. Det blev en trevlig kväll på tavernan. Trots att de bor i Österrike talar även Beate svenska. Det visade sig att Tom och Svante hade gått i samma skola i Borgå.

 

Eftersom vi hade det så trevligt i Arkhangelos passade Beate och Tom på att besöka oss då vi kommit tillbaka till Leros Marina.

I skrivande stund ligger vi i Leros Marina och laddar upp inför Göran Schildt Regattan nästa vecka. Vi deltar inte i racet med Ayfer, som med dubbla förstagsrullar och centerbord inte är lämpad för kryssande genom smala hamninlopp. Under regattaveckan får vi sällskap av Tua och Peter från Finland. Tanken är att Peter och Svante under regattan gastar på svenska S/Y Froggy medan Tua och Nina hänger med som regattasvans.

---

Sjösättning och grekisk påsk på Leros / Launching and Orthodox Easter in Leros

Publicerat: 3 maj, 2016 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 7 kommentarer

April – Maj/May 2016  Leros

After two weeks of ordinary maintenance work in mostly warm and nice weather Ayfer was launched and tied to her berth in Leros Marina Evros. Friends from Finland spent one week in Lakki (Hotel Artemis – guests onboard is no hit the days before and after getting back into the water). As more and more sailors came back to their boats the social life in the marina got more busy. The highlights during our weeks in Leros were a lunch with Christine Schildt and the Finnish sailors in the marina and the celebration of Orthodox Easter, which dominated the life in Leros for many days.

Vi hade reserverat gott om tid för vårunderhållet på Ayfer, vilket gjorde att vi kunde göra jobben i lugn takt och oftast bara under en del av dagen. Eftersom värmen kom samtidigt som vi i början av april hade vi riktigt skönt medan vi under två veckor bodde ombord på land med trevlig utsikt över den lilla fiskehamnen längst inne i Lakkiviken.

Fördelen med att inte ha asfalt eller betong under båten är att man kan gräva en grop och på så sätt fälla ut litet mera av centerbordet. Att man får stå ut med medseglares frågor om vi försöker gräva oss till Kina och andra lustigheter hör liksom till saken. En liten handspade för trädgårdsbruk gav en perfekt bredd på vårt dike. Tack vare diket kunde vi i år måla om största delen av centerbordet.

Som vi sagt förr borde aluminiumbåtar inte vara målade, eftersom målning på aluminium har en tendens att förr eller senare (oftast förr) börja bubbla. I år hade vi fått tag på ett set med nylonborstar som visade sig vara effektiva för att ta bort korrosionsprodukter på de platser som skulle målas om.

Trots att vi jobbade i maklig takt hade Nina en dag litet för bråttom och missade ett trappsteg på stegen. Det blev ett ytligt sår som i värmen började infekteras trots antiseptisk behandling. På apoteket slussades hon vidare till akuten på Leros sjukhus, där hon direkt blev omhändertagen och ordinerad en veckas antibiotikakur.

För att kunna ställa båtarna tätare arbetar man på Leros Marina med ett system med både dockningsvagn och travellift. Detta gör lyftet till en rätt omständlig procedur, varför man reserverar 1,5 timme för varje båt. Då vi för ”lyftkillarna” på Leros berättade att man på Svinninge Marina nordost om Stockholm sjösätter en båt var 15:e minut såg de lätt chockade ut och lovprisade den grekiska lugna stressfria arbetstakten. Som båtägare med tretton års erfarenhet av stressen i Svinninge är vi benägna att för en gångs skull hålla med grekerna. Det känns avgjort som att våra flytande hem behandlas med större respekt här nere.

Fastän sjösättningen i övrigt gick fint blev det ett litet spektakel då vi kommit i bassängen. Då vi startade motorn kom det nämligen bara ut några slurkar glykolblandat vatten från vinterkonserveringen, men inget mer. Först efter två timmars genomgång av hela kylsystemet började kylvattnet cirkulera. Tydligen hade en liten luftbubbla satt sig på något strategiskt ställe i systemet. Något liknande har aldrig hänt oss förr, vare sig med Ayfer eller någon av våra tidigare båtar.

I samband med sjösättningen återinstallerades även vårt dieselelverk, som varit utlyft för reparation under vintern. Döm om vår irritation då man sade att man inte kunnat provköra det i verkstaden, eftersom den digitala styrenheten sitter i båten. Tyvärr vägrar elverket alltjämt att fungera, trots byte av ventiler och spridare samt renovering av topplock. Sällan har så få betalat så mycket för en reparation som gett så litet… Fortsättning följer.

Några dagar före sjösättningen kom vännerna Irre och Robban från Finland till Leros för att tillbringa en dryg vecka på ön. Nina hade redan på hösten gjort en inventering av hotellen i Lakki och konstaterat att Hotel Artemis förmodligen var det bästa alternativet. Enda kruxet var att personalen inte talar mycket engelska och att rum inte går att boka på nätet. Då vi åkte taxi från flygplatsen på Leros i början av april rekommenderade även taxichauffören Artemishotellet och erbjöd sig hjälpa Nina med bokningen åt våra vänner.

Mestadels hade Irre och Robban sitt eget dagsprogram, varför vi oftast bara åt middag tillsammans. En dag hyrde vi en bil så att vi tillsammans kunde besöka litet flera platser på Leros.

På Leros är vi självförsörjande då det gäller exklusivt havssalt genom att då och då åka till Agios Isidoros i Gournesviken och samla salt i klippskrevorna. Detta fick vi lära oss av Lou-Lou på s/y Froggy som tidigare tillbringat ett par vintrar på Leros.

Under april var det inte många båtar som kom till eller lämnade Leros Marina. Före påsk fick vi ändå besök av Agneta och Runo på s/y Pegasus, med vilka vi tillbringat två vintrar i Finike i Turkiet. Agneta och Runo hade stannat i Finike ytterligare en vinter och var nu på väg till Kreta. Dessa fantastiska seglare har ett otroligt gott humör och sprider glädje omkring sig var de än är!

En inblick i vardagslivet ombord i marinan: Hur tvättar vi våra kläder? I Leros har vi fyra alternativ. 1. Tvättmaskinen ombord Ayfer (vår största lyx!), 2. Tvättstugan i marinan, 3. Handtvätt i båten eller utanför tvättstugan och 4. Lämna in tvätten i Lakki. Ofta tvättar vi för hand och hänger upp tvätten på fördäck, där den torkar på nolltid då det blåser.

Vid det här laget har vi funnit ett par restauranger på Leros som höjer sig över de flesta. Vill vi äta kött går vi till Petrino i Lakki. Allting är gott och portionerna räcker i regel till för två! Hit går de franska seglarna och fransmännen har visst ett hum om hur mat ska smaka. Vill vi äta fisk går vi till Dimitris i Spilia. Även en ”Nej-dagsmåltid” som ska rymmas inom 200-300 kalorier smakar härligt där. Förutom två ”Nej-dagar” i veckan (5:2 metoden) kör Nina med stavgång och Svante med besök på det lokala gymet som motvikt till allt det goda.

Oftast brukar de svenska seglarna vara i majoritet bland oss nordbor. Men här på Leros händer det nu och då att vi finländska seglare är i majoritet. Detta beror kanske delvis på de täta band mellan Leros och Finland som Göran och Christine Schildt gett upphov till. Den här vintern har åtminstone fyra finländska båtar legat i Leros Marina: Camira, Tiitu, Tipi och Ayfer.

Terttu på s/y Tiitu är initiativrik som få, och inbjöd en dag Christine Schildt till en lunch med de finländska seglarna i marinan. Christine Schildt är utåtriktad och social och delade på ett spontant och trevligt sätt med sig av sitt liv på Leros. Hon berättade bland annat om de många kulturaktiviteterna på ön och om de mer omfattande arrangemangen kring Göran Schildt Memorial Race 2017, då Göran Schildt skulle ha fyllt 100 år. Hon gav oss också tips inför firandet av den ortodoxa påsken som skulle infalla efter ett par dagar. Hyr en bil och åk runt till de olika kyrkorna på långfredagen och missa inte den stora processionen i Platanos på fredag kväll, sa hon. Efter påsk blir det stor festival med folkmusik och dans. – Om ni kommer upp till Villa Kolkis, så går vi tillsammans på inledningsfesten på tisdag kväll.

Påsken är inte bara den största högtiden inom den grekisk-ortodoxa kyrkan, utan firas också i praktiken mest av alla högtider. Under några dagar stänger det grekiska samhället ned och familjerna kommer samman för att fira påsk. För många är det den längsta sammanhängande ledigheten under hela året.

Påskfirandet både syns och hörs i de grekiska samhällena. Judas hänger utanför kyrkorna under långfredagen och påsksmällare av olika kaliber detonerar titt som tätt. Smällandet kulminerar vid midnatt natten mot söndagen då det glada budskapet att ”Kristus är uppstånden” ropas ut. För hundar och folk med tinnitus är påsksmällarna förstås ingen höjdare.

Det ortodoxa påskfirandet innefattar mycket åskådlighet och lättillgängliga symboliska handlingar. Fastän mässorna pågår under flera timmar och en stor del av församlingen står under tiden, finns det en kravlöshet över det hela. Man behöver inte vara med allting. Man kommer och går, är med så länge man vill eller har tid. Huvudsaken är att man får delta på något sätt.

I de kyrkor vi besökte under torsdag och fredag mötte vi flera vänliga församlingsbor som gärna hjälpte oss på traven och berättade om de ortodoxa sedvänjorna.

En påskgudstjänst med många deltagare hölls på långfredagen vid den gamla borgen i Pandeli. Trots att de flesta bilar på Leros är små var parkeringsplatsen uppe vid borgen knökfull.

Firandet av långfredagen på Leros fick sin kulmen då processionerna från tre kyrkor strålade samman i huvudorten Platanos och tävlade om vem som kunde lyfta Kristi smyckade grav högst. Mycket folk samlades i förväg på det lilla vackra torget i Platanos och inväntade processionerna. Så även vi. Då kanonslag och andra tunga smällare sköts redan här var Svante tacksam över att han kommit ihåg att utrusta sig med öronproppar i fickan redan från morgonen.

Påskdagen firades på Leros Marina genom att marinan bjöd alla som bor i marinan på traditionell påskdagsmåltid med bland annat lammkött, sallad och dryck på Skipper’s – restaurangen i marinans administrativa byggnad med utsikt över marinan och hela Lakkiviken.

Enligt uppgift finns det 157 kyrkor och kapell på Leros. Kapellet nedan torde vara ett av de minsta. Det ligger i närheten av ingången till Tunnelmuséet, Leros krigsmuseum som är beläget i en krigstida tunnel. Tyvärr har muséet inte öppnat för säsongen ännu.

April månad har gått med vårrustning, vänner på besök, sociala aktiviteter och påskfirande. Nu är det dags att komma ut på böljan den blå. För vår del blir det nu bara en kort sväng, då vi om tre veckor ska flyga till Montreal för att hälsa på vår dotter med sambo och sedan till Vancouver för att därifrån bila över Klippiga bergen till Svantes kusin i Calgary.

---

Leros – Arki – Patmos

Publicerat: 21 december, 2015 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | Lämna en kommentar

September – November 2015 Leros – Arki – Patmos

Besättningen på s/y Ayfer vill önska alla läsare av ”Segling med s/y Ayfer”

God Jul och Gott Nytt År med förliga vindar!

+++

Merry Christmas and a Happy New Year with fair winds!

+++

Hyvää Joulua ja Hyvää Uutta Purjehdusvuotta!

During our autumn sailing in the Aegean sea the influx of immigrants from Syria, Iraq and Afghanistan to Greece was the great issue. The trip from the Turkish west coast to the Dodecanese Islands is short and the police station in Leros became the registration center for the immigrants arriving to the smaller islands between Leros and the Turkish mainland. After the Göran Schildt Memorial Race 2015 in the middle of September we spent some weeks cruising in the waters of Leros, Arki and Patmos. Equipment breakdown is a part of sailing life. During the autumn season we had to replace our two years old (!?!) leaking water heater, and to lift out our diesel generator for a major repair in the workshop in Leros Marina Evros. In the beginning of November we left Ayfer on the hard in the marina. Why do we go home to the cold north for the winter? The Finnish sauna and the TV sofa are quite warm and cosy compared to the Greek tavernas during this time of the year! And if we get enough snow and ice we can exercise some nice winter sports before the session in the sauna.

Innan vi kunde kasta loss med s/y Ayfer efter Göran Schildtregattan blev vi tvungna att byta vår knappt två år gamla varmvattenberedare på grund av sprickor i godset. Visserligen hade den garanti kvar, men hur utnyttjar man garantin på en i Turkiet inköpt varmvattenberedare i Grekland, då man dessutom måste kunna bevisa att felet funnits från början? Det är bara att sträcka upp händerna. Eller snarare att sticka ned händerna i fickan, dra upp plånboken och snällt betala. Betalar man med cash blir det dessutom rabatt!

Medan vi väntade på varmvattenberedaren kunde vi fortsätta vårt utforskande av Leros, som är en förvånansvärt mångsidig ö med mycket att se. Vi hade fått tips om att Mylos taverna i Agia Marina på behändigt cykelavstånd från marinan skulle ha den bästa maten på hela ön.

Stället har ett fint läge ute vid vattenbrynet i Alindaviken invid en gammal väderkvarn som gett tavernan dess namn. Det var mycket folk på den trivsamma tavernan. Vi beställde skaldjurspasta som hörde till specialiteterna på menyn.

Vi blev litet konfunderade då maten kommit in och vi försiktigt börjat smaka på den. Det föreföll som mestadels bara pasta med litet röd sås med ett mycket sparsamt inslag av skaldjur. Vi försökte identifiera det där lilla extra som skulle ha gjort det till en smakupplevelse, men lyckades dåligt. Antingen förstod vi oss inte på det fina eller så var kocken inte i form idag, konstaterade vi då vi cyklade vidare. Saken kom i ett litet annat ljus ett par veckor senare då vi hörde två andra båtlag klaga på maten på Mylos. Det ena hade till och med sluppit betala för skaldjurspastan, då den knappt innehöll några skaldjur alls. Så nu är det upp till bevis för Mylos! Man kan tyvärr inte leva på gamla meriter någon längre tid. På vägen hem pausade vi på en bänk och njöt av den härliga utsikten över Vromolithosviken.

Då vi lämnat Leros Marina längst inne i Lakkiviken stannade vi till vid sidan av farleden, så att Svante kunde dyka ned till propellern med skrapverktyget (läs morakniven) i högsta hugg för att befria propellern från allt som vuxit på den under sommaren i marinan. Propellern visade sig vara förvånansvärt ren, varför det inte tog mer än en kvart innan vi kunde fortsätta färden mot Arki.

Eftersom vädret var lugnt och fint beslöt vi kasta ankar i en vik söder om huvudön i Arki-arkipelagen. Fem meter turkosskiftande vatten över fin sand med ankarkättingen synlig på botten. Mer kan man inte begära!

Efter två stilla dagar i vår härliga vik friskade nordvindarna i varför vi sökte oss till den skyddade hamnen i Arki, där vi backade in på en ledig plats vid den lilla ”stadskajen”. Av någon anledning bedömde vi avståndet totalt fel så att våra 80 meter kätting tog slut fyra meter före kajen. På andra försöket gick det bättre och vi fick bara konstatera att det denna gång var vi som stod för förmiddagsunderhållningen i hamnen.

Eftersom det är utomordentligt trivsamt i Arki – det är många seglares favorithamn i denna del av Egeiska havet – låg vi kvar nästan en vecka. Då visade det sig att det var flera andra båtar som upprepade vårt misstag och lade ankaret alltför långt ute. Vi kom aldrig underfund med var det är som gör att man så lätt bedömer avståndet fel just i denna hamn.

Huvudön i Arki är perfekt för några kravlösa dagar. Den är så liten att några mer ambitiösa vandringsplaner inte behöver smidas. Promenerar man åt ett håll kommer man efter några minuter till stora lastbryggan och sedan till badstranden, som ligger lämpligt avsides. Promenerar man åt andra hållet kommer man till en taverna med några bojar i viken nedanför och ytterligare en vik där man kan ankra (med ställvis dåligt fäste). Det tredje promenadalternativet går till det lilla kapellet på öns högsta punkt, varifrån utsikten är fin åt alla håll.

Förutom tavernan vid den andra viken finns det två tavernor och en bar i själva byn Arki utöver en nyöppnad mycket trevlig”ouzeria” vid stora lastbryggan. Ouzerian är så anspråkslös att vi knappt lade märke till den under våra promenader till badstranden de första dagarna. Sällan har vi heller pengar i fickan då vi går för att bada. Men då vi väl ”upptäckt” stället blev det vår favorit. Här serveras härliga hemgjorda rätter och en hemgjord hårdost som inte går av för hackor – speciellt då den serveras som tillbehör till ouzo!

I viken på ön Marathos väster om Arki finns tre tavernor med gula, vita respektive röda bojar. De röda bojarna längst till höger erbjöd bäst skydd för vinden från norr och Pantelis taverna visade sig vara ytterst välskött med väldigt god mat. Innehavaren är australiensare och var för flera decennier sedan först med att etablera verksamhet i viken. Strax väster om Marathos ligger den obebodda ön Stroggilo som i somras köptes av Johnny Depp för 4,2 miljoner euro. Det är fint med alla som bidrar till att få den grekiska ekonomin på fötter!

Då vi låg vid vår boj i Marathos kom m/y Xanto med Anette och Thomas intuffande i viken. Litet senare åkte de stolt förbi oss i sin nyinköpta ”fjantjolle”, dvs. en minijolle som man snabbt kan pumpa upp för smärre behov. Vi har haft en del glädje och nytta av vår egen fjantjolle, som vi kallar den, men också märkt att det gäller att vara observant på förändringar i väder och vind om man är beroende av jollen för att ta sig tillbaka till båten.

Då vi fått meddelande från Leros Marina att spridaren till vår start-vägrande dieselgenerator kommit tillbaka från verkstad i Aten, seglade vi härifrån sakteliga tillbaka mot Leros.

Då vädret var stabilt ville vi njuta av en natt för ankar vid ön Arkhangelos nordväst om Leros innan vi gick in till marinan.

Väl tillbaka i Leros Marina konstaterade vi att den nyputsade spridaren inte gjorde vår dieselgenerator mer startvillig, varför vi på inrådan av marinans tekniker beslöt lyfta ut hela elverket för reparation inne i verkstaden på marinan.

Efter en blåsig vecka i marinan blev vädret stadigare igen och vi kunde nyprovianterade och välförsedda sätta kurs mot Patmos.

Det var gott om rum i hamnen i Skala, huvudorten på Patmos, så vi kunde bekvämt förtöja långsides. En lyx som oftast bara förunnas en utanför högsäsong! Några timmar efter oss kom ”gräsänklingen” Claes på s/y Comedie in och lade sig bakom oss.

Efter ett tag fick den nordiska flottan ytterligare tillskott genom finskflaggade Cenit 33:an Camira med Ilana och Tuomo ombord. Vi blir alltid varma om hjärtat då vi ser en Cenit 33, då vi själva hade en dylik på 1990-talet. Det är en fin båt som det är ett nöje att segla!

Vid ett rådslag på kajen på kvällen beslöt den nordiska truppen gemensamt erövra höjderna på Patmos följande dag, dock med hjälp av den lokala bussen för vägen upp. Avgång efter utdragen frukost.

Sankt Johannes teologens kloster i Chora uppe på höjderna på Patmos grundades 1088 av soldatprästen John Christodoulos, som erhållit ön av den bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos. Redan efter tre år var klostret i stort sett färdigt. Författaren till Uppenbarelseboken i Nya Testamentet, Johannes, anger själv Patmos som platsen där han mottog sina uppenbarelser (Upp. 1:9). Romarna använde ön, liksom de andra öarna i ögruppen Dodekaneserna, som förvisningsort för misshagliga personer. Uppenbarelseboken dateras till cirka 95 e.Kr.

Tyvärr råder fotograferingsförbud både i de delar av klostret som man tillåts besöka och i klostermuséet, varför vi endast har bilder från utsidan.

Chora med klostret och Uppenbarelsegrottan, som ligger invid vägen från Chora till Skala klassificerades av Unesco som världsarv 1999.

 

Under vandringen runt Chora öppnar sig vackra vyer åt alla håll. Söderut ligger Grikouviken där man kan ankra om man inte vill gå in till hamnen i Skala.

Dagen efter expeditionen till Chora och klostret gick vi tillsammans med Claes längs stigen upp till Uppenbarelsegrottan.

Uppenbarelsegrottan med sprickorna i berget där Johannes ska ha fått och skrivit ned sina uppenbarelser är en plats som inbjuder till stillhet och eftertanke. Med allt som för närvarande tilldrar sig i Syrien och övriga Mellanöstern känns det som utmålas i apokalypsen plötsligt kusligt nära. Också annars kan vi konstatera att hela situationen med flyktingströmmen över Egeiska havet och närkontakten med EU-immigranterna på Leros och de andra öarna, angett grundtonen för årets seglatser. Det känns som en absurd värld när de vatten som vi för nöjes skull seglar på under dagen, nattetid förvandlas till ett slagfält för kampen mellan liv och död.

Om någon undrar varför alla människor på de grekiska öarna – både gamla och unga – åker moped i stället för att cykla, kan vi berätta att det åtminstone inte bara beror på lättja. På Patmos får man visserligen sin belöning då man nått toppen och kan börja rulla utför. Men vägen dit är oftast lång och mödosam.

Innan det var dags att knyta ihop påsen på Patmos ville vi ännu göra en tur norrut på ön. Det blev en ur motionssynpunkt bejublad cykeltur till den vackra Kamposviken. Vi hade tur såtillvida att det var sista dagen restaurangerna i viken hade öppet innan de stängde för vintern. Som framgår av bilden nedan var det inte längre trängsel vid solstolarna på stranden.

Tillbaka i marinan i Leros passade vi på att utnyttja ett par dagar med litet lättare vindar för att ta hand om och packa in seglen för vintern. Storseglet bar omisskännliga spår av några regn med saharasand. Nina lyckades med våt trasa få bort de värsta fläckarna. Det måste kanske få synas på ett segel att det tillbringat några säsonger på Medelhavet…

Vinterrustande i all ära – men är det skutfestival i Alindaviken på Leros med över hundra turkiska guleter på besök så får man lov att cykla dit. Vi lurade med oss Anette och Thomas från Xanto.

Mitt i det långa nedförslutet mot Agia Marina stannade vi till för att titta på de hundra turkiska guleterna från ovan.

Inne vid kajen i Agia Marina var det trångt om saligheten.

Efter cykelturen österut till Agia Marina begav vi oss följande dag västerut på Leros till höjderna vid inloppet till Lakkiviken, för att få se en skymt av guleterna för segel. På grund av den hårda sydliga vinden valde de en annan rutt. Det enda vi fick se var getter och vita vågtoppar!

En av de sista dagarna i oktober var det dags för Ayfer att få sitt på det torra.

Då båten som lyftes före Ayfer tvättades pajade marinans stora trycktvätt, så Ayfer fick ställas på plats med otvättat ”underrede”, vilket dock inte hindrade oss från att slutföra vinterrustandet i övrigt.

Vi kände viss spänning då hemfärden närmade sig. Vädret ställde nämligen till det för flera seglare på hemväg, då flyget från Leros till Aten på grund av hårda vindar fick ställas in tre dagar i rad och det under lågsäsong inte går färja till Aten varje dag. Skulle vi avboka flyget och ta färjan till Aten ett par dagar i förväg? Vi beslöt oss för att vänta och se – och hade sedan tur med vädret och kom iväg hemåt som planerat.

 

 

---

Göran Schildt Regatta 2015

Publicerat: 29 september, 2015 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 2 kommentarer

14-17 September 2015  Leros – Lipsi – Arki – Leros

When we returned from Finland after the summer we spent one day in Athens waiting for the connecting flight to Leros the following morning. There were no protests against the Troika on Syntagma Square and the climbing up to Athens´Acropolis was worth the effort. In Leros Marina s/y Ayfer was waiting for us in good shape – just some Sahara sand needed to be washed away. Göran Schildt Memorial Race is an important sailing event in the Eastern Mediterranean, especially for sailors from the Nordic countries. The Finnish-Swedish sailor and author Göran Schildt lived in Leros (and Finland) from 1965 until his death 2009. His widow Christine still spends a lot of time in Villa Kolkis in Leros. We participated in this 6th Göran Schildt Regatta as crew members onboard the Swedish yawl Robust, a classic beauty from 1965. The inter-cultural arrangements with Greek and Finnish music and art during the regatta days were nice and created a good atmosphere around the race. As the regatta week coincided with the Greek parliament elections, the people of the arranging Nautical Club Leros were also busy with arrangements for the elections. S/y Robust ended up on a total 4th place when s/y Cache Cache (also from Sweden) became the over all winner.

Som medlemmar i ”Guldgrisklubben” (Club One TallinkSilja) hade vi turen att bli uppgraderade till en deluxe hytt, då vi tog Silja Serenade från Helsingfors till Stockholm, varifrån vi efter några dagar skulle flyga till Aten för att återvända till Ayfer på Leros. Trots att vi under många år åkt färja mellan Sverige och Finland flera gånger per år, tycker vi alltjämt att det är både roligt och mer behändigt än att flyga. Gå ombord vid 16.30 tiden, ta en snabb dusch och fräscha till sig innan vi går till akterdäck för att följa med avfärden från Södra hamnen i Helsingfors eller Värtahamnen i Stockholm. Därefter en god middag på någon av restaurangerna ombord, litet shopping och möjligen något av kvällens show innan vi drar oss tillbaka till hytten och en god bok. Sedan en lång vilsam natt och frukost innan vi vid 10-tiden går iland i den andra huvudstaden! Ett perfekt sätt att skaka ”avfärdsstressen” av sig då man beger sig ut på en längre resa.

Under ett knappt dygn i Aten hann vi boka in oss på Holiday Inn 10 min shuttlefärd från flygplatsen, ta buss 95X in till centrum och besöka både Syntagmatorget och Akropolis innan det var dags för en bit mat på en av de mysiga restaurangerna nedanom Akropolis.

Som de rutinerade ”ruinmonster” vi är efter att ha besökt ett stort antal arkeologiska platser både i Grekland och Turkiet, var vi mera intresserade av utsikten över Aten än av själva Akropolis.

Efter en kort natt och litet kaffe och småkakor på Holiday Inn tog shutteln oss behändigt till Lerosflyget som avgick kl. 6.40.

Från flygplatsen på norra Leros är det bara cirka 10 km till Leros Marina, dit vår taxi förde oss just då morgonsolen började värma skönt. Allt var väl ombord på Ayfer som tillbringat sommaren för sig själv i marinan, rustad med ”stormtäppe” över sittbrunnen med tanke på meltemivind och saharasand.

Det var meningen att vi skulle ha seglat Göran Schildtregattan som gastar ombord på s/y Froggy. Men Lou-Lou och Pelle fick på kort varsel barn och barnbarn ombord, så det blev ändrade planer. Eftersom vi inte ville delta i racet med Ayfer (som med dubbla försegelrullar och centerbord inte är avsedd för kryss), tänkte vi att vi får nöja oss med att delta i evenemangen kring själva regattan. Men kvällen före skepparmötet blev vi tillfrågade om vi ville segla som gastar ombord på s/y Robust, där Lennart och Eva sade sig behöva hjälp med vinschandet. Vackra yawlen Robust är byggd 1965 med välkände Philip Rhodes som konstruktör.

I år togs det litet lättare på kappseglandet, då största delen av styrelsen i Nautical Club Leros tydligen även ingick i valnämnden inför det grekiska nyvalet till parlamentet, som inföll strax efter regattan. Så alla båtar fick tävla i samma klass.

Lennart är en erfaren kappseglare med många internationella havskappseglingar bakom sig och såg till att Robust fick en bra start.

Snart var vi beredda att som tredje båt segla ut ur Lakkiviken.

Ute på havet blåste det friskt och Robust sköt god fart på den första kryssbogen mot Lipsi. Robust har i motsats till de flesta moderna båtar v-formad botten och går genom vågorna i stället för att gå över dem. Under hela kappseglingen hördes inte en enda smäll då vi landade i vågdalarna. Eftersom Robust är betydligt smalare än en modern båt lutade hon rätt kraftigt i vindbyarna. Under den andra dagens kryss i mycket frisk vind kom det en hel del vatten över sitttbrunnssargen då Robust plöjde genom vågorna med lädäck under vatten.

Tack vare ett vågat vägval med en passage genom ett smalt sund mellan öarna vann vi mycket väg på den första etappen. Med en modern lätt båt som inte glider fram på egen fart då vinden tar slut eller slår emot mitt i sundet är det riskabelt att försöka sig på sådana konster. Robust kom in som fjärde båt på den första etappen. Detta blev även placeringen på beräknad tid.

Då vi kommit i hamn i Lipsi lade Svante in ett inlägg på Facebook med ett foto av Robust och rapport från seglingen. Strax fick han en FB-kommentar av en gammal kollega, som är delägare i ett charterföretag, att de hade en båt med i tävlingen med kvinnlig skeppare. Det ledde till en trevlig pratstund på bryggan med skepparen Anci Söderlund som ombord på s/y Lady Kiki hade ett gäng med glada österbottningar.

Huvudorten på Lipsi erbjuder förutom ett par fina sandstränder och flera trevliga tavernor tillgång till service av olika slag.

Göran Schildtregattan anordnas av Nautical Club Leros i samarbete med Christine och Göran Schildts stiftelse, kulturföreningen Artemis på Leros och Leros kommun med stöd av Region of South Aegean. Invigningen av regattadagarna i Teaterhuset i Lakki inleddes med en tyst minut då en olycka med ett stort antal drunknade flyktingar hade inträffat utanför Leros samma eftermiddag. Invigningen bjöd, förutom tal av Finlands ambassadör i Aten Pauli Mäkelä med flera, på ett varierat program med bland annat läsning ur Göran Schildts böcker på grekiska och engelska om Kreta, Lesbos och Istanbul interfolierat med folkdansuppvisningar från respektive ort. Från Finland medverkade artisten Thomas Lundin med pianisten Thomas Enroth och bouzoukivirtousen Kimmo Hyyppä. Det blev ett uppskattat program med allt från nyare finlandssvensk musik och finsk tango till grekiska sånger av Mikis Theodorakis. ”Två gånger Thomas” uppträdde även vid regattakvällen i Lipsi, där publiken spontant började dansa till duons sång och musik. Ordföranden för Artemis, Antonis Ntallaris, bjöd på både tal och sång då han ledde programkvällarna.

Även i Lipsi bjöd öns ungdomar på lokala folkdanser, i ett uppträdande där en ”icke-intrimmad” lillasyster stal showen (längst till höger på bilden).

Kommodoren i Nautical Club Leros, Alexis Charalampidis, hade ett styvt jobb att fungera både som starter och målgångsman under hela regattan. Som tur hade han assistans av skeppshunden!

Tyvärr har vi inga bilder från den andra etappen från Lipsi till Arki. Det beror på att det blåste betydligt mer än under den första dagen och kryssen mot Arki blev både intensiv och blöt ombord på Robust och ingen tänkte på att exponera någon kamera för stänk och saltvatten. Etappen blev annars heller ingen höjdare för Robusts del även om vi höll vår fjärde plats i fältet rätt länge. Men ett mindre lyckat kryssben gjorde att flera båtar kom att passera oss och vi kom i mål som åtta på etappen.

Starten i Lipsi blev mycket tät, men alla kom lyckligt iväg på den tredje etappen tillbaka till Lakki på Leros.

Det var endast två båtar som hissade spinnaker, den ultramoderna MAT 1010 – ett strykjärn av senaste snitt – och Robust. Även om nylonet på Robust var från 1965 höll det både formen och därtill boatspeeden på Robust uppe på njutbar nivå. Sakta men säkert tuggade vi oss i fatt och förbi våra medtävlare (förutom MAT 1010:an förstås).

Så här såg det ut från Cache Cache då vackra klassikern gled förbi. Cache Cache hade inte anmält spinnaker till regattan, så de fick låta ballongen ligga i sin påse.

Då vi före inloppet till Lakkiviken tog ned spinnakern gällde det att försöka bevara försprånget före Cache Cache som vunnit båda de föregående etapperna.

Väl inne i Lakkiviken hade vi Cache Cache alldeles i hälarna, så nu fick vi trimma segel för allt vad vi var värda. Cache Cache är en Wasa 41 och välseglande som få. Det vet vi som i tiderna haft en Cenit 33, även den konstruerad av Leif Ängermark.

Strax före mållinjen lyckades Cache Cache ta sig förbi oss. Snopet! Vi slog dem ändå på beräknad tid, då vi blev tvåa på etappen efter MAT 1010:an med sin turkiska besättning.

Stämningen vid avslutningen på regattan med middag, program och social samvaro på Nautical Club Leros var varm och trevlig.

Även biskopen av Leros kom med några visdomsord innan prisutdelningen tog vid.

Som väntat blev det tre generationer Graffner ombord på s/y Cache Cache som blev totalsegrare i årets regatta. De hade placeringarna 1-1-3 på de tre etapperna. Robust blev fyra med placeringarna 4-8-2. Finskflaggade s/y Sea Diana fick motta Göran Schildt vandringspriset med motiveringen att de deltar varje år med gott humör, även efter mastbrottet under regattan 2012.

I vimlet träffade vi även en bekant från ungdoms- och studietiden, Mårten Johansson, som är kommundirektör i Raseborg, där Christine Schildts hemstad Ekenäs i Finland ligger. Mårten berättade om ett rikt och mångförgrenat kulturutbyte mellan Raseborg och Leros, med bland annat utbyteselever och grekisk-finska evenemang av olika slag både i Finland och Grekland.

Familjen Graffner med skepparparet Birgitta och Anders i spetsen är de verkliga entusiasterna då det gäller Göran Schildtregattan. De deltar varje år och gör sitt bästa för att locka andra seglare till racet. Ett par gånger har Anders utdelat ett pris i form av en fläkt åt den båt som kommit sist och alltså hade behövt litet mera vind i seglen. Detta år anordnade familjen ett uppskattat lotteri på avslutningsfesten, vilket inbringade 650 euro, som ska gå till att iståndsätta optimistjollarna i Nautical Club Leros så att återväxten av seglare på Leros kan tryggas.

Vi fick uppleva Anders och Birgittas härliga entusiasm även valborgsmässoaftonen 2014, då de samma dag de kommit från Sverige till Finike i Turkiet, sjösatte Cache Cache som stått på torra land under vintern och sedan ledde snapssången under det nordiska valborgsfirandet med schwung. Följande dag dukade de upp till sillfrukost ombord på Cache Cache för det nordiska gänget i marinan – med medhavd sill och andra färska läckerheter från Sverige! Det kallar vi att ha gott humör!

I skrivande stund är vi tillbaka på den lilla ön Arki med egen båt. Arki med en välskyddad liten hamn är en favorit bland många seglare, vilket vi väl kan förstå. Till detta återkommer vi i nästa inlägg.

---

Tolvöarna – The Dodecanese Islands

Publicerat: 16 juli, 2015 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 1 kommentar

Maj – Juni / May – June 2015  Nisyros – Kalymnos – Leros – Rhodos/Rhodes

On our way from Symi to Nisyros we had to dive under the boat and remove a sack from the propeller before we could enter the harbour basin in Pali. Nisyros with the volcano and the beautiful villages of Mandraki, Nikia and Emborios is a ”must” among the Dodecanese. In the northern bay on the eastern side of Kalymnos we had a lovely dinner at Ilias´ tavern (red buoys). The series of tasty food and welcoming hosts and hostesses continued at Aloni´s tavern (yellow buoys) in Xerokambos bay in the southern end of Leros. It was exciting for us to come to Leros Marina, where we had booked a year contract in advance. We were not disappointed because Leros Marina (Evros S.A.) is a well managed and protected marina. We boating people coming from Finland and Sweden have a special relation to Leros island, thanks to the Finnish-Swedish sailor and author Göran Schildt, who as a pioneer began exploring the Med in the late forties immediately after the war. His widow Christine still spends several months on Leros every year in the beautifully situated Villa Kolkis. On our way home to Finland for the ”summer vacation” (from the ”tough” sailing life…) we spent some days in Rhodes, including a visit in Lindos.

Då vi motorseglade från Symi till Nisyros hörde vi en duns innan farten sjönk. Shit, vi hade fått nånting i propellern. Vi försökte gasa litet till, men fick mera vibrationer än driv framåt. Så vi stoppade motorn och seglade fram till Nisyros, där det gick bra att ankra en bit utanför hamninloppet. Fram med badbyxor och cyklop och ned under båten. Tänk att en liten säck i nylonväv kan sabotera framfarten så pass mycket då den snos runt propellern! I lugnt och fint väder är det en bagatell att fixa en sådan här sak, men i meterhöga vågor är det inte så roligt att dyka ned under båten och dunka huvudet i båtbotten!

Låt oss säga det med detsamma så är det sagt: Nisyros är en fantastisk ö som man absolut inte får missa då man seglar i Dodekaneserna!

Nisyros består egentligen av en kollapsad vulkan med en högsta höjd på 698 m och en caldera med en diameter på 3-4 km. I calderan finns en stor krater, Stefanoskratern, och några små kratrar. Eftersom vulkanen är halvaktiv finns det viss aktivitet i kratrarna.

Då vi med vår hyrbil körde upp ur calderan och fortsatte söderut kom vi till den sagolikt vackra bergsbyn Nikia, varifrån man har en fantastisk utsikt över calderan och kratrarna.

Det är vilsamt att vandra runt i Nikia, där allt går i vitt, blått, gult och rött.

Under en paus på väg från Nikia till bergsbyn Emborios på nordsidan av calderan fångade Nina denna vackra fjäril.

Emborios är med sin slitna charm raka motsatsen till Nikia!

I Emborios är ett besök på restaurangen To Balkoni obligatoriskt, då man har en härlig utsikt över calderan från restaurangens terass. Tyvärr blåste det så kallt rakt in över terrassen då vi besökte Emboreios att det inte blev aktuellt att inta lunchen där.

Vi hörde ingen klaga över den grekiska krisen på Nisyros. En förklaring vi fick är att många på ön har del i brytningen av pimpsten på grannön Giali i nordväst (som syns i bakgrunden på bilden nedan), vilket bidrar till välståndet på Nisyros.

Huvudorten på Nisyros är Mandraki, där närmare 700 av öns befolkning på strax över tusen personer bor.

Paleokastro är det hellenistiska akropolis som mellan 600 och 400 år före Kristus byggdes på höjderna och överblickar Mandraki och Egeiska havet.

Då vi hyrde bilen för att kunna åka omkring på Nisyros sade damen vid uthyrningsdisken att vi absolut måste besöka Paleokastro på kvällen så att vi kan bevittna solnedgången därifrån. Vi följde hennes råd.

På Nisyros blev vi stamkunder på Captain’s House i Pali, där Ayfer låg förtöjd. Stamkund blir man då man vid första och även andra besöket blir väl bemött och är nöjd med maten. På Ilias taverna i ankarviken på nordöstra Kalymnos kunde vi inte bli stamkunder till följd av vädret. I annat fall hade vi absolut blivit det, för sällan har vi blivit så översvallande vänligt mottagna och ätit så mycket och så gott. De röda bojarna tillhör Taverna Ilias.

Då vi närmade oss Leros från sydost förstod vi varför man ändrat banan för Göran Schildt Memorial Race under de senaste åren så att man inte längre seglar Leros runt. Då vind och vågor ligger på från väst är sundet mellan Kalymnos och Leros inget man kryssar igenom med en vanlig tungt lastad cruisingbåt bara så där i en handvändning.

Längst i söder på Leros ligger den vackra Xerokambosviken, där man ligger väl även i meltemivindar. Dock ska man helst inte försöka ligga för eget ankare, eftersom ankaret har svårt att få fäste i det tunna lagret sediment på den hårda botten. Men tavernaägarna har även i denna vik placerat ut bojar för gästande båtar. Vi undersökte några av de gula bojarna som tillhör Aloni’s taverna. Då Svante dök ned och undersökte bojen där vi först förtöjt, märkte han att bojtyngden flyttade på sig då Ayfer ryckte i förtöjningarna. Ibland bara en centimeter, men någon gång rentav tio centimeter. Då han sedan undersökte en av grannbojarna kunde han konstatera att bojstenen vid denna var tre gånger så stor som vid den första, varpå vi flyttade till denna boj.

På lämpligt promenadavstånd söderut från tavernorna i viken ligger det lilla kapellet Panagia Kavouradena, inklämt mellan och delvis bestående av klipporna vid stranden.

På Aloni’s taverna i Xerokambos blev vi tack vare vår finska akterflagga mottagna som om vi varit gamla vänner. Det visade sig nämligen att våra finländska vänner Heikki och Terttu på s/y Tiitu legat flera veckor i Xerokambos och lärt känna innehavaren Lefteris och hans amerikanska hustru Evelyn väl.

Maten på Aloni’s håller hög klass och stället är det prydligaste och mest välskötta vi hittills besökt.

Då vi tog det korta skuttet från Xerokambos till Leros Marina i Lakkiviken var det inte helt utan spänning. Vi hade nämligen på förhand tecknat ett årskontrakt i marinan fastän vi varken besökt marinan eller Leros tidigare. Eftersom alla våra kontakter med Leros Marina Evros varit mycket positiva, hade vi höga förväntningar, vilka även infriades då vi väl var där. Marinan är välskyddad med fina flytbryggor och serviceinriktad trevlig personal!

Leros är en  ö med perfekt storlek och terräng för utforskning per cykel. Även om det är många uppförsbackar är nedförsbackarna lika många…

Från Leros Marina är det ungefär en kilometer till Lakki, som tidigare var huvudstad på ön. De flesta av de publika byggnaderna i Lakki härrör från den italienska tiden, då Mussolini skulle bygga en ny romersk mönsterstad (Det nya Rom) i Lakki. Det tar en tid innan man vänjer sig vid art deco arkitekturen som verkar litet missanpassad i den grekiska miljön. Men det finns flera andra byar på Leros, och de går alla i mer traditionell grekisk stil.

På Leros finns över 150 kyrkor och kapell att utforska. Agios Isidoroskapellet på bilden nedan tillhör de mer spännande, inte minst tack vare dess placering. Då vind och vågor ligger på från väst är det inte lätt att ta sig torrskodd till och från kapellet.

I skrevorna på klipporna runt kapellet samlas salt då havsvattnet som sköljt över ön avdunstar. Vi har provsmakat saltet och kunnat konstatera att det inte mist sin sälta…

Finländska och svenska seglare känner oftast till Leros tack vare den finlandssvenska författaren och konsthistorikern Göran Schildt, som under slutet av 1940-talet med segelbåten Daphne via Nordsjön och de franska kanalerna tog sig ned till Medelhavet. I sina böcker, bland annat Önskeresan och I Odysseus kölvatten, skildrar Schildt hur det var att som pionjär utforska Medelhavets länder och öar. I mitten av 1960-talet besökte paret Schildt Leros för första gången och blev omedelbart förälskade i ön, där de så gott som genast lyckades komma över ett hus, Villa Kolkis, i byn Spilia österut från Lakki.

Efter ett tiotal år på ön då Schildt också lärt sig grekiska, kom han att utan försköning skildra livet på ön i boken Dianas ö. Schildt föreställde sig aldrig att lerosborna skulle läsa hans bok, men efter att den kommit ut i bland annat tysk översättning spreds utdrag ur boken på Leros. År 1979 bröt det så ut en infekterad konflikt där man genom förtalskampanjer försökte göra det omöjligt för paret Schildt att vistas på Leros. Konflikten varade fem år men ebbade sedan ut. Mot slutet av sitt liv på Leros fick Göran Schildt (död 2009) och hans svenska hustru Christine åtnjuta allt mer respekt och tillgivenhet från lerosbornas sida. Christine Schildt bor alltjämt under delar av året i Villa Kolkis vid ”Odos Göran Schildt”, som vägen upp till huset numera officiellt heter. Och Göran Schildt Memorial Race seglas varje år i mitten av september med ständigt ökande antal deltagande båtar (många med svensk eller finsk besättning).

Då vi kom fram till Leros under senare hälften av maj var vädret ännu ostadigt med tidvis hårda vindar. Medan vi låg i Leros marina fick vi sällskap av flera andra båtar från Finike, som sökte sig till marinan under de blåsiga dagarna. Här är besättningarna från Froggy, Thala, Alacrity och Ayfer samlade till happy hour drink på marinabaren.

Att Lou-Lou på Froggy fyllde år gav oss dessutom ytterligare anledning till gemensamt firande med specialbeställd utomordentligt god glutenfri chokladtårta som försvann till sista munsbit.

Strax efter Lou-Lous födelsedag firade även skepparparet på Ayfer 35 års bröllopsdag, vilket dock skedde under anspråkslösa former och utan fotografisk dokumentation.

Efter allt firande var det sedan tid att ”sommarrusta” Ayfer och sätta lapp på luckan. I Ayfers fall sker detta faktiskt helt bokstavligt, då Ayfer har ett tättsittande hårdvindskapell som sätts på då hon lämnas för en längre tid.

Flyga hem skulle vi från Rhodos, dit vi behändigt tog oss med katamaran från Leros — fyra timmar i 30 knop med stopp i Kalymnos, Kos och Symi.

På Rhodos hade vi bokat in oss för tre nätter på Kristina’s Rooms. Då vi hämtades i hamnen blev vi förvånade då den unga mannen bakom ratten efter en liten stund slog om från engelska till svenska. Vi hade inte vetat att familjen som har Kristina’s är svensk-grekisk och att de flesta gästerna på pensionatet kommer från Skandinavien.

Kristina’s Rooms ligger mycket centralt innanför murarna till gamla stan i Rhodos. Eftersom taxibilarna inte kör i gamla stan, är det bra att beställa transfer till pensionatet om man har mycket bagage. Från hamnen kostar det 5 euro, från flygplatsen 25 euro. Kristina kommer från Sverige och sonen Johan har bott som barn i Sverige och säkert delvis tack vare de många svenska gästerna bevarat sitt svenska språk.

Varje grekisk stad med självaktning har sitt akropolis, så även Rhodos.

Även efter antikens storhetstid har Rhodos en spännande historia med Johanniterorden som köpte ön av genuesarna 1306. Korsriddarna satte genast igång med att bygga borgen och befästningarna och lyckades behålla väldet över ön till 1522, då den osmanske sultanen Suleyman den Magnifike kunde erövra ön efter att ha belägrat den under ett halvt år med 200 000 man. Liksom övriga dodekanesiska öar kom Rhodos 1912 under italienskt styre och blev först 1948 en del av Grekland.

Suveräna Militära Hospitaliära Orden av Sankt Johannes av Jerusalem av Rhodos och av Malta är en romersk-katolsk riddarorden för lekmän som grundades i Jerusalem 1099. Efter att ha fördrivits från Jerusalem kom riddarna till Rhodos. Efter osmanernas erövring av Rhodos 1522 blev orden hemlös innan riddarna 1530 fick Malta som eget territorium. Efter att Napoleon fördrev riddarna från Malta 1798 har orden inte längre något eget territorium.

De drygt 600 riddarna på Rhodos kom från Europas finaste adelsfamiljer och var uppdelade i åtta nationaliteter. Fjorton av de nitton stormästarna på Rhodos var fransmän.

Kolossen på Rhodos var en 32 meter hög kolossalstaty av solguden Helios som stod i inloppet till Rhodos hamn på en femton meter hög piedestal. Man vet inte exakt var i hamninloppet statyn stod. Den tillverkades av den grekiska bildhuggaren Chares omkring år 284 f.Kr. Statyn stod upprätt endast 56 år, men räknades ändå under antiken som ett av världens sju underverk. Resterna av statyn låg kvar i hamninloppet som en stor sevärdhet ända till mitten av 600-talet, då de såldes och transporterades till Edessa med hjälp av 900 kameler.

Det populära utfärdsmålet Lindos ligger en timmes bussfärd (55 km) söderut från Rhodos stad. Högst uppe på den höga klippan finns det antika akropolis med resterna av ett Athenatempel och borgen som korsriddarna försåg med starka befästningar under sin tid på ön.

Då vi flugit hem till Helsingfors och så småningom kom ut till vårt fritidshus i Lovisa skärgård fick vi ett kärt återseende med vår gamla Najad för ankar utanför vår brygga. Senast låg den här 2006 – året innan vi sålde den. Det blev en trevlig bastukväll med Tua och Peter som vårdar Najaden ömt.

Även i Helsingfors har vi det nordliga båtlivet nära inpå oss. Nedan en stämningsbild av Ryssholmen tagen från vår klubbholme Blekholmen mitt i södra hamnen i Helsingfors.

Medan vi njuter av sommaren hemma i Norden ser vi fram emot Göran Schildtregattan på Leros och vår fortsatta seglats i Egeiska havet under hösten.

---

Från Finike till Symi / From Finike to Symi

Publicerat: 18 maj, 2015 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 2 kommentarer

April – Maj/May 2015  Finike – Gökkaya Limani – Tersane – Bozuk Bükü – Datca – Symi

While waiting for some decent spring weather we had plenty of time to read the turkish newspapers and follow the political debate preceding the parliamentary elections in Turkey on June 7. On May Day we finally left Finike for the 15 M trip to Gökkaya Bay, where Nina eagerly jumped into the water for the first time this year. After two lazy days at anchor we made our way westwards with fairly long day distances, and a week after our departure from Finike we cleared out from Turkey in Datca. In Port Symi we were welcomed with parades and military music. On the day of our arrival, the 8th of May it was the 70. anniversary of the German capitulation on the Dodecanese Islands. Because Symi was the capital of the Dodecanese Islands by that time, the celebration was arranged in Symi. When clearing into Greece in Symi we were reminded that the wars didn’t end 70 years ago. The local police station was namely turned into a camp for Syrian refugees. After a couple of days in Port Symi we moved on to the beautiful anchorage in the southern end of Symi, Panormitis Bay. The Holy Monastery of Taxiarchis Michael Panormitis with its false baroque bell tower makes the anchorage an extraordinary one.

Då vårvärmen dröjde och vädret var fortsatt instabilt stannade vi kvar i marinan i Finike under hela april. Det gav oss möjlighet att ta ett grundligt farväl av den lilla staden som varit vår bas under två säsonger. Det blev ett antal ”sista middagar” på favoritrestaurangen Petek och talrika promenader uppe på de omgivande höjderna, både med och utan gångstavar.

Fördelen med att ligga i en stad är att man har tillgång till papperstidning till morgonkaffet. I Turkiet utges dagligen tre tidningar på engelska. De är oberoende Hürriyet Daily News, socialdemokratiska Today’s Zaman och regeringstrogna Daily Sabah. Med tanke på att Turkiet lyckats med konststycket att falla ned till 149 plats i pressfrihetsligan, är de oberoende och oppositionella tidningarna underhållande frispråkiga. Eftersom kräftgången för demokratin och utvecklingen mot ett allt mer auktoritärt styre varit väldigt påtaglig under de år vi besökt Turkiet, är det med stor spänning vi följer utvecklingen fram mot parlamentsvalet den 7 juni. Tyvärr kan vi inte längre göra det med hjälp av papperstidning till frukosten, utan får hålla oss till upplagorna på nätet:

http://www.hurriyetdailynews.com

http://www.todayszaman.com

http://www.dailysabah.com

En eftermiddag dog internetförbindelsen ut. Märkligt tyckte vi. Efter ett tag ringde vår dotter från Kanada och frågade om vi känner till att det är strömlöst i stora delar av Turkiet. Nej, det gjorde vi inte eftersom marinan har eget reservaggregat, liksom alla sjukhus och andra viktiga inrättningar i Turkiet. Då vi gick till marina office bekräftade de att det var elavbrott, men visste inte varför eller i vilken omfattning. Då vi följande dag kunde läsa nyheterna visade det sig att 80 av Turkiets 81 provinser inklusive Istanbul och Ankara varit utan el några timmar, på vissa håll till och med i åtta timmar. Trots att flera veckor gått, har det ännu inte getts någon ordentlig förklaring till hur ett så omfattande strömavbrott kunde inträffa.

Efter denna incident följde en politisk diskussion hur staten ska kunna garantera att det inte blir några större strömavbrott, som stör valet den 7 juni. Under de lokala valen förra hösten inträffade nämligen elavbrott som störde valproceduren på vissa håll.

I slutet av april fick vi uppskattat besök av östnyländska vännerna Irre och Robban, som tillbringade en dryg vecka i Antalya och Istanbul.

Då de flesta skandinaviska båtar hunnit gå strax före oss blev det inget påkostat Valborgsmässofirande. Då vi tänker på Valborg i Finike i fjol med ett trettiotal svenska, norska och finländska festdeltagare, inser vi att vårvädret var ännu mer instabilt förra året. Tydligen är det så att seglingssäsongen i Medelhavet börjar på allvar först i maj. Trots att 1 maj inföll på en fredag kastade vi tamparna och inledde seglingen västerut.

Efter knappa 15 sjömil kom vi till favoritankarviken Gökkaya Limani, där inte bara ankaret utan även Nina åkte i sjön, den senare utan hjälp av ankarspel och fjärrkontroll!

Vår lilla kompaktkamera, som stått för de flesta bilderna på bloggen, har blivit gammal och tappat några pixlar. Så nu har den fått en efterträdare, en litet mer avancerad Lumix utrustad med superzoom, dock så liten och behändig att den ryms i fickan.

Kekovaområdet, där Gökkaya ligger, är känt för sin sjunkna stad och en massa sarkofager och andra fornminnen som ligger utspridda i terrängen. Den här stenen i Gökkayaviken påminner till formen om de sarkofager som finns att beskåda i byn Kaleköy några kilometer västerut.

Då vi kastade loss tidigt för de 65 milen till Tersane i Fethiyebukten, var vinden svag. Det betydde motorgång och möjlighet att låta watermakern gå några timmar. Eftersom det ofta varit något strul med watermakern efter vinterpausen, hade vi fyllt den ena vattentanken i Finike. Nu gick maskinen som en dröm efter Svantes stora service på hösten och efter några timmar var även den andra tanken full, då watermakern gör drygt 60 liter i timmen.

På ön Tersane mitt i Fethiyebukten hade man just startat upp verksamheten för året. Men långkok på lammkött fanns i varje fall att få – i så rikliga portioner att magen stod i fyrkant och vi insåg att det var dags att börja köra med 5:2 dieten igen. Så nu är det två ”Nej-dagar” i veckan som gäller, med 500-600 kcal mat och ingen alkohol- eller kalorihaltig dryck.

På väg från Tersane mot Datca ankrade vi i Bozuk Bükü längst ute på den udde av turkiska fastlandet som vetter mot Rhodos. Här fick vi en internetfri kväll till följd av de höga berg som omger den skyddade ankarviken. Efter det landsomfattande strömavbrottet några veckor tidigare funderade vi mycket på hur sårbart vårt informationssamhälle egentligen är. Om man ligger i en ankarvik och ”någon” släcker ned näten för internet och mobiltelefoni, är man avskuren från omvärlden på ett sätt som vi inte är vana vid idag.

I Datca var det lätt att klarera ut. Agenten ”Knidos Yacht Service” tog 100 lira och ingen frågade efter Blue card för septiktömningen.

På vägen från Datca till Symi bytte vi till grekisk artighetsflagg och skötte några ”kontorsärenden” på hemmaplan så länge vi hade tillgång till vårt turkiska internet.

Då vi backade in mot stadskajen i Symi var det livligt värre. Det paraderades och spelades militärmusik och folk som försökte ta sig fram riskerade att bli knuffade i sjön. Även om vi kände oss hedrade av mottagandet, förstod vi att det inte var vår ankomst som firades. Det visade sig att det den 8 maj gått 70 år sedan Tysklands villkorslösa kapitulation på de Dodekanesiska öarna. Kapitulationsavtalet undertecknades i Symi, som på den tiden var huvudort på öarna, varför festligheterna nu ägde rum just här.

Vi trodde först att gruppen på bilden ovan var en kyrklig grupp som tågade i den heliga jungfruns namn eller något liknande. Vid närmare studium av bilden började Svante, som läst litet klassisk grekiska, misstänka att det helt enkelt var kvinnoföreningen i Symi, vilket även visade sig vara fallet. Efter en längre vistelse i det muslimska Turkiet kändes det fräscht med en kvinnoförening som stolt deltog i festligheterna!

I Symi fungerade även inklareringen till Grekland smidigt. Först fick vi besöka den lokala polisen för kontroll av pass mm. Vi hade hört om en större grupp syriska flyktingar som kommit till hamnen i Symi några dagar tidigare. Nu visade det sig att polisstationen vid klocktornet i hamnen blivit tillfällig förläggning för flyktingarna, av vilka vi såg många västerländskt klädda yngre män på stationshusets terrass. Båten som flyktingarna kommit med låg kvar i hamnen, medan besättningen enligt hörsägen blivit omhändertagen av polisen.

Hos hamnpolisen i andra ändan av kajen runt hamnbassängen fick vi sedan betala 15 euro för inklarering och anteckning i våra papper att vi är klara för cruising i grekiska vatten under år 2015.

Huvudbyn på Symi med sin nyklassiska arkitektur är både spektakulär och pittoresk, vare sig man betraktar den från nedan eller ovan!

Från hamnbassängen kan man via gator med talrika trappor söka sig allt högre upp och efter att man passerat åsen söka sig nedåt mot följande vik, Pedi. Det blir en trevlig promenad på några kilometer.

På tillbakavägen från Pedi gick vi upp till toppen på kullen närmast hamnbassängen. Näst överst fann vi en vacker kyrka….

med hästar rofyllt betande på bakgården…

och högst uppe på toppen en borg byggd av gråsten…

med vidunderlig utsikt åt alla håll.

Från hamnen i Symi går en minibuss två gånger om dagen till klostret i Panormitisviken längst i söder.

Det var mycket liv i hamnen i Symi med både färjor och gästande båtar som kom och gick, ankaren som gick i kors, svallvågor från båtar som passerade utanför och en ”mooring man” med nerverna på ytan. Han tog stor stress av det politiska och ekonomiska läget i Grekland och lät detta delvis gå ut över båtgästerna. Så efter bussturen till Panormitis började vi längta efter lugnet i klosterviken…

Men det var inte helt lätt att lämna hamnen i Symi. En timme innan vi var klara att gå kom en Hallberg-Rassy 54 och lade sin ankarkätting i kors med vår. De hade dessutom något strul med ankarvinschen, så det var inte läge att be dem gå ut och ankra om. Så vår stackars ankarvinsch fick slita med att dra upp två tunga ankaren och tjocka kättingar från 20 meters djup. Det fina verktyg som vi i vanliga fall använder för att lyfta av korsande kättingar och ankaren var heller inte till stor hjälp, då vårt eget ankare helt enkelt hamnade i beknip mellan Rassyns tunga ankare och kätting. Efter att vår båtshake gått sönder i en ojämn kamp med ankaret, fick vi be Rassyfolket komma ut med jollen och hjälpa till.

Även om det var ”Nej-dag” och ankarsupen i Panormitisviken således var kalorifri, smakade den efter debaclet med ankarlyftet fantastiskt i den rofyllda klostermiljön.

Ärkeängeln Mikaels kloster i Panormitis uppfördes under slutet av 1700-talet till följd av den kult som uppkommit kring en ikon föreställande ärkeängeln och de talrika underverk som förknippades med ikonen. Klocktornet uppfördes i en blandning av barock- och renässansstil i början av 1900-talet. En del forskare påstår att tornet är en kopia av tornet i Lavra Zagorsk utanför Moskva.

Klostret besöks inte bara av horder av turister varje dag, utan är även ett pilgrimsmål för grekiska sjömän. Om detta vittnar inte minst den talrika samlingen av votivskepp i klostrets folkloremuseum.

Den skyddade ankarviken i Panormitis är omgiven av höga berg, som bidrar till det lugn som dominerar miljön trots många besökare och gästande båtar.

Alla som landar i Panormitisviken är dock inte lyckligt lottade turister, sorglösa seglare eller tacksamma grekiska sjömän medförande votivskepp till tack för mirakulös räddning på de sju haven. Förra hösten dumpades nämligen ett antal flyktingar en natt i viken. Vi misstänker att en sönderskuren större gummibåt som vi såg liggande på stranden användes vid detta tillfälle. Att möta båtar med flyktingar ombord är någonting man faktiskt får vara beredd på om man seglar nattetid på södra Medelhavet.

---

Vintern i korthet / Winter summary

Publicerat: 18 mars, 2015 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 6 kommentarer

December 2014 – Mars / March 2015  Åre – Helsingfors/Helsinki – Finike

Home in north we celebrated Svante´s 60th birthday and Christmas in the Swedish ski resort Åre with the whole family. In January we moved from one flat to another in Helsinki and got a nice sea view from our windows and balcony. In February we tried to meet family and friends as much as possible besides organizing things on the home frontier before flying back to Finike in the beginning of March. After two weeks of maintenance works on the hard standing Ayfer is now back in the water. We hope to be ready to sail westwards from Finike after Easter in the beginning of April.

Eftersom Ayfers ”young crew” bor på bägge sidor av Atlanten, tänkte vi först fira Svantes 60-årsdag och julen någonstans i Karibien eller Latinamerika, så att inte de over there alltid skulle behöva flyga hem till Europa för att få träffa oss. Men det visade sig bli så komplicerat att vi valde ett enklare koncept – jul i Åre!

Då vi var sex personer visade sig en svit på Copperhill Montain Lodge i Åre Björnen vara en perfekt lösning. Härligt boende, god mat, trevligt spa och nära till skidbackarna till ett mycket fascilt pris. Copperhill är ett designhotell med smakfullt utsmyckade miljöer. Hotellet står på Förberget i Björnen nära Fröå gruvområde där kopparmalm bröts fram till början av 1900-talet. Att det handlar om ett kopparberg framgår tydligt av hotellinteriören med bland annat en 250 kvadratmeter stor kopparvägg i hotellets centrala aula.

Den stämningsfulla julbönen i Åre gamla kyrka var välbesökt.

Ayfers unga besättning skidade mest ”downhill”….

… medan vi gamyler föredrog ”flataskidning”, som man säger i Finland.

Efter dagens skidtur var det skönt att slappna av i bastu och bassäng.

Då vi kom hem till Helsingfors efter nyår var det dags för en logistisk övning som kallas flytt. Eftersom vi flyttat ett antal gånger under de senaste åren, gjordes det med viss rutin. Trots att vi under våra seglingar ”vistas i värmen”, har vi saknat bastu. Turkisk hamam i all ära, men ingenting går upp mot ett rejält finskt bastubad! Nu gläds vi åt att ha egen bastu i lägenheten. I Helsingfors passade vi på att vandra längs de vackra strandpromenaderna med utsikt över öppet hav. Vädret med ömsom plus- och ömsom minusgrader gjorde att stigarna var extremt hala och broddar på kängorna därför ett gott hjälpmedel för en seglare som inte vill bryta armar och ben av sig inför kommande seglingssäsong.

Tillbaka i Finike i Turkiet i början av mars tog vi itu med vårrustningen av Ayfer som vi på hösten lyft upp på ”the hard”. Bort med vinterpresenningen över sittbrunnen och fram med sprayhood och bimini, som bägge behövde ny impregnering. Första söndagen i Finike vaknade vi av ett återkommande väsande ljud. Då vi öppnade luckan såg vi att man satt igång med att sprutmåla jättebåten strax bakom och som skydd spänt upp ett plastskynke bakom aktern på Ayfer. Den söndagen blev inte så vilsam. Följande söndag morgon var det dags för sprutmålning igen, denna gång med blått…

Målade gjorde vi även själva, förutom att dra giftfärg på botten skrapade vi upp några ställen där den vita färgen bubblade. Har man en aluminiumbåt får man göra litet målararbete varje år om man vill hålla båten i presentabelt skick.

Nu har vi var sitt besök i masttoppen framför oss; Nina för sin årliga underhållsrunda i masten, Svante för att installera en ny ankarlanterna. Sedan återstår att slå i seglen och avkonservera watermakern innan vi kan tänka på att kasta loss för segling längs turkiska kusten mot Egeiska havet och Grekland. Men gärna firar vi först påsk med seglargänget här i Finike.

---

Sydvästra Turkiet / Southwestern Turkey

Publicerat: 9 december, 2014 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 4 kommentarer

October – November 2014  Marmaris Bay – Fethiye Bay – Kekova Roads – Finike – Pamukkale – Hierapolis – Aphrodisias – Kusadasi – Efesos – Dalyan – Finike (vinterhamn / wintering harbor)

Besättningen på s/y Ayfer vill önska alla läsare av ”Segling med s/y Ayfer” en riktigt

God Jul och ett Gott Nytt År

med förliga vindar!

Merry Christmas and a Happy New Year with fair winds!

S/Y Ayferin miehistö toivottaa

Hyvää Joulua ja Hyvää Uutta Purjehdusvuotta

kaikille Ayferblogin lukijoille!

After our weeks in Bozburun area we spent some time in Marmaris Bay, Fethiye Bay and Kekova Roads before returning to Finike. Back in Finike we had a nice time with social activities and after season works on Ayfer. In the middle of November we rented a car for an eight day round trip in SW Turkey visiting Pamukkale/Hierapolis, Aphrodisias, Kusadasi/Ephesus and Dalyan. In the end of November Ayfer was lifted on the hard and definitely prepared for the winter, that the crew will spend in Finland and Sweden.

För att ingen ska tro att segling bara är sköna ankringar och goda middagar på restauranger vid kajkanten, måste vi med jämna mellanrum publicera litet bilder av det servicearbete som fortlöpande måste göras för att saker och ting ska fungera ombord. Ovan ser ni en del av vår watermaker isärplockad för en smärre reparation, med back up från Frankrike. Vi brukar säga att vår fantastiska watermaker leverantör svarar på mail även natten mellan lördag och söndag. Exakt så gick det även denna gång. Svaret på vårt mail skrevs kl. 01.30 natten mot söndag. Då vi efter ytterligare ett par mail följde direktiven vi fick, kunde vi fixa watermakern så den återigen gick som en klocka. Fantastisk service per distans från Compagnie Hydrotechnique utanför Nantes!

Vinscharna är på Medelhavet utsatta för salt och sand från Sahara, så de behöver rengöras och smörjas efter några år. Den här gången fick vi hjälp att komma igång med arbetet av Peter, som tillsammans med sin hustru Tua seglade med oss en vecka i slutet av säsongen. Resten av vinscharna fick Svante ta sig an i Finike.

Terrängen runt Finike erbjuder möjlighet till fina vandringar. Då besättningen på någon båt tar ett initiativ till vandring längs någon rutt, är det många som gärna hakar på.

I mitten av november hyrde vi bil för en åtta dagars rundtur i sydvästra Turkiet. Då vi startade ösregnade det, varför vi körde över Taurusbergen i regn och tidvis dimma (lågtliggande moln). Väl på andra sidan bergsryggen klarnade det upp och vi kunde fortsätta färden mot Pamukkale i solsken.

Vi hade fått rådet att inte övernatta i turistiska Pamukkale utan fortsätta sju kilometer norrut till Karahayit, en idyllisk liten by med många små pensionat. Vi körde genom hela byn och hittade till sist ett pensionat som såg välvårdat ut. På Sifa Pansiyon övernattade vi för 30 lira (ca 12 euro, 100 kr) per natt i rum med pentry och eget bad med termiskt vatten (45 grader varmt)! Det var så välstädat att vi inte fick ta skorna med in på rummet, där golvet var täckt med turkiska mattor.

Väl utsövda tog vi oss an resans första arkeologiska utgrävningsplats – eller ruinstad som vi brukar säga.

Hierapolis (grek. ”den heliga staden”) fick sitt anseende som helig ort av dess varma källor och en grotta med farliga gaser. Tack vare aposteln Paulus verksamhet i Efesos kom kristendomen till Hierapolis, där församlingen grundades av Epafras, en hednakristen lärjunge till Paulus. Senare legender låter apostlarna Johannes och Filippus predika evangelium i Hierapolis. Ruinerna av Hierapolis ligger invid Pamukkale, som tillsammans med den antika staden sedan 1988 finns på Unescos lista över världsarv.

Pamukkale, ”Bomullsfästningen”, är känt för sina heta källor och sin naturliga formation av travertiner, kalkstensterrasser som lyser långa vägar över landskapet i provinsen Denizli. Formationen som är 2,7 km lång och 160 m hög, har bildats genom avfällning av mineral från rinnande kalkhaltigt vatten.

I Hierapolis, som ligger ovanför kanten av travertinerna, finns ett termiskt bad ”Kleopatras bad”, där turister gärna tar sig ett dopp. Ingången till badet syns bakom Svante och den kaxiga tuppen.

Eftersom vattnet i badet inte såg så inbjudande ut, beslöt vi oss för att satsa på det varma badet i den primitiva jacuzzin i badrummet på vårt pensionat. Det var ett bra beslut!

I trakten runt Pamukkale breder bomullsfälten ut sig.

Dagen efter vårt besök i Pamukkale och Hierapolis var det dags för besök i ruinstad nummer två, Afrodisias, som fått namn efter den grekiska kärleksgudinnan Afrodite. Afrodisias ligger sydväst om Pamukkale.

Afrodisias är en ruinstad av lagom storlek och omfattning för en besökare som inte tänkt tillbringa en heldag bland ruinerna. Tyvärr återstår inte mycket mera av själva Afroditetemplet än ett antal kolonner.

Från Afrodisias är det ett par tre timmars körning ut till kusten och staden Kusadasi, dit vi kom just då mörkret föll. På nätet hittade vi hotell Stella som ligger på höjderna nära hamnen, dit vår Ipad guidade oss genom vimlet av små trånga gator och gränder. En vecka tidigare hade hotellägarens far dött, varför hotellet varit stängt, men öppnats igen samma dag som vi kom. Från vårt rum hade vi fantastisk utsikt över hamnen, marinan och öppet hav. Vi bodde fyra dygn på Stella.

Dagen efter vårt besök i Afrodisias körde vi till vår tredje ruinstad, Efesos, som ligger 15 km från Kusadasi. Efesos var en viktig hamnstad på Mindre Asiens kust med 250 000 invånare. I staden fanns Artemistemplet, ett av antikens sju underverk. Tyvärr har Artemistemplet gått ett ännu hårdare öde till mötes än Afroditetemplet i Afrodisias, varför ytterst litet finns kvar av templet. Efter år 500 e.kr. slammade hamnen i Efesos igen, varefter stadens betydelse minskade.

Att besöka det arkeologiska utgrävningsområdet i Efesos är en storslagen upplevelse. Då man blickar ut över ruinstaden är det lätt att förstå stadens betydelse i fornstora dagar. Flera av aposteln Paulus gärningar utspelade sig i staden, som han besökte flera gånger under sin resor. Under den tredje missionsresan bodde han hela tre år i staden.

Celsusbiblioteket byggdes för Tiberius Julius Celsus Polemaeanus, som var konsul och romersk guvernör i Asien och en populär medborgare. Biblioteket, där Celsus även begravdes, rymde 12 000 bokrullar.

Utedasset från 1890-talet hos Svantes mormor och morfar i Borgå socken hade sex hål i v-form och imponerade stort på Svantes kompisar som stundom kallade det för V6:an. Men i jämförelse med den publika inrättningen i Efesos var detta utedass förstås inte så mycket att skryta med. I Efesos hade man tvåtusen år tidigare vinkelform, betydligt flera hål, och dessutom vattenspolning!

Kusadasi är en mycket trevlig stad med en trevlig marina – definitivt ett tänkbart ställe för en framtida övervintring. Efter några dagar i Kusadasi med trevliga utfärder var det dags att styra hemåt mot Finike. Denna gång gick färden längs en mer kustnära väg, som till stora delar var nyanlagd eller nyligen förbättrad.

Ungefär halvvägs på vägen hem till Finike stannade vi i Dalyan, som vi besökt med utflyksbåt år 2006. I Dalyan, som är mest känt för sina lykiska klippgravar, bodde vi på ett relativt nytt spahotell, där vi fick uppleva någonting som nästan chockerade en finländare – en bastu med TV inne i hettan! Bara att relaxa och zappa med fjärrkontrollen mellan alla kanalerna och låta endorfinerna flöda. För oss blev det nog närmast adrenalinet som flödade även om vi lyckades sätta oss i ett hörn av bastun där man inte behövde titta på TV-skärmen.

Tillbaka i Finike igen återstod det bara för oss att göra de sista förberedelserna inför upptagningen av Ayfer till vintern. Eftersom vi kommer att tillbringa litet längre tid hemma i Norden denna vinter, tyckte vi att det var bättre att lyfta upp henne på land.

God Jul! Hoppas du vill följa ”Segling med s/y Ayfer” även nästa år! I början av mars flyger vi tillbaka till Turkiet för fortsatta äventyr.

 

---

Bozburun halvön / Bozburun peninsula

Publicerat: 2 oktober, 2014 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | Lämna en kommentar

September 2014

Most of September we spent in Bozburun area west of Marmaris, first at anchor in a bay close to the village, later when the weather deteriorated and we got strong winds for a two week period, in the safe and cosy harbor of Bozburun. Sometimes it is nice to spend a longer time at one and same place. You learn to know the place and its surroundings and some of the people living there. You find a nice restaurant that you make your ”home”. You make trips by foot, bicycle or bus to the neighboring areas. After our stay in Bozburun we are visiting the beautiful bays north of Bozburun – among others Kocabahce Koyu (Sailors Paradise), Kuzbükü Koyu (Kuzbükü Yacht Club) and Selimiye Koyu (Aurora restaurant).

Några dagar efter att vi flugit från Stockholm till Antalya den 1 september och åkt ”dolmus” till Finike, kunde vi kasta loss för höstens seglats på den turkiska sydvästkusten. Dagarna innan vi kom hade den värsta värmen avklingat, så temperaturen var idealisk runt 30 grader. Under två dagar med en mellanliggande natt för ankar i Kalkan tog vi oss till Fethiyebukten. Ungefär halvvägs mellan Kalkan och Fethiye såg vi ett regnområde närma sig litet längre ut till havs. Plötsligt såg vi en mörk pelare mellan molnet och regnet – en tornado! Även om den befann sig på visst avstånd var det obehagligt och lättnaden påtaglig då den drog bort ut mot havet. Tyvärr kom vi inte att tänka på att ta fram kameran.

Väl framme i Fethiyebukten gick vi till favoritviken Seagull Bay, där både Pegasus och Xanto låg förtöjda i vikbottnen. Eftersom vi hade ”Nejdag” (ni vet 5:2 metoden…) följde vi inte med Agneta, Runo, Anette och Thomas till restaurang Amigo runt hörnet, utan intog vår spartanska 300 kaloriers middag ombord Ayfer.

Nina tröttnar aldrig på de härliga vandringslederna vid Seagull Bay och de fina vyer som öppnar sig då man nått höjderna.

Det är inte bara båtens utrustning som kan gå sönder då man är ute och seglar. Det första som hände då vi skulle tanka diesel i Finike var att Svante fick en förtöjningslina rakt över ögonen med brustna glasögon som följd. Mackägaren har nämligen en lekfull schäfer som nafsar efter alla linor, vilket fick Nina att kasta tillbaka linan vågrätt med extra snärt för att hunden inte skulle få tag i den. Tack och lov fanns ett par gamla glasögon i reserv med ombord, som får duga tills vi kommer hem. En vecka senare stod Ninas glasögon i tur att gå sönder genom ett enkelt fall i golvet utan medverkan av vare sig hund eller katt. I Ninas fall blev det limning och tejpning.

 

 

 

 

 

 

Efter en lat dag i Seagull Bay steg vi upp före soluppgång och fortsatte färden västerut över Marmarisbukten. Då dagsvinden från väst var rätt svag tänkte vi gå över hela bukten till Bozuk Bükü viken, som ligger längst ute på det turkiska kap som sticker ut mellan grekiska öarna Symi och Rhodos. Några sjömil före kapet satte dagsvinden igång med full styrka, vilket på en liten stund förvandlade oss från torra landkrabbor till salta sjömän. Då vi nu blivit nedsaltade tänkte vi att vi rundar kapet med en gång och går till Bozburun i stället. Bozuk Bükü får vi besöka på färden tillbaka till Finike.

Det finns flera trevliga ankarplatser nära Bozburun. Den här gången lade vi oss i en vik en halv sjömil sydväst om själva byn. På det sättet hade vi nära till sopavlämning, proviantering och restauranger men ändå egen frid ute i viken. Efter en vilsam vecka för ankar med social samvaro i lagom mått – vi fick en trevlig kväll med jordenruntseglarna Carole och Jim ombord s/y Nepenthe från USA – utlovade väderrapporterna vindar av sådan styrka att en plats inne i hamnbassängen i Bozburun kändes lockande.

Medan vi låg i ankarviken gick även riksdagsvalet i Sverige av stapeln. Vi lyckades göra slut på vårt turkiska mobila internet då vi följde valvakan i Sveriges TV ända till slutet. Då det finns en Turkcellbutik i Bozburun kunde vi följande dag fylla på med tio nya Gb.

De hårda vindarna fortsatte sedan i nästan två veckor. Under de här veckorna hann vi bli rejält hemmastadda både i byn Bozburun och favoritrestaurangen Osman´s Place samt göra såväl trevliga cykelturer i närområdet som en heldagsutflykt med buss till Marmaris.

Att Bozburun är båtbyggartrakter kan manifesteras på olika sätt – varför inte som nedan?

Många av det turkiska guleter som ankrar i vikarna med turister ombord är byggda i Bozburun. Även om det finns etablerade varv med stora hallar, tycks en stor del av guleterna byggas på bakgårdar, där själva bygget tar ett antal år efter kölsträckningen, och den färdiga guleten sedan används som ett seglande familjeföretag inom turistnäringen.

Guleterna har oftast två master och riggas som slup, ketch eller skonare. Gästhytterna har blivit allt rymligare och lyxigare med tiden, och större guleter är numera utrustade med luftkonditionering, ismaskiner etc.

Vi har alltid undrat över hur man får guleterna i sjön, då de ofta byggs rätt långt från stranden. Svaret fick vi då vi såg guleten nedan, försedd med en kälke som kan skjutas in under skrovet. Då guleten väl vilar på kälken är det bara att spänna en traktor för ekipaget och släpa det till sjön.

Då vi låg i Bozburun kom svenskflaggade Ovni 445 s/y Felicia in i hamnen med Karin och Henrik ombord. Dem hade vi träffat på Alubatvarvet i Les Sables d’Olonne påsken 2008 då Ayfer byggdes. Under åren har vi haft mailkontakt kring olika ”Ovnifrågor”. Det var trevligt att träffas igen och få utbyta erfarenheter av våra båtar. Vi kunde också samstämmigt konstatera att Langemaritime erbjudit oss kunder i Sverige en helt fantastisk after sale service genom Bo Lennström, som på ett mycket förtjänstfullt sätt tagit hand om alla reklamations- och andra ärenden!

Nackdelen med våra gamla fina Bromptoncyklar är att de rullar så lätt att man knappt får någon motion alls ens på längre turer. Då man följer cykelskyltarna i terrängen runt Bozburun, är denna nackdel definitivt eliminerad. Blir det ingen motion är det tramparens, inte cyklarnas fel.

Då man cyklar i ett sådant här landskap önskar man ibland att man hade en tandem och kunde göra som hon i ”Jazz po skånska”:

”Han trampar framme, jag trampar bak, och sen en backe för brant för min smak, då är jag ledig vissa tramp.”

(Anna-Mia Barwe Band, Jazz po skånska. Översättning till skånska av ”The Lady is a Tramp”)

Då cyklarna väl var framme beslöt vi att dagen efter turen till bergsbyn Avlana göra en mer kustnära utfärd till byn Sögüt, som omtalas positivt av många seglare. Även nu var det uppförsbacke halva vägen, men med en lunch på Sögütrestaurangen Octopus som lockbete gick färden lekande lätt trots avsaknaden av tandem. Många restauranger avsedda för båtfolket har ingen skriven meny med fasta priser. Octopus hör till dessa. Även om det vi intog var helt OK, föredrar vi restauranger där man på förhand vet vad kalaset kommer att kosta.

Det har varit en livlig getingsommar även i Turkiet. På restaurang Octopus såg vi en fiffig getingfälla tillverkad av en vattenflaska modell större med två normalstora flaskmynningar instuckna som ”inkörsportar”.

I Bozburun blev Osman´s Place vårt stamställe tack vare servitören Mehmet och deras berömda Chicken Curry. Förutom att både finska och svenska ingår i Mehmets repertoar, har han en sprudlande humor som gör att gästerna inte bara blir mätta utan också känner sig väl omhändertagna. ”Turkulainen maito” (åboländsk mjölk) var Mehmets namn på rakin (i stället för ”Turkkilainen maito = turkisk mjölk). ”Turkulainen kahvi ilman sokeria” skojade Mehmet väl medveten om skillnaden mellan turkulainen och turkkilainen. Överhuvudtaget är stämningen på Osman´s Place mycket vänlig och generös, till vilket även ägaren Osman själv och hans skotska hustru Lynn bidrar.

I takt med att blåsten tilltog dök den ena båten efter den andra från vinterhamnen i Finike upp i Bozburun; s/y Lupa med Liz och Guido och s/y Alacrity med Håkan och Ing-Marie. Då ryktet spritt sig att vi köpt ett Mölkkyspel i Finland, föreslogs Mölkky på beachen.

Senare gled även s/y Pegasus med Agneta och Runo in i hamnen, liksom m/y Xanto med Anette och Thomas. Det blev flera angenäma stunder tillsammans och mera Mölkky på beachen.

Allting har en ände. Så ock de hårda vindarna och det trevliga sociala livet i Bozburun, varifrån vi alla gick åt olika håll. Själva gick vi norrut, först till populära Sailors Paradise i Kocabahce Bükü, sedan till nyöppnade restaurangen Kuzbükü Yacht Club i Kuzbükü Koyu.

I skrivande stund ligger vi för ankar i Selimiye Koyu, en stor nästan cirkelrund vik med vackra berg runt omkring. Vi ser fram emot att i morgon äta middag på restaurang Aurora, vid vars brygga vi bokat en plats för nästa natt. Restaurangen, som sedan tretton år drivs av svenska Suzan och hennes turkiska man Hüseyin, har rykte om sig som en förstklassig restaurang med avspänd atmosfär.

Då vi efter ett tag har botaniserat färdigt här i vikarna söder om Datcahalvön kommer vi att vända stäven österut igen tillbaka till Finike. Sista veckan i oktober kommer Tua och Peter från Finland att mönstra på i Fethiyebukten för att segla med oss till Finike innan de drar vidare till Istanbul för egna äventyr.

Vi hoppas på några veckor med grill- och sångaftnar och andra trevliga sociala begivenheter i Finike i november, innan tar vi upp Ayfer på land för att flyga hem för några månader under vintern.

---