Att sälja en båt under corona lockdown / Selling a boat during covid-19

Publicerat: 14 december, 2020 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 2 kommentarer

Our original plan for the season 2020 was to take S/Y Ayfer along Canal du Midi from Port Napoleon in the Mediterranean across France to La Rochelle at the Atlantic coast. Because we wanted to inspect some low bridges and critical passages of the canal, we went to France by car already in February. After spending a couple of weeks by our daughter´s family in Lille, we drove to Les Sables d´Olonne where Ayfer was built at Alubat Yard. By this time there were already some clusters of covid-19 in the eastern parts of France. During a visit at Alubat Yard, we told about our plan to take Ayfer to the Atlantic coast, and sell her there after sailing for a season or two in the French Atlantic waters. ”Why don´t you sell her in Port Napoleon? We think it is the best location for selling, and there is a brokerage specialised in aluminium boats”, they told us at the yard.

In La Rochelle we visited Europe´s largest marina and got to know that you can be lifted up for maximum two weeks on the hard – the boats stay in the water all year round (which is not so good for us who always want to lift the boat out of the water for the winter). After a night in Bordeaux we started to inspect Canal de Garonne, that is the first part of the canal leading to the Mediterranean. During two rainy days and one with bright sunshine we inspected a lot of bridges and locks and beautiful small villages and towns along the canal. After these days we had drawn two conclusions: 1) We want to sail along Canal du Midi, but 2) we will do it onboard a rental boat! It would be possible to take Ayfer to the Atlantic coast along the canals, but as she is in such a beautiful condition, we don’t want to get any damages on her. During the days we inspected the canals we realised that we were ready for a radical decision: Let´s sell Ayfer where she is in Port Napoleon, and start looking for a smaller boat.

Before we arrived at Port Napoleon we had contacted AYC International Yachtbrokers and made an appointment with Monsieur Philippe Chevallier. In Port Napoleon we signed the contract with AYC and three days later we had filled the living room in an apartment we rented in the marina with a huge amount of stuff from Ayfer. It ts amazing how much you can store in a 15 meter boat! Although we threw away and gave a lot of useful things to other sailors, we realised that we would have needed to drive at least three times with our own car to get all the things home to Finland.

As a sailor you need a lot of luck, and very often you have it! In the marina we met a Finnish sailing team (”zer°emission – Race Against Sea Pollution”), that had got their TP52 transported to Port Napoleon, from where they would have sailed to Italy for some regattas – if not the covid-19 had come into their way. As France shut down and the team couldn’t get any flight to Finland, they decided to drive their big Mercedes van back home. So these friendly young Finnish gentlemen carried all our stuff into their car and delivered it to our home in Helsinki two days later.

We had planned to stay in Port Napoleon during the lockdown and do some maintenance and small repairs on Ayfer. But when all shops and the restaurant in the marina area had to close their doors, and we weren’t allowed to leave the marina area without a signed paper in our hand where we had explained the purpose for going out (exercising, buying food or medicine etc.), we decided to go back home. With our car filled with all the French food (and Belgian beer) Nina had bought for the weeks of lockdown, we drove almost non stop from Port Napoleon to Travemünde, from where we had a comfortable voyage onboard a Finnlines ferry to Helsinki.

During April and May there was a continuing flow of people asking for Ayfer´s spec from AYC (we got an email every time somebody asked for it). In May and June we could see an increasing interest for Ayfer on our sailing website. Even if Ayfer was anonymised at AYC:s website, some people seem to have found our blog. Some days there could be 40-50 clicks from a certain country.

Just before France opened up the borders in the middle of June, we got a phone call from AYC that they had a serious buyer for Ayfer. One week later we drove to Port Napoleon and handled over Ayfer to the new owners Alex and Anja from Germany.

Vi startade vår bilfärd mot Frankrike och Port Napoleon i slutet av januari med bilen lastad med saker som skulle behövas under kanalfärden från Medelhavet till Atlanten längs Canal du Midi och Canal de Garonne. Kanalböcker, ”förtöjningspinnar” av stål, extra båtshakar och mycket annat fanns i bagaget. Vår plan var att ta Ayfer till franska Atlantkusten och sedan segla där under ett par säsonger innan vi skulle sätta henne till försäljning i Frankrike. Tanken var att därefter köpa en mindre båt för att fortsätta segla hemma i nordiska vatten.

Vid den här tiden kom de första nyheterna om spridning av coronasmitta i Europa, men det var ännu ingenting som skulle ha fått oss att skrinlägga planerna på kanalfärd. De vänner som skulle följa med på delar av kanalturen tittade redan efter lämpliga flyg till södra Frankrike. Vi körde ombord på Silja Symphony med destination Stockholm med all den entusiasm man har då man startar ett nytt äventyr.

Under två veckor i Sverige fick vi umgås med vår sons familj med dottern Vilde (8 mån), som inte hunnit glömma oss sedan julen, och hälsa på hos släkt och vänner på vår väg söderut i Sverige. På promenad med seglarvännerna Stina och Hans i Dockan-hamnen i Malmö stannade vi till vid Malin och Johan på s/y RAN II. Vi har länge följt detta sympatiska svenska par på deras seglingar i Syd-Amerika, Alaska och Kanada genom de välgjorda filmavsnitt de varje vecka publicerar på YouTube.

Under de två veckor vi sedan tillbringade hos vår dotter med familj i franska Lille spreds covid-19 viruset alltmer i Europa. Eftersom det trots allt ändå bara var fyra regioner i nordöstra Frankrike som hade kluster av smitta, beslöt vi oss för att fortsätta vår färd till Atlantkusten. Tanken var att vi på vår bilfärd skulle sondera möjligheterna till en vinterplats i La Rochelle med omnejd och sedan titta närmare på en del knepiga passager på Canal de Garonne från Bordeaux till Toulouse och Canal du Midi fram till Medelhavet.

Då vi körde från Lille till Les Sables d´Olonne svepte ett kraftigt regnväder in från Atlanten, vilket gjorde de följande dagarna till en blöt historia. Vi ville stanna ett par dagar i Les Sables, där vi tillbringat så mycket tid 2007 och 2008 då Ayfer planerades och byggdes. Då vi besökte Alubatvarvet och berättade om våra planer att ta Ayfer via kanalerna tillbaka till Atlanten, frågade de oss varför vi inte hellre säljer henne i Port Napoleon, som är en knutpunkt för många internationella seglare. De berättade också att varvets nyss avgångna VD har en båtförmedlingsfirma med kontor även i Port Napoleon, med stor erfarenhet av att sälja aluminiumbåtar.

I Les Sables vandrade vi också på piren som i maj 2019 var överfull med jublande människor då finländske soloseglaren Tapio Lehtinen kom i mål tre månader efter de fyra andra båtar, som fullföljde Golden Globe Race 2018-2019.

I La Rochelle tog vi in på ett litet hotell alldeles innanför inloppet till den gamla hamnen. Under vår kvällspromenad i hamnen räddade vi oss in på en pizzeria undan regnet som satte igång igen.

Följande dag besökte vi jättemarinan i Rochelle (Europas största) och försäkrade oss om att där fanns plats för Ayfer. Plats ”afloat” kunde ordnas för hela året, men på land kunde man i regel räkna med att stå i högst två veckor. Vi besökte även masttillverkaren Sparcraft och hörde oss för om pris och procedur för förnyande av vajrarna i Ayfers rigg, då hon ändå skulle avmastas för kanalfärden.

På väg till Bordeaux blev det en paus i regnet. Vi kunde till och med promenera omkring i centrum av Bordeaux ett tag innan det blev dags att förskansa oss på hotellet inför natten. Hitintills hade vi haft tur med endast få medgäster på hotellen. Så döm om Ninas förskräckta uppsyn då en hel busslast med högljudda skolungdomar stormade in på vårt hotell. Spontant tyckte hon att de talade italienska – vilket förklarade hennes bestörtning vid begynnande covid-19 tider! Vid närmare efterhörande visade de sig ändå vara spanska. Nåväl, trots frukost tillsammans med 50-60 ungdomar i en liten matsal klarade vi oss utan smitta.

Om man följer Garonnefloden uppströms cirka 50 km kommer man till Langon och strax därefter till Castets et Castillon, där Canal de Garonne mynnar ut i Garonnefloden. Själva kanalen, som är 193 km lång, börjar med sluss nummer 53 vid Castets et Castillon och slutar efter sluss nummer 1 i Toulouse. Där tar Canal du Midi (240 km) vid med slussarna numrerade i omvänd ordning så att den avslutande runda slussen i Agde vid Medelhavet har nummer 63. Sammanlagt blir det alltså 116 slussar då man tar denna genväg mellan Medelhavet och Atlanten. Då vissa slussar består av 2-7 slussar i rad, sk. ”slusstrappor” blir det i praktiken betydligt fler slussningar.

Vissa avsnitt av Canal de Garonne har normalt vattenstånd under vintern, varför det är möjligt att övervintra i båtarna på dessa platser. På flera ställen bildar dessa båtar och besättningar små kommuniteter med tillgång till viss service och i bästa fall en vinteröppen restaurang. Vissa besättningar hade inrättat sig riktigt trevligt för vintern.

Andra avsnitt av kanalen var närapå torrlagda, vilket gjorde det möjligt för oss att bedöma huruvida det skulle gå att ta Ayfer till Atlanten denna väg. Ayfer sticker endast en meter med centerbordet infällt, så själva djupgåendet skulle inte bereda oss problem, eftersom kanalen håller ett minimidjup på 1,4 m i mittfåran. Men Ayfers dubbla roder som sticker ut litet snett åt sidorna, skulle definitivt kunna ge oss vissa problem. Det skulle kanske bli svårt för oss att gå tillräckligt långt ut åt sidorna på kanalen för att kunna väja för mötande trafik eller förtöja för natten vid kanalbankarna.

På de delvis torrlagda avsnitten av kanalen kunde vi också se en hel del skräp och bråte, till och med en gammal cykel, som kastats i vattnet. Eftersom detta fanns kvar i kanalen ännu i mars, befarade vi att man knappast skulle hinna röja upp överallt innan kanalen igen öppnas för trafik senast till påsk. Så ryktena om att man kan vänta sig att få allt möjligt i propellern saknar knappast grund.

Några slussar innan kanalen mynnar ut i Garonnefloden finns också ett avsnitt där växtligheten vissa år är så kraftig att propellrar och kylvattenintag och -filter lätt stockas igen av gräset. Vi har läst att man ibland fått lov att helt enkelt dra båtarna genom denna del av kanalen med linor från land.

Förutom de begränsningar som finns ”under ytan” erbjuder Canal de Garonne inga större svårigheter. Kanalen som blev klar 1856, det vill säga 175 år senare än Canal du Midi, har sex meter breda rektangulära slussar och inte så många knepiga bropassager. Innan Canal de Garonne byggdes, lastades allt gods som transporterats på Canal du Midi, om på mindre båtar som flodvägen kunde ta sig vidare västerut från Toulouse mot Atlantkusten. Det sägs att det behövdes 20 mindre båtar för att rymma lasten från en av de båtar som trafikerade Canal du Midi.

Då vi körde vidare mot Toulouse beslöt vi oss för att inspektera en av de broar som av kanalguiden (Waterways Guide no 12, Aquitaine) utpekades som litet knepig. Bron Pont de Lascarbonnières skulle ligga vid kilometerstolpen 101 några kilometer sydost om Agen. Vi sökte oss fram längs småvägar och hamnade i ett trevligt villaområde, där vi kunde parkera bilen och ta oss fram till kanalen och kilometerstolpen 101. Även om vi i småregnet promenerade längs kanalen både österut och västerut till angränsande broar, fann vi ingen gammaldags valvbro som skulle ha motsvarat skissen i kanalguiden. I övrigt tyckte vi att kanalguiderna i Waterways serien var utmärkta, men denna gång hade det tydligen insmugit sig ett fel.

Den gamla stadskärnan i Toulouse ligger vid en krök av Garonnefloden. Strax väster om denna stadskärna möts Canal de Garonne och Canal du Midi samt Canal de Brienne – en kort kanalstump som mynnar ut i Garonnefloden. Canal di Midi går sedan i en krök runt den gamla stadskärnan på samma sätt som en ringmur omger stadskärnan i många medeltida städer.

Canal du Midi byggdes 1667-1681 på initiativ av Pierre Paul Riquet, en skattetjänsteman från Béziers. Efter att ha lyckats övertyga ärkebiskopen av Toulouse och finansminister Colbert, fick Riquet hjälp av dessa med att få kung Ludvig XIV att ge sitt bifall till projektet. Riquet som fick möta stort motstånd under hela den tid kanalbygget pågick, dog 1680 sex månader innan kanalen blev färdig.

Under vårt korta besök i Toulouse gav vi oss inte tid att uppsöka kontoret för VNF (Voies navigables de France) som ansvarar för kanalerna i södra Frankrike. Däremot hade vi kontakt med dem per mail och fick bekräftat att Ayfer under april och maj skulle kunna ta sig via kanalerna till Atlanten.

Då vi efter lunch kom till Castelnaudary tog vädret ingen hänsyn till vår önskan att strosa omkring längs kanalen i detta idylliska samhälle utan uppspänt paraply. Tvärtom ökade regnet och blåsten stundom i intensitet så att vi insåg att vi inte skulle komma vare sig torrskodda eller varma från vår promenad.

Även om det regnade insåg vi att de miljöer som orter som Castelnaudary erbjuder måste vara helt fantastiska sommartid.

I Castelnaudary finns en av baserna för den stora båtuthyrningsfirman ”le boat”. Trots osäkerheten kring den kommande säsongen arbetade man här för fullt med service av uthyrningsbåtarna. Helgen kring påsk lär vara den första intensiva perioden för båtcharterbolagen under våren.

Efter ett par dagar med ”kanalbesiktning” konstaterade Svante vid hotellfrukosten att vi kanske ändå skulle följa rådet vi fått att sälja Ayfer där hon är nu i Port Napoleon vid Medelhavet. Det vi hittills sett av kanalen och de landskap och orter den går igenom hade definitivt gjort oss sugna att göra kanalturen, men kanske inte med Ayfer. Både det vi med egna ögon sett av kanalen och hört om charterbåtarnas ofta vådliga framfart gjorde oss definitivt tveksamma att riskera Ayfer, som klarat alla åren på Atlanten och Medelhavet utan skavanker. Då vi väl kommit igång med att konkretisera tankarna på att sälja båten gick processen snabbt vidare, och redan följande dag hade vi kontaktat AYC International Yachtbrokers  i Port Napoleon och bokat en träff med mäklaren Philippe Chevallier samma dag som vi skulle vara framme i Port Napoleon.

Då man åker vidare mot sydost från Castelnaudary kommer man till Carcassonne. Där finns en av de stora sevärdheterna vid Canal du Midi, den gamla stadsdelen ”la Cité” med anor från 200-talet före Kristus och en fantastisk borg högst uppe på den spektakulära kullen. Denna gång fick vi nöja oss med att köra upp till den berömda kullen i småregnet, eftersom vårt fokus låg på att utforska en viss bro.

Mitt i Carcassonne finns nämligen Port Marengo, som är en av de lägsta broarna över Canal du Midi – dessutom belägen mitt i en kanalkrök just före porten till en sluss. Även om kanalbolaget hade sagt ”no problem” ville vi med egna ögon förvissa oss om att det skulle gå att ta Ayfer genom kurvan in under bron och in i slussen. Och visst – under lugna omständigheter och med rejäla ”axelvaddar” på Ayfers targabåge skulle det nog gå vägen.

Från Carcassone körde vi vidare till Port la Robine i T-korsningen där Canal de la Robine erbjuder en genväg från Canal du Midi till Medelhavet via Narbonne. I Port la Robine finns en kanaltarm där många besättningar övervintrar på sina båtar. I hamnen finns viss service, liksom i det intilliggande lilla samhället.

På gångavstånd från Port la Robine finns Pont-canal de Cesse – en av flera akvedukter på Canal du Midi.

Några mil österut strax före byn Colombiers ligger den 160 meter långa Malpastunneln. Tunneln, som är drygt sex meter bred, tillåter endast trafik i en riktning åt gången, varför båtarna bör avge signal innan de går in i tunneln. På ena sidan av tunneln finns en hylla med gångstig för de dragdjur som i tiden drog kanalbåtarna genom tunneln.

På en hög kulle nära tunneln finns en bosättningsplats från 800-talet före Kristus med utsikt över Étang de Montady. ”Montadydammen” är ett landområde som dränerades av munkar och rika jordägare under andra hälften av 1200-talet med tillstånd av ärkebiskopen i Narbonne. Området dränerades genom diken dragna som radier från centrum i det cirkelformade området. Vattnet som rinner längs dikena leds från centrum genom sexton vertikala gångar till en kulvert som går under Malpastunneln. Som av bilden synes fungerar detta arrangemang än i denna dag.

Då vi vandrat ned från utsiktsplatsen körde vi vidare österut till Fonserannes med den längsta slusstrappan på Canal du Midi med sju slussar i följd. Från slusstrappan kan man också slussa ut i floden Orb som passerar strax väster om staden Béziers på sin väg till Medelhavet.

Vårt sista stopp på Canal du Midi blev vid den avslutande runda slussen i Agde, där man kan välja mellan att gå ut i Medelhavet eller fortsätta längs inre farvatten och kanaler till Rhonefloden.

Då vi var klara med vår kanalbesiktning körde vi raskt vidare ända till Palavas des Flots vid kusten söder om Montpellier. Vi behövde ju vara framme i Port Napoleon redan klockan tolv följande dag, då vi skulle träffa Philippe Chevallier på båtförmedlingsfirman AYC. För att fira vår framgångsrikt genomförda kanalbesiktning åt vi en festlig meny på hotellets eleganta covid-19 säkrade restaurang.

Väl framme i Port Napoleon följande dag hann vi med en snabb titt på Ayfer innan vi knackade på dörren till AYC:s lilla kontor i hamnen. Mäklaren Philippe hade gjort ett visst förarbete, så efter en snabb visit ombord Ayfer, kunde vi diskutera upplägget av försäljningen. Eftersom spekulanterna på nätet utgår från båttyp och årsmodell är det klokt att gå ut med ett pris nära det man realistiskt kan förvänta sig att få. Om man har ett för högt pris kommer kanske ingen och tittar på båten. Den fördel man har av att båten är välskött och välutrustad är att kunden kanske gärna köper den, då han väl sett den.

Samtidigt som vi försåg Philippe med alla möjliga fakta kring båt och utrustning, gällde det för oss att tömma Ayfer på våra personliga saker och all onödig utrustning, som bara skulle vara i vägen vid försäljningen. Till all lycka kunde vi hyra en lägenhet överst i byggnaden med hamnkontoret, dit vi förde allting som vi ville ta med oss hem från Ayfer. I båten fanns också en del saker och utrustning som vi kunde ge till andra seglare. Sedan fanns det förstås också en hel del som kunde eller måste slängas bort – såsom Svantes fina Musto regnställ, vars gummimuddar medelhavsvärmen under åren förvandlat till en klibbig massa. Vi insåg att vi inte haft användning för dessa sjökläder under de senaste åtta åren.

Då vi tecknat under försäljningsuppdraget såg Philippe till att Ayfer flyttades till marinans expo område, där båtarna står uppställda vid bryggor på land, så att intresserade kan titta på båtarna som på en båtmässa.

I marinans restaurang, som ännu höll öppet vid den här tiden, träffade vi en dag några finska seglare. Det visade sig vara Samuli Leisti, som var där tillsammans med tre andra medlemmar i ett racing team inom projektet ”zer°emission – Race Against Sea Pollution”. Deras båt, en en superfin TP52, hade fraktats ned till Port Napoleon för att sjösättas där och sedan seglas till Italien för säsongens regattor. Nu var de i Port Napoleon för att ta hand om båten, som naturligtvis inte kunde seglas till Italien där allt var inställt på grund av det eskalerande covid-19 läget.

Samuli och hans vänner måste vara tillbaka i Finland inom några dagar. Då alla flyg visade sig vara fullbokade beslöt de sig för att köra hem med bil. Eftersom deras stora mercedesvan var praktiskt taget tom kunde de ta med sig allt som vi behövde få fraktat till Finland. Som seglare behöver man en hel del tur – och ofta har man det också!

Då Samuli och hans vänner ett par dagar senare körde iland från Finnlinesfärjan i Nordsjö, åkte de raka vägen till vårt hem i Helsingfors, där ett par av våra vänner stod redo att bära in våra saker. Tack Samuli & co för fantastisk hjälp! Och tack Nanna och Jancka för att ni orkade bära in hela lasset i vår lägenhet!

Lättade över att det löst sig så smidigt med våra saker började vi planera för alla de underhållsarbeten vi hade att ta itu med på Ayfer inför försäljningen. Eftersom coronaläget var mycket lugnt i denna del av Frankrike och vi skulle få ytterligare ett barnbarn i Lille i april, tyckte vi att vi gott kunde stanna kvar i Port Napoleon och jobba på båten.

Men läget förändrades snabbt och dramatiskt i mitten av mars. Av vår dotter i Lille fick vi höra att president Macron troligen skulle försätta Frankrike i lockdown om ett par dagar. Philippe på AYC visste därtill att berätta att nedstängningen förmodligen skulle vara betydligt längre än man först aviserat. Så vi åkte iväg till supermarketen och bunkrade mat och dryck samt WC-papper(!) för flera veckor.

Men då nedstängningen kom fick alla butiker utom apotek och mataffärer lov att stänga – även marinbutiken i marinan. Det betydde att vi varken kunde köpa sikaflex eller gasolslangar eller något annat av allt det vi behövde för våra underhållsarbeten. Däremot kunde vi tack och lov leja ut en del av arbetena till SMS Marine som ägde marinaffären. Det skulle inte heller vara tillåtet för oss att köra till Lille och besöka vår dotters familj efter att babyn blivit född. Då därtill Danmark, Finland och flera andra länder kallade hem sina medborgare, insåg vi att det kanske var dags att dra…

Tack vare ”zer°emission”-gängets hjälp med att frakta hem våra saker, lyckades vi klämma in allt vi bunkrat för lockdownen i vår bil. Med bilen fullastad med linspasta, konserver, franska ostar, belgiskt öl och WC- och hushållspapper körde vi sedan så gott som nonstop från Port Napoleon till Lübeck, ivrigt framvinkade av franska och tyska poliser. Finska ambassaden i Tyskland hade gett oss rådet att reservera extra tid för köande vid den stängda fransk-tyska gränsen. Detta råd visade sig vara överflödigt då vi passerade gränsen efter klockan tre på natten i hällande regn. Då alla restauranger och caféer längs vägen var stängda fick vi under färden hålla tillgodo med kall linspasta och dito pulverkaffe.

Tack vare vår reserverade extratid hann vi med ett par timmars turistande i Lübeck innan vi körde till Skandianaviakajen i Travemünde, där vi fick köra ombord på Finnlines färja strax före midnatt.

Efter att ha kört genom ett nedstängt Europa blev vi nästan chockerade av att allt var nästan som vanligt ombord på Finnlinesbåten med buffébord och allt. Vid måltiderna träffade vi andra finländare på väg hem. Ett par som kört från Spanien berättade att många finländare trott att det inte var möjligt att resa hem då gränserna stängts. Bland annat hade Autoliitto (Bilförbundet i Finland) gått ut med informationen att gränserna stängts, utan att säga att man alltid får ta sig hem till sitt eget land. Därför vågade många som hade velat komma hem inte göra det utan stannade kvar.

Från hamnen i Nordsjö strax öster om Helsingfors stack vi oss bara in i vårt hem i Helsingfors innan vi åkte till Ninabo, vår stuga i Lovisa skärgård. Där packade vi sedan upp vår väl tilltagna ”reskost” och satte oss i covid-19 karantän för två veckor. Sedan fortsatte vi i frivillig karantän medan vi följde med hur epidemin utvecklades både i Europa och vårt eget land.

Det var fantastiskt skönt att kunna röra sig fritt i naturen och ha tid att ta sig an sysslor man i vanliga fall inte hinner med. Även om också vi kände av den handlingsförlamning som coronaepidemin försatte stora delar av samhället i.

I slutet av april fick vi från Finland följa med hur Ruben föddes på ett sjukhus i Lille, dit inte ens den närmaste familjen fick komma på besök. Vår dotters svärfar kom ändå till sjukhuset och vinkade från gräsmattan flera våningar nedanför innan han lämnade en korg med franska läckerheter, som sjukhuspersonalen bar upp till rummet.

Den sista maj firade vi vår 40-års bröllopsdag på bryggan. Trots att vi satt på tumanhand tänkte vi med tacksamhet på alla de fantastiska och intressanta människor som vi fått möta under de 35 år vi seglat tillsammans.

Den 10 juni fick vi plötsligt ett mejl från Daniel Domingo på AYC i Port Napoleon. De hade fått ett bud på Ayfer. Om vi accepterade budet, som låg strax under vårt begärda pris, skulle köparen snarast åka från Tyskland till Port Napoleon för att underteckna ett preliminärt köpeavtal, vilket också skedde två dagar senare. Daniel hade lyckats utverka tillstånd för köparna att resa in till Frankrike några dagar innan gränserna formellt öppnades i mitten av juni.

Medan vi via mäklaren besvarade en massa frågor som köparna, Alex och Anja, ställde an efter som de ingående inspekterade Ayfer, bokade vi biljetter på Finnlines för att snabbt kunna ta oss till Frankrike för att iordningställa Ayfer och efter besiktning överlåta henne till de nya ägarna.

Visa av erfarenheten av att köra coronasäkert genom Europa hade vi rustat oss med ett litet gasolkök för att kunna värma konservmat och framför allt för att denna gång få dricka varmt kaffe.

Då vi den 18 juni kom till Port Napoleon sent på kvällen var vi tacksamma över det rum vi på förhand reserverat på marinan. Vi somnade ovaggade efter den långa körningen genom Tyskland och Frankrike. Följande dag var Daniel från AYC iklädd full ”stridsmundering” med munskydd och visir då han klev in i vår sittbrunn med köpehandlingarna i portföljen. Då han fått höra om vår långa karantän och coronasäkra bilfärd lade han bort skyddsutrustningen.

Nu hade vi två dagar på oss att tömma Ayfer på våra sista saker och göra henne i ordning innan vi på söndagen skulle träffa Alex och Anja och tillsammans montera storseglet. Då vi återinstallerat och toppat upp alla batterier efter vintern, åkte vi på ett rejält bakslag. Ayfers kraftiga bogpropeller, som hade tjänat oss troget under tolv år, hade lagt av. Den gick fint att hissa ned och upp, men själva propellern rördes inte en tum.

Måndagen den 22 juni sjösattes Ayfer efter att besiktningsmännen gjort en ingående besiktning och mätning av skrovet. Eftersom det naturligtvis inte varit möjligt att fixa bogpropellern under veckoslutet fick provseglingen göras utan fungerande bogpropeller.

Under provseglingen arbetade de två besiktningsmännen oavbrutet med att kontrollera att allt fungerade som det skulle. Det var fascinerande att följa med hur de trots den byiga vinden hann med allt från att mäta motorns driftstemperatur till att kontrollera att all elektronik och annan utrustning fungerade. Väl tillbaka i hamn var den ena besiktningsmannen uppe i masttoppen två gånger, då vindmätarens givare blåst sönder och vi under besiktningen lyckades få tag på en ny givare som han sedan snällt nog monterade.

Då besiktningen var klar konstaterade besiktningsmännen att de inte funnit några större fel, förutom de vi redan upplyst köparna om och därför friskrivit oss från och beaktat i prissättningen. Även om det efter tolv år brukar vara dags att förnya en del utrustning, hade vi valt att inte uppdatera sådant som köparna kanske gärna ändå själva vill förnya.

På kvällen skrevs det slutgiltiga köpeavtalet under och Ayfers ägarbyte var ett faktum. Bogpropellerfrågan löstes genom ett separat avtal, där vi lovade stå för reparationskostnaden.

Reparationen av bogpropellern visade sig sedan bli en utdragen historia för oss alla, inte minst för SMS Marine som åtagit sig arbetet. Då en vital reservdel till den tolv år gamla bogpropellern inte gick att få tag i, måste man beställa en komplett ny bogpropeller. Men covid-19 lockdown med produktionsstopp och sedan semestermånad gjorde att bogpropellrar inte fanns i lager hos tillverkaren MaxPower i Italien. Då tillverkningen kom igång på allvar först i september kunde SMS få sin beställning levererad först i oktober och bytet av bogpropellern slutfört i november. Men fint jobbat av SMS Marine trots mycket strul i leveranskedjorna!

Alex och Anja hade på förhand bett oss reservera dagen efter besiktningen/slutförandet av affären för att segla tillsammans på vattnen utanför Port Napoleon. På det sättet fick vi en trevlig dag tillsammans och en möjlighet att dela med oss så mycket som möjligt av ”bra-att-veta” om Ayfer inför Anjas och Alex semestersegling senare i augusti.

Efter att vi återvänt till hamnen och Ayfer lyfts upp igen, var det dags för oss att ta farväl av Anja, Alex och Ayfer och anträda den nästan 1600 km långa körningen mot Travemünde. Efter att vi fått lasta ur en nästan oanvänd extra genua och ett specialgjort heltäckande ”winter cover” som vi haft med oss i bilen, var det enkelt att få rum för de saker vi ännu hade att ta hem.

EPILOG

Då vi kom tillbaka till Finland hade vår dotters familj inklusive två månader gamla Ruben redan hunnit vara på Ninabo ett par dagar och njutit av finska läckerheter. Tro det eller inte, men vår franska svärson njuter i fulla drag av det som vi finländare tycker om att stoppa i oss – även om gränsen för honom går vid ”saltgurka med honung och smetana”! Nu blev det fyra sköna sommarveckor med bastubad och språkbad för hela slanten, samt båtliv i den lilla skalan med paddelboard, vindsurfing och liten snurrebåt.

Efter att Ruben och Pablo (3 år) med föräldrar åkt tillbaka till Frankrike pustade vi ut under en vecka innan längtan till seglarlivet tog överhanden. Men vi visste inte riktigt vad vi var ute efter, annat än att båten skulle vara välseglande, inte större än 32-33 fot och inte ha en massa onödig utrustning. Efter så många år i Medelhavets ljuvligt varma men nyckfullt obeständiga vindar, längtade vi efter att åter få segla med stabila vindar som med lämplig styrka timme efter timme blåser från samma håll. Hoppas de vindarna fortfarande finns kvar!

Under rådande omständigheter med covid-19 och rekommendationer att inte resa utomlands, nöjde vi oss med att titta på båtar i Finland, även om utbudet till exempel i Sverige är mångfalt större. Vi gjorde ett antal bilfärder till flera hamnar längs den finländska kusten som vi aldrig besökt landvägen förut, och inspekterade några båtar. Ett par av dem provseglade vi till och med. Det gav oss flera fina möten – seglare är ju oftast trevliga och intressanta människor – men ingen av de båtar vi såg väckte vår entusiasm.

I mitten av september hade vi just gett upp hoppet om att ännu före vintern hitta en båt, då vi råkade på seglarkompisen Juha på marinan intill vårt hem i Helsingfors. När vi beklagade oss över utbudet av begagnade segelbåtar, sa han spontant ”Men har ni inte sett att Mikko säljer sin fina Linjett 33?”. Samma kväll åkte vi ut till Esbo och tittade på båten och följande dag skrev vi under köpekontraktet.

Eftersom den välhållna gamla damen trots allt har tjugo år på nacken kommer vi att ge henne nya ljusa dynor och madrasser och en lätt uppdatering av elektronik och el. Mikko hade redan gjort flera fina uppdateringar, så det är tacksamt att ta vid! 

---