Kappadokien / Cappadocia

14 – 17 November 2013    Konya och Kappadokien / Konya and Cappadocia

Cappadocia Memory / Gänget som for till Kappadokien

In November Setur Marinas Finike arranged two four day bus trips to Konya and Cappadocia for the sailors wintering in the marina. In the first group we were 40 people enjoying the well organized program. Many thanks to Finike Marina and its manager Ziya Dal, who besides the professional guides led the group and gave many glimpses of his personal relation to Cappadocia.

Meterlång pide i Konya

Efter sex timmars bussfärd var vi framme i Konya. Förväntningarna på lunchen var skyhöga efter att marinachefen Ziya Dal utlovat oss någonting alldeles speciellt och avrått onödiga mellanmål under vägen. Så vi blev litet långa i ansiktet då det som dukades fram på de sterila borden var litet ayran (salt turkisk surmjölk) och coca cola och en liten salladsskål samt en meterlång smal pide (ett slags pizza) för sex personer. Salladen och den mycket goda piden var snabbt avverkade och magarna skrek av hunger. Just då vi började uttrycka viss förundran började det hända saker. Den ena piden efter den andra bars in till borden, så mycket vi bara orkade klämma i oss. Det var gott, och tydligen ett slags pide som endast görs i Konya.

Mätta och belåtna begav vi oss till muséet i Karatay Madrasah. Madrasa är det arabiska ordet för skola och gäller inte enbart koranskolor som man ofta tror idag. Karatay Madrasah grundades av emiren Celaleddin Karatay 1251 och har stor del i vidareförandet av konsthantverkstraditionerna från seldjukperioden. Själva madrasan med sin stora takkupol i mosaik är ett uttryck för dessa traditioner. Muséets samlingar omfattar många verk från seldjukperioden.

Takkupolen i kakelmosaik

Celaleddin Karatays grav i Karatay Madrasah i Konya

Ypperligt konsthantverk

Efter besöket i Karatay Madrasah begav vi oss vidare till Sultan Selim Mosque med tillhörande museum. Innan damerna i gruppen kunde gå in i moskén fick de lov att drapera sig i medhavda huvuddukar av allehanda slag. För övrigt var det fri klädsel under hela resan, även om varma kläder rekommenderades för den planerade ballongflygningen vid soluppgång den sista dagen.

Dukförsedda damer på väg in i Sultan Selim moskén i Konya

Moskén

Konya är en av de största städerna i Turkiet med över en miljon invånare. Staden ligger i centrala Turkiet och är administrativt centrum för provinsen med samma namn. Att Konya är universitetsstad (Seljuk University) märks i stadsbilden med ett stort inslag av unga modernt klädda människor och shoppingstråk som i vilken storstad som helst. Vi som rört oss med segelbåt längs kusten förväntade oss att Turkiet skulle te sig mer anspråkslöst och fattigt då vi kom längre in i landet. Till en viss grad fick vi nu uppleva att det nästan är tvärtom. Då vi från Konya åkte vidare österut längs den stora huvudvägen genom den anatoliska halvön hade vi ofta på samma gång tre nybyggda bensinstationer med tillhörande kaférestauranger i blickfältet. De tunga transporterna går tätt genom Turkiet och vi förstår nu att landet är ett välutvecklat industriland med en ekonomi som gör landet till medlem i G20 gruppen.

Sent på kvällen kom vi fram till Kappadokien och vårt hotell i Ürgüp, där man väntat med att duka undan buffémiddagen, så att även vår återigen hungriga skara fick ta för sig vid borden.

Efter frukost följande dag var det dags för ett besök i den underjordiska staden i Kaymakli nära Nevsehir. Staden som upptäcktes på 1940-talet öppnades 1964 för besökare. Staden har inalles åtta våningar under jord, varav fyra nu är öppna för allmänheten. Vår guide försäkrade att det är OK att bege sig ner i underjorden, men att den som har anlag för klaustrofobi kanske ska nöja sig med att besöka de två våningarna närmast jordytan.

Kaymakli underground city – klassad som världsarv

Den underjordiska staden

Det finns ett stort (okänt) antal underjordiska städer i Kappadokien, varav tio är öppna för turister. Ingen vet vem som ursprungligen grävde sig ned i den relativt mjuka berggrunden för flera tusen år sedan, men befolkningen i Kappadokien har vid åtskilliga tillfällen under historien tagit sin tillflykt till dessa städer då fiendestyrkor dragit in över landet. Även om man med tiden försåg de underjordiska städerna med ventilationsschakt, kom fienderna aldrig underfund med hur man skulle kunna röka ut befolkningen ur städerna.

Att de underjordiska städerna under de första århundradena var ett viktigt tillhåll för förföljda kristna, framgår av det stora antal kyrkor som är inrymda i underjorden.

Kyrkan i den del av den underjordiska staden som är öppen för besök

Gångar och trappor förbinder de olika utrymmena i den underjordiska staden

I de underjordiska städerna fanns stall för husdjuren (närmast ingångarna), presskar för vin, förvaringsutrymmen, gemensamma kök samt rum där man bodde. De största underjordiska städerna kunde härbärgera upp till 20.000 personer. Ingångarna var försedda med stendörrar, som endast kunde öppnas inifrån. I stendörrarna finns hål i mitten, som gjorde det möjligt att mota eventuella angripare med stickvapen.

En av stendörrarna

Ursprungligen bodde man i Kappadokien i grottor uthuggna i bergen, som består av mjuk vulkanisk tuff. Gränsen mellan grottorna och senare tillbyggda hus är minst sagt flytande. De människor som under senare tid mer eller mindre tvingats lämna sina hem i grottorna och flytta in i moderna hus, lär inte alltid trivas så väl i de nya bostäderna. I många fall har man byggt hotell och turistanläggningar där människor tidigare bott. Det lär vara populärt att övernatta i hotell delvis inrymda i gamla grottor.

Uchisar rock castle

Utsikt över dalen vid Uchisar med massor av duvor och duvslag

Vy över dalen vid Windy Hill

Välbehövlig paus i solen vid Windy Hill

”The whirling dervishes”, de dansande dervischerna, är en del av den turkiska historien och kulturen. Dervischernas sema ceremoni, som vi fick vara med om, har sju delar, vilka var och en symboliserar ett steg på den mystiska resan mot fulländning, dvs. förbindelse med Gud och världsalltet. Dansen ackompanjeras med flöjt, slagverk och stränginstrument. Dervischernas konformade hatt symboliserar gravstenen över egot, som dervischen lämnar under dansens gång för att uppgå i helheten (se bilden av Karatays grav ovan). Under dansen håller dervischerna armarna lyfta med högra handen riktad mot himlen och vänstra handen riktad mot jorden. De snurrar från höger till vänster runt sitt eget hjärta.

The whirling dervishes är en del av den turkiska kulturen

Efter den meditativa sema ceremonin var det dags för ett besök hos Mäster Galip i Chez Galip, där vi fick bekanta oss med dagens keramiska konsthantverk i Kappadokien. Efter en demonstration vid drejskivan, fick vi titta på de färdiga produkterna i butiken/utställningsutrymmena. Mycket görs enligt gamla etablerade mönster samtidigt som nya mönster och produkter tas fram. En stor del av Galips släktingar är involverade i hantverket. Allt som Mäster Galip själv gör är dekorerat med färg innehållande fosfor, varför dessa fat och kärl lyser i mörkret.

Mäster Galip in action

Hantverk av idag

Dag tre låg dimman tät över landskapet på morgonen, varför vi inledde med ett besök på marknaden i Göreme.

Kryddor på marknaden i Göreme

Då dimman lättat kunde vi bege oss ut på en vandring i Red Valley med dess säregna landskap och många eremitkyrkor.

Promenaden i Red Valley bjuder på mycket speciella landskapsformationer

Svante i en av kyrkorna som huggits ut i klipporna

Målning inne i kyrkan

Landskap i Red Valley

I byn Cavusin är gränsen mellan grotthus och ”vanliga” hus minst sagt flytande

Paus i Cavusin

Efter lunchen var det dags att studera de naturformationer, som Kappadokien kanske är mest känt för, jordpelarna eller jordpyramiderna, på engelska ”fairy chimneys”. Bakgrunden till de säregna landskapsformationerna i Kappadokien är att landskapet i tiden täckts av utflöden från de stora vulkaner som alltjämt reser sig mot skyn i området. Underst ett lager av mjuk tuff och över detta ett lager hård basalt. Floderna i området har tillsammans med vattenflöden från berg och sluttningar samt väder och vind sedan format landskapet till vad det är idag. Och denna erosionsprocess pågår alltjämt, nya jordpyramider formas kontinuerligt.

Fairy chimneys, jordpelare eller jordpyramider

Fyra gubbar i roliga hattar…

… på flykt undan en rasande gumma

Här syns gränsen mellan basalt, tuff och en mellanliggande bergart tydligt

Då erosionen går fram skyddar hatten av basalt de mjukare bergarterna under, vilket ger upphov till jordpelarna.

Fairy chimneys

I många jordpelare har man grävt ut grottor och kyrkor

Grottor i jordpyramider har också tjänat som hem för många eremiter. Den mest berömda är väl Simon Styliten som under 37 år bodde på toppen av en jordpelare utanför Aleppo i Syrien.

Större grottor

Agata, Frank, Svante och Håkan beundrar fairy chimneys

Kraftigt försenade kom vi till Göreme Open Air Museum strax innan mörkret föll, varför vårt besök blev alltför kort. Här finns de bästa exemplen på bysantinsk konst i Kappadokien i form av fresker och målningar i de många kyrkor som huggits ut i klipporna här. Tyvärr fick man inte fotografera inne i kyrkorna.

Besök i kyrkorna i Göreme friluftsmuseum

Nina kommer ut ur gången till Apple church

Dagen avslutades med ett besök hos en matthandlare, som gjorde sitt bästa för att få oss att förstå att de turkiska mattorna är bäst. I Turkiet använder man sig nämligen av dubbelknut, medan mattor i alla andra länder knyts med enkel knut. Trots en fin demonstration av hantverket och många vackra mattor samt ett mycket professionellt försäljningsupplägg med individuell bearbetning av oss alla, bytte inte många mattor ägare. Hade vi haft mera tid till förfogande hade det kanske gått annorlunda, så skickliga är dessa försäljare.

Hos matthandlarn

Den turkiska dubbelknuten

Dag fyra, hemfärdsdagen, skulle inledas med ballongflygning över det kappadokiska landskapet i soluppgången. Detta var tänkt som resans höjdpunkt och hade säkert blivit det om inte dimman återigen lägrat sig tätt över dalarna. Vi var redo för take off redan halv sex på morgonen efter att ballongfirman bjudit oss på en rejäl frukost. Trots att vi väntade flera timmar vägrade dimman att lätta, så det blev ingen ballongfärd. Snopet!

I stället blev det en promenad till Üzümlü grottkyrka innan vi bänkade oss för cirka tolv timmars bussfärd tillbaka till Finike.

Promenad till Üzümlü grottkyrka före hemfärden

Grottkyrkan till vänster, i mitten presskammaren för vin

Målningar i grottkyrkan

Landskap som ur en sagobok

Vår reseledare Ziya, som alltså är chef för marinan i Finike, säger att han aldrig blir trött på att besöka Kappadokien, trots att han varit där rätt många gånger. Efter vår lyckade första kontakt med Kappadokien förstår vi honom. Vår första tanke då vi satt i bussen på väg hem var: Hit måste vi ätervända.

I nästa blogginlägg berättar vi om hur livet i Finike marina ter sig för oss som övervintrar här.