Delfiner i Joniska havet / Dolphins in the Ionian sea
Publicerat: 6 juli, 2013 Sparat under: Okategoriserade 2 kommentarer14 juni – 6 juli / June 14 – July 6 Reggio di Calabria – Roccella Ionica – Le Castella – Crotone – Santa Maria di Leuca – Nisos Othoni – Gouvina Marina – Corfu town – Mourtos – Levkas – Meganisi (Spartochori and Abelike) – Kefallonia (Sami)
Video incl. music: Per Hodvedt
On our way from Strait of Messina to Corfu we had on several occasions a lot of dolphins playing around the bows of Ayfer and the two Norwegian boats in our company. During our night sleep in Roccella Ionica the Italian coast guard brought 159 Syrian, Afghan and Egyptian migrants (incl. a newborn baby and seven children) into the harbor. They had rescued them from a boat off the coast of Calabria. The boat with the migrants had set off from Turkey some days earlier. After getting a number of stamps on our crew list, we now explore the beautiful Ionian archipelago. The Midsummer eve we spent in Mandraki marina next to the old fortress in Corfu town – an excellent setting for celebrating the beauty of the summer and the nature.
Då vi tillsammans med de norska båtarna Midi och Bilitis lämnade Reggio di Calabria tidigt om morgonen den 14 juni kunde vi hissa seglen utanför hamnen och länsa söderut för en frisk vind från NNW. På styrbords sida av Messinasundet, det vill säga den sicilianska, tonade Etna småningom fram ur morgondiset. Men säg den seglingsglädje som varar länge på Medelhavet. Redan långt innan vi rundade underkanten av den italienska tåspetsen hade vinden dött ut och plåtgenuan fått rycka in. Alltför väl förstår vi de engelsmän som döpt om the Mediterranean Sea till ”the Motorreanean Sea”.
Det var tre nöjda besättningar som i strålande sol på seneftermiddagen förtöjde i marinan i Roccella Ionica efter en lång dagsetapp. Enligt Rod Heikells utmärkta guide över de italienska vattnen och hamnarna, får man vara försiktig då man närmar sig denna hamn eftersom hamninloppet är utsatt för s.k. silting. Det vill säga att det byggs upp en sandbank i hamninloppet, som blir allt grundare och grundare, ända tills man muddrar upp det igen. Men vi hade oroat oss i onödan, marinan hade fått nya ägare, inloppet var nymuddrat och bryggorna med fingerpontoner i toppskick.
Vi hade också haft förträfflig underhållning på vägen då ett större gäng med delfiner slog följe med våra båtar. Detta var någonting som upprepades med jämna mellanrum på vår väg mot Korfu. Trevligt nog hade Per på Midi videokameran till hands och kunde sedan dela med sig av videon med delfinerna hoppande framför bogen på Ayfer. På Tyrrenska havet såg vi inte en enda delfin, men efter att vi passerat Messinasundet och kommit ut på Joniska havet, fick vi gång efter gång besök av stora delfinflockar. Efter ett uppfriskande bad på beachen invid marinan i Roccella Ionica, var det med god aptit vi högg in på pizzan som serverades som metervara på den trevliga pizzerian i hamnen.

Till denna brygga kom italienska kustbevakningen med 159 illegala immigranter, som de räddat från ett fartyg vid kusten utanför Roccella Ionica.
Medan vi sov sött i marinan landsatte italienska kustbevakningen 159 illegala immigranter från Syrien, Afghanistan och Egypten på den stora bryggan i hamnen 50 m från oss. Bland de 159 fanns en baby som fötts under färden från Turkiet och sju andra barn. Kustbevakningen hade strax före midnatt fått larm om farkosten som råkat i svårigheter nära kusten utanför Roccella Ionica. Per på Midi, som låg ännu närmare bryggan, vaknade av att det pågick någonting i närheten och fick bevittna hur italienska myndighetspersoner och representanter för hälsovårds- och socialtjänst tog väl hand om de nyanlända. Tilläggas bör att de immigranter som båtledes tar sig till Italien är en stor utmaning för de lokala myndigheterna. Detta var den åttonde båtlasten som anlände enbart till Rocclla Ionica i år. Om det blir perioder med stabilt lugnt väder befarar myndigheterna att immigrationen sjövägen ytterligare kommer att öka.
Följande hamn på vägen under den italienska fotsulan, där det är möjligt att gå in med större båtar, är Le Castella. Hamnen i Le Castella är trevlig och välskyddad, även om inloppet är litet trixigt med undervattensstenar på vardera sidan. Närmast hamnen ger staden ett litet trött intryck, men om man orkar ta sig till huvudgatan på andra sidan udden, visar staden sitt rätta jag. Här erbjuds trevlig shopping och ett stort utbud restauranger, flera med fin utsikt över det gamla kastellet.
I början av den stora bukten vid Italiens hålfot ligger Crotone, som har en rejäl skyddad hamn, goda möjligheter att tanka diesel och en strandpromenad med rejält tryck i nöjeslivet. För oss som suttit och beskådat havsvidder och delfiner var det riktigt stimulerande att äta en bit mat och ta en promenad i en miljö som sjöd av liv och rörelse, levande musik och musik på burk i en salig blandning med utsikt över Crotonebukten och alla ljus som syntes över havet.
Då vi följande dag gått den långa dagsetappen över ”hålfotsbukten” kom vi till Santa Maria di Leuca, som ligger ytterst på spetsen av klacken på den italienska stöveln, där Joniska havet och Adriatiska havet möts. Redan på långt håll ser man den grekiska influensen då man närmar sig staden, som lyser så vit där den ligger. Det är förmodligen de omgivande kritvita sandstränderna som gett platsen dess namn (leukos, grekiska för vit).
Hamnen i Santa Maria di Leuca är fin, även om inloppet är utsatt för tillsandning. Vi gled in över 1,5 m vatten med centerbordet infällt och en halv meter tillgodo under båtbotten. På väg ut följande morgon hade vi 8,5 meter vatten då vi gick på den andra sidan av inloppet. Med tanke på att de flesta segelbåtar sticker långt över 1,5 m vore det ju inte dumt att utmärka den tredjedel av inloppet som har djupt vatten med bojar. Men på de flesta ställen tycks man resonera som så att ”folk vet ju ändå på vilken sida man ska gå, så det är onödigt att göra nånting”.
Om man vill köpa italienska viner i Italien är detta sista chansen. I den lilla supermarketen nära hamnen i Santa Maria di Leuca fanns ett stort utbud Negroamaro viner. Negroamaro är den vanligaste druvan i Apulien och ger viner med mörk färg och kraftig kärv smak (negro svart, amaro bitter).

Den grekiska influensen på arkitekturen är uppenbar i S. Maria di Leuca ytterst på klacken på den italienska stöveln
På väg från Santa Maria di Leuca till ön Nisos Othoni nordväst om Korfu fick vi hyfsad segling en stor del av vägen. Vi fick också påhälsning av delfiner denna gång. Det är någonting man aldrig tröttnar på, utan det är lika roligt varje gång dessa lekfulla livsbejakande djur simmar runt båten. Vi rullade in genuan och beslog storseglet i god före Nisos Othoni. Heikell varnar för de s.k. katabatiska vindar som blåser nedför sluttningarna på högre öar. Eftersom det är bekvämare för en lat skeppare att packa in ett storsegel i svag vind än med fallvindarna vinande runt öronen, hörsammade vi Heikells råd. Och på köpet fick vi se en simmande sköldpadda där vi sakta gled fram under våra manövrer med seglen.

Nisos Othoni. Den klassiska sjövägen från Italien till Grekland går från S. Maria di Leuca via Nisos Othoni till Korfu.
Då man följer den klassiska vägen från Italien till Grekland ankrar man gärna i viken Ormos Ammou på Nisos Othoni nordväst om Korfu. På detta sätt blir etappen över Joniska havet betydligt kortare än om man går direkt till Korfu. Ormos Ammou är en rymlig väl skyddad ankarvik omgiven av vackra höjder och med en liten by med ett par tavernor och en minimarket vid stranden. Enda kruxet var att det fanns en hel del småmaneter i vattnet. Att små maneter inte alltid är så oskyldiga som de ser ut fick Anne-Lise på Midi erfara, då hon kom i närkontakt med en.
Vi åt gemensam middag på Nostimon Imar Tavern där innehavaren Babis Likas studerat i Sverige på 70-talet men ändå sedan återvänt till sina hemtrakter. Han talar alltjämt utmärkt svenska.
Då vi följande dag kom till Korfu hade vi två saker överst på dagordningen. 1. Att skaffa DEKPA, det vill säga det trafikdokument man även som EU-medborgare behöver i Grekland och som ska visas upp och stämplas med jämna mellanrum. 2. Att skaffa en fungerande internetlösning för dator och Ipad. Vi uppsökte Port Authority i Gouvia Marina, och fick höra att ”DEKPA is finished”, men vi kunde få vår besättningslista stämplad och erlägga den avgift på 15 euro som behövs för DEKPAn. På hamnkontoret i marinan kunde de besvara vår fråga om hela systemet med DEKPA är avskaffat eller om det bara är slut på blanketterna. Det är det sistnämnda som gäller, men tyvärr har blanketterna på hela Korfu även i år tagit slut redan i början av säsongen. Så vi får försöka skaffa DEKPAn på följande ö.
Med detta besked på fickan tog vi bussen till Korfu town för att ordna med internetförbindelsen. Men nej, det visade sig att affärerna som saluför telefoner, abonnemang och kontantkort är stängda på måndag, onsdag och lördag eftermiddagar. Då det var onsdag eftermiddagfick vi ge oss till tåls till följande dag. Det enda som lyckades oss denna dag var att till följande dag boka en plats i Mandraki marina som ligger nedanför den gamla borgen i gamla stan.
Det är oerhört trivsamt i Mandraki marina där Corfu Sailing Club står som värd. Bredvid marinan finns en liten beach där man kan bada, om man inte helt enkelt kliver över vågbrytaren för att ta sig ett dopp. Från marinan är det fem minuter till gamla stan och kanske femton till det moderna stadscentret. Vi stannade tre dagar i Mandraki och fick fira en stämningsfull midsommarafton i skuggan av den gamla borgen. Till Korfu och Mandraki ska vi återvända i mitten av juli för att få våra ungdomar ombord.
På midsommardagen gick vi till Mourtos på grekiska fastlandet, där Svante följande dag lyckades slå baklängesvolt med vår lilla jolle i ett försök att med armen bakåtsträckt till en förtöjningslina dra sig och jollen in till badplattformen på båten. Det gick bra för Svante och hans glasögon även om han kom upp till ytan igen under den upp-och-ned-vända jollen. Men vår nyinköpta lilla 2,5 hk jollemotor var inte lika glad över att hamna under vattnet. Så återstoden av eftermiddagen ägnades åt att rädda motorn till livet genom sötvattenspolning och ett antal oljebyten. Vilket synbarligen lyckades, för fortfarande går den som en – kakvisp.
Vår andra natt i Mourtos blev föga utsövande på grund av nyckfulla vindar och ett grekiskt bröllop som under ljudliga former pågick till klockan fyra på morgonen. Från Mourtos gick vi till Levkas, där det även visade sig omöjligt att få en DEKPA utfärdad. Så tydligen har blanketterna inte bara tagit slut på Korfu utan i hela den joniska delen av Grekland. I Levkas marina fick vi våra första skråmor för året. En holländsk Bavaria nöjde sig inte med att bara lämna sin plats invid oss, utan lämnade även på vägen ut ett antal djupa skråmor i vår nymålade relingslist. Eftersom det inte var uppsåtligt utan tydligen till följd av orutin man girade så tvärt att bogankaret gick in i vår sida, konstaterade vi att det lär bli flera skråmor under åren och att vi får måla om listen i sinom tid. Ofta är vi glada över att vi har en aluminiumbåt som tål litet tuffare tag, även om skråmor in till plåten aldrig är vackra. Vi hoppas att vinflaskan de gav oss ska smaka gott.
Holländarna var trevliga och tipsade oss om en taverna med egen kaj i Spartochori på Meganisi, där vi faktiskt vågade lägga oss vid deras sida igen! Spilia Taverna i Spartochori var ett trevligt ställe där vi låg i tre dagar, och åt vår middag på tavernan varje kväll. Ett alldeles förträffligt system! Från Spilia gjorde vi en cykelutfärd till huvudorten på Meganisi, Vathi, den högre upp belägna byn Katomeri samt byn Spartochori på berget ovanför Spilia.
I hamnen i Vathi träffade vi finländska seglarna Helena och Petri med burmakatterna Siiri och Sandy på katamaranen Water Witch. Petri och Helena har under de senaste två åren seglat i den Joniska skärgården och kunde därför ge oss en del goda tips. De finskflaggade båtarna är inte så många på Medelhavet, så det var roligt att möta trevliga finländska seglare på en mycket välskött båt.
Från Spartochori gick vi till Abelikeviken, som svenska seglare kallar Midsommarviken eftersom man samlas till midsommarfirande där. Midsommarviken är den mellersta av de tre djupa mångförgrenade vikarna på nordöstra Meganisi. Vi låg fem dygn i Midsommarviken. Dels väntade vi ut de hårda nordvästliga vindar som blåste under några dygn och som den nordligaste bukten av Midsommarviken ger mycket gott skydd för, dels väntade vi på att Ninas stukade fot skulle repa sig. Andra dagen i Midsommarviken gick Nina nämligen från beachen längst inne i viken över åsen in till Vathi och handlade. På hemvägen nedför sluttningen steg hon snett på någon sten och stukade foten riktigt ordentligt. Till all lycka hade hon ett par paket med fruset kött i ryggsäcken, så första hjälpen var redan i full gång då Svante kom med jollen in till stranden och hämtade henne.
Meningen var att vi skulle träffa Ing-Marie och Håkan på Alacrity på Ithaka redan några dagar tidigare. Men de hårda vindarna och Ninas stukade fot kom i vägen. Men nu var det dags. Vi vände stäven söderut och gick till Sami på Kefallonia, där Alacrity låg sedan två dagar tillbaka. Under färden på fem timmar hann watermakern fylla vår ena vattentank, medan vi hann städa båten och få den ship shape. Dessutom hann vi uppleva ingen vind samt vind från tre olika rktningar, men så är det ju på Medelhavet. Då vi förtöjde i Sami stod en tankbil på kajen redo att ge oss påfyllning i våra dieseltankar. Ja tack, sade vi, och medan vi tankade uppenbarade sig två beduiner på kajkanten. Det blev ett kärt återseende. Senast vi såg Ing-Marie och Håkan var på Menorca förra sommaren, då vi ankrade ihop några dygn.
Med Ing-Marie och Håkan gjorde vi bland annat en trevlig bussutfärd till den idylliska byn Fiskárdho längst i norr på Kefallonia, där vägarna slingrar sig på hög höjd på hyllor uthuggna ur berget.
Nu kommer vi att i sakta mak ta oss norrut mot Korfu och Mandraki marina för att den 15 juli få våra ungdomar Viktor och Mimmi och några dagar senare Anna-Paulina och Quentin ombord. Innan ”the young crew” kan ta akterhytterna i besittning, återstår en hel del för stambesättningen att göra. Det är märkligt hur det kan samlas så mycket grejor ombord på en långfärdsbåt. Det vi håller på med kan knappast i varje fall kallas att resa med lätt bagage!
Senaste kommentarer