Återseenden/Reunions

Publicerat: 30 juni, 2017 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | Lämna en kommentar

2017 Maj – Juni / May – June  Syvota – Ormos Vlikho – Spartochori – Mytikas – Vathi – Preveza – Parga – Korfu/Corfu

Coming back to Ionian Sea, where we spent the whole summer 2013, meant seeing dear old places again and reunions with nice people still ”in business”, both local people keeping shops and tavernas and co-sailors from different times of our five years in the Mediterranean. It is amazing how you can experience a place in a very different way when you return after four years. This time we spent eight days in Preveza and learnt to know the place as a very nice and friendly town full of life, characterized by both the nearness to the sea and the surrounding fertile agricultural area.

När Svante satt med morgonkaffet i sittbrunnen efter den första natten vid Stavros brygga i Syvotaviken (Lefkas), såg han en välbekant båt glida in i hamnen. Det betydde rekordsnabb uppstigning för Nina. Anette och Thomas på Xanto visste att vi låg där och tittade in för att säga hej till oss på vägen från Ithaka till Preveza. Det betydde att våra farleder skulle skiljas på allvar efter flera vintrar tillsammans i Lagos (Portugal), Finike (Turkiet) och Leros (Grekland). Meningen var att Xanto ett par veckor senare skulle lyftas ombord på ett lastfartyg i Korfu för skeppning till Cuxhaven vid Elbemynningen. Då detta inlägg publiceras har Xanto redan passerat Kielkanalen och befinner sig på Kattegatt. Enligt uppgift är Thomas inte helt nöjd med temperaturerna där norröver… Anette och Thomas, vi hoppas snart få se er här nere igen!

Efter tre trevliga och vilsamma dagar i Syvota gick vi till Vlikhoviken vid Nidri, där vi legat flera gånger för fyra år sedan. I Nidri finns en välförsedd marinaffär, där vi passade på att göra en del inköp. I Nidri finns dessutom bageriet med Greklands godaste sockermunkar, vilket motiverar Svante att montera sexhästaren på jollen och fräsa iväg till Nidri i full fart.

Då vi kommit tillbaka från Nidri inväntade vi Ilana and Tuomo på s/y Camira, som legat ett par dagar i Lefkas marina. Vi hade hört om Tuomo och hans Cenit 33 redan i mitten av 1990-talet, då även vi hade en välseglande Cenit 33 under några år. Men vi träffade Ilana och Tuomo för första gången på Leros för ett par år sedan.

Tuomo berättade att de hade ett jubileum att fira den sista maj – det var nämligen femtio år sedan Ilana och han möttes för första gången. Vi kunde kontra med att också vi hade något att fira samma dag, visserligen bara 37 års bröllopsdag, men ändå. Så vi beslöt att förflytta oss några sjömil österut och fira de 87 åren av samliv med middag på Spilia taverna i Spartochori på grannön Meganisi. Detta skedde för vår del med viss tvekan – och hast du mir gesehen – påpekar inte hamnkaptenen med det vresiga humöret att han redan för fyra år sedan har sagt att Ayfer är för stor för hans brygga. Exakt det kom vi inte ihåg, men nog hans vresiga sätt.

Före en jubileumsmiddag måste kroppen späkas. Det lät sig lätt göras i det varma vädret med en vandring från hamnviken till själva byn Spartochori uppe på berget. Byn är pittoresk och utsikten fantastisk!

Dagen efter jubelmiddagen introducerade vi cykelloppet ”Meganisi runt” för hopfällbara cyklar med  max 20 tums hjul. I det varma vädret blev det ett lopp med flera trevliga pauser för intag av näring och vätska. Den största utmaningen vid sidan om den fem kilometer långa uppförsbacken Vathi-Katomeri-Spartochori blev att hitta ett hål i väggen för uttag av kontanter.

Tuomo och Ilana hade talat lyriskt om solnedgången vid tavernan ytterst på udden i Mytikas på grekiska fastlandet öster om Meganisi. Även om Ayfer knappast skulle få plats inne i hamnen följde vi med till Mytikas, då vädret var stabilt.

För att inte blockera infarten till hamnen förtöjde vi Ayfer på utsidan av bryggan innanför den nedsjunkna vågbrytaren.

På tavernan Faros i Mytikas äter man strandnära och gott på den lilla sympatiska familjetavernan. Väldigt trevligt!

Vi tillbringade fem sköna och kravlösa dagar tillsammans med Ilana och Tuomo innan våra vägar skiljdes och de skulle förbereda för att få barn och barnbarn ombord.

Då vi ankrat i Vlikhoviken några dagar tidigare fick Svante samtal från ett norskt nummer. Det var Per på s/y Midi som ringde och sade att han ligger ett par hundra meter ifrån oss. Nu seglade han med ett gäng ”gubbar”, men om några dagar skulle Anne-Lise komma från Norge och då ville de gärna träffa oss. Det var tillsammans med Per och Anne-Lise som vi färdades från Ostia utanför Rom hela vägen längs italienska kusten till Korfu i den sällsamma eskadern Ayfer (49 fot aluminium), Midi (40 fot glasfiber) och Bilitis (19 fot motorbåt) i maj-juni 2013.

Nu blev det ett kärt återseende med Anne-Lise och Per vid den trevliga bryggan vid Karnagio taverna i Vathiviken. Det fanns mycket att prata om så vi startade i Ayfers sittbrunn, fortsatte på tavernan och avslutade ombord s/y Midi.

Sedan våra vägar skiljdes 2013 har Per och Anne-Lise hållit sig kvar på den joniska sidan medan Per arbetat med att författa en hamnguide för de västra delarna av Grekland och Albanien. Hamnguiden bygger på färska kartografiska uppgifter och har mycket detaljerade och informativa hamnskisser. Dessutom har samtliga hamnar fotograferats från luften. Då denna guide får ordentlig spridning kommer den att erbjuda allvarlig konkurrens till Rod Heikells böcker.

Per Hotvedt: Harbour Guide, Greece 1 (Ionian Sea – Peloponnese – Gulf of Corinth – Athens – Saronic Gulf – Albania)

På väg norrut gick vi genom Lefkaskanalen i stiltje och vackert morgonljus. Då vi närmade oss Lefkas marina såg vi att man håller på att täcka över den gamla avstjälpningsplatsen söder om marinan med fiberduk och mylla. Hoppas vi får se en vacker grön kulle där om något år.

Den flytande svängbron över Lefkaskanalen har beteckningen F/B Ag Maura. Agia Maura heter den gamla venetianska borgen strax före bron vid inloppet till kanalen. Men vad står F/B för. Vi tippar på Floating Bridge eller Flytande Bro.

Det påminner oss om en gång då vi i den finländska skärgården transporterades över ett smalt sund ut till en ö med en helt osannolik hembyggd aluminiumkonstruktion. Flytetyget hade beteckningen K/H Pässi (Pässi = bagge). På hemvägen frågade vi vad K/H stod för? Det står för ”Kelluva Härveli” (= Flytande Mojäng) sade föraren och berättade att färjan huvudsakligen används till att föra ut fåren till olika småöar.

Eftersom vi bokat plats för Ayfer på Cleopatra Marina för nästa vinter ville vi gå till Preveza för att kunna besöka marinan och bekanta oss med stället. Alla tre varven Aktio, Ionian och Cleopatra Marina ligger strax nordost om flygplatsen på Aktioudden. Själva staden Preveza ligger tvärs över sundet som utgör inloppet till det stora innanhavet Amvrakikos Kolpos öster om Preveza.

Vi fick en långsidesplats i Preveza marina inne i staden. Marinan är under fullständig ombyggnad och kommer om några år att ha fina sanitets- och andra utrymmen och kringservice av olika slag.

Vårt besök på Cleopatra Marina var också positivt och vi tror att vi kommer att trivas med att ta upp Ayfer där inför nästa vinter.

Då vi besökte Preveza för fyra år sedan cyklade vi bara omkring för att bunkra och uträtta några ärenden under ett par dagar, men hann aldrig upptäcka staden på allvar. Nu stannade vi en dryg vecka och fick uppleva att Preveza är en fin liten stad med härlig atmosfär, inte minst i den gamla stadsdelen ett par tre kvarter upp från kajen.

Vi gjorde flera långa cykelutfärder, under vilka vi fick en hyfsad bild av landskapet inom 15 km radie från hamnen i Preveza (med långa cykelturer menar vi turer på 20-30 km på båtcykel). Vi slogs av hur grönt och bördigt det är och förstod att de grönsaker och frukter vi sett på lördagsmarknaden odlats alldeles i närheten.

Då vi låg i Preveza såg vi på Facebook att Agatha och Frank på s/y La Bassine var på väg från Korfu till Preveza, så vi väntade att få se dem vid kajen vilken dag som helst. De låg tillsammans med oss under två vintrar i Finike i Turkiet, varefter båten varit till salu. Nu gick våra tidtabeller i varje fall i kors så att vi mötte dem på havet utanför Parga och fick höra att en spekulant skulle komma och bese båten i Preveza.

Agatha och Frank har det goda danska gemytet och vårt möte på havet blev kort men hjärtligt.

En dryg vecka efter vårt möte fick vi veta att La Bassine var såld. Än en gång nådde en försäljningsprocess sitt slut. Det är alltid lite vemodigt när seglarvänner lämnar seglarlivet och -gemenskapen.

Ankarplatsen utanför beachen i Parga är trevlig och ger tillräckligt skydd vid lugnt väder. Men ogillar man motordrivna vattenburna aktiviteter ska man kanske välja ett annat ställe.

Under den sista etappen från Parga till Korfu lät vi Ayfer sakta glida fram för segel.

Men till slut blev vinden ändå för svag så det fick bli motorneiro under de sista sjömilen till Korfu och Gouvia Marina.

Efter som Ayfer skulle ligga kvar i Gouvia ett antal veckor medan vi uppsöker nordligare breddgrader, fanns det en hel del servicearbete att göra. Bland annat limmade vi fast avbärarlisten på jollen som lossnat på flera ställen innan vi packade undan jollen i skydd för solen. För tvärt emot vad många tror, är det inte saltet som är det stora ”hotet” mot båt och utrustning, utan det är solen som bryter ned de flesta material och fibrer, ibland på rätt kort tid.

Även skepparen behövde en omgång, dock inte med limtuben. Resultatet av samarbetet mellan hårtrimmer och bordsfläkt blev riktigt presentabelt!

Innan vi gjorde de sista förberedelserna för att lämna Ayfer på Korfu under några sommarveckor, hyrde vi bil i Igoumenitsa och gjorde en några dagars tur till Meteora, Metsovo och Ioannina på grekiska fastlandet. Om detta får ni läsa i följande inlägg på Ayferbloggen.

---

Från Egeiska till Joniska havet / From Aegean to Ionian sea

Publicerat: 3 juni, 2017 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 2 kommentarer

April – Maj/May 2017 Leros – Levitha – Amorgos – Paros – Serifos – Poros – Korintkanalen/Corinth canal – Kiato – Trizonia – Nisos Petalas

According to sailing guru Jimmy Cornell you should always try to be in the right place at the right time and avoid being in the wrong place at the wrong time. So when we left Poros with a weather forecast predicting light winds in Corinth bay for the next days, we didn´t stop in Epidaurus or Korfos, but continued through the Corinth canal. However, an unpredicted strong westerly wind forced us to stay in Kiato not only over the night but also during the next day. But after that the sea was flat, and we could do the passage to the Ionian sea with just a stop in Trizonia. It was a hard decision to leave lovely Leros island, but after four years in Turkey and Aegean Greece, we feel it is time to move westwards.

Då vi återvände till Ayfer i Leros marina i början av stilla veckan kunde vi notera att den grekiska påsken detta år sammanföll med påsken hemmavid. Lou-Lou och Pelle på s/y Froggy som kommit till Leros en vecka före oss inbjöd till påskaftonsmiddag, så vi kunde ägna oss åt vårrustandet av Ayfer utan bekymmer för hur påskfirandet skulle begås.

Både salongsbord och pentrybänk dignade av Lou-Lous hemlagade läckerheter samt sill och snaps från Sverige. Höjdpunkten var Janssons frestelse gjord på blomkål. Tack Lou-Lou och Pelle! Det är alltid lika mysigt ombord på Froggy.

Innan Ayfer kunde sjösättas måste Svante slutföra bytet av slangarna på främre toan eftersom bytet inkluderade byte av en bottengenomföring. Bytet blev på hälft på hösten då alla delar som behövdes inte gick att få tag i på kort tid på Leros.

Detta år målade vi varken ovan eller under vattenytan. Den gamla bottenfärgen måste ändå aktiveras, varför Svante fick roa sig med att vattenslipa botten, centerbord och roder.

Sjösättningen är alltid spännande – även om den sköts så lugnt och professionellt som på Leros marina.

Ayfer har en ordentlig batteribank med tre gånger 270 Ah på servicesidan + startbatterier för motor och generator + batterier för bogpropellern. Våra stora Mastervoltbatterier höll första gången tre år, följande uppsättning fem år. Eftersom batterierna är dyra, tunga och otympliga att hantera beslöt vi denna gång gå in för Victronbatterier med litet mindre kapacitet. Så nu kopplade vi in tre nya batterier à 220 Ah och en nytt 90 Ah startbatteri för motorn. Bogpropellerns batterier förnyade vi förra våren.

Eftersom vi trivts så bra på Leros, kändes det svårt att bestämma oss för att lämna Leros och Dodekaneserna. Det betydde att våra cykelfärder mellan turerna i vårrustandet fick litet av nostalgikaraktär över sig.

Den dag Nina känner sig i ”toppform” kan ingenting hindra henne från att genomföra sitt årliga program i mast och rigg. Inspektion, rengöring och behandling med Alu Protect-olja. Tidigare nämnda seglargurun Jimmy Cornell, som vi en gång hade äran att köra omkring i Oslo, hade synpunkter även på detta. ”Jag tycker det finns nyttigare saker du kunde göra än att klättra omkring i masten”, sade han då Nina berättade om sin årliga rutin. På denna punkt tycker vi definitivt annorlunda än gurun. Men så förnyar vi ju inte heller vår stående rigg vart sjunde år såsom engelsmännen gör!

Då vi slog i rullgenuan märkte vi att genuafallet snodde sig runt stag och profil när vi rullade in seglet. Detta trots att vi putsat toppsviveln så gott det låter sig göra. För att avhjälpa detta fick marinans mekaniker Bob och Manoli företa en liten luftfärd med skylift för att montera ett Seldénbeslag i masten, som håller ut fallet i tillräcklig vinkel från förstaget. Roligt att få hjälp av vår favoritmekaniker igen, sade Nina åt Manoli, som förra året bytte avgaskröken i vår motor och skickade turbon på översyn till Aten.

Mellan påsk och Valborg blev det betydligt svalare väder på Leros. Vi insåg dock att allt är relativt då våra seglarvänner Tua och Peter skickade en snöig bild från bastu med dopp i havet inför Valborg vid deras stuga i Finska viken.

Klockan åtta på morgonen den 3 maj stod Laila och Niels från Gudhjem på Bornholm på bryggan och tog farväl av oss då vi kastade loss från Leros marina. Tack alla vänner för fin gemenskap under två härliga år på Leros!

Första etappen gick till Levitha, där ett dussin bojar står till förfogande för gästande seglare för sju euro per natt. Det blev ingen getmiddag på den lilla tavernan på ön, då vi ännu inte pumpat upp jollen. Det är så behändigt att röra sig utan jolle så länge man inte ska ligga för ankar någon längre tid. Kvällsdoppet på Levitha blev uppfriskande men kort.

Följande anhalt blev den norra ankarviken på Amorgos. Vi var enda båt över natten. Kvällsdoppet här blev lika uppfriskande men betydligt längre.

Vår tredje anhalt på ”snabbspåret” över Cykladerna blev ankarviken utanför Naoussa i norra ändan av Paros.

Hittills hade vi haft svaga vindar – och mestadels rakt i näbben. Men nu skulle hårda sydliga vindar blåsa över Cykladerna under några dagar. Därför ville vi välja en ö med en säker hamn, och gärna en ö som vi inte besökt förut. Vi hade hört Tapio på s/y Tipi tala varmt om Serifos och den nya marinan där. Efter ytterligare en koll med Tapio beslöt vi att gå till Serifos, som ligger nästan rakt väster om Paros.

Då man ligger i hamnen i Serifos dras blickarna oemotståndligt mot Choran uppe på höjderna. Från hamnen går även bussen som kör den slingriga vägen fem gånger per dag upp till Choran. En utfärd till Choran är således obligatorisk och absolut inget man ångrar då man väl är där uppe. Dessutom kan man med fördel avstå från bussen på vägen ned och i stället få litet välbehövlig motion under den trevliga vandringen ned längs stenlagda vägar och trappor där människor och lastdjur tidigare stått för hela logistiken till och från Choran.

I småbåtshamnen i Serifos fanns tidigare endast den långa bryggan närmast i bilden ovan. För ett par år sedan byggdes den stora kajen, vågbrytaren och den nya bryggan mitt i hamnen. Förra året försågs bryggorna med talrika el- och vattenposter (se bilden nedan). Eftersom allting byggts med pengar från EU har man inte sparat på krutet. El- och vattenskåpen finns med några meters mellanrum.

Men samtliga eluttag är för 380 V med jätteplugg, dvs. den utrustning som finns på stora lyxiga motorbåtar, av vilka det tyvärr inte ryms så många i hamnen. Inte ett enda skåp har ett uttag för 230 V och 16 A plugg som de flesta segelbåtar är utrustade med. Det går visserligen att skaffa adapter. Men det hjälper inte mycket då strömmen aldrig blivit inkopplad! Redan efter ett år har de fina rostfria elskåpen fått en ansenlig mängd ytrost. Det är lätt att föreställa sig hur de kommer att se ut om två tre år. För det finns ingen anställd hamnvakt med uppgift att polera det rostfria.

Men vatten finns det gott om i de talrika kranarna på bryggan. Till och med så mycket att det är fritt fram att tvätta saltet av båtarna. Serifos är nämligen en av få öar som är självförsörjande på vatten. Dessutom är vattnet både drickbart och gott. Så beställ inget flaskvatten på tavernorna, be att få ”Serifos-vatten”!

Det sägs att då det regnar på Peloponnesos vaknar källorna på Serifos till liv. Oberoende om det stämmer eller inte att det är underjordiska ådror som låter vattnet strömma till Serifos, är ön lyckligt lottad vad vattnet beträffar.

Förutom gott vatten finns det god mat att få på Serifos. Tyvärr upptäckte vi Kali´s Seafood Restaurant först i slutet av vår vistelse. Där är maten förutom mycket god smakfullt upplagd på tallrikar, som liksom bestick och glas är vackert designade.

Ett par dagar innan vi lämnade Serifos kom även s/y Froggy med Lou-Lou och Pelle inglidande i hamnen. Vi fick en trevlig kväll tillsammans på Takis´ taverna, som serverar god traditionell grekisk mat.

Efter 60 sjömil i svag vind vridande sig från nordväst över nord och ost till sydost kom vi till Poros, där besättningarna på finska båtarna Tiitu och Tipi väntade på oss vid kaj. Det blev ett trevligt återseende av Terttu och Heikki samt Ulla och Tapio. Tapio är som pensionerad sjöbevakare ett havets proffs, medan Ulla har stenkoll på de kulturella begivenheterna i hamnarna.

Vikosvarvet i Poros hade sjösatt Tiitu och vårrustat henne så fint att allting bara glänste. Eftersom Tiitu varit till salu under ett par år och och båtmäklaren i Aten sagt att en intresserad engelsman eventuellt skulle komma och bese henne, var Terttu och Heikki glada över att båten var i så fint skick. Heikki och Terttu har efter sin pensionering seglat på Medelhavet i över tio år och övervintrat i många länder, bland annat Tunisien, Turkiet, Grekland och Italien.

Det gick ett par dagar och ingen engelsman kom från Aten. Men i stället kom Andy och Jackie från s/y Roaming Free promenerande på kajen och fick syn på ”For sale” skylten på Tiitu. Följande dag var handpengen betald och dagen därpå var båten besiktigad av en båtbesiktningsman från Aten och affären uppgjord. Andy och Jackie berättade glatt att de även köpt sin nuvarande båt på samma spontana sätt.

Tänk hur fantastiskt saker och ting kan ordna sig! Det är många som erfarit att det inte är lätt att sälja en segelbåt i 40-fotsklassen idag eftersom utbudet är så enormt. Och hur ska man som köpare kunna vraka och välja bland allt som bjuds ut? Kanske det är klokt att göra som Jackie och Andy, som handlade med både hjärta och hjärna. De såg en båt de blev förtjusta i. Men innan de skrev på lät de undersöka båten grundligt.

Då vi vi lämnade hamnen i Poros efter soluppgång speglade sig båtarna och staden vackert i den stilla vattenytan.

Eftersom vädret var så fint och vindarna så svaga gick vi förbi både Epidaurus och Korfos direkt till Korintkanalen, dit vi kom vid 14-tiden.

Alldeles som tavernamenyerna inklusive priserna inte förändrar sig över tid i Grekland, tycks tarifferna för passage av Korintkanalen vara stabila över tid. Med den skillnaden att det är billigt att äta på taverna, medan kanalen kostar om inte skjortan så åtminstone sjömansbyxorna. Då vi passerade kanalen från väst till öst för fyra år sedan kostade det 267 euro för Ayfer. Nu kostade det 268 euro att gå från öst till väst!

Som vi tidigare konstaterat är Korintkanalen egentligen ett stort dike som man grävt i näset mellan Peloponnesos och fastlandet. Eftersom väggarna i diket inte försetts med någon hållbar skoning faller det ned sten och lera i diket. Därför är kanalen stängd för putsning varje tisdag mellan 06 och 18.

Korintkanalen är latmansalternativet till att gå Peloponnesos runt – vilket Svante skämtar om ovetande om att Nina filmar en videosnutt från kanalen (hörs på videon).

Då vi kom ut från Korintkanalen vid 16-tiden konstaterade vi att det blir för sent att fortsätta ytterligare 30 sjömil till Itea. Under de knappa tio sjömilen till Kiato blåste det upp en kraftig västlig vind, varför förtöjningsmanövern i Kiato blev en lyckad uppvisning (dock utan publik) i konsten att i hård motvind sladda upp mot en grov betongkaj och få en gast (läs hustru) i land med en midskeppslina som omedelbart görs fast.

Även om den icke-prognosticerade kraftiga västvinden fortsatte att blåsa hela natten lämnade vi hamnen vid soluppgång följande morgon – vi skulle ju passa på att ta oss västerut i de lätta vindar som utlovats! En och en halv timme senare låg vi åter förtöjda i hamnen i Kiato. I stället för den utlovade svaga vinden fick vi nämligen snabbt ökande vind och krabb grov sjö som det inte var något större nöje att stampa mot.

Vi har nämligen en litet annorlunda seglingsfilosofi än vår gamla klubbkamrat Ilkka Liukkonen som seglat jorden runt och gjort några ”Atlantic circuits”. Enligt Ilkka är segling antingen ”trevligt” eller ”mycket trevligt”. Då Ilkka för några år sedan skulle angöra den australiska ostkusten i överhandsväder, konstaterade han att den gången var det bara trevligt. Vi har på eget bevåg utökat skalan med ”mindre trevligt”.

Även om vi på väg från Kiato inte upplevde fara för vare sig liv eller båt, tyckte vi att det var mindre trevligt och att vi gärna kunde avstå från fem sex timmar till av samma sak. Det var andra gången vi vänt om efter att vi lämnat hamn under de sex år vår långsegling varat. Förra gången var då vi försökte gå genom Gibraltarsund med fel vind och dålig sikt.

Efter en natt med regn och mycket gung fann vädret för gott att återigen rätta sig efter väderprognosen och klockan sju på morgonen låg havet plitt platt i solens sken.

På väg mot Trizonia passerade vi berget Parnassos öster om Delfi. Parnassos två toppar på 2457 och 2435 meter över havet är enligt den grekiska mytologin helgade åt Apollon och Dionysius. På berget fanns även grottan som var musernas hem. Härifrån kommer begreppet parnassen och även namnet på Montparnasse i Paris.

Trizonia är en fantastiskt vacker ö som utgör en liten oas i Korintviken – om man nu kan tala om oaser i havet?

På Trizonia införde vi för fyra år sedan begreppet ”sunkbåt” för att beteckna ett flytetyg i ett mer eller mindre långt gånget stadium av vanvård och förfall. Eftersom det år gratis att ligga i den aldrig färdigställda marinan ligger där ett antal övergivna båtar samt båtar som alltjämt bebos men knappast längre kommer att lämna hamnen. Den tvåmastade båten som länge legat sjunken mitt i hamnen ligger ännu kvar.

Då vi lämnade hamnen i Trizonia låg havet ännu plattare än dagen innan och öar och himmel speglade sig vackert i havet.

Det är en ynnest att få passera under Rion-Antirion bron mellan Peloponnesos och grekiska fastlandet i ost-västlig riktning utan hård motvind från väst. Så här privilegierade var vi då det begav sig denna gång.

Två mil före bron ska man ropa upp trafikledningen på VHF för att få veta vilket brospann man ska välja för passagen. Detta kan variera beroende på vind, strömmar och trafikläge.

Efter passagen av Rion-Antirionbron fortsatte vi på Patrasviken liksom de flesta andra båtar förbi Messolongion, där verksamheten i marinan just nu försvåras av konflikter mellan bland annat myndigheter och ägare.

Med 55 sjömil i loggen lät vi ankaret gå i den skyddade viken innanför Nisos Petalas.

I nästa inlägg på Ayferbloggen berättar vi bland annat om alla trevliga återseenden och nya upptäckter i Lefkas-arkipelagen på den joniska sidan.

 

---