Sista sommaren på Medelhavet? / Last summer in the Mediterranean?

Publicerat: 27 januari, 2020 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade |2 kommentarer

Juli/July – September 2019  Gaeta – Ostia (Rome) – Toscana/Tuscany – Elba – Korsika/Corse – Beaulieu-sur-Mer – Cannes – S:te Maxime – Ile de Porquerolles – Toulon – La Ciotat – Iles du Frioul – Port St Louis – Port Napoleon

When we set off from Gaeta on the first of August, we got two days of southerly winds that brought us to the Argentario peninsula in Tuscany. We spent a week in Tuscany which gave us time to enjoy some of the delights of this part of Italy before we left the Italian mainland for Elba. Our visit in Napoleon´s residence and Fort Falcon in Portoferraio was one of the highlights of the season.

From Elba we set on a straight westerly course for Bastia on the North East coast of Corse. In Port Toga in Bastia we could rent a car for some days. When we visited Calvi on the West coast and Bonifacio in the South end of Corse during the busiest high season, we were grateful that we didn’t come to these places by our own boat. From Corse we had a lovely full moon night sailing to Cap Ferrat on the French Riviera, where we spent some days in Beaulieu-sur-Mer, Cannes and Sainte Maxime.

After a night at anchor in one of the bays of Ile de Porquerolles we visited Toulon, with the head quarter of the French Mediterranean Marine forces, and La Ciotat, that once was the center of the bold French naval industry.  In the end of August we came to Port St Louis, where various festivals next to the harbour offered us entertainment during nine days of strong mistral winds. In the middle of September we left Ayfer on the hard in Port Napoleon.

Då vi kom till Ayfer – som stod på land i Base Nautica Flavio Gioia i Gaeta – i slutet av juli återstod endast bottenmålningen innan hon kunde sjösättas. Övervintringen i denna privata mycket trevliga marina blev den överlägset dyraste under alla våra år i Medelhavet, så även bottenmålningen, som man inte fick göra själv. Men smakar det, så kostar det… Sammantaget är vi ändå mycket nöjda med tiden i Gaeta och den vänlighet och flexibilitet som marinan står för.

På marinans restaurang kom vi i samspråk med en belevad fransman, som visade sig vara en av Frankrikes välkända kappseglare, Philippe Pêche. Philippe startade i Golden Globe Race 2018-19 tillsammans med bland andra Tapio Lehtinen, men tvingades avbryta före Kapstaden på grund av problem med rodret. Nu var Philippe, som är både riggmakare och båtbesiktningsman, i Gaeta på ett besiktningsuppdrag. Då han kom ombord efter att Ayfer sjösatts ville han gärna inspektera riggen och informera oss om vad som är viktigt att tänka på då man har en Sparcraft-rigg.

Ett par dagar efter Philippes mastklättring var det dags för Ninas årliga ”himmelsfärd” – med båtmansstol och dubbla säkerhetslinor!! Två och en halv timme tar det för Nina att arbeta sig ned till däckshöjd inspekterande, putsande och oljande riggen.

Under tiden i Gaeta var Ayfers storsegel, genua och fock inlämnade för översyn och smärre reparationer hos segelmakaren Luigi.

Då vi tagit farväl av den utomordentligt trevliga personalen på marinan i Gaeta kunde vi på morgonen den 1 augusti kasta loss och småningom hissa segel i tilltagande sydlig vind.

Eftersom seglingen i måttliga vindar tog sin tid blev det inte tid för så mycket annat i gästhamnen i Ostia, Roms officiella gästhamn, än en snabb dusch och en sen middag. Tyvärr fanns den restaurang vi trivdes på då vi låg en längre tid i hamnen år 2013 inte längre. I spaning efter ett annat trevligt matställe blev klockan sen och middagen vi sedan intog mycket anspråkslös. Men vi hade haft en härlig seglingsdag som start på vår färd.

Det var mulet och litet småregn då vi följande morgon lämnade hamnen i Ostia och vi hann inte ens överväga att hissa segel innan häftiga vindbyar blåste upp från land. Efter någon timme upphörde regnet och vinden vred mot sydost. Eftersom vinden var betydligt kraftigare än dagen innan behövde v i bara rulla ut genuan för att ha en behaglig segling norrut mot Argentariohalvön i Toscana och den privata marinan i Cala Galera, där vi lyckats boka en plats.

För platsbokning, det är vad segling i dessa trakter handlar om under högsäsong! Men trägen vinner och med idoghet och en liten smula tur lyckas man oftast få en plats att förtöja på. Fast det ibland blir rätt många samtal och smärre justeringar av planerna…

Efter att vi kommit fram till Cala Galera tog Frau Meyer, ägarinnan till den plats vi fått hyra i marinan, med oss på en rundtur i sin bil som fått backspeglarna bortslitna i de trånga gränderna på ön. I Porto Ercole stannade hon vid sin favoritpizzeria och uppmanade oss att köpa pizza för middagen. Pizzorna vi köpte var faktiskt goda!

En annan dag gjorde vi en vandring längre västerut på halvön där man har en härlig utsikt över en populär ankarplats. Vi är inte känsliga för värme, men denna dag var det så varmt att vandringen uppför de ställvis branta sluttningarna tog på krafterna.

Tack vare de höga kullar som skyddar hamnen i Cala Galera kom inga båtar i marinan till skada i de häftiga stormvindar som senaste vinter drog fram över dessa trakter. Då vi kom till vår följande hamn, Marina Scarlino, som ligger rakt öster om Elba, fick vi se båtar som varit mindre lyckligt lottade i stormarna. Bredvid marinan ligger nämligen ett Swan-center specialiserat på renovering av Swanbåtar. En av de illa tilltygade båtarna som väntade på renovering i hallen hade legat i Rapallo längre norrut i Genuabukten, där ju hela vågbrytaren kollapsade i stormarna.

Teknikerna på Swancentret står även till förfogande för marinans kunder, vilket vi hade hjälp av för att kolla motorns kylsystem, som på Ayfer är utrustat med dubbla vattenintag respektive sjövattenfilter.

Då vädret blev varmare gav sig problemet med Ninas trånga örongångar till känna igen. Denna gång fanns hjälpen för att avstyra en begynnande öroninflammation nära till hands. I Follonica – den lilla tätorten nära marinan – fanns en läkarmottagning speciellt för turister. Med våra cyklar hittade vi snabbt fram till mottagningen, där en läkare kunde skriva ut behövlig medicin. Där var ingen kö och konsultationen kostade 15 euro. Fantastiskt fin service!

Till fredagen den 9 augusti hade vi lyckats boka en plats i hamnen i Porto Azzurro, som ligger i sydöstra hörnet av Elba. Ankarviken och hamnen är förvisso just så vackra som namnet antyder, men ack så turistiska!

På eftermiddagen fick Svante posera ensam på vågbrytarkajen – eftersom alla människor höll till på badstranden på andra sidan vågbrytaren.

På lördagen lämnade vi Porto Azzurro vid elvatiden för att vara på plats i Portoferraio i god tid innan hamnen börjar fyllas av alla båtar som lyckats reservera en plats på förhand. Vi följde ett råd som vi på telefon fått av personalen på hamnkontoret då de informerade att hamnen var fullbokad för helgen: ”Försök med att komma in i god tid och ropa upp hamnkaptenen på VHF, så kanske det ordnar sig.” Och hast du mir gesehen! Vi anropar på VHF:en och blir indirigerade till paradplats på kajen strax utanför hamnkontoret. Likadant gick det för två andra båtar som kom strax efter oss.

Sedan hände ingenting på flera timmar innan hamnen under de tidiga kvällstimmarna fylldes till sista plats av alla båtar som hade bokat plats på förhand.

Vår vän Nils på m/y Bilitis, som vi år 2013 seglade tillsammans med från Rom till Korfu, blev alltid lyrisk då han talade om Portoferraio – huvudorten på Elba. Nu förstår vi honom. Det råder en sådan stämning över hela hamnen och staden att uttrycket ”historiens vingslag” varken känns komiskt eller påklistrat, utan helt på sin plats.

Under vår vandring från hamnen först till Napoleons teater och sedan vidare till Napoleons residens och slutligen upp till Fort Falcon, varifrån man överblickar hela staden, hamnen och ankarviken, kände vi inte att vi ”besökte sevärdheter” utan upplevde helt konkret att vi trampade historisk mark.

Efter att han tvingats abdikera bodde Napoleon Bonaparte i residenset i Portoferraio under tiden 3 maj 1814 till 26 februari 1815. En stor del av tiden tillbringade han med läsning av det synnerligen mångsidiga och omfattande bibliotek han lät forsla till ön. Tydligen hade Napoleon stora visioner och ambitioner även utanför det militära.

Då vi kom tillbaka till Ayfer vid sextiden var det ännu gott och rum i hamnen och på gatorna, men då vi efter dusch på badplattformen och iklädande av lämplig utstyrsel för middag, gick ut för att spana in en restaurang var det knökfullt överallt. Till sist hamnade vi på en restaurang en gata upp från hamnen där en stor del av gästerna verkade vara hemmahörande på ön. Det blev en god och trevlig middag.

Då vi följande morgon lämnade hamnen och satte kurs mot Korsika låg havet lugnt och stilla. Lugnet varade hela dagen, så det blev motorneiro hela vägen till Bastia på Korsikas ostkust.

I Port Toga i Bastia fick vi en fin långsides plats vid en av bryggorna – troligen på grund av att det saknades rätt många mooringlinor vid bryggorna i hamnen, som även i övrigt såg ut att vara i behov av en större refit. Men stämningen var trevlig i hamnen och personalen väldigt vänlig och tillmötesgående. Och bäst av allt, vi fick löfte om att ligga så länge vi ville.

Den gamla stadsdelen i Bastia som omger den gamla hamnen var trivsam och erbjöd tack vare den kuperade terrängen viss möjlighet att göra av med de extra kalorier som stadens kaféer frestade med.

Tack vare platsen vi fått i Port Toga kunde vi förverkliga vår plan att bese Korsika per hyrbil i stället för att besöka de intressanta hamnarna med egen båt mitt under värsta högsäsong. Det finns en biluthyrningsfirma i Port Toga där vi kunde hyra en bil för några dagar.

Den första dagen tog vi kurs rakt västerut med sikte på Calvi på Korsikas västkust. Eftersom vi också ville se litet av byarna i inlandet tog vi den lilla väg som slingrar sig över bergen mot västkusten. Den som inte var helt nöjd med vårt vägval var vår lilla Citroen, vars motor inte var i paritet med uppförslutet. Ettans växel blev standard under stora delar av vägen upp mot bergskammen Monte Ghjenuva. På vägen passerade vi ankarviken utanför Saint Florent på Korsikas nordkust.

Uppe i bergen möttes vi av spektakulära vyer över bland annat Monte Ghjenuva med Kap Korsika, Korsikas nordspets, i bakgrunden.

Efter ytterligare ett par timmars körning över bergen och längs den mycket vackra kustvägen var vi framme i Calvi. Calvi är den hamn som de flesta som seglar över sundet mellan Franska rivieran och Korsika anlöper. Eftersom Calvi är ett populärt turistmål var parkeringen välordnad, även nära hamnen.

Hamnen är stor och litet svår att överblicka. Denna blåsiga dag med häftiga vindbyar hade det inte känts som ett lockande alternativ att anlöpa hamnen med egen båt. Efter att ha promenerat runt i hamnen med omgivningar tog vi oss en pratstund på hamnkontoret innan det var dags för en sen lunch på en av de turistiska serveringarna på kajen.

På vägen hem från Calvi valde vi en sydligare rutt med en stor snabb väg över bergen.

Följande dag följde vi rådet vi fått på biluthyrningen och startade tidigt färden söderut mot Bonifacio på Korsikas sydspets. På det sättet hinner man nämligen före alla besökare som kommer med morgonfärjorna till Bastia för att ta sig till Bonifacio. Det visade sig vara ett mycket gott råd för vägen som går söderut till Bonifacio förvandlas till rena rama rallybanan, då alla försöker komma möjligast snabbt fram. Då vi senare på eftermiddagen körde hemåt fick vid bevittna ett antal omkörningar som visade hur det kan gå till på den här vägen.

Nämnas bör att vägen söderut ställvis är mycket vacker då den löper utmed kusten förbi vackra vikar och mindre samhällen.

Hamnen i Bonifacio är just så spektakulär som den ser ut på bilderna därifrån. Eller rättare sagt överträffar verkligheten bilderna. Då man vandrar runt i denna miljö är det bara att njuta av vyerna och atmosfären utan att låta sig störas av alla andra som är ute i samma ärende.

På klipporna vid inloppet till Bonifacio finns en gammal militärkyrkogård, som likt de mäktiga vyerna i övrigt stämmer till ödmjukhet och eftertanke.

På väg hem från Bonifacio gjorde vi en avstickare österut från huvudvägen och navigerade fram till den välkända beachen Palombaggia nära Porto Vecchio, där våra ungdomar varit på ett bröllop tidigare under sommaren.

Den sista dagen vi hade hyrbilen körde vi så långt norrut som kustvägen bar. Då hamnade vi i Macinaggio, som visade sig ha en mycket trevlig hamn. Hamnkaptenen berättade att det i allmänhet finns plats i hamnen om man kommer in mitt på dagen. Då vi hade lämnat tillbaka bilen gjorde vi oss klara för att följande dag ta Ayfer till Macinaggio.

I Macinaggio stannade vi två dagar i väntan på tjänligt väder för överseglingen till Franska rivieran.

Då vi lämnade hamnen i Macinaggio vid 15-tiden den 16 augusti blåste det frisk sydlig vind, som gav oss en skön seglats upp till Kap Korsika. Men där tog tunneleffekten slut och då vi girade mot väst-nordväst tog vinden slut.

I god tid före solnedgång klädde sig Svante inför natten, vilket senare visade sig vara förhastat, då kvällen och natten blev så varm att han rätt snart fick lätta på munderingen.

Finns det något vackrare än solnedgångar till havs?

Vid 04-tiden tog Nina över vakten så Svante fick dra sig tillbaka. Natten fortsatte lugnt och fint och endast franska marinen korsade vår väg innan vi vid 8-tiden styrde in i viken ost om Cap Ferrat och kastade ankar. I denna vik hade vi legat flera gånger hösten 2012, då vi tillbringade några veckor i dessa trakter.

Innan vi lämnade Korsika hade vi lyckats boka en plats i marinan i Beaulieu-sur-Mer strax norr om Cap Ferrat, där vi kunde få ligga några dagar.

Vid Cap Ferrat finns trevliga vandringsleder där man kan sträcka på benen efter allt sittande ombord.

Medan Ayfer låg i Beaulieu-sur-Mer tog vi tåget till Antibes, där Ninas kusin Malou bjöd på en god lunch i deras vackra lägenhet med utsikt över Nicebukten. Roligt att hon råkade vara där just när vi fanns i faggorna! Det blev en trevlig eftermiddag med god mat och glada skratt.

Efter att vi seglat från Beaulieu-sur-Mer blev nästa anhalt Cannes, där vi genast styrde stegen till Pizzeria Cresci. Efter vårt senaste besök i Cannes år 2012 hade vi de fantastiska pizzorna på Pizzeria Cresci i gott minne. Inte heller denna gång blev vi besvikna.

Vi hade förgäves försökt boka plats i Cannes Marina inne i centrum. Nu blev det i stället marinan Pierre Canto i östra ändan av den långa strandboulevarden i Cannes. Detta visade sig mycket lyckat då förhållandena i Cannes Marina verkade smått kaotiska till följd av en pågående festival. Då festivalen sedan avslutades med utomhuskonsert med tillhörande fyrverkeri fick vi bevittna det hela från paradplats ombord på Ayfer. Arrangemanget var mycket spektakulärt med hela stora Cannesbukten fylld av båtar som låg för ankar för att kunna avnjuta musiken och fyrverkeriet.

Efter Cannes tillbringade vi en dag i Sainte Maxime, där dock inga medlemmar av den svenska kungafamiljen gick att spana in.

Förra gången vi besökte Ile du Porquerolles vid samma tid på året var det lugnt i ankarvikarna. Denna gång var det välfyllt och livligt med passbåtar som kom och gick. Efter att vi lyckats få något som påminde om ankarfäste (det är dåligt här) tog sig Nina ett utdraget kvällsdopp, medan Svante fick en rofylld stund i sittbrunnen.

Från Ile du Porquerolles var det inte många sjömil till Toulon, där den franska marinen har sin medelhavsbas, vilket sätter sin prägel på hela staden.

Toulon besöktes även av 36 m långa aluminiumskonaren Tara, som fungerar som bas för marina expeditioner – för närvarande angående korallrevens kondition och nedskräpningen av världshaven med plast. Båten har en intressant historia. Tidigare hette den nämligen Seamaster och ägdes av sir Peter Blake som blev mördad då båten överfölls av pirater under en färd på Amazonasfloden.

Från Toulon var det nära till följande hamn, La Ciotat, med en stolt historia som centrum för fransk skeppsbyggnadsindustri. Numera byggs inga supertankers på varvet, där de sista stora fartygen gick av stapeln 1987. En del av de stora kranarna finns kvar som minnesmärken över den tid som flytt. Den maritima verksamheten fortsätter dock på varvsområdet, bland annat genom renovering av superyachts. I anslutning till hamnkontoret i gästhamnen finns en fin utställning över varvsverksamhetens historia.

På udden mellan varvsområdet i La Ciotat och Medelhavet ligger Parc du Mugel, som finns högt uppe på det franska kulturministeriet lista över betydelsefulla parker och botaniska trädgårdar i Frankrike. Förutom ett antal kulturhistoriskt värdefulla mindre byggnader bjuder parken på härligt mångsidig terräng med varierande vegetation. Kulmen nås då man klättrar upp för den branta åskammen och kan blicka ut över det blå Medelhavet.

Av en medseglare fick vi tipset att som nästa hamn välja Iles du Frioul i stället för den stora livliga hamnen i Marseille. Om man vill besöka storstaden är det bara en kort tur med förbindelsebåten in till Marseille. I hamnbassängen mellan Frioulöarna fanns det gott om plats då vi kom mitt på dagen.

Frioulöarna bjuder på kuperad terräng idealisk för vandring. Då vi strosade omkring i hamnen på eftermiddagen såg vi att det fanns ett otal restauranger vid kajkanten, så vi såg ingen orsak att boka ett bord för kvällen. Detta var ett misstag, för då vi efter långpromenad och dusch var redo för middag var det knökfullt på de restauranger som såg mest inbjudande ut. Till sist lyckades vi få ett bord på ett ställe som verkade OK. Då glassportionerna som vi beställde som dessert kom in förstod vi varför servitören frågat om vi ville dela. De var de största vi någonsin sett!

Då vi närmade oss Rhonedeltat såg vi snart blott petrokemisk industri och oljetankers för ankar på redden utanför oljehamnen Fos-Lavera nordväst om Marseille.

När vi lämnat alla oljetankers bakom oss blev vyerna vackrare igen. Havet låg stilla över de grunda vattnen öster om Rhone. Snart kom vi till den grävda kanalen in till Port St Louis.

I Port St Louis fick vi en trevlig plats vid gästkajen, där vi kunde ligga hur länge vi ville. Nina som alltid har god framförhållning hade konstaterat att det skulle blåsa mistral under minst en vecka framöver med start ett drygt dygn efter vår ankomst. Det gav oss möjlighet att ta ned seglen och stuva undan dem innan blåsten satte igång. Och tur var det, för blåsandet fortsatte så gott som utan uppehåll under nio dagar.

Från hamnbassängen i Port St Louis finns en förbindelsekanal med sluss till Rhonefloden, varför pråmar på väg till och från Rhone passerar gästhamnen. Det förklarar också varför det endast finns bryggor i en liten del av den stora hamnbassängen. De största pråmarna behöver rätt mycket utrymme för 90-gradersgiren in i slussen.

Våra tio dagar i Port St Louis blev aldrig långtråkiga trots blåsten. Intressanta båtgrannar och den ena hamnfestivalen som avlöste den andra på planen invid gästkajen gav oss trevlig underhållning. Tack och lov tystnade musiken ändå alltid kring midnatt.

Då mistralen blåst färdigt kunde vi förflytta oss till Port Napoleon, där Ayfer lyftes upp för vintern.

Medan vi rustade Ayfer för vintern hann vi med några trevliga cykelturer i omgivningen. En förde oss söderut i marsklandet, där flamingos fanns att beskåda i stora flockar.

I Port Napoleon har de rejäla bockar och uppallningssystem, varför Ayfer lär stå stadigt även i de värsta vindbyarna.

I skrivande stund planerar vi att ta oss ned till Frankrike och sondera möjligheterna att gå längs Canal du Midi och Garonnefloden till Bordeaux och därifrån till La Rochelle. Det är dags att byta vant och stag i den stående riggen på Ayfer. Då riggen ändå måste tas ned för färder på kanalerna skulle vi gärna slå två flugor i en smäll.

Canal du Midi som byggdes på 1700-talet har ändå några passager vi gärna vill bekanta oss med på förhand innan vi definitivt fattar beslut om att gå denna väg. Ayfers djupgående på en meter liksom targabågens höjd på 2,65 m talar för att det ska gå att ta Ayfer längs denna historiska förbindelseled mellan Medelhavet och Atlanten.

---