Det var nära ögat / From Greece to Italy

Publicerat: 2 december, 2018 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade |6 kommentarer

Augusti – september 2018 / August -September 2018  Preveza – Korfu – Othoni – Santa Maria di Leuca – Crotone – Roccella Ionica – Reggio di Calabria – Vibo Marina

Ayfer was launched in Cleopatra Marina in Preveza in the middle of August. We did some testing of the engine after the works done by the mechanics in Cleopatra Marina, before we set off for Gouvia Marina in Corfu, where our Finnish friend Peter joined us onboard Ayfer. The first night with Peter onboard we spent at anchor in Othoni Island northwest of Corfu. When we rose early in the morning for the passage to Italy, Peter told us that something had happened to his right eye during the night – he could hardly see anything with this eye. We lifted the anchor and set off for Italy. During the passage Peter called his doctor in Finland and got two alternative diagnoses. We entered the marina in Santa Maria di Leuca under the Italian heel at 2 PM and a couple of hours later Peter got the diagnosis ”retinal detachment” and was remitted to a hospital with special competency for eye surgery, located only 20 km from Santa Maria di Leuca (!!!). Next day he was successfully operated and Ayfer was converted into a hospital boat with Nina as a nurse. After little more than a week we were permitted by the doctor to leave Santa Maria di Leuca and continue our trip – to Crotone, Roccella Ionica and Reggio di Calabria in Messina Strait – as long as Peter is not involved in any maneuvers. In Messina on Sicily Peter´s eye was checked again by an ocularist and he got permission to fly home after a couple of days. When Peter left us in Vibo Marina we could look back at twenty exciting days with new knowledge and experience of the excellent Italian medical skills – even if most of our sailing plans had been turned upside down!

Sommartid går det direktflyg från många europeiska städer till Preveza. Vi flög med holländska Transavia som flyger mellan Amsterdam och Preveza två gånger i veckan för ca 50 euro per person. Då Cleopatra Marina ligger alldeles invid flygplatsen i Preveza på Aktionahalvön kan det just inte bli enklare än så.

Då vi kom till Ayfer i Cleopatra Marina i början av augusti hade vi gott om tid för bottenmålning och annat smått och gott som behövde fixas före sjösättning. Eftersom turbon och kopplingen till backslaget på vår motor hade bytts ut och värmeväxlaren rengjorts medan vi stod på land stod en provtur på programmet strax efter sjösättning.

Allt fungerade som det skulle då vi puttrade iväg från hamnbassängen. Motorn gick fint och backslaget fungerade smidigt och bra. Men då vi kommit längre ut i sundet mellan Aktionhalvön och själva Preveza och tryckte ned gasreglaget hörde vi ett öronbedövande brak och skrammel utan att Ayfer fördenskull satte iväg som en raket. Förskräckt drog Svante ned på gasen och skyndade in för att titta in i motorrummet. Grå rök strömmade ut ur värmeisoleringen till turbon, men annars såg allt normalt ut och motorn gick jämnt och fint. Då vi sedan försiktigt började köra igen fungerade allt som normalt, även på höga varv. Endast röken från målningen som brändes bort på den nya turbon fortsatte strömma ut.

Ännu idag vet vi inte om det var ett flygplan som startade på flygplatsen och passerade rakt över Ayfer på låg höjd (vi tittade ju aldrig upp) eller om det var ett lass med stenkross som lossades i samband med byggarbetena i hamnen i Preveza som vi just då passerade. I varje fall kom det öronbedövande ljudet precis då vi tryckte ned gasreglaget!!! Då vi hämtat oss från chocken och fortsatte provturen en timme till på innanhavet öster om Preveza var allt fortsatt bra, skönt!

Ytterligare en provtur gjordes med teknikern Panos som ville kolla värmevärdena i kylsystemet. Då vi förtöjde i Cleopatra Marina efter denna provtur hände det som inte får hända och som vi hittills lyckats undvika – en slinga av mooringlinan åkte in i bogpropellern då vi höll upp fören mot strömmen medan ”marineiron” fixade med förtöjningen. Då marinans dykare – även han vid namn Panos – följande dag försiktigt drog ut alla de många varv kardelarna på den grova förtöjningslinan snurrat inne i propellertunneln, kunde han konstatera att ”bogpropellrar, det är robusta grejer som tål ett och annat”. Så slutet gott, allting gott.

Mastklättring ingick visserligen inte i det gymnastikprogram Nina fått inför höstens höftledsoperation, men inga makter i världen hade kunnat hindra henne från att företa den årliga inspektions- och mastvårdsproceduren – två och en halv timme från masttopp till mastfot. (I skrivande stund ligger operationen tre veckor bakom oss och allt har gått mycket bra. Snart läggs kryckorna på hyllan och träning på motionscykeln vidtar…)

Den s.k. marinan i Cleopatra Marina har endast ett antal visserligen stabila flytbryggor, men ingen egentlig vågbrytare mot öppna havet västerut. Det går bra att ligga i marinan några dagar före upptagning respektive efter sjösättning, men det är ingen plats som kan rekommenderas om man till exempel vill lämna båten för några veckor och flyga hem då det är som varmast under sommaren.

För det första strömmar det vanligen rätt kraftigt i sundet mellan Preveza stad och Aktionhalvön, vilket ofta gör det besvärligt att manövrera i marinan. Besättningar som lämnar marinan utan att ta hjälp av personalen ställer ofta till det för sig själva och andra. Det är ju trots allt klokare att be om hjälp från början och inte först då man ligger på tvären tryckt mot ett antal stävankaren och försöker skydda sina fribord.

För det andra blir situationen i marinan snabbt otrevlig eller direkt farlig då det blåser upp från väst eller nordväst. Medan vi låg i marinan råkade vi ut för en åskby från nordväst som varade i en dryg halvtimme. Tack vare att vi alltid är noga med att förtöja spänt och på betryggande avstånd från bryggan, hände det ingenting med Ayfer. Men situationen var avgjort otrevlig och om vinden hade fortsatt några timmar till eller rentav tilltagit hade det blivit ohållbart med sjögången inne i marinan. Besättningen på en segelbåt som låg förtöjd på utsidan av vågbrytarbryggan blev inte varse situationen i tid. Båten hann slå riktigt ordentligt mot bryggan rätt många gånger innan man med hjälp av hamnkaptenen lyckades lösa situationen och komma bort från bryggan.

Vi lämnade Preveza i morgonsolens glans med destination norrut mot ”Fiskeviken” = Ormos Valtou norr om Igoumenitsa på grekiska fastlandet. Även under högsäsong får man alltid plats i denna skyddade ankarvik, där vattnet till följd av alla fiskodlingarna i viken inte är det klaraste. Vi låg längst inne i viken i sällskap med tre andra båtar.

Eftersom vattnet i Ormos Valtou inte inbjuder till morgondopp lämnade vi viken efter att morgonkaffet gjort sitt (”prata inte med mig innan jag fått min andra kopp kaffe”, som katten Garfield säger). Vi ville gärna komma till Gouvia Marina mitt på dagen för att ha gott om tid att proviantera inför kompisen Peters ankomst och starten mot Italien följande dag.

På avstånd såg det ut som om ett större segelfartyg låg halvvägs sjunket på redden utanför Korfu stad. Då vi kom närmare såg vi att masterna pekade rakt upp trots att förskeppet var på väg att sjunka. Om vi hade varit flitiga läsare av ”Superyachts” hade vi förstås redan på långt håll kunnat identifiera ”A”, världens största segelyacht. Den 470 fot långa segelyachten, som konstruerats av Philippe Starck, sjösattes i februari 2017 och ägs av den ryske miljardären Andrej Melnitjenko.

Vi har goda minnen från Gouvia Marina där Ayfer låg under sommarpausen 2017. Innan vi gick på vår provianteringsrunda reserverade vi bord på Harry´s taverna, dit det inte lönar sig att komma en lördagkväll om man inte bokat bord i förväg.

God mat, Corfu beer, levande musik och trevlig betjäning garanterar en trevlig kväll på Harrys taverna.

På söndag förmiddag kom Peter med taxi från flygplatsen och efter att han ömsat klädsel och slängt in sina grejor i gästhytten kastade vi loss och började diskutera upplägget för de närmaste dagarna, för vilka fint väder utlovats. Alternativ A innebar att kasta ankar för natten vid Othoni norr om Korfu och gå till Santa Maria di Leuca längst ute på den italienska klacken på måndag. Alternativ B var att segla ett dygn och gå direkt till Crotone mitt under den italienska stövelfoten.

Eftersom Peter hade haft tidig uppstigning och det fina vädret skulle fortsätta under flera dagar hade vi ingen egentlig brådska. Så även om det kändes frestande med en nattsegling, beslöt vi ankra vid Othoni och få en god natts sömn före överfarten till Italien. Kvällsdopp, middag och sedan god natt.

Då vi steg upp vid 6-tiden sade Peter att han endast såg på ena halvan av höger öga. Ojdå! Snabbt upp med ankaret och iväg mot Italien. Att vända tillbaka till Korfu kändes inte som ett alternativ – närmaste stora sjukhus ligger i Ioannina inne på grekiska fastlandet. Då det blev kontorstid ringde Peter till sin ögonläkare och sitt försäkringsbolag hemma i Finland. Ögonläkaren gav två alternativa diagnoser och försäkringsbolaget började leta efter vårdmöjligheter i närheten av den italienska klacken. Under förmiddagens lopp drogs gardinen för Peters öga allt mer och innan vi kom fram till Santa Maria di Leuca vid 14-tiden var hela synfältet mer eller mindre borta.

Snart satt Peter och Nina i en taxi på väg till ett stort sjukhus i Gallipoli längre norrut på den italienska klacken. Där fick de träffa en ögonläkare som konstaterade att Peter drabbats av näthinneavlossning och att han bör opereras snarast på sjukhuset i Tricase, som har en avdelning för ögonkirurgi. En ny taxi tog Peter och Nina till Tricase, där man efter undersökning slog fast att Peter skulle opereras följande dag. Eftersom sjukhuset ligger endast 20 km norr om Santa Maria di Leuca, fick Peter återvända till Ayfer över natten.

Nästa dag förbereddes Peter för operation medan hans fru hemma i Finland mejlade en kopia på hans europeiska sjukförsäkringskort till sjukhuset, så att han själv slapp betala för operationen. Själva operationen utfördes av ett team bestående av två ambitiösa och noggranna läkare, som hade tillgång till modern avancerad utrustning. Då Peter och Nina på eftermiddagen återvände till Ayfer efter operationen, hade Peter lapp över ögat och order att sova de första sju nätterna halvsittande. Solljus och italienska viner skulle han även undvika så länge han åt antibiotika. Första efterkontrollen gjordes dagen efter operationen.

Så blev Ayfer konverterad till ”flytande vårdhem”. Vi hörde Peter själv beskriva sin tillvaro i telefon åt hustrun där hemma med orden ”Jag sitter i mörkret i kölsvinet och dricker vatten”. Så kan det bli då en seglingssemester i Medelhavet inte blir riktigt som det var tänkt.

Den första veckan försiggick i stillhet med iakttagande av tider för bland annat ögondroppar fyra gånger per dag och tillagning och intag av näringsriktig mat. Ayfers fläktar fick jobba hårt i värmen för att göra tillvaron ombord uthärdlig. Svante som inte deltagit i taxirallyt av och an på den italienska klacken fick utlopp för sin rastlöshet genom motionsrundor i kvällssvalkan uppför de långa trapporna till fyren på udden.

Efter en andra efterkontroll en vecka efter operationen fick Peter klartecken att segla vidare – dock som barlast, utan deltagande i manövrarna! Onödigt friska vindar höll oss kvar ytterligare ett par dygn i Santa Maria di Leuca, vilket gjorde att vi kunde äta middag ute på stan ett par kvällar efter all ”hälsokost” ombord Ayfer.

Havet låg lugnt och fint då vi vid soluppgång startade på den drygt 70 sjömil långa etappen tvärs över Tarantobukten till Crotone mitt under den italienska foten. I Crotone hade hamn- och bryggfaciliteterna blivit bättre sedan vårt förra besök fem år tidigare. Då det är rätt lång väg till närmaste ”ristorante” på stan blev det middag ombord.

Hyfsat tidig start igen för följande långa etapp över bukten i den italienska hålfoten till Roccella Ionica.

Vi kom fram till Roccella Ionica vid 15-tiden efter ”motorneiro” i varierande svaga vindar…

…och passade på att tanka litet diesel då det var lugnt vid tankningsbryggan.

Vi fick en fin långsidesplats i marinan i Roccella Ionica. Här har våra vänner Liz och Guido på s/y Lupa tillbringat de tre senaste vintrarna. Ryktet om hamnen som en bra plats för övervintring har spritt sig och alltfler seglare söker sig hit. Förra gången vi låg i Roccella Ionica för fem år sedan bogserades en flyktingbåt med hundratals människor ombord in i hamnen mitt i natten. Då togs flyktingarna väl omhand och slussades snabbt vidare in i asylsystemet. Som känt är det andra tider nu i Italien och fartyg med räddade flyktingar ombord vägras tillträde till italienska hamnar.

På lördagkväll knackade det på hos Ayfer och ett brudpar undrade om de fick gå ombord för några bilder på fördäck. Självklart sa vi, även om vi undrade hur det skulle gå till att äntra Ayfer iförd brudklänning. Men bruden ifråga sparkade av sig de högklackade skorna och vips var hon där och förskönade Ayfers däck.

Vi hade pizzorna som serveras i meter- och halvmeter långa bitar i hamnrestaurangen i Roccella Ionica i gott minne. Men vi hade glömt hur fantastiskt goda de är och vi visste inte att pizzorna blivit en attraktion som varje kväll lockar hundratals ”externa” gäster till hamnen. Själva restaurangterrassen är liten, men personalen ställer ut bord på kajen efter behov. Flera kvällar såg vi bord med nummer som 104 eller 112 då vi själva kom för att äta. ”Varför dukar de så många bord, vem ska sitta där?” undrade vi den första kvällen då vi kom vid 19.30 tiden. Då vi gick hem ett par timmar senare var det fullt med folk överallt. Otroligt!

Då vi låg i Roccella Ionica var det dags för ”slutgranskning” av Peters öga. Försäkringsbolaget hade bokat en läkartid i Messina  på Sicilien tvärs över Messinasundet. Vi hyrde en bil (= Fiat, då man är i Italien) och körde ca 80 kilometer över den italienska framfoten till Villa San Giovanni, som ligger mitt emot Messina. Där lyckades vi trots lindrigt trafikkaos i trakten av hamnen klämma in Fiaten i en parkeringslucka och promenera ombord på en av färjorna strax före avgång.

Från färjans passagerardäck högt uppe var det intressant att studera hur vattnet betedde sig då vind och ström gick mot varandra i Messinasundet. En skruttig taxi tog oss sedan från hamnen i Messina till ett ståndsmässigt hus där en skylt vid ingången upplyste oss om att Prof. Dott. C.J.Trombetta, oculista, hade sin mottagning där. Vi var ute i god tid och hann med en god lunch innan det var dags för läkarbesöket.

Slutet gott, allting gott! Dr Trobetta hade idel goda besked att komma med. Allting såg mycket bra ut i Peters öga och gasen, som i samband med operationen hade satts in i Peters öga för att hålla näthinnan på plats medan den läktes, hade så gott som helt försvunnit. Det betydde att Peter fick klartecken för att flyga hem efter några dagar. (I skrivande stund har Peters öga genomgått flera kontroller i Finland, där man konstaterat att de italienska kirurgerna gjorde ett mycket bra jobb.)

Tillbaka i Roccella Ionica hade vi en del att fixa innan vi seglade vidare. Även om behovet av kläder är minimalt i värmen, finns det alltid en hel del som behöver tvättas.

Det finns också skitjobb, som i allmänhet blir aktuella just då tillvaron annars hotar att bli alltför angenäm. Stopp i aktre toan. Det är fem år sedan vi bytte slangar, och även om vi varje höst rengjort trevägsventilen och de delar av slangarna som man lätt kommer åt, var det nu dags för en större genomgång av hela systemet. Sagt och gjort. Loss med toaletten och hela baletten!

Tänk att det är sådan skillnad mellan salt- och färskvattenspolade toaletter. I den främre toan som vi spolar med färskvatten från tanken, bildas det nästan inga avlagringar i slangarna, medan vi varje år får jobba med den aktre toan som spolas med det salta sjövattnet.

Efter fem dygn i Roccella Ionica var vi redo att segla vidare – även om det var synd att lämna de läckra pizzorna!

Då vi lämnade Roccella Ionica i soluppgången för den sista långa etappen till Reggio di Calabria i Messinasundet, fick vi fin seglingsvind då vi kom litet längre ut från land. Vi rullade ut genuan som bidrog till god fart i den friska vinden. Nina föreslog att vi skulle hissa storen, men blev snabbt nedröstad. Ett villkor för att Peter skulle få segla vidare var nämligen att han inte skulle råka ut för situationer där han behöver anstränga sig eller ta i ordentligt. Efter ett tag blev vindbyarna så häftiga att vi var glada att vi bara hade genuan delvis utrullad då vi såg hur båten som seglade i vår närhet med fullt ställ gång efter gång var nära att broacha.

Ganska snart avtog vinden och plåtgenuan fick göra hela jobbet. Vi hade fina förhållanden ända in i Messinasundet, men cirka sju sjömil från mål blåste det upp allt mer från norr, det vill säga rakt i näbben. Med ny turbo och rensat kylsystem gick de sista sjömilen ändå som en dans med skummet yrande runt förstäven.

Efter litet jobb med mooring- och akterlinor låg vi snart tryggt förtöjda i den ständigt skvalpiga ”skithamn” som gästhamnen i Reggio di Calabria de facto är. 100 euro per natt inklusive el och vatten på kajen, men varken wc eller duschar. Det finns heller inga butiker eller restauranger i närheten. En orsak till att vi valde att besöka Messina med hyrbil från Roccella Ionica var att vi ville undvika att behöva ligga mer än en natt i Reggio di Calabria.

En attraktion i Reggio di Calabria är Saverio – legendarisk taxichaufför och alltiallo för båtturisterna. Kort efter ankomst kan man räkna med att höra Saverio på kajen utropande sina tjänster. Och på morgonen ligger det en påse med nybakade croissanter i sittbrunnen på varje båt.

Nuförtiden finns det en app för varje behov. Och tur är det, för hamnkaptenen i Reggio di Calabria hade inte en susning om tidvatten- och strömförhållandena i Messinasundet. Men med hjälp av den utmärkta, visserligen endast italienskspråkiga appen, är det lätt att i mobilen se när man ska lämna gästhamnen för optimal passage av Skylla och Karybdis.

Då vi gick söderut genom Messinasundet för fem år sedan fick vi känna av kraften i Karybdis virvlar, men denna gång var Karybdis lugn. Inga vindar eller strömmar hotade heller denna gång att krossa oss mot Skylla-klippan, som stod stadigt på sin plats vid det nordliga inloppet till Messinasundet.

Vår färd från Messinasundet till Vibo Marina blev odramatisk. Efter att vi lämnat Messinasundet och Skyllaklippan bakom oss drog sig Peter tillbaka till sin akterhytt och Nina till owners cabin i fören, så för Svante återstod den lott han vanligen får – att se till att Ayfer kommer till rätt destination.

Rätt destination betydde denna gång Vibo Marina – ”hamnstad” till huvudorten Vibo Valentia, som ligger tio nautiska mil öster om Tropea (beläget på den stora knölen ovanpå den italienska foten). På väg österut för fem år sedan låg vi i Tropea, där man har en fantastisk utsikt över Stromboli från den gamla stadsdelen högt uppe på en klippa. Nu ville vi besöka Marina Stella del Sud i Vibo Marina, som drivs av italiensk-kanadensiska Angela och hennes familj.

Då vi ropade upp marinan på VHF:en fick vi omedelbart svar och inom kort assistans av tre muskulösa grabbar, en i gummibåt och två på bryggan. En av grabbarna hoppade ombord och tog hand om mooringlinorna i fören. Snart var vi både stadigt förtöjda och vänligt informerade om vatten, el och hamnkontor. Så går det till då servicen fungerar!

Efter att vi tagit vår ankarsup (eller ”töjare” som vi säger i Svenskfinland) gick vi till hamnkontoret för att klarera in. Vi fick en mycket trevlig pratstund med Angela som berättade hur det kom sig att hon etablerat en marina i Italien. Samtidigt frågade Peter om hon kunde ordna med en taxi för färden till Lamezia Terme flygplats följande dag.

Vi hade ursprungligen planerat att tillbringa ett par tre veckor på Sicilien på vår väg till vinterhamnen i Gaeta söder om Rom. Nu fick vi i stället uppleva äventyret med Peters lyckade ögonoperation och konvalescens ombord Ayfer. Efter att Peter flugit hem till Finland hade vi en vecka över innan vi behövde styra norrut för att i Salerno få sonen Viktor med fästmön Camilla ombord. Därför beslöt vi att stanna kvar i Marina Stella del Sud, för att vila upp oss och ha tid att njuta av omgivningarna. Från Vibo Marina kan man också göra heldagsturer med turbåt till Stromboli och de andra Lipariska öarna. I nästa blogginlägg får ni följa med på vår tur till Stromboli.

---