Att sälja en båt under corona lockdown / Selling a boat during covid-19

Publicerat: 14 december, 2020 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 2 kommentarer

Our original plan for the season 2020 was to take S/Y Ayfer along Canal du Midi from Port Napoleon in the Mediterranean across France to La Rochelle at the Atlantic coast. Because we wanted to inspect some low bridges and critical passages of the canal, we went to France by car already in February. After spending a couple of weeks by our daughter´s family in Lille, we drove to Les Sables d´Olonne where Ayfer was built at Alubat Yard. By this time there were already some clusters of covid-19 in the eastern parts of France. During a visit at Alubat Yard, we told about our plan to take Ayfer to the Atlantic coast, and sell her there after sailing for a season or two in the French Atlantic waters. ”Why don´t you sell her in Port Napoleon? We think it is the best location for selling, and there is a brokerage specialised in aluminium boats”, they told us at the yard.

In La Rochelle we visited Europe´s largest marina and got to know that you can be lifted up for maximum two weeks on the hard – the boats stay in the water all year round (which is not so good for us who always want to lift the boat out of the water for the winter). After a night in Bordeaux we started to inspect Canal de Garonne, that is the first part of the canal leading to the Mediterranean. During two rainy days and one with bright sunshine we inspected a lot of bridges and locks and beautiful small villages and towns along the canal. After these days we had drawn two conclusions: 1) We want to sail along Canal du Midi, but 2) we will do it onboard a rental boat! It would be possible to take Ayfer to the Atlantic coast along the canals, but as she is in such a beautiful condition, we don’t want to get any damages on her. During the days we inspected the canals we realised that we were ready for a radical decision: Let´s sell Ayfer where she is in Port Napoleon, and start looking for a smaller boat.

Before we arrived at Port Napoleon we had contacted AYC International Yachtbrokers and made an appointment with Monsieur Philippe Chevallier. In Port Napoleon we signed the contract with AYC and three days later we had filled the living room in an apartment we rented in the marina with a huge amount of stuff from Ayfer. It ts amazing how much you can store in a 15 meter boat! Although we threw away and gave a lot of useful things to other sailors, we realised that we would have needed to drive at least three times with our own car to get all the things home to Finland.

As a sailor you need a lot of luck, and very often you have it! In the marina we met a Finnish sailing team (”zer°emission – Race Against Sea Pollution”), that had got their TP52 transported to Port Napoleon, from where they would have sailed to Italy for some regattas – if not the covid-19 had come into their way. As France shut down and the team couldn’t get any flight to Finland, they decided to drive their big Mercedes van back home. So these friendly young Finnish gentlemen carried all our stuff into their car and delivered it to our home in Helsinki two days later.

We had planned to stay in Port Napoleon during the lockdown and do some maintenance and small repairs on Ayfer. But when all shops and the restaurant in the marina area had to close their doors, and we weren’t allowed to leave the marina area without a signed paper in our hand where we had explained the purpose for going out (exercising, buying food or medicine etc.), we decided to go back home. With our car filled with all the French food (and Belgian beer) Nina had bought for the weeks of lockdown, we drove almost non stop from Port Napoleon to Travemünde, from where we had a comfortable voyage onboard a Finnlines ferry to Helsinki.

During April and May there was a continuing flow of people asking for Ayfer´s spec from AYC (we got an email every time somebody asked for it). In May and June we could see an increasing interest for Ayfer on our sailing website. Even if Ayfer was anonymised at AYC:s website, some people seem to have found our blog. Some days there could be 40-50 clicks from a certain country.

Just before France opened up the borders in the middle of June, we got a phone call from AYC that they had a serious buyer for Ayfer. One week later we drove to Port Napoleon and handled over Ayfer to the new owners Alex and Anja from Germany.

Vi startade vår bilfärd mot Frankrike och Port Napoleon i slutet av januari med bilen lastad med saker som skulle behövas under kanalfärden från Medelhavet till Atlanten längs Canal du Midi och Canal de Garonne. Kanalböcker, ”förtöjningspinnar” av stål, extra båtshakar och mycket annat fanns i bagaget. Vår plan var att ta Ayfer till franska Atlantkusten och sedan segla där under ett par säsonger innan vi skulle sätta henne till försäljning i Frankrike. Tanken var att därefter köpa en mindre båt för att fortsätta segla hemma i nordiska vatten.

Vid den här tiden kom de första nyheterna om spridning av coronasmitta i Europa, men det var ännu ingenting som skulle ha fått oss att skrinlägga planerna på kanalfärd. De vänner som skulle följa med på delar av kanalturen tittade redan efter lämpliga flyg till södra Frankrike. Vi körde ombord på Silja Symphony med destination Stockholm med all den entusiasm man har då man startar ett nytt äventyr.

Under två veckor i Sverige fick vi umgås med vår sons familj med dottern Vilde (8 mån), som inte hunnit glömma oss sedan julen, och hälsa på hos släkt och vänner på vår väg söderut i Sverige. På promenad med seglarvännerna Stina och Hans i Dockan-hamnen i Malmö stannade vi till vid Malin och Johan på s/y RAN II. Vi har länge följt detta sympatiska svenska par på deras seglingar i Syd-Amerika, Alaska och Kanada genom de välgjorda filmavsnitt de varje vecka publicerar på YouTube.

Under de två veckor vi sedan tillbringade hos vår dotter med familj i franska Lille spreds covid-19 viruset alltmer i Europa. Eftersom det trots allt ändå bara var fyra regioner i nordöstra Frankrike som hade kluster av smitta, beslöt vi oss för att fortsätta vår färd till Atlantkusten. Tanken var att vi på vår bilfärd skulle sondera möjligheterna till en vinterplats i La Rochelle med omnejd och sedan titta närmare på en del knepiga passager på Canal de Garonne från Bordeaux till Toulouse och Canal du Midi fram till Medelhavet.

Då vi körde från Lille till Les Sables d´Olonne svepte ett kraftigt regnväder in från Atlanten, vilket gjorde de följande dagarna till en blöt historia. Vi ville stanna ett par dagar i Les Sables, där vi tillbringat så mycket tid 2007 och 2008 då Ayfer planerades och byggdes. Då vi besökte Alubatvarvet och berättade om våra planer att ta Ayfer via kanalerna tillbaka till Atlanten, frågade de oss varför vi inte hellre säljer henne i Port Napoleon, som är en knutpunkt för många internationella seglare. De berättade också att varvets nyss avgångna VD har en båtförmedlingsfirma med kontor även i Port Napoleon, med stor erfarenhet av att sälja aluminiumbåtar.

I Les Sables vandrade vi också på piren som i maj 2019 var överfull med jublande människor då finländske soloseglaren Tapio Lehtinen kom i mål tre månader efter de fyra andra båtar, som fullföljde Golden Globe Race 2018-2019.

I La Rochelle tog vi in på ett litet hotell alldeles innanför inloppet till den gamla hamnen. Under vår kvällspromenad i hamnen räddade vi oss in på en pizzeria undan regnet som satte igång igen.

Följande dag besökte vi jättemarinan i Rochelle (Europas största) och försäkrade oss om att där fanns plats för Ayfer. Plats ”afloat” kunde ordnas för hela året, men på land kunde man i regel räkna med att stå i högst två veckor. Vi besökte även masttillverkaren Sparcraft och hörde oss för om pris och procedur för förnyande av vajrarna i Ayfers rigg, då hon ändå skulle avmastas för kanalfärden.

På väg till Bordeaux blev det en paus i regnet. Vi kunde till och med promenera omkring i centrum av Bordeaux ett tag innan det blev dags att förskansa oss på hotellet inför natten. Hitintills hade vi haft tur med endast få medgäster på hotellen. Så döm om Ninas förskräckta uppsyn då en hel busslast med högljudda skolungdomar stormade in på vårt hotell. Spontant tyckte hon att de talade italienska – vilket förklarade hennes bestörtning vid begynnande covid-19 tider! Vid närmare efterhörande visade de sig ändå vara spanska. Nåväl, trots frukost tillsammans med 50-60 ungdomar i en liten matsal klarade vi oss utan smitta.

Om man följer Garonnefloden uppströms cirka 50 km kommer man till Langon och strax därefter till Castets et Castillon, där Canal de Garonne mynnar ut i Garonnefloden. Själva kanalen, som är 193 km lång, börjar med sluss nummer 53 vid Castets et Castillon och slutar efter sluss nummer 1 i Toulouse. Där tar Canal du Midi (240 km) vid med slussarna numrerade i omvänd ordning så att den avslutande runda slussen i Agde vid Medelhavet har nummer 63. Sammanlagt blir det alltså 116 slussar då man tar denna genväg mellan Medelhavet och Atlanten. Då vissa slussar består av 2-7 slussar i rad, sk. ”slusstrappor” blir det i praktiken betydligt fler slussningar.

Vissa avsnitt av Canal de Garonne har normalt vattenstånd under vintern, varför det är möjligt att övervintra i båtarna på dessa platser. På flera ställen bildar dessa båtar och besättningar små kommuniteter med tillgång till viss service och i bästa fall en vinteröppen restaurang. Vissa besättningar hade inrättat sig riktigt trevligt för vintern.

Andra avsnitt av kanalen var närapå torrlagda, vilket gjorde det möjligt för oss att bedöma huruvida det skulle gå att ta Ayfer till Atlanten denna väg. Ayfer sticker endast en meter med centerbordet infällt, så själva djupgåendet skulle inte bereda oss problem, eftersom kanalen håller ett minimidjup på 1,4 m i mittfåran. Men Ayfers dubbla roder som sticker ut litet snett åt sidorna, skulle definitivt kunna ge oss vissa problem. Det skulle kanske bli svårt för oss att gå tillräckligt långt ut åt sidorna på kanalen för att kunna väja för mötande trafik eller förtöja för natten vid kanalbankarna.

På de delvis torrlagda avsnitten av kanalen kunde vi också se en hel del skräp och bråte, till och med en gammal cykel, som kastats i vattnet. Eftersom detta fanns kvar i kanalen ännu i mars, befarade vi att man knappast skulle hinna röja upp överallt innan kanalen igen öppnas för trafik senast till påsk. Så ryktena om att man kan vänta sig att få allt möjligt i propellern saknar knappast grund.

Några slussar innan kanalen mynnar ut i Garonnefloden finns också ett avsnitt där växtligheten vissa år är så kraftig att propellrar och kylvattenintag och -filter lätt stockas igen av gräset. Vi har läst att man ibland fått lov att helt enkelt dra båtarna genom denna del av kanalen med linor från land.

Förutom de begränsningar som finns ”under ytan” erbjuder Canal de Garonne inga större svårigheter. Kanalen som blev klar 1856, det vill säga 175 år senare än Canal du Midi, har sex meter breda rektangulära slussar och inte så många knepiga bropassager. Innan Canal de Garonne byggdes, lastades allt gods som transporterats på Canal du Midi, om på mindre båtar som flodvägen kunde ta sig vidare västerut från Toulouse mot Atlantkusten. Det sägs att det behövdes 20 mindre båtar för att rymma lasten från en av de båtar som trafikerade Canal du Midi.

Då vi körde vidare mot Toulouse beslöt vi oss för att inspektera en av de broar som av kanalguiden (Waterways Guide no 12, Aquitaine) utpekades som litet knepig. Bron Pont de Lascarbonnières skulle ligga vid kilometerstolpen 101 några kilometer sydost om Agen. Vi sökte oss fram längs småvägar och hamnade i ett trevligt villaområde, där vi kunde parkera bilen och ta oss fram till kanalen och kilometerstolpen 101. Även om vi i småregnet promenerade längs kanalen både österut och västerut till angränsande broar, fann vi ingen gammaldags valvbro som skulle ha motsvarat skissen i kanalguiden. I övrigt tyckte vi att kanalguiderna i Waterways serien var utmärkta, men denna gång hade det tydligen insmugit sig ett fel.

Den gamla stadskärnan i Toulouse ligger vid en krök av Garonnefloden. Strax väster om denna stadskärna möts Canal de Garonne och Canal du Midi samt Canal de Brienne – en kort kanalstump som mynnar ut i Garonnefloden. Canal di Midi går sedan i en krök runt den gamla stadskärnan på samma sätt som en ringmur omger stadskärnan i många medeltida städer.

Canal du Midi byggdes 1667-1681 på initiativ av Pierre Paul Riquet, en skattetjänsteman från Béziers. Efter att ha lyckats övertyga ärkebiskopen av Toulouse och finansminister Colbert, fick Riquet hjälp av dessa med att få kung Ludvig XIV att ge sitt bifall till projektet. Riquet som fick möta stort motstånd under hela den tid kanalbygget pågick, dog 1680 sex månader innan kanalen blev färdig.

Under vårt korta besök i Toulouse gav vi oss inte tid att uppsöka kontoret för VNF (Voies navigables de France) som ansvarar för kanalerna i södra Frankrike. Däremot hade vi kontakt med dem per mail och fick bekräftat att Ayfer under april och maj skulle kunna ta sig via kanalerna till Atlanten.

Då vi efter lunch kom till Castelnaudary tog vädret ingen hänsyn till vår önskan att strosa omkring längs kanalen i detta idylliska samhälle utan uppspänt paraply. Tvärtom ökade regnet och blåsten stundom i intensitet så att vi insåg att vi inte skulle komma vare sig torrskodda eller varma från vår promenad.

Även om det regnade insåg vi att de miljöer som orter som Castelnaudary erbjuder måste vara helt fantastiska sommartid.

I Castelnaudary finns en av baserna för den stora båtuthyrningsfirman ”le boat”. Trots osäkerheten kring den kommande säsongen arbetade man här för fullt med service av uthyrningsbåtarna. Helgen kring påsk lär vara den första intensiva perioden för båtcharterbolagen under våren.

Efter ett par dagar med ”kanalbesiktning” konstaterade Svante vid hotellfrukosten att vi kanske ändå skulle följa rådet vi fått att sälja Ayfer där hon är nu i Port Napoleon vid Medelhavet. Det vi hittills sett av kanalen och de landskap och orter den går igenom hade definitivt gjort oss sugna att göra kanalturen, men kanske inte med Ayfer. Både det vi med egna ögon sett av kanalen och hört om charterbåtarnas ofta vådliga framfart gjorde oss definitivt tveksamma att riskera Ayfer, som klarat alla åren på Atlanten och Medelhavet utan skavanker. Då vi väl kommit igång med att konkretisera tankarna på att sälja båten gick processen snabbt vidare, och redan följande dag hade vi kontaktat AYC International Yachtbrokers  i Port Napoleon och bokat en träff med mäklaren Philippe Chevallier samma dag som vi skulle vara framme i Port Napoleon.

Då man åker vidare mot sydost från Castelnaudary kommer man till Carcassonne. Där finns en av de stora sevärdheterna vid Canal du Midi, den gamla stadsdelen ”la Cité” med anor från 200-talet före Kristus och en fantastisk borg högst uppe på den spektakulära kullen. Denna gång fick vi nöja oss med att köra upp till den berömda kullen i småregnet, eftersom vårt fokus låg på att utforska en viss bro.

Mitt i Carcassonne finns nämligen Port Marengo, som är en av de lägsta broarna över Canal du Midi – dessutom belägen mitt i en kanalkrök just före porten till en sluss. Även om kanalbolaget hade sagt ”no problem” ville vi med egna ögon förvissa oss om att det skulle gå att ta Ayfer genom kurvan in under bron och in i slussen. Och visst – under lugna omständigheter och med rejäla ”axelvaddar” på Ayfers targabåge skulle det nog gå vägen.

Från Carcassone körde vi vidare till Port la Robine i T-korsningen där Canal de la Robine erbjuder en genväg från Canal du Midi till Medelhavet via Narbonne. I Port la Robine finns en kanaltarm där många besättningar övervintrar på sina båtar. I hamnen finns viss service, liksom i det intilliggande lilla samhället.

På gångavstånd från Port la Robine finns Pont-canal de Cesse – en av flera akvedukter på Canal du Midi.

Några mil österut strax före byn Colombiers ligger den 160 meter långa Malpastunneln. Tunneln, som är drygt sex meter bred, tillåter endast trafik i en riktning åt gången, varför båtarna bör avge signal innan de går in i tunneln. På ena sidan av tunneln finns en hylla med gångstig för de dragdjur som i tiden drog kanalbåtarna genom tunneln.

På en hög kulle nära tunneln finns en bosättningsplats från 800-talet före Kristus med utsikt över Étang de Montady. ”Montadydammen” är ett landområde som dränerades av munkar och rika jordägare under andra hälften av 1200-talet med tillstånd av ärkebiskopen i Narbonne. Området dränerades genom diken dragna som radier från centrum i det cirkelformade området. Vattnet som rinner längs dikena leds från centrum genom sexton vertikala gångar till en kulvert som går under Malpastunneln. Som av bilden synes fungerar detta arrangemang än i denna dag.

Då vi vandrat ned från utsiktsplatsen körde vi vidare österut till Fonserannes med den längsta slusstrappan på Canal du Midi med sju slussar i följd. Från slusstrappan kan man också slussa ut i floden Orb som passerar strax väster om staden Béziers på sin väg till Medelhavet.

Vårt sista stopp på Canal du Midi blev vid den avslutande runda slussen i Agde, där man kan välja mellan att gå ut i Medelhavet eller fortsätta längs inre farvatten och kanaler till Rhonefloden.

Då vi var klara med vår kanalbesiktning körde vi raskt vidare ända till Palavas des Flots vid kusten söder om Montpellier. Vi behövde ju vara framme i Port Napoleon redan klockan tolv följande dag, då vi skulle träffa Philippe Chevallier på båtförmedlingsfirman AYC. För att fira vår framgångsrikt genomförda kanalbesiktning åt vi en festlig meny på hotellets eleganta covid-19 säkrade restaurang.

Väl framme i Port Napoleon följande dag hann vi med en snabb titt på Ayfer innan vi knackade på dörren till AYC:s lilla kontor i hamnen. Mäklaren Philippe hade gjort ett visst förarbete, så efter en snabb visit ombord Ayfer, kunde vi diskutera upplägget av försäljningen. Eftersom spekulanterna på nätet utgår från båttyp och årsmodell är det klokt att gå ut med ett pris nära det man realistiskt kan förvänta sig att få. Om man har ett för högt pris kommer kanske ingen och tittar på båten. Den fördel man har av att båten är välskött och välutrustad är att kunden kanske gärna köper den, då han väl sett den.

Samtidigt som vi försåg Philippe med alla möjliga fakta kring båt och utrustning, gällde det för oss att tömma Ayfer på våra personliga saker och all onödig utrustning, som bara skulle vara i vägen vid försäljningen. Till all lycka kunde vi hyra en lägenhet överst i byggnaden med hamnkontoret, dit vi förde allting som vi ville ta med oss hem från Ayfer. I båten fanns också en del saker och utrustning som vi kunde ge till andra seglare. Sedan fanns det förstås också en hel del som kunde eller måste slängas bort – såsom Svantes fina Musto regnställ, vars gummimuddar medelhavsvärmen under åren förvandlat till en klibbig massa. Vi insåg att vi inte haft användning för dessa sjökläder under de senaste åtta åren.

Då vi tecknat under försäljningsuppdraget såg Philippe till att Ayfer flyttades till marinans expo område, där båtarna står uppställda vid bryggor på land, så att intresserade kan titta på båtarna som på en båtmässa.

I marinans restaurang, som ännu höll öppet vid den här tiden, träffade vi en dag några finska seglare. Det visade sig vara Samuli Leisti, som var där tillsammans med tre andra medlemmar i ett racing team inom projektet ”zer°emission – Race Against Sea Pollution”. Deras båt, en en superfin TP52, hade fraktats ned till Port Napoleon för att sjösättas där och sedan seglas till Italien för säsongens regattor. Nu var de i Port Napoleon för att ta hand om båten, som naturligtvis inte kunde seglas till Italien där allt var inställt på grund av det eskalerande covid-19 läget.

Samuli och hans vänner måste vara tillbaka i Finland inom några dagar. Då alla flyg visade sig vara fullbokade beslöt de sig för att köra hem med bil. Eftersom deras stora mercedesvan var praktiskt taget tom kunde de ta med sig allt som vi behövde få fraktat till Finland. Som seglare behöver man en hel del tur – och ofta har man det också!

Då Samuli och hans vänner ett par dagar senare körde iland från Finnlinesfärjan i Nordsjö, åkte de raka vägen till vårt hem i Helsingfors, där ett par av våra vänner stod redo att bära in våra saker. Tack Samuli & co för fantastisk hjälp! Och tack Nanna och Jancka för att ni orkade bära in hela lasset i vår lägenhet!

Lättade över att det löst sig så smidigt med våra saker började vi planera för alla de underhållsarbeten vi hade att ta itu med på Ayfer inför försäljningen. Eftersom coronaläget var mycket lugnt i denna del av Frankrike och vi skulle få ytterligare ett barnbarn i Lille i april, tyckte vi att vi gott kunde stanna kvar i Port Napoleon och jobba på båten.

Men läget förändrades snabbt och dramatiskt i mitten av mars. Av vår dotter i Lille fick vi höra att president Macron troligen skulle försätta Frankrike i lockdown om ett par dagar. Philippe på AYC visste därtill att berätta att nedstängningen förmodligen skulle vara betydligt längre än man först aviserat. Så vi åkte iväg till supermarketen och bunkrade mat och dryck samt WC-papper(!) för flera veckor.

Men då nedstängningen kom fick alla butiker utom apotek och mataffärer lov att stänga – även marinbutiken i marinan. Det betydde att vi varken kunde köpa sikaflex eller gasolslangar eller något annat av allt det vi behövde för våra underhållsarbeten. Däremot kunde vi tack och lov leja ut en del av arbetena till SMS Marine som ägde marinaffären. Det skulle inte heller vara tillåtet för oss att köra till Lille och besöka vår dotters familj efter att babyn blivit född. Då därtill Danmark, Finland och flera andra länder kallade hem sina medborgare, insåg vi att det kanske var dags att dra…

Tack vare ”zer°emission”-gängets hjälp med att frakta hem våra saker, lyckades vi klämma in allt vi bunkrat för lockdownen i vår bil. Med bilen fullastad med linspasta, konserver, franska ostar, belgiskt öl och WC- och hushållspapper körde vi sedan så gott som nonstop från Port Napoleon till Lübeck, ivrigt framvinkade av franska och tyska poliser. Finska ambassaden i Tyskland hade gett oss rådet att reservera extra tid för köande vid den stängda fransk-tyska gränsen. Detta råd visade sig vara överflödigt då vi passerade gränsen efter klockan tre på natten i hällande regn. Då alla restauranger och caféer längs vägen var stängda fick vi under färden hålla tillgodo med kall linspasta och dito pulverkaffe.

Tack vare vår reserverade extratid hann vi med ett par timmars turistande i Lübeck innan vi körde till Skandianaviakajen i Travemünde, där vi fick köra ombord på Finnlines färja strax före midnatt.

Efter att ha kört genom ett nedstängt Europa blev vi nästan chockerade av att allt var nästan som vanligt ombord på Finnlinesbåten med buffébord och allt. Vid måltiderna träffade vi andra finländare på väg hem. Ett par som kört från Spanien berättade att många finländare trott att det inte var möjligt att resa hem då gränserna stängts. Bland annat hade Autoliitto (Bilförbundet i Finland) gått ut med informationen att gränserna stängts, utan att säga att man alltid får ta sig hem till sitt eget land. Därför vågade många som hade velat komma hem inte göra det utan stannade kvar.

Från hamnen i Nordsjö strax öster om Helsingfors stack vi oss bara in i vårt hem i Helsingfors innan vi åkte till Ninabo, vår stuga i Lovisa skärgård. Där packade vi sedan upp vår väl tilltagna ”reskost” och satte oss i covid-19 karantän för två veckor. Sedan fortsatte vi i frivillig karantän medan vi följde med hur epidemin utvecklades både i Europa och vårt eget land.

Det var fantastiskt skönt att kunna röra sig fritt i naturen och ha tid att ta sig an sysslor man i vanliga fall inte hinner med. Även om också vi kände av den handlingsförlamning som coronaepidemin försatte stora delar av samhället i.

I slutet av april fick vi från Finland följa med hur Ruben föddes på ett sjukhus i Lille, dit inte ens den närmaste familjen fick komma på besök. Vår dotters svärfar kom ändå till sjukhuset och vinkade från gräsmattan flera våningar nedanför innan han lämnade en korg med franska läckerheter, som sjukhuspersonalen bar upp till rummet.

Den sista maj firade vi vår 40-års bröllopsdag på bryggan. Trots att vi satt på tumanhand tänkte vi med tacksamhet på alla de fantastiska och intressanta människor som vi fått möta under de 35 år vi seglat tillsammans.

Den 10 juni fick vi plötsligt ett mejl från Daniel Domingo på AYC i Port Napoleon. De hade fått ett bud på Ayfer. Om vi accepterade budet, som låg strax under vårt begärda pris, skulle köparen snarast åka från Tyskland till Port Napoleon för att underteckna ett preliminärt köpeavtal, vilket också skedde två dagar senare. Daniel hade lyckats utverka tillstånd för köparna att resa in till Frankrike några dagar innan gränserna formellt öppnades i mitten av juni.

Medan vi via mäklaren besvarade en massa frågor som köparna, Alex och Anja, ställde an efter som de ingående inspekterade Ayfer, bokade vi biljetter på Finnlines för att snabbt kunna ta oss till Frankrike för att iordningställa Ayfer och efter besiktning överlåta henne till de nya ägarna.

Visa av erfarenheten av att köra coronasäkert genom Europa hade vi rustat oss med ett litet gasolkök för att kunna värma konservmat och framför allt för att denna gång få dricka varmt kaffe.

Då vi den 18 juni kom till Port Napoleon sent på kvällen var vi tacksamma över det rum vi på förhand reserverat på marinan. Vi somnade ovaggade efter den långa körningen genom Tyskland och Frankrike. Följande dag var Daniel från AYC iklädd full ”stridsmundering” med munskydd och visir då han klev in i vår sittbrunn med köpehandlingarna i portföljen. Då han fått höra om vår långa karantän och coronasäkra bilfärd lade han bort skyddsutrustningen.

Nu hade vi två dagar på oss att tömma Ayfer på våra sista saker och göra henne i ordning innan vi på söndagen skulle träffa Alex och Anja och tillsammans montera storseglet. Då vi återinstallerat och toppat upp alla batterier efter vintern, åkte vi på ett rejält bakslag. Ayfers kraftiga bogpropeller, som hade tjänat oss troget under tolv år, hade lagt av. Den gick fint att hissa ned och upp, men själva propellern rördes inte en tum.

Måndagen den 22 juni sjösattes Ayfer efter att besiktningsmännen gjort en ingående besiktning och mätning av skrovet. Eftersom det naturligtvis inte varit möjligt att fixa bogpropellern under veckoslutet fick provseglingen göras utan fungerande bogpropeller.

Under provseglingen arbetade de två besiktningsmännen oavbrutet med att kontrollera att allt fungerade som det skulle. Det var fascinerande att följa med hur de trots den byiga vinden hann med allt från att mäta motorns driftstemperatur till att kontrollera att all elektronik och annan utrustning fungerade. Väl tillbaka i hamn var den ena besiktningsmannen uppe i masttoppen två gånger, då vindmätarens givare blåst sönder och vi under besiktningen lyckades få tag på en ny givare som han sedan snällt nog monterade.

Då besiktningen var klar konstaterade besiktningsmännen att de inte funnit några större fel, förutom de vi redan upplyst köparna om och därför friskrivit oss från och beaktat i prissättningen. Även om det efter tolv år brukar vara dags att förnya en del utrustning, hade vi valt att inte uppdatera sådant som köparna kanske gärna ändå själva vill förnya.

På kvällen skrevs det slutgiltiga köpeavtalet under och Ayfers ägarbyte var ett faktum. Bogpropellerfrågan löstes genom ett separat avtal, där vi lovade stå för reparationskostnaden.

Reparationen av bogpropellern visade sig sedan bli en utdragen historia för oss alla, inte minst för SMS Marine som åtagit sig arbetet. Då en vital reservdel till den tolv år gamla bogpropellern inte gick att få tag i, måste man beställa en komplett ny bogpropeller. Men covid-19 lockdown med produktionsstopp och sedan semestermånad gjorde att bogpropellrar inte fanns i lager hos tillverkaren MaxPower i Italien. Då tillverkningen kom igång på allvar först i september kunde SMS få sin beställning levererad först i oktober och bytet av bogpropellern slutfört i november. Men fint jobbat av SMS Marine trots mycket strul i leveranskedjorna!

Alex och Anja hade på förhand bett oss reservera dagen efter besiktningen/slutförandet av affären för att segla tillsammans på vattnen utanför Port Napoleon. På det sättet fick vi en trevlig dag tillsammans och en möjlighet att dela med oss så mycket som möjligt av ”bra-att-veta” om Ayfer inför Anjas och Alex semestersegling senare i augusti.

Efter att vi återvänt till hamnen och Ayfer lyfts upp igen, var det dags för oss att ta farväl av Anja, Alex och Ayfer och anträda den nästan 1600 km långa körningen mot Travemünde. Efter att vi fått lasta ur en nästan oanvänd extra genua och ett specialgjort heltäckande ”winter cover” som vi haft med oss i bilen, var det enkelt att få rum för de saker vi ännu hade att ta hem.

EPILOG

Då vi kom tillbaka till Finland hade vår dotters familj inklusive två månader gamla Ruben redan hunnit vara på Ninabo ett par dagar och njutit av finska läckerheter. Tro det eller inte, men vår franska svärson njuter i fulla drag av det som vi finländare tycker om att stoppa i oss – även om gränsen för honom går vid ”saltgurka med honung och smetana”! Nu blev det fyra sköna sommarveckor med bastubad och språkbad för hela slanten, samt båtliv i den lilla skalan med paddelboard, vindsurfing och liten snurrebåt.

Efter att Ruben och Pablo (3 år) med föräldrar åkt tillbaka till Frankrike pustade vi ut under en vecka innan längtan till seglarlivet tog överhanden. Men vi visste inte riktigt vad vi var ute efter, annat än att båten skulle vara välseglande, inte större än 32-33 fot och inte ha en massa onödig utrustning. Efter så många år i Medelhavets ljuvligt varma men nyckfullt obeständiga vindar, längtade vi efter att åter få segla med stabila vindar som med lämplig styrka timme efter timme blåser från samma håll. Hoppas de vindarna fortfarande finns kvar!

Under rådande omständigheter med covid-19 och rekommendationer att inte resa utomlands, nöjde vi oss med att titta på båtar i Finland, även om utbudet till exempel i Sverige är mångfalt större. Vi gjorde ett antal bilfärder till flera hamnar längs den finländska kusten som vi aldrig besökt landvägen förut, och inspekterade några båtar. Ett par av dem provseglade vi till och med. Det gav oss flera fina möten – seglare är ju oftast trevliga och intressanta människor – men ingen av de båtar vi såg väckte vår entusiasm.

I mitten av september hade vi just gett upp hoppet om att ännu före vintern hitta en båt, då vi råkade på seglarkompisen Juha på marinan intill vårt hem i Helsingfors. När vi beklagade oss över utbudet av begagnade segelbåtar, sa han spontant ”Men har ni inte sett att Mikko säljer sin fina Linjett 33?”. Samma kväll åkte vi ut till Esbo och tittade på båten och följande dag skrev vi under köpekontraktet.

Eftersom den välhållna gamla damen trots allt har tjugo år på nacken kommer vi att ge henne nya ljusa dynor och madrasser och en lätt uppdatering av elektronik och el. Mikko hade redan gjort flera fina uppdateringar, så det är tacksamt att ta vid! 

---

Sista sommaren på Medelhavet? / Last summer in the Mediterranean?

Publicerat: 27 januari, 2020 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 2 kommentarer

Juli/July – September 2019  Gaeta – Ostia (Rome) – Toscana/Tuscany – Elba – Korsika/Corse – Beaulieu-sur-Mer – Cannes – S:te Maxime – Ile de Porquerolles – Toulon – La Ciotat – Iles du Frioul – Port St Louis – Port Napoleon

When we set off from Gaeta on the first of August, we got two days of southerly winds that brought us to the Argentario peninsula in Tuscany. We spent a week in Tuscany which gave us time to enjoy some of the delights of this part of Italy before we left the Italian mainland for Elba. Our visit in Napoleon´s residence and Fort Falcon in Portoferraio was one of the highlights of the season.

From Elba we set on a straight westerly course for Bastia on the North East coast of Corse. In Port Toga in Bastia we could rent a car for some days. When we visited Calvi on the West coast and Bonifacio in the South end of Corse during the busiest high season, we were grateful that we didn’t come to these places by our own boat. From Corse we had a lovely full moon night sailing to Cap Ferrat on the French Riviera, where we spent some days in Beaulieu-sur-Mer, Cannes and Sainte Maxime.

After a night at anchor in one of the bays of Ile de Porquerolles we visited Toulon, with the head quarter of the French Mediterranean Marine forces, and La Ciotat, that once was the center of the bold French naval industry.  In the end of August we came to Port St Louis, where various festivals next to the harbour offered us entertainment during nine days of strong mistral winds. In the middle of September we left Ayfer on the hard in Port Napoleon.

Då vi kom till Ayfer – som stod på land i Base Nautica Flavio Gioia i Gaeta – i slutet av juli återstod endast bottenmålningen innan hon kunde sjösättas. Övervintringen i denna privata mycket trevliga marina blev den överlägset dyraste under alla våra år i Medelhavet, så även bottenmålningen, som man inte fick göra själv. Men smakar det, så kostar det… Sammantaget är vi ändå mycket nöjda med tiden i Gaeta och den vänlighet och flexibilitet som marinan står för.

På marinans restaurang kom vi i samspråk med en belevad fransman, som visade sig vara en av Frankrikes välkända kappseglare, Philippe Pêche. Philippe startade i Golden Globe Race 2018-19 tillsammans med bland andra Tapio Lehtinen, men tvingades avbryta före Kapstaden på grund av problem med rodret. Nu var Philippe, som är både riggmakare och båtbesiktningsman, i Gaeta på ett besiktningsuppdrag. Då han kom ombord efter att Ayfer sjösatts ville han gärna inspektera riggen och informera oss om vad som är viktigt att tänka på då man har en Sparcraft-rigg.

Ett par dagar efter Philippes mastklättring var det dags för Ninas årliga ”himmelsfärd” – med båtmansstol och dubbla säkerhetslinor!! Två och en halv timme tar det för Nina att arbeta sig ned till däckshöjd inspekterande, putsande och oljande riggen.

Under tiden i Gaeta var Ayfers storsegel, genua och fock inlämnade för översyn och smärre reparationer hos segelmakaren Luigi.

Då vi tagit farväl av den utomordentligt trevliga personalen på marinan i Gaeta kunde vi på morgonen den 1 augusti kasta loss och småningom hissa segel i tilltagande sydlig vind.

Eftersom seglingen i måttliga vindar tog sin tid blev det inte tid för så mycket annat i gästhamnen i Ostia, Roms officiella gästhamn, än en snabb dusch och en sen middag. Tyvärr fanns den restaurang vi trivdes på då vi låg en längre tid i hamnen år 2013 inte längre. I spaning efter ett annat trevligt matställe blev klockan sen och middagen vi sedan intog mycket anspråkslös. Men vi hade haft en härlig seglingsdag som start på vår färd.

Det var mulet och litet småregn då vi följande morgon lämnade hamnen i Ostia och vi hann inte ens överväga att hissa segel innan häftiga vindbyar blåste upp från land. Efter någon timme upphörde regnet och vinden vred mot sydost. Eftersom vinden var betydligt kraftigare än dagen innan behövde v i bara rulla ut genuan för att ha en behaglig segling norrut mot Argentariohalvön i Toscana och den privata marinan i Cala Galera, där vi lyckats boka en plats.

För platsbokning, det är vad segling i dessa trakter handlar om under högsäsong! Men trägen vinner och med idoghet och en liten smula tur lyckas man oftast få en plats att förtöja på. Fast det ibland blir rätt många samtal och smärre justeringar av planerna…

Efter att vi kommit fram till Cala Galera tog Frau Meyer, ägarinnan till den plats vi fått hyra i marinan, med oss på en rundtur i sin bil som fått backspeglarna bortslitna i de trånga gränderna på ön. I Porto Ercole stannade hon vid sin favoritpizzeria och uppmanade oss att köpa pizza för middagen. Pizzorna vi köpte var faktiskt goda!

En annan dag gjorde vi en vandring längre västerut på halvön där man har en härlig utsikt över en populär ankarplats. Vi är inte känsliga för värme, men denna dag var det så varmt att vandringen uppför de ställvis branta sluttningarna tog på krafterna.

Tack vare de höga kullar som skyddar hamnen i Cala Galera kom inga båtar i marinan till skada i de häftiga stormvindar som senaste vinter drog fram över dessa trakter. Då vi kom till vår följande hamn, Marina Scarlino, som ligger rakt öster om Elba, fick vi se båtar som varit mindre lyckligt lottade i stormarna. Bredvid marinan ligger nämligen ett Swan-center specialiserat på renovering av Swanbåtar. En av de illa tilltygade båtarna som väntade på renovering i hallen hade legat i Rapallo längre norrut i Genuabukten, där ju hela vågbrytaren kollapsade i stormarna.

Teknikerna på Swancentret står även till förfogande för marinans kunder, vilket vi hade hjälp av för att kolla motorns kylsystem, som på Ayfer är utrustat med dubbla vattenintag respektive sjövattenfilter.

Då vädret blev varmare gav sig problemet med Ninas trånga örongångar till känna igen. Denna gång fanns hjälpen för att avstyra en begynnande öroninflammation nära till hands. I Follonica – den lilla tätorten nära marinan – fanns en läkarmottagning speciellt för turister. Med våra cyklar hittade vi snabbt fram till mottagningen, där en läkare kunde skriva ut behövlig medicin. Där var ingen kö och konsultationen kostade 15 euro. Fantastiskt fin service!

Till fredagen den 9 augusti hade vi lyckats boka en plats i hamnen i Porto Azzurro, som ligger i sydöstra hörnet av Elba. Ankarviken och hamnen är förvisso just så vackra som namnet antyder, men ack så turistiska!

På eftermiddagen fick Svante posera ensam på vågbrytarkajen – eftersom alla människor höll till på badstranden på andra sidan vågbrytaren.

På lördagen lämnade vi Porto Azzurro vid elvatiden för att vara på plats i Portoferraio i god tid innan hamnen börjar fyllas av alla båtar som lyckats reservera en plats på förhand. Vi följde ett råd som vi på telefon fått av personalen på hamnkontoret då de informerade att hamnen var fullbokad för helgen: ”Försök med att komma in i god tid och ropa upp hamnkaptenen på VHF, så kanske det ordnar sig.” Och hast du mir gesehen! Vi anropar på VHF:en och blir indirigerade till paradplats på kajen strax utanför hamnkontoret. Likadant gick det för två andra båtar som kom strax efter oss.

Sedan hände ingenting på flera timmar innan hamnen under de tidiga kvällstimmarna fylldes till sista plats av alla båtar som hade bokat plats på förhand.

Vår vän Nils på m/y Bilitis, som vi år 2013 seglade tillsammans med från Rom till Korfu, blev alltid lyrisk då han talade om Portoferraio – huvudorten på Elba. Nu förstår vi honom. Det råder en sådan stämning över hela hamnen och staden att uttrycket ”historiens vingslag” varken känns komiskt eller påklistrat, utan helt på sin plats.

Under vår vandring från hamnen först till Napoleons teater och sedan vidare till Napoleons residens och slutligen upp till Fort Falcon, varifrån man överblickar hela staden, hamnen och ankarviken, kände vi inte att vi ”besökte sevärdheter” utan upplevde helt konkret att vi trampade historisk mark.

Efter att han tvingats abdikera bodde Napoleon Bonaparte i residenset i Portoferraio under tiden 3 maj 1814 till 26 februari 1815. En stor del av tiden tillbringade han med läsning av det synnerligen mångsidiga och omfattande bibliotek han lät forsla till ön. Tydligen hade Napoleon stora visioner och ambitioner även utanför det militära.

Då vi kom tillbaka till Ayfer vid sextiden var det ännu gott och rum i hamnen och på gatorna, men då vi efter dusch på badplattformen och iklädande av lämplig utstyrsel för middag, gick ut för att spana in en restaurang var det knökfullt överallt. Till sist hamnade vi på en restaurang en gata upp från hamnen där en stor del av gästerna verkade vara hemmahörande på ön. Det blev en god och trevlig middag.

Då vi följande morgon lämnade hamnen och satte kurs mot Korsika låg havet lugnt och stilla. Lugnet varade hela dagen, så det blev motorneiro hela vägen till Bastia på Korsikas ostkust.

I Port Toga i Bastia fick vi en fin långsides plats vid en av bryggorna – troligen på grund av att det saknades rätt många mooringlinor vid bryggorna i hamnen, som även i övrigt såg ut att vara i behov av en större refit. Men stämningen var trevlig i hamnen och personalen väldigt vänlig och tillmötesgående. Och bäst av allt, vi fick löfte om att ligga så länge vi ville.

Den gamla stadsdelen i Bastia som omger den gamla hamnen var trivsam och erbjöd tack vare den kuperade terrängen viss möjlighet att göra av med de extra kalorier som stadens kaféer frestade med.

Tack vare platsen vi fått i Port Toga kunde vi förverkliga vår plan att bese Korsika per hyrbil i stället för att besöka de intressanta hamnarna med egen båt mitt under värsta högsäsong. Det finns en biluthyrningsfirma i Port Toga där vi kunde hyra en bil för några dagar.

Den första dagen tog vi kurs rakt västerut med sikte på Calvi på Korsikas västkust. Eftersom vi också ville se litet av byarna i inlandet tog vi den lilla väg som slingrar sig över bergen mot västkusten. Den som inte var helt nöjd med vårt vägval var vår lilla Citroen, vars motor inte var i paritet med uppförslutet. Ettans växel blev standard under stora delar av vägen upp mot bergskammen Monte Ghjenuva. På vägen passerade vi ankarviken utanför Saint Florent på Korsikas nordkust.

Uppe i bergen möttes vi av spektakulära vyer över bland annat Monte Ghjenuva med Kap Korsika, Korsikas nordspets, i bakgrunden.

Efter ytterligare ett par timmars körning över bergen och längs den mycket vackra kustvägen var vi framme i Calvi. Calvi är den hamn som de flesta som seglar över sundet mellan Franska rivieran och Korsika anlöper. Eftersom Calvi är ett populärt turistmål var parkeringen välordnad, även nära hamnen.

Hamnen är stor och litet svår att överblicka. Denna blåsiga dag med häftiga vindbyar hade det inte känts som ett lockande alternativ att anlöpa hamnen med egen båt. Efter att ha promenerat runt i hamnen med omgivningar tog vi oss en pratstund på hamnkontoret innan det var dags för en sen lunch på en av de turistiska serveringarna på kajen.

På vägen hem från Calvi valde vi en sydligare rutt med en stor snabb väg över bergen.

Följande dag följde vi rådet vi fått på biluthyrningen och startade tidigt färden söderut mot Bonifacio på Korsikas sydspets. På det sättet hinner man nämligen före alla besökare som kommer med morgonfärjorna till Bastia för att ta sig till Bonifacio. Det visade sig vara ett mycket gott råd för vägen som går söderut till Bonifacio förvandlas till rena rama rallybanan, då alla försöker komma möjligast snabbt fram. Då vi senare på eftermiddagen körde hemåt fick vid bevittna ett antal omkörningar som visade hur det kan gå till på den här vägen.

Nämnas bör att vägen söderut ställvis är mycket vacker då den löper utmed kusten förbi vackra vikar och mindre samhällen.

Hamnen i Bonifacio är just så spektakulär som den ser ut på bilderna därifrån. Eller rättare sagt överträffar verkligheten bilderna. Då man vandrar runt i denna miljö är det bara att njuta av vyerna och atmosfären utan att låta sig störas av alla andra som är ute i samma ärende.

På klipporna vid inloppet till Bonifacio finns en gammal militärkyrkogård, som likt de mäktiga vyerna i övrigt stämmer till ödmjukhet och eftertanke.

På väg hem från Bonifacio gjorde vi en avstickare österut från huvudvägen och navigerade fram till den välkända beachen Palombaggia nära Porto Vecchio, där våra ungdomar varit på ett bröllop tidigare under sommaren.

Den sista dagen vi hade hyrbilen körde vi så långt norrut som kustvägen bar. Då hamnade vi i Macinaggio, som visade sig ha en mycket trevlig hamn. Hamnkaptenen berättade att det i allmänhet finns plats i hamnen om man kommer in mitt på dagen. Då vi hade lämnat tillbaka bilen gjorde vi oss klara för att följande dag ta Ayfer till Macinaggio.

I Macinaggio stannade vi två dagar i väntan på tjänligt väder för överseglingen till Franska rivieran.

Då vi lämnade hamnen i Macinaggio vid 15-tiden den 16 augusti blåste det frisk sydlig vind, som gav oss en skön seglats upp till Kap Korsika. Men där tog tunneleffekten slut och då vi girade mot väst-nordväst tog vinden slut.

I god tid före solnedgång klädde sig Svante inför natten, vilket senare visade sig vara förhastat, då kvällen och natten blev så varm att han rätt snart fick lätta på munderingen.

Finns det något vackrare än solnedgångar till havs?

Vid 04-tiden tog Nina över vakten så Svante fick dra sig tillbaka. Natten fortsatte lugnt och fint och endast franska marinen korsade vår väg innan vi vid 8-tiden styrde in i viken ost om Cap Ferrat och kastade ankar. I denna vik hade vi legat flera gånger hösten 2012, då vi tillbringade några veckor i dessa trakter.

Innan vi lämnade Korsika hade vi lyckats boka en plats i marinan i Beaulieu-sur-Mer strax norr om Cap Ferrat, där vi kunde få ligga några dagar.

Vid Cap Ferrat finns trevliga vandringsleder där man kan sträcka på benen efter allt sittande ombord.

Medan Ayfer låg i Beaulieu-sur-Mer tog vi tåget till Antibes, där Ninas kusin Malou bjöd på en god lunch i deras vackra lägenhet med utsikt över Nicebukten. Roligt att hon råkade vara där just när vi fanns i faggorna! Det blev en trevlig eftermiddag med god mat och glada skratt.

Efter att vi seglat från Beaulieu-sur-Mer blev nästa anhalt Cannes, där vi genast styrde stegen till Pizzeria Cresci. Efter vårt senaste besök i Cannes år 2012 hade vi de fantastiska pizzorna på Pizzeria Cresci i gott minne. Inte heller denna gång blev vi besvikna.

Vi hade förgäves försökt boka plats i Cannes Marina inne i centrum. Nu blev det i stället marinan Pierre Canto i östra ändan av den långa strandboulevarden i Cannes. Detta visade sig mycket lyckat då förhållandena i Cannes Marina verkade smått kaotiska till följd av en pågående festival. Då festivalen sedan avslutades med utomhuskonsert med tillhörande fyrverkeri fick vi bevittna det hela från paradplats ombord på Ayfer. Arrangemanget var mycket spektakulärt med hela stora Cannesbukten fylld av båtar som låg för ankar för att kunna avnjuta musiken och fyrverkeriet.

Efter Cannes tillbringade vi en dag i Sainte Maxime, där dock inga medlemmar av den svenska kungafamiljen gick att spana in.

Förra gången vi besökte Ile du Porquerolles vid samma tid på året var det lugnt i ankarvikarna. Denna gång var det välfyllt och livligt med passbåtar som kom och gick. Efter att vi lyckats få något som påminde om ankarfäste (det är dåligt här) tog sig Nina ett utdraget kvällsdopp, medan Svante fick en rofylld stund i sittbrunnen.

Från Ile du Porquerolles var det inte många sjömil till Toulon, där den franska marinen har sin medelhavsbas, vilket sätter sin prägel på hela staden.

Toulon besöktes även av 36 m långa aluminiumskonaren Tara, som fungerar som bas för marina expeditioner – för närvarande angående korallrevens kondition och nedskräpningen av världshaven med plast. Båten har en intressant historia. Tidigare hette den nämligen Seamaster och ägdes av sir Peter Blake som blev mördad då båten överfölls av pirater under en färd på Amazonasfloden.

Från Toulon var det nära till följande hamn, La Ciotat, med en stolt historia som centrum för fransk skeppsbyggnadsindustri. Numera byggs inga supertankers på varvet, där de sista stora fartygen gick av stapeln 1987. En del av de stora kranarna finns kvar som minnesmärken över den tid som flytt. Den maritima verksamheten fortsätter dock på varvsområdet, bland annat genom renovering av superyachts. I anslutning till hamnkontoret i gästhamnen finns en fin utställning över varvsverksamhetens historia.

På udden mellan varvsområdet i La Ciotat och Medelhavet ligger Parc du Mugel, som finns högt uppe på det franska kulturministeriet lista över betydelsefulla parker och botaniska trädgårdar i Frankrike. Förutom ett antal kulturhistoriskt värdefulla mindre byggnader bjuder parken på härligt mångsidig terräng med varierande vegetation. Kulmen nås då man klättrar upp för den branta åskammen och kan blicka ut över det blå Medelhavet.

Av en medseglare fick vi tipset att som nästa hamn välja Iles du Frioul i stället för den stora livliga hamnen i Marseille. Om man vill besöka storstaden är det bara en kort tur med förbindelsebåten in till Marseille. I hamnbassängen mellan Frioulöarna fanns det gott om plats då vi kom mitt på dagen.

Frioulöarna bjuder på kuperad terräng idealisk för vandring. Då vi strosade omkring i hamnen på eftermiddagen såg vi att det fanns ett otal restauranger vid kajkanten, så vi såg ingen orsak att boka ett bord för kvällen. Detta var ett misstag, för då vi efter långpromenad och dusch var redo för middag var det knökfullt på de restauranger som såg mest inbjudande ut. Till sist lyckades vi få ett bord på ett ställe som verkade OK. Då glassportionerna som vi beställde som dessert kom in förstod vi varför servitören frågat om vi ville dela. De var de största vi någonsin sett!

Då vi närmade oss Rhonedeltat såg vi snart blott petrokemisk industri och oljetankers för ankar på redden utanför oljehamnen Fos-Lavera nordväst om Marseille.

När vi lämnat alla oljetankers bakom oss blev vyerna vackrare igen. Havet låg stilla över de grunda vattnen öster om Rhone. Snart kom vi till den grävda kanalen in till Port St Louis.

I Port St Louis fick vi en trevlig plats vid gästkajen, där vi kunde ligga hur länge vi ville. Nina som alltid har god framförhållning hade konstaterat att det skulle blåsa mistral under minst en vecka framöver med start ett drygt dygn efter vår ankomst. Det gav oss möjlighet att ta ned seglen och stuva undan dem innan blåsten satte igång. Och tur var det, för blåsandet fortsatte så gott som utan uppehåll under nio dagar.

Från hamnbassängen i Port St Louis finns en förbindelsekanal med sluss till Rhonefloden, varför pråmar på väg till och från Rhone passerar gästhamnen. Det förklarar också varför det endast finns bryggor i en liten del av den stora hamnbassängen. De största pråmarna behöver rätt mycket utrymme för 90-gradersgiren in i slussen.

Våra tio dagar i Port St Louis blev aldrig långtråkiga trots blåsten. Intressanta båtgrannar och den ena hamnfestivalen som avlöste den andra på planen invid gästkajen gav oss trevlig underhållning. Tack och lov tystnade musiken ändå alltid kring midnatt.

Då mistralen blåst färdigt kunde vi förflytta oss till Port Napoleon, där Ayfer lyftes upp för vintern.

Medan vi rustade Ayfer för vintern hann vi med några trevliga cykelturer i omgivningen. En förde oss söderut i marsklandet, där flamingos fanns att beskåda i stora flockar.

I Port Napoleon har de rejäla bockar och uppallningssystem, varför Ayfer lär stå stadigt även i de värsta vindbyarna.

I skrivande stund planerar vi att ta oss ned till Frankrike och sondera möjligheterna att gå längs Canal du Midi och Garonnefloden till Bordeaux och därifrån till La Rochelle. Det är dags att byta vant och stag i den stående riggen på Ayfer. Då riggen ändå måste tas ned för färder på kanalerna skulle vi gärna slå två flugor i en smäll.

Canal du Midi som byggdes på 1700-talet har ändå några passager vi gärna vill bekanta oss med på förhand innan vi definitivt fattar beslut om att gå denna väg. Ayfers djupgående på en meter liksom targabågens höjd på 2,65 m talar för att det ska gå att ta Ayfer längs denna historiska förbindelseled mellan Medelhavet och Atlanten.

---

Gaeta, Italien/Italy 2018-2019

Publicerat: 27 juni, 2019 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 2 kommentarer

2018 September – Oktober/October  Vibo Marina – Cetraro – Maratea – Acciaroli – Agropoli – Salerno – Procida – Gaeta

2019 Juni/June  Gaeta

After our trip to Stromboli with the tourist boat in September last year, we spent some more days in the family run Marina Stella del Sud in Vibo Marina, where Italian-Canadian Angela has managed to create a friendly relaxed atmosphere in combination with tidiness and good order. A marina we highly recommend! On our trip north we mainly visited places we knew from our sailing in the opposite direction in 2013. Only Agripoli was a new acquaintance to us – but a very pleasant one. In Salerno we got our son Viktor and his fiancée Camilla onboard for a week. Because the weather was deteriorating we made the way from Salerno to our coming winter harbour in Gaeta with only one night’s stop in Procida. Ayfer was one of the last boats to get a berth inside the breakwater in Base Nautica Flavio Gioia in Gaeta before the first of the devastating autumn storms swept over the Italian West coast.

Despite a very rainy and windy winter 2018-2019, Ayfer seems to have had a good time on the hard in Gaeta. Due to several circumstances, among others the welcoming of Viktor´s and Camilla´s newborn baby girl in May in Sweden, Ayfer will be launched for the season 2019 in the end of July. However, we spent twelve days in Gaeta in the beginning of June and got most of the maintenance works done. In August and September we plan to sail along the Italian coast to Elba and spend some time at Corsican waters before crossing to the French Riviera and heading westwards to Port Napoleon in the Gulf of Lion.

Efter vår utfärd till Stromboli andra veckan i september i fjol, stannade vi ännu kvar några dagar i Vibo Marina och njöt av den trivsamma atmosfären i Marina Stella del Sud. Men då vi behövde några dagar för att ta oss till Salerno, där vi skulle få våra ungdomar ombord, fick vi ändå lov att lämna marinan där vi trivdes så bra. Vi seglare är som sagt så olika – medan endel får hamnröta efter två tre dagar i samma hamn, stannar vi gärna litet längre på vissa platser och lär känna dem litet mer. Men visst finns det också platser där vi helst stannar endast en natt, om vi inte lyckas undvika dem helt och hållet!

En sådan hamn är Cetraro, 50 sjömil norrut från Vibo Marina. Alternativet till Cetraro är att fortsätta ytterligare drygt tjugo sjömil till Maratea, vilket innebär en onödigt lång dagsetapp. Då vi besökte Cetraro på vår väg till Turkiet 2013, fanns där i varje fall en pizzeria på andra sidan järnvägsspåren bakom hamnen, där man kunde avnjuta en hyfsat god pizza och en god öl. Nu hade pizzerian tagit steget upp i finvärlden och blivit ristorante utan pizza på menyn. Tyvärr var biffen vi serverades både seg och hårdstekt och husets vin inte vad man förväntar sig i Italien. Kvällen räddades dock av ett trevligt par från Argentina, som berättade att de tillbringar sina semestrar med motorbåt i de italienska farvattnen.

Inloppet till Cetraro lider av svår tillsandning. Då vi närmade oss hamnen såg vi länge endast en stor sandhög mitt i inloppet. Först på nära håll upptäckte vi en farbar ränna på ena sidan av sandhögen. Mellan oss och rännan såg vi en röd boj, som vi skulle ha tagit på fel sida om inte en lokal fiskebåt hade kört förbi oss och avslöjat att den rätta vägen gick på andra sidan om bojen. Tack för den omkörningen!

Efter Cetraro kändes det som rena himmelriket att komma till Maratea. Liknelsen är kanske inte helt fel, då Kristusstatyn högst uppe på berget vakar över inloppet till hamnen!

Maratea är en trevlig liten trattformad turistort med hamnen i centrum och ett antal anspråkslösa restauranger och pizzerior på torget invid hamnbassängen och inrymda i de gamla fina byggnaderna vid gränder och trappor som sträcker sig uppför den branta terrängen.

Då vi kommer till hamnar som vi varit i förut slår det oss ofta hur subjektiva och godtyckliga våra minnesbilder är. Ibland upptäcker vi att en hamn vi inte uppskattat förut är riktigt trevlig. Och ibland blir vi besvikna då en hamn som vi har så goda minnen av inte lever upp till förväntningarna. Det betyder att det även längs en rutt vi gått förut dyker upp trevliga överraskningar med jämna mellanrum. En sådan var Vibo Marina och en annan Acciaroli, som vi kom till efter vårt trevliga stopp i Maratea.

Våra minnesbilder av Acciaroli bestod av en till synes oändligt lång vågbrytarkaj i betong. Denna fanns kvar och butikerna och caféerna som var inrymda i den bastanta vågbrytarkonstruktionen var lika stängda som förra gången. Men nu gav vi oss tid att lämna hamnen och fick upptäcka att gatorna och gränderna i kvarteren invid hamnen var riktigt mysiga.

Vi komponerade vår enkla middag på ett ”hål-i-väggen”-matställe, som innehades av en trevlig och språkkunnig ung kvinna. Sedan slog vi oss ned vid ett strandcafé och gjorde som alla andra – beställde in spritsar och småplock. Att ibland ta seden dit man kommer behöver inte alltid vara ett uttryck för konformitet. Ofta är det faktiskt så att det som blivit ett ställes specialitet är litet extra gott. Vi vet inte om detta precis gäller för Aperol och litet oliver och nötter – men vi fick en skön stund innan solen dalade bakom vågbrytaren.

I Italien är det i många hamnar olika företagare som driver olika bryggor. Så var det i Vibo Marina och även nu i Agripoli. På Noonsite (www.noonsite.com) hade vi läst att långfärdsseglare i Agripoli rekommenderades att gå till bryggan ”La Rosa dei Venti”. Innan vi kastade loss i Acciaroli ringde vi därför för att boka en plats där på förhand. Visserligen var bryggan välfylld men man lovade att man skulle försöka klämma in oss i varje fall. Då vi kom fram och ringde upp hamnkaptenen visade det sig att man kunde hålla vad man lovat. Visserligen var platsen man hade åt oss i smalaste laget för Ayfers 4,5 m bredd, men med litet god vilja fick man oss inbaxade i varje fall.

Vi stannade två nätter i Agripoli, vilket gav oss möjlighet att strosa omkring i gamla stan uppe på kullen i lugn och ro. Tyvärr drog det ihop sig till blåst och regn senare under vår mellandag, varför den trevliga middag vi sett fram emot på någon av de mysiga små restaurangerna kom av sig. Bilden nedan togs av Svante som första kvällen i motionssyfte tog en snabb rekognoceringsrunda upp på kullen innan mörkret föll.

Då vi följande morgon lämnade hamnen i Agropoli smälte hav och himmel ihop – det är för sådana här stunder vi båtentusiaster lever och tycker det är värt alla timmar vi sätter på vår- och höstrustande, alla nätter med dålig sömn för ankar i dåligt väder och allt annat som gör att nyktert tänkande medborgare väljer bort båtlivet…

Då vi efter fyra timmars motorgång på stilla hav kom fram till Marina d´Arechi några kilometer söder om Salerno centrum hade vi svårt att tro att vi hade kommit rätt. Var detta faktiskt marinan vi hört och läst så mycket om? Var detta faktiskt marinan som skulle vara något alldeles i hästväg och som skulle vända alla ens tidigare uppfattningar om vad en marina är på ända?!? Visst, marinan var stor med många tomma platser, och personalen var oss fint behjälpliga med förtöjningen. Men vackert var det inte och serveringarna bara två (den ena skulle vara öppen senare på dagen) och de flesta butiker stängda. Ett tecken på hur litet vi lät oss imponeras är att vi inte tog ett enda foto från marinan.

Till marinans försvar skall dock sägas att personalen var mycket vänlig och hjälpsam. Bland annat bokade de tid hos en privat öronläkare i Salerno åt Nina, som känt att en inflammation i örongången varit under uppsegling under några dagar. Den hade nu blivit rejält värre och gett feber. Att chauffören som körde marinans shuttle hade svårt att hitta fram till rätt adress gav litet extra spänning åt läkarbesöket, som även i övrigt hade sina poänger.

Aj aj aj, sade doktorn där han satt bakom sitt skrivbord omgiven av utrustning som föreföll höra hemma på 1800-talet, efter att han tittat Nina i öronen. Här fordras kraftiga grejer! Det är bäst att jag skriver ut medicin som tas intravenöst. Men protesterade vi, blir det inte litet komplicerat då vi bor ombord på en båt. Fartygsläkaren hjälper säkert gärna till med sprutorna, sade doktorn. Då förstod vi att han trodde att vi kom från ett kryssningsfartyg. Då vi språkförbistringen till trots fått honom att förstå att vi bodde på en privat segelbåt, gick han med på att skriva ut antibiotika och kortison i pillerform i stället samt en del preparat för öronsköljning.

Dagen efter läkarbesöket fick Nina vila hela dagen innan hon åkte in till Salerno med marinans shuttle för att möta vår son Viktor och hans fästmö Camilla, som skulle komma med turbåten från Positano, där de smakat på Amalfikustens hotelliv under ett par dagar. Som vanligt hade Svante en del service att göra på båt och utrustning innan Ayfer var redo för en vecka med utökad besättning.

Då Camilla och Viktor installerat sig i sin hytt och en lätt middag avnjutits ombord var det dags att hålla skeppsråd. Skulle vi hålla fast vid vår ursprungliga plan att gå runt Sorrentohalvön och parkera Ayfer i Marina di Stabia för att kunna besöka Pompeji? Nackdelen med detta var att vi i så fall förmodligen skulle bli sittande i jättemarinan i Stabia under återstoden av Viktors och Camillas dagar ombord eftersom höstens första oväder var i antågande om ett par tre dygn. Eftersom ingen var pigg på detta beslöt vi skippa Pompeji denna gång och istället gå mot vinterhamnen i trevliga Gaeta med ett stopp på Procida halvvägs.

Efter en god natts sömn steg vi upp med solen och satte kurs mot Amalfi och Positano som Camilla och Viktor gärna ville se från havet.

Vi förtöjde redan tidigt på eftermiddagen i marinan på norra sidan av Procida. Viktor och Camilla som inte tidigare besökt ön gav sig ut på upptäcktsfärd i de mysiga gränderna och den stämningsfulla gamla fiskehamnen på södra sidan av öns ostliga udde. På kvällen åt vi en god pizzamiddag på en av de trevliga restaurangerna i fiskehamnen. Då vi besökte ön fem år tidigare var restaurangerna i fiskehamnen få och mycket anspråkslösa – nu hade utbudet och standarden vuxit ordentligt.

Då vi följande morgon lämnade Procida med stäven vänd mot slutdestinationen Gaeta rullade en del dyning in från nordväst. Efter ett par timmar lade dyningen sig och solen värmde fördäcket så pass att Camilla och Viktor kunde njuta av färden på fördäck. Till allas förtjusning fick vi så småningom sällskap av ett gäng delfiner som lekte kring Ayfers bog.

 

 

Marinan i Gaeta hade lovat att försöka bereda plats åt Ayfer inne i hamnbassängen trots att vi kom nästan en vecka tidigare än planerat. Då vi nu ropade upp marinan på VHF:en var vi spända på att få höra om de lyckats, eller om vi skulle få lov att ligga vid en av bryggorna på utsidan. Yes! ”Marineiron” som kom oss till mötes med jollen bad oss att följa efter in i hamnen, där vi fick en fin plats i det mest skyddade hörnet av bassängen.

Då den riktigt hårda vinden kom ett par dagar senare än utlovat, fanns det alltjämt en ledig plats bredvid Ayfer i marinan innanför vågbrytaren, medan ett halvdussin båtar låg för ankar i viken utanför. På morgonen efter den första riktigt blåsiga natten kom en engelskflaggad båt in bredvid oss. Det engelska paret jobbade sammanbitet med förtöjningen men tinade småningom upp då de fått linorna på plats och berättade att det var första gången de besökte en marina under hela säsongen. Men efter en natt i halv storm och mörker då de fått ankra om sju gånger kände de sig mogna att betala för en natts vila. Vi vill lova att de fick valuta för pengarna för följande natt var inte heller behaglig för de båtar som låg kvar för ankar eller var förtöjda vid bryggorna utanför vågbrytaren.

Efter en lat dag på den fina sandstranden i Gaeta var Camilla och Viktor redo för en litet mer krävande utflykt – både fysiskt och kulturellt! På en hög kulle ovanför den gamla romerska staden ytterst på udden ligger stadsparken Monte Orlando med lämningar från romerska tiden och stigar som stundom är litet utmanande. Nina, som ännu inte fått sin höftled opererad, fick avstå från en del av vandringen.

Innan det var dags för en sen lunch hann herrarna ännu med en snabbvisit i ”Turkens grotta”.

Då man har det trevligt går en vecka alltför fort och det var dags för Viktor och Camilla att resa hem. Den nyhet som avslöjades redan första kvällen då Camilla tackade nej till det lätta sommarvin vi köpt för hennes skull var den bästa under hela veckan. Deras första barn – vårt andra barnbarn – var på väg, dock i ett mycket tidigt stadium. (I skrivande stund är den lilla sjömansflickan några veckor gammal och växer och frodas…)

Då man ligger i marinan i Gaeta – som officiellt bär det ståtliga namnet ”Base Nautica Flavio Gioia” – har man förmånen att om morgnarna få vakna till morgonreveljen på USS Mount Whitney, som sedan 2004 är stationerad i Gaeta. USS Mount Whitney är flaggskepp i amerikanska sjätte flottan, som ingår i US Naval Forces Europe (NAVEUR). Naveur ansvarar för ett område som omfattar 89 länder och havsområdena i halva Atlanten, Medelhavet, Östersjön och Svarta havet. Då USS Mount Whitney i juni 2016 deltog i den NATO-ledda militärövningen Baltops i Östersjön, låg fartyget för ankar utanför Skeppsholmen i Stockholm.

Base Nautica Flavio Gioia är en familjeägd marina som drivs av ett syskonpar, som båda är engagerade i verksamheten. Trevligt är att de tar ett aktivt ansvar för trivseln bland båtgästerna, bland annat genom att arrangera gemensamma aktiviteter både i marinan och genom utfärder i omgivningen. En mycket uppskattad utfärd gjordes förra hösten till en nygammal vinodling i Picinisco en dryg timmes bilfärd upp till bergen nordost om Gaeta.

Det handlar om ett projekt som drivs av en italienskättad jurist från Skottland, som köpt tillbaka en del av familjens gamla marker och i samarbete med olika universitetsinstitutioner restaurerar (och moderniserar) de gamla byggnaderna och anlägger vinodlingar med de gamla druvsorter som av tradition odlats i bygden. Samtidigt försöker man utveckla nya aktiviteter för att locka människor tillbaka till trakten som under långa tider präglats av avfolkning.

Medan vi i sakta mak förberedde Ayfer inför upptagningen i mitten av oktober försökte vi hålla oss i trim genom vandringar och cykelfärder i näromgivningen. I Gaeta har man förmånen att få njuta av vackra vyer varhelst man rör sig.

I Gaeta förbjuder reglerna båtägare att stanna kvar ombord under lyftet, så en av varvets förmän åtog sig den icke obetydliga uppgiften att genom knapptryckning sänka ned Ayfers centerbord för tvätt och därefter hissa upp det igen så att Ayfer kunde pallas upp på lagom låg höjd.

Ingen annanstans har Ayfer blivit så omsorgsfullt uppallad som i Gaeta. Hela proceduren med lyft, tvätt och uppallning tog över tre timmar. Då ovädren sedan under hösten och vintern drog fram över Italien behövde vi inte en enda sekund tvivla på att Ayfer stod tryggt kvar på sin plats!

Då det av olika anledningar – bland annat den lilla sjömansflickans födelse i slutet av maj – inte blev någon segling under försäsong i år, flög vi i början av juni ned till Gaeta för att vårrusta Ayfer inför sjösättningen senare i sommar.

Vid lyftet på hösten hade vi konstaterat att den bakre bussningen för propelleraxeln blivit så sliten att den kommit ur läge och åkt några centimeter bakåt. Eftersom det också var dags att byta packboxen i motorrummet efter elva säsonger hade vi avtalat med varvet att bägge delarna byts inför sjösättningen 2019. Då vi helst är på plats för att se och lära då man åtgärdar saker på Ayfer, gjordes arbetena medan vi var i Gaeta fram till mitten av juni.

På varvet i Gaeta får man varken bo ombord eller själv utföra större arbeten på utsidan av båten. Vi passade i varje fall på att olja in friborden och polera mantågsstöttor, pull- och pushpits, sprayhood- och biminibågar mm. rostfritt efter vinterns fukt- och saltangrepp. Nina slipade också upp och grundmålade ett par tre små fläckar under botten där primern skadats. Så är botten klar inför den lätta slipning och applicering av ny antifouling före sjösättning som vi avtalat om med varvet. Då Nina målade fläckarna kom det en laserseglande kvinna i 40-årsåldern och sade att det var första gången hon såg en kvinna göra sådant arbete. Sådana stunder inser man att den relativa jämställdhet som vi tar för given i Norden alls inte är det.

Även om båten var fräsch och damm- och saltfri på insidan (tack vare effektiva filter i ventilerna) passade vi på att tvätta alla gardiner då vi hade tvättmaskin i lägenheten vi hyrt in oss i. Som alla båtägare vet är det enklare att ta loss än att sätta tillbaka gardiner ombord med alla krokar både i över och underkant. Svante klagade inte över att det föll på hans lott att både ta loss och sätta tillbaka alla de närmare trettio gardinerna, vilket tog ett antal timmar fördelat på två dagar. Så länge det finns kaffe ombord och en solig sittbrunn att pausa i är seglarlivet nämligen härligt – till och med då båten står på land!

Medan vi var i Gaeta i juni ordnade Jayne – amerikansk Swan 47-seglare och finlandsvän som sedan många år hjälper marinan med kontakten till de internationella kunderna – en ”social evening” för de utländska seglare som ännu inte lämnat marinan för sommaren. Det blev en trevlig kväll på hennes takterrass med seglare från bland annat Irland och Australien.

Efter några veckor med barn och barnbarn i Frankrike, Sverige och Finland kommer vi i början av augusti att kasta loss från Gaeta och segla norrut. Troligen följer vi italienska västkusten upp till Elba, varefter vi går över till Korsika. Beroende på väder och tillgång till hamnplatser på Korsika under högsäsong får vi se hur länge vi stannar på ön. Från Korsika fortsätter färden till franska rivieran och västerut till Lejonbukten, där Port Napoleon i Rhonedeltat blir vår nästa vinterhamn.

 

---

Stromboli – Medelhavets fyr / Lighthouse of the Mediterranean

Publicerat: 27 februari, 2019 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 2 kommentarer

September 2018  Vibo Marina – Stromboli

Even if it´s always nice to visit places with your own boat, there are some advantages going to Stromboli by one of the numerous tourist boats that take you to Stromboli and some others of the Liparian islands. You don’t have to sleep in a constantly rolling boat at the poor anchorage outside the village and you don’t have to clean the ashes from the volcano from the deck in the morning. We left Vibo Marina with one of the tourist boats at noon and were back again one hour before midnight. We had enough time to walk around in the main village on Stromboli, have a nice meal in a pizzeria and get a good idea of the possibilities the island offers to a visitor with more time to spend on the island, among others guided walking tours to the crater of the volcano.

Eftersom det varken var väder eller annars läge för en avstickare till Stromboli då vi gick från Reggio Calabria till Vibo Marina några dagar tidigare, beslöt vi hoppa på en av de båtar som så gott som dagligen tar turister ut till Stromboli och de andra Lipariska öarna. Då vi lämnade Vibo Marina var vi endast en handfull personer ombord, men våra funderingar kring hur rederiet får verksamheten att gå ihop fick ett hastigt slut då vi kom in i hamnen i Tropea och såg mängden av ivriga vulkanbesökare som väntade på att få stiga ombord.

Efter två timmars färd i dryga tjugo knop närmade vi oss Stromboli och vulkanön förvandlades från en ikonisk silhuett till en levande ö med bebyggelse vid stranden och vegetation på sluttningarna.

Det var faktiskt slående hur grön ön är med riklig vegetation högt upp på sluttningarna…

…även om stranden tycks ha fått sin färg av vulkanisk aska.

Namnet Stromboli kommer från grekiskans ”strongulos” (= rund) eftersom vulkanön på avstånd framstår som symmetriskt konisk. Då man fått veta detta kan man avskriva tanken att namnets ursprung är onomatopoetiskt – Stromboli låter ju faktiskt väldigt explosivt!

Vulkanen som hade sitt senaste stora utbrott i april 2009 är ständigt aktiv med mindre utbrott ofta med några minuters mellanrum. Dessa utbrott syns från vissa platser på ön, men allra bäst från havet. Då vår turistbåt på hemvägen tog en sväng runt den norra delen av ön då mörkret föll, fick vi bevittna åtskilliga sådana mindre eruptioner.

Stromboli, som sträcker sig 926 m över havsytan (över 2700 m från havsbotten), har tre aktiva kratrar nära toppen. Vulkanen har varit så gott som konstant aktiv under de 2000 senaste åren. Det senaste utbrottet med utflöde av lava inträffade 2013-14.

På vulkanön finns två byar, huvudbyn Stromboli på öns nordostsida och den betydligt mindre byn Ginostra i sydväst. Ungefär en sjömil åt nordost ligger Strombolicchio – en vulkanisk klippa i havet.

På kartan ovan syns, förutom byarna, vandrings- och klättringsstigarna upp till vulkanens topp. För besökare av ön med normal hälsa och kondition ordnas guidade turer upp till kratrarna. Dessa turer verkar vara mycket populära.

Under våra timmar på Stromboli blev det tydligt hur ”närvarande” vulkanen är på ön. Den vakar över allt och alla.

För att komma till restaurangen ”La Lampara” – som vi tipsats om i hamnen – fick vi gå genom hela byn och sedan fråga oss fram då vi trodde att vi redan missat den. I butiken under restaurangen såldes handtryckta t-tröjor med Strombolimotiv – vi hittade även en i barnstorlek till barnbarnet.

Pizzan på ”La Lampara” var alls inte oäven av Svantes nöjda min att döma.

I den lugna och avslappnade sinnesstämning en mätt mage skänker kunde vi på återvägen till hamnen i lugn och ro från torget vid San Vincenzo kyrkan titta ut över ankarviken med den vulkaniska klippan Strombolicchio ungefär en sjömil nordost om Stromboli i blickfånget innan vi tittade in i själva kyrkan.

På vår vandring tillbaka till hamnen lade vi märke till katterna som finns överallt. Till och med på namnplattorna med Strombolimotiv på husen har en och annan katt smugit sig in.

Skyltarna med tsunamivarning möter besökarna redan i hamnen – livsnödvändig information som blivit självklar efter tsunamikatastrofen i Thailand och Indonesien 2004.

På Stromboli är de motordrivna fordonen små. Vad sägs om dessa tjusiga tre- och fyrhjulingar som står för både nytto- och nöjestrafiken på ön?

Vid åttatiden på kvällen backade våra turistbåtar åter in mot bryggan för att ta oss ombord för hemfärden.

På hemvägen åkte vi sakta förbi de båtar som låg för ankar med ankarlanternorna tända. Vi styrde först ut mot Strombolicchio, varifrån vi med några minuters mellanrum kunde se de små utbrotten från Stromboli. Då mörkret föll syntes utbrotten allt tydligare.

Hemfärden till Vibo Marina blev lugn och vilsam – inte minst efter att merparten av deltagarna på färden stigit av i Tropea.

I nästa avsnitt berättar vi om vår seglats från Vibo Marina till vinterhamnen i Gaeta, dit vi kom i slutet av september 2018.

 

---

Det var nära ögat / From Greece to Italy

Publicerat: 2 december, 2018 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 6 kommentarer

Augusti – september 2018 / August -September 2018  Preveza – Korfu – Othoni – Santa Maria di Leuca – Crotone – Roccella Ionica – Reggio di Calabria – Vibo Marina

Ayfer was launched in Cleopatra Marina in Preveza in the middle of August. We did some testing of the engine after the works done by the mechanics in Cleopatra Marina, before we set off for Gouvia Marina in Corfu, where our Finnish friend Peter joined us onboard Ayfer. The first night with Peter onboard we spent at anchor in Othoni Island northwest of Corfu. When we rose early in the morning for the passage to Italy, Peter told us that something had happened to his right eye during the night – he could hardly see anything with this eye. We lifted the anchor and set off for Italy. During the passage Peter called his doctor in Finland and got two alternative diagnoses. We entered the marina in Santa Maria di Leuca under the Italian heel at 2 PM and a couple of hours later Peter got the diagnosis ”retinal detachment” and was remitted to a hospital with special competency for eye surgery, located only 20 km from Santa Maria di Leuca (!!!). Next day he was successfully operated and Ayfer was converted into a hospital boat with Nina as a nurse. After little more than a week we were permitted by the doctor to leave Santa Maria di Leuca and continue our trip – to Crotone, Roccella Ionica and Reggio di Calabria in Messina Strait – as long as Peter is not involved in any maneuvers. In Messina on Sicily Peter´s eye was checked again by an ocularist and he got permission to fly home after a couple of days. When Peter left us in Vibo Marina we could look back at twenty exciting days with new knowledge and experience of the excellent Italian medical skills – even if most of our sailing plans had been turned upside down!

Sommartid går det direktflyg från många europeiska städer till Preveza. Vi flög med holländska Transavia som flyger mellan Amsterdam och Preveza två gånger i veckan för ca 50 euro per person. Då Cleopatra Marina ligger alldeles invid flygplatsen i Preveza på Aktionahalvön kan det just inte bli enklare än så.

Då vi kom till Ayfer i Cleopatra Marina i början av augusti hade vi gott om tid för bottenmålning och annat smått och gott som behövde fixas före sjösättning. Eftersom turbon och kopplingen till backslaget på vår motor hade bytts ut och värmeväxlaren rengjorts medan vi stod på land stod en provtur på programmet strax efter sjösättning.

Allt fungerade som det skulle då vi puttrade iväg från hamnbassängen. Motorn gick fint och backslaget fungerade smidigt och bra. Men då vi kommit längre ut i sundet mellan Aktionhalvön och själva Preveza och tryckte ned gasreglaget hörde vi ett öronbedövande brak och skrammel utan att Ayfer fördenskull satte iväg som en raket. Förskräckt drog Svante ned på gasen och skyndade in för att titta in i motorrummet. Grå rök strömmade ut ur värmeisoleringen till turbon, men annars såg allt normalt ut och motorn gick jämnt och fint. Då vi sedan försiktigt började köra igen fungerade allt som normalt, även på höga varv. Endast röken från målningen som brändes bort på den nya turbon fortsatte strömma ut.

Ännu idag vet vi inte om det var ett flygplan som startade på flygplatsen och passerade rakt över Ayfer på låg höjd (vi tittade ju aldrig upp) eller om det var ett lass med stenkross som lossades i samband med byggarbetena i hamnen i Preveza som vi just då passerade. I varje fall kom det öronbedövande ljudet precis då vi tryckte ned gasreglaget!!! Då vi hämtat oss från chocken och fortsatte provturen en timme till på innanhavet öster om Preveza var allt fortsatt bra, skönt!

Ytterligare en provtur gjordes med teknikern Panos som ville kolla värmevärdena i kylsystemet. Då vi förtöjde i Cleopatra Marina efter denna provtur hände det som inte får hända och som vi hittills lyckats undvika – en slinga av mooringlinan åkte in i bogpropellern då vi höll upp fören mot strömmen medan ”marineiron” fixade med förtöjningen. Då marinans dykare – även han vid namn Panos – följande dag försiktigt drog ut alla de många varv kardelarna på den grova förtöjningslinan snurrat inne i propellertunneln, kunde han konstatera att ”bogpropellrar, det är robusta grejer som tål ett och annat”. Så slutet gott, allting gott.

Mastklättring ingick visserligen inte i det gymnastikprogram Nina fått inför höstens höftledsoperation, men inga makter i världen hade kunnat hindra henne från att företa den årliga inspektions- och mastvårdsproceduren – två och en halv timme från masttopp till mastfot. (I skrivande stund ligger operationen tre veckor bakom oss och allt har gått mycket bra. Snart läggs kryckorna på hyllan och träning på motionscykeln vidtar…)

Den s.k. marinan i Cleopatra Marina har endast ett antal visserligen stabila flytbryggor, men ingen egentlig vågbrytare mot öppna havet västerut. Det går bra att ligga i marinan några dagar före upptagning respektive efter sjösättning, men det är ingen plats som kan rekommenderas om man till exempel vill lämna båten för några veckor och flyga hem då det är som varmast under sommaren.

För det första strömmar det vanligen rätt kraftigt i sundet mellan Preveza stad och Aktionhalvön, vilket ofta gör det besvärligt att manövrera i marinan. Besättningar som lämnar marinan utan att ta hjälp av personalen ställer ofta till det för sig själva och andra. Det är ju trots allt klokare att be om hjälp från början och inte först då man ligger på tvären tryckt mot ett antal stävankaren och försöker skydda sina fribord.

För det andra blir situationen i marinan snabbt otrevlig eller direkt farlig då det blåser upp från väst eller nordväst. Medan vi låg i marinan råkade vi ut för en åskby från nordväst som varade i en dryg halvtimme. Tack vare att vi alltid är noga med att förtöja spänt och på betryggande avstånd från bryggan, hände det ingenting med Ayfer. Men situationen var avgjort otrevlig och om vinden hade fortsatt några timmar till eller rentav tilltagit hade det blivit ohållbart med sjögången inne i marinan. Besättningen på en segelbåt som låg förtöjd på utsidan av vågbrytarbryggan blev inte varse situationen i tid. Båten hann slå riktigt ordentligt mot bryggan rätt många gånger innan man med hjälp av hamnkaptenen lyckades lösa situationen och komma bort från bryggan.

Vi lämnade Preveza i morgonsolens glans med destination norrut mot ”Fiskeviken” = Ormos Valtou norr om Igoumenitsa på grekiska fastlandet. Även under högsäsong får man alltid plats i denna skyddade ankarvik, där vattnet till följd av alla fiskodlingarna i viken inte är det klaraste. Vi låg längst inne i viken i sällskap med tre andra båtar.

Eftersom vattnet i Ormos Valtou inte inbjuder till morgondopp lämnade vi viken efter att morgonkaffet gjort sitt (”prata inte med mig innan jag fått min andra kopp kaffe”, som katten Garfield säger). Vi ville gärna komma till Gouvia Marina mitt på dagen för att ha gott om tid att proviantera inför kompisen Peters ankomst och starten mot Italien följande dag.

På avstånd såg det ut som om ett större segelfartyg låg halvvägs sjunket på redden utanför Korfu stad. Då vi kom närmare såg vi att masterna pekade rakt upp trots att förskeppet var på väg att sjunka. Om vi hade varit flitiga läsare av ”Superyachts” hade vi förstås redan på långt håll kunnat identifiera ”A”, världens största segelyacht. Den 470 fot långa segelyachten, som konstruerats av Philippe Starck, sjösattes i februari 2017 och ägs av den ryske miljardären Andrej Melnitjenko.

Vi har goda minnen från Gouvia Marina där Ayfer låg under sommarpausen 2017. Innan vi gick på vår provianteringsrunda reserverade vi bord på Harry´s taverna, dit det inte lönar sig att komma en lördagkväll om man inte bokat bord i förväg.

God mat, Corfu beer, levande musik och trevlig betjäning garanterar en trevlig kväll på Harrys taverna.

På söndag förmiddag kom Peter med taxi från flygplatsen och efter att han ömsat klädsel och slängt in sina grejor i gästhytten kastade vi loss och började diskutera upplägget för de närmaste dagarna, för vilka fint väder utlovats. Alternativ A innebar att kasta ankar för natten vid Othoni norr om Korfu och gå till Santa Maria di Leuca längst ute på den italienska klacken på måndag. Alternativ B var att segla ett dygn och gå direkt till Crotone mitt under den italienska stövelfoten.

Eftersom Peter hade haft tidig uppstigning och det fina vädret skulle fortsätta under flera dagar hade vi ingen egentlig brådska. Så även om det kändes frestande med en nattsegling, beslöt vi ankra vid Othoni och få en god natts sömn före överfarten till Italien. Kvällsdopp, middag och sedan god natt.

Då vi steg upp vid 6-tiden sade Peter att han endast såg på ena halvan av höger öga. Ojdå! Snabbt upp med ankaret och iväg mot Italien. Att vända tillbaka till Korfu kändes inte som ett alternativ – närmaste stora sjukhus ligger i Ioannina inne på grekiska fastlandet. Då det blev kontorstid ringde Peter till sin ögonläkare och sitt försäkringsbolag hemma i Finland. Ögonläkaren gav två alternativa diagnoser och försäkringsbolaget började leta efter vårdmöjligheter i närheten av den italienska klacken. Under förmiddagens lopp drogs gardinen för Peters öga allt mer och innan vi kom fram till Santa Maria di Leuca vid 14-tiden var hela synfältet mer eller mindre borta.

Snart satt Peter och Nina i en taxi på väg till ett stort sjukhus i Gallipoli längre norrut på den italienska klacken. Där fick de träffa en ögonläkare som konstaterade att Peter drabbats av näthinneavlossning och att han bör opereras snarast på sjukhuset i Tricase, som har en avdelning för ögonkirurgi. En ny taxi tog Peter och Nina till Tricase, där man efter undersökning slog fast att Peter skulle opereras följande dag. Eftersom sjukhuset ligger endast 20 km norr om Santa Maria di Leuca, fick Peter återvända till Ayfer över natten.

Nästa dag förbereddes Peter för operation medan hans fru hemma i Finland mejlade en kopia på hans europeiska sjukförsäkringskort till sjukhuset, så att han själv slapp betala för operationen. Själva operationen utfördes av ett team bestående av två ambitiösa och noggranna läkare, som hade tillgång till modern avancerad utrustning. Då Peter och Nina på eftermiddagen återvände till Ayfer efter operationen, hade Peter lapp över ögat och order att sova de första sju nätterna halvsittande. Solljus och italienska viner skulle han även undvika så länge han åt antibiotika. Första efterkontrollen gjordes dagen efter operationen.

Så blev Ayfer konverterad till ”flytande vårdhem”. Vi hörde Peter själv beskriva sin tillvaro i telefon åt hustrun där hemma med orden ”Jag sitter i mörkret i kölsvinet och dricker vatten”. Så kan det bli då en seglingssemester i Medelhavet inte blir riktigt som det var tänkt.

Den första veckan försiggick i stillhet med iakttagande av tider för bland annat ögondroppar fyra gånger per dag och tillagning och intag av näringsriktig mat. Ayfers fläktar fick jobba hårt i värmen för att göra tillvaron ombord uthärdlig. Svante som inte deltagit i taxirallyt av och an på den italienska klacken fick utlopp för sin rastlöshet genom motionsrundor i kvällssvalkan uppför de långa trapporna till fyren på udden.

Efter en andra efterkontroll en vecka efter operationen fick Peter klartecken att segla vidare – dock som barlast, utan deltagande i manövrarna! Onödigt friska vindar höll oss kvar ytterligare ett par dygn i Santa Maria di Leuca, vilket gjorde att vi kunde äta middag ute på stan ett par kvällar efter all ”hälsokost” ombord Ayfer.

Havet låg lugnt och fint då vi vid soluppgång startade på den drygt 70 sjömil långa etappen tvärs över Tarantobukten till Crotone mitt under den italienska foten. I Crotone hade hamn- och bryggfaciliteterna blivit bättre sedan vårt förra besök fem år tidigare. Då det är rätt lång väg till närmaste ”ristorante” på stan blev det middag ombord.

Hyfsat tidig start igen för följande långa etapp över bukten i den italienska hålfoten till Roccella Ionica.

Vi kom fram till Roccella Ionica vid 15-tiden efter ”motorneiro” i varierande svaga vindar…

…och passade på att tanka litet diesel då det var lugnt vid tankningsbryggan.

Vi fick en fin långsidesplats i marinan i Roccella Ionica. Här har våra vänner Liz och Guido på s/y Lupa tillbringat de tre senaste vintrarna. Ryktet om hamnen som en bra plats för övervintring har spritt sig och alltfler seglare söker sig hit. Förra gången vi låg i Roccella Ionica för fem år sedan bogserades en flyktingbåt med hundratals människor ombord in i hamnen mitt i natten. Då togs flyktingarna väl omhand och slussades snabbt vidare in i asylsystemet. Som känt är det andra tider nu i Italien och fartyg med räddade flyktingar ombord vägras tillträde till italienska hamnar.

På lördagkväll knackade det på hos Ayfer och ett brudpar undrade om de fick gå ombord för några bilder på fördäck. Självklart sa vi, även om vi undrade hur det skulle gå till att äntra Ayfer iförd brudklänning. Men bruden ifråga sparkade av sig de högklackade skorna och vips var hon där och förskönade Ayfers däck.

Vi hade pizzorna som serveras i meter- och halvmeter långa bitar i hamnrestaurangen i Roccella Ionica i gott minne. Men vi hade glömt hur fantastiskt goda de är och vi visste inte att pizzorna blivit en attraktion som varje kväll lockar hundratals ”externa” gäster till hamnen. Själva restaurangterrassen är liten, men personalen ställer ut bord på kajen efter behov. Flera kvällar såg vi bord med nummer som 104 eller 112 då vi själva kom för att äta. ”Varför dukar de så många bord, vem ska sitta där?” undrade vi den första kvällen då vi kom vid 19.30 tiden. Då vi gick hem ett par timmar senare var det fullt med folk överallt. Otroligt!

Då vi låg i Roccella Ionica var det dags för ”slutgranskning” av Peters öga. Försäkringsbolaget hade bokat en läkartid i Messina  på Sicilien tvärs över Messinasundet. Vi hyrde en bil (= Fiat, då man är i Italien) och körde ca 80 kilometer över den italienska framfoten till Villa San Giovanni, som ligger mitt emot Messina. Där lyckades vi trots lindrigt trafikkaos i trakten av hamnen klämma in Fiaten i en parkeringslucka och promenera ombord på en av färjorna strax före avgång.

Från färjans passagerardäck högt uppe var det intressant att studera hur vattnet betedde sig då vind och ström gick mot varandra i Messinasundet. En skruttig taxi tog oss sedan från hamnen i Messina till ett ståndsmässigt hus där en skylt vid ingången upplyste oss om att Prof. Dott. C.J.Trombetta, oculista, hade sin mottagning där. Vi var ute i god tid och hann med en god lunch innan det var dags för läkarbesöket.

Slutet gott, allting gott! Dr Trobetta hade idel goda besked att komma med. Allting såg mycket bra ut i Peters öga och gasen, som i samband med operationen hade satts in i Peters öga för att hålla näthinnan på plats medan den läktes, hade så gott som helt försvunnit. Det betydde att Peter fick klartecken för att flyga hem efter några dagar. (I skrivande stund har Peters öga genomgått flera kontroller i Finland, där man konstaterat att de italienska kirurgerna gjorde ett mycket bra jobb.)

Tillbaka i Roccella Ionica hade vi en del att fixa innan vi seglade vidare. Även om behovet av kläder är minimalt i värmen, finns det alltid en hel del som behöver tvättas.

Det finns också skitjobb, som i allmänhet blir aktuella just då tillvaron annars hotar att bli alltför angenäm. Stopp i aktre toan. Det är fem år sedan vi bytte slangar, och även om vi varje höst rengjort trevägsventilen och de delar av slangarna som man lätt kommer åt, var det nu dags för en större genomgång av hela systemet. Sagt och gjort. Loss med toaletten och hela baletten!

Tänk att det är sådan skillnad mellan salt- och färskvattenspolade toaletter. I den främre toan som vi spolar med färskvatten från tanken, bildas det nästan inga avlagringar i slangarna, medan vi varje år får jobba med den aktre toan som spolas med det salta sjövattnet.

Efter fem dygn i Roccella Ionica var vi redo att segla vidare – även om det var synd att lämna de läckra pizzorna!

Då vi lämnade Roccella Ionica i soluppgången för den sista långa etappen till Reggio di Calabria i Messinasundet, fick vi fin seglingsvind då vi kom litet längre ut från land. Vi rullade ut genuan som bidrog till god fart i den friska vinden. Nina föreslog att vi skulle hissa storen, men blev snabbt nedröstad. Ett villkor för att Peter skulle få segla vidare var nämligen att han inte skulle råka ut för situationer där han behöver anstränga sig eller ta i ordentligt. Efter ett tag blev vindbyarna så häftiga att vi var glada att vi bara hade genuan delvis utrullad då vi såg hur båten som seglade i vår närhet med fullt ställ gång efter gång var nära att broacha.

Ganska snart avtog vinden och plåtgenuan fick göra hela jobbet. Vi hade fina förhållanden ända in i Messinasundet, men cirka sju sjömil från mål blåste det upp allt mer från norr, det vill säga rakt i näbben. Med ny turbo och rensat kylsystem gick de sista sjömilen ändå som en dans med skummet yrande runt förstäven.

Efter litet jobb med mooring- och akterlinor låg vi snart tryggt förtöjda i den ständigt skvalpiga ”skithamn” som gästhamnen i Reggio di Calabria de facto är. 100 euro per natt inklusive el och vatten på kajen, men varken wc eller duschar. Det finns heller inga butiker eller restauranger i närheten. En orsak till att vi valde att besöka Messina med hyrbil från Roccella Ionica var att vi ville undvika att behöva ligga mer än en natt i Reggio di Calabria.

En attraktion i Reggio di Calabria är Saverio – legendarisk taxichaufför och alltiallo för båtturisterna. Kort efter ankomst kan man räkna med att höra Saverio på kajen utropande sina tjänster. Och på morgonen ligger det en påse med nybakade croissanter i sittbrunnen på varje båt.

Nuförtiden finns det en app för varje behov. Och tur är det, för hamnkaptenen i Reggio di Calabria hade inte en susning om tidvatten- och strömförhållandena i Messinasundet. Men med hjälp av den utmärkta, visserligen endast italienskspråkiga appen, är det lätt att i mobilen se när man ska lämna gästhamnen för optimal passage av Skylla och Karybdis.

Då vi gick söderut genom Messinasundet för fem år sedan fick vi känna av kraften i Karybdis virvlar, men denna gång var Karybdis lugn. Inga vindar eller strömmar hotade heller denna gång att krossa oss mot Skylla-klippan, som stod stadigt på sin plats vid det nordliga inloppet till Messinasundet.

Vår färd från Messinasundet till Vibo Marina blev odramatisk. Efter att vi lämnat Messinasundet och Skyllaklippan bakom oss drog sig Peter tillbaka till sin akterhytt och Nina till owners cabin i fören, så för Svante återstod den lott han vanligen får – att se till att Ayfer kommer till rätt destination.

Rätt destination betydde denna gång Vibo Marina – ”hamnstad” till huvudorten Vibo Valentia, som ligger tio nautiska mil öster om Tropea (beläget på den stora knölen ovanpå den italienska foten). På väg österut för fem år sedan låg vi i Tropea, där man har en fantastisk utsikt över Stromboli från den gamla stadsdelen högt uppe på en klippa. Nu ville vi besöka Marina Stella del Sud i Vibo Marina, som drivs av italiensk-kanadensiska Angela och hennes familj.

Då vi ropade upp marinan på VHF:en fick vi omedelbart svar och inom kort assistans av tre muskulösa grabbar, en i gummibåt och två på bryggan. En av grabbarna hoppade ombord och tog hand om mooringlinorna i fören. Snart var vi både stadigt förtöjda och vänligt informerade om vatten, el och hamnkontor. Så går det till då servicen fungerar!

Efter att vi tagit vår ankarsup (eller ”töjare” som vi säger i Svenskfinland) gick vi till hamnkontoret för att klarera in. Vi fick en mycket trevlig pratstund med Angela som berättade hur det kom sig att hon etablerat en marina i Italien. Samtidigt frågade Peter om hon kunde ordna med en taxi för färden till Lamezia Terme flygplats följande dag.

Vi hade ursprungligen planerat att tillbringa ett par tre veckor på Sicilien på vår väg till vinterhamnen i Gaeta söder om Rom. Nu fick vi i stället uppleva äventyret med Peters lyckade ögonoperation och konvalescens ombord Ayfer. Efter att Peter flugit hem till Finland hade vi en vecka över innan vi behövde styra norrut för att i Salerno få sonen Viktor med fästmön Camilla ombord. Därför beslöt vi att stanna kvar i Marina Stella del Sud, för att vila upp oss och ha tid att njuta av omgivningarna. Från Vibo Marina kan man också göra heldagsturer med turbåt till Stromboli och de andra Lipariska öarna. I nästa blogginlägg får ni följa med på vår tur till Stromboli.

---

Vår(rustning) i Preveza / Spring in Preveza

Publicerat: 24 april, 2018 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 3 kommentarer

10 – 26 April 2018   Preveza (Grekland/Greece)

Due to our daughter´s wedding in Helsinki in June and the ongoing building project at our sea side cottage in the Finnish gulf, we don’t launch Ayfer before August this summer. During two sunny April weeks we enjoyed the Mediterranean spring and did the yearly maintenance work on Ayfer on the hard in Cleopatra Marina. For some problems with the bow thruster and the main engine we got professional help from the technical department at Cleopatra Marina. Now we hope that everything onboard Ayfer will function properly when we come back in the beginning of August to continue to Sicily and the Italian west coast.

Före högsäsong går det inte så många direktflyg till och från Preveza. För vår del blev det en sen Norwegian flight från Helsingfors till Aten, övernattning på Holiday Inn nära flygplatsen i Aten och förmiddagsbussen från Aten till Preveza. Bussen som går flera gånger dagligen tar litet olika vägar på slutet, varför färdtiden varierar mellan fem och sex timmar.

Bussen går den mindre kuperade vägen söder om Korintiska viken, varför man får åka både över Korintkanalen (läs: -diket) och den spektakulära bron mellan Peloponnesos och fastlandet på det smalaste stället som skiljer Korintiska viken från Patrasviken.

Vi har seglat under bron både på väg öster- och västerut på Medelhavet, men nu fick vi alltså tillfälle att åka över bron.

Efter fem och en halv timmes intressant bussfärd var vi framme i Preveza och kunde ta en taxi ”under” sundet som skiljer Aktionhalvön med flygplatsen från Preveza stad. Man åker nämligen genom en betaltunnel som går under mynningen till Prevezaviken. Att detta är historiska vatten påminns man om genom fortifikationerna vid vikmynningen. (Den historiskt intresserade kan läsa om sjöslaget vid Preveza 1538, där den ottomanska flottan som legat och väntat i Prevezaviken tog en storseger över den samlade kristna flotta påven Paulus III lyckats samla ihop.)

Då vi kom upp ur tunneln såg vi inte bara gröna ängar utan snart även en skog av master. På de tre varven Cleopatra Marina, Ionian Marina och Aktio Marina som ligger alldeles vid varandra står nämligen cirka 2500 båtar upptagna varje vinter. Cleopatra Marina med tusen båtar är välorganiserad med numrerade rader och platser, varför både båtägare och varvs- och servicepersonal har lätt att hitta till respektive båt.

Trots en osedvanligt regnig och blåsig men varm vinter var Ayfer relativt ren och helt intakt där hon stod. De allra värsta skyfallen, som det rapporterades om även i nordiska media, föll relativt nära, dock litet längre österut.

Efter att vi efter ett par dagar fått Ayfer avklädd och tvättad och etablerat ett fungerande hushåll ombord, satte vi igång med vårarbetena. Bland annat omkonservering av watermakern, körning och omkonservering av elverket, rengöring och smörjning av propellern, byte av alla anoder, rengöring av aktre toalettens trevägsventil och slangar, laddning av samtliga batterier (bruksbank 660 Ah, startbatterier till motor och elverk, bogpropellerns batterier) stod på ”att göra -listan”. För vissa jobb på bogpropeller och huvudmotor behövde vi utomstående hjälp, vilket vi avtalade om på marinans tekniska kontor.

Det är inte bara motorer och utrustning som behöver underhållas. Också boendemiljön ombord måste vårdas för att inte ”sunka igen”.

Genom att boendekomforten till vissa delar är torftig då båten står på land (varken toa eller pentry kan användas på övligt sätt), blir det för oss minst ett mål mat om dagen på antingen den trevliga tavernan inne i marinan eller den närbelägna tavernan med mera lokal publik. Detta har inte bara en praktisk betydelse, utan också en social. För på tavernorna ser man snabbt till exempel vilka nordiska seglare redan är på plats. Här återser man gamla bekanta och gör nya trevliga bekantskaper.

Nya för oss var Majken och Bertil på S/Y Lindarose, som redan länge oss ovetande följt oss på Ayferbloggen. Det visade sig att de köpt sin nuvarande båt på Svinninge Marina utanför Stockholm, där våra båtar låg från 1997 till avfärden med Ayfer 2011. Vi tillbringade flera trevliga kvällar med Majken och Bertil, som med en tidigare båt seglat över Atlanten till Karibien och hem igen.

Tack vare cyklarna ombord Ayfer blir vår aktionsradie litet större än det som finns på enbart gångavstånd. Att Preveza är jordbrukstrakt märks genast då man kommer utanför marinan.

En dag tog vi paus i arbetet och åkte med marinans förbindelsebåt in till Preveza stad. Vi visste att marinan inne i Preveza skulle byggas om under vintern och var nyfikna att se hur långt arbetena avancerat. Som av bildspelet nedan framgår ser det lovande ut. Meningen är att marinan skall komma igång igen i början av sommaren.

Detta bildspel kräver JavaScript.

För att avhjälpa ett problem med vår bogpropeller och för att rengöra värmeväxlaren i vår Volvo Penta hade vi som sagt avtalat om hjälp på marinans tekniska kontor. Ett kontaktfel som gjorde att bogpropellern fungerade endast åt det ena hållet avhjälptes snabbt och behändigt av varvets elektriker. Då varvets motormekaniker Panos kom på plats visade det sig att inte bara värmeväxlaren behöver en genomgång utan även turbon och kopplingen till backslaget.

Medan Panos plockade isär motorn och hela båten var blockerad av avlyfta dörrar/luckor och isärtagna motordelar, passade Svante på att koppla upp sig med datorn för att sammanställa det här blogginlägget. Genom att finnas på plats då utomstående mekaniker jobbar, kan man förutom att man kan ta ställning till olika frågor och ge vissa upplysningar, lära sig själv en massa om vad man ska och inte ska göra til exempel med en marindiesel.

Vissa delar kan Panos sätta på plats redan i morgon, nyputsade och fina. Turbon måste som förut skickas till Aten för översyn och kan återmonteras först senare. Skönt i varje fall att få en 10-årig motor genomgången och fixad.

På fredag kväll påbörjar vi hemfärden med ett flyg från Preveza flygplats, som alltså ligger en dryg kilometer från Ayfer, till Amsterdam. Då vi inte kan motstå frestelsen att ta vägen hem via barnbarnet i Lille, får vi fira Valborg på kontinentalt vis – utan Marskens droppar eller Ålborgs akvavit och riktig sill. Men det är vi ju som Medelhavsseglare vana vid – här nere har ju seglingssäsongen redan pågått ett bra tag då Valborg stundar…

Då det är dags för nästa blogginlägg är vi förhoppningsvis på god väg från Grekland till Gaeta söder om Rom, där vi bokat plats för nästa vinter. Trevlig sommar!

 

---

Lata dagar i Lefkas / Lazy days in Lefkada

Publicerat: 8 april, 2018 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | Lämna en kommentar

Augusti – september 2017 / August – September 2017  Corfu – Paxos – Meganisi – Ithaka – Kastos – Lefkas – Meganisi (Port Atheni and Vathi) – Preveza

After our first grandchild Pablo´s baptism in the Swedish Church in Paris, we came back to Ayfer in Corfu together with our son Viktor and his fiancé Camilla. We spent a lazy week in Paxos and Meganisi with a lot of sunshine and swimming. When the young couple flew home to Stockholm we stayed at anchor in Port Atheni for a couple of weeks with just a short visit to Ithaca and Kastos. In the beginning of September Pablo and his mother Anna-Paulina joined us for ten days onboard. With a cockpit the size of Ayfer´s it´s no problem with baby strollers onboard. In spite of his age of seven months Pablo showed good seamanship and a big interest for the life onboard. Due to a building project on our weekend cottage in the Finnish Gulf, we finished the sailing season already in the middle of September.

Det var hett då vi efter dottersonen Pablos dop i Paris kom till Gouvia Marina på Korfu i början av augusti tillsammans med sonen Viktor och hans fästmö Camilla. Så vi kastade loss så fort vi hunnit tvätta sommardammet av Ayfer och bunkra litet mat och dryck. Vi hann tyvärr endast till viken utanför Igoumenitsa innan skymningen föll. Första natten som enda båt i den ödsliga viken blev ingen höjdare. Desto bättre blev följande dygn i en av de nordöstra vikarna på Paxos, där det var knökfullt i den natursköna och populära viken med kristallklart vatten.

Vi firade Viktors födelsedag något försenat i den vackra viken på Paxos med urläckra våfflor från Lille.

Från Paxos gick vi genom Lefkaskanalen med ett kort stopp i Lefkas för att tanka diesel. Då Nina skulle stiga iland för att ”deponera” ett par soppåsar, fastnade hennes shorts i stöttan vid porten i mantåget, som till hälften blockerades av Svante i färd med att tanka diesel. I stället för ett graciöst hopp ned på kajen blev det ett handlöst fall ned i mellanrummet mellan båt och betongkaj. Nina hade tur som varken bröt armar eller ben, utan endast fick några fula sår på höger underben, ett dock ganska djupt. Tack vare Ninas välutrustade skeppsapotek fanns allt ombord som behövdes för att vi inte skulle behöva uppsöka professionell vård. Dock blev det fyra veckor utan simning för Ninas del.

Vi hittade en ledig plats i Midsommarviken på Meganisi, på det ställe där vi ofta låg förankrade sommaren 2013 som vi tillbringade i Joniska havet. Viktor och Camilla var nyfikna på följande vik, Port Atheni, dit vi flyttade efter ett par dagar.

Både Midsommarviken och Port Atheni har trevliga tavernor inne i vikbotten. Då man åker in med jollen på kvällen är det viktigt att man inte glömmer att hemfärden företas i mörker och frisk nattvind. Ficklampa och litet varmare kläder rekommenderas.

Viktor och Camilla kunde endast stanna en knapp vecka, men njöt av solen och värmen in i det sista. De tog färjan från Meganisi till Nidri och därifrån taxi till flygplatsen i Preveza. På det sättet kunde vi stanna kvar i Port Atheni, där båtarna blivit allt flera och nykomlingarna fick leta efter en ledig plats där man inte behövde lägga sig alltför nära andra båtar.

Port Atheni på Meganisi är ett slags dubbelvik med ett långt rev utanför udden som skiljer de två vikarna åt. Trots att revet är utmärkt i sjökort och hamnböcker fick vi under den tid vi låg ankrade i viken bevittna åtminstone tolv grundstötningar. Vid de flesta måste besättningarna få hjälp av andra båtar för att komma loss. Vid två fall gick båtarna på grund igen längre ut på revet strax efter att de kommit loss! Även om båtar som går på grund erbjuder viss underhållning för dem som ligger i viken, tycker man att det vore en god idé att märka ut revet tydligt. För även om revet syns i vanliga fall, är det svårt att upptäcka i motsol.

Efter ett par veckor i vikarna på Meganisi kände Nina att hennes ben blivit så bra att det var dags för litet äventyr. Vi vinschade upp ankaret med sjuttio meter kätting som denna gång fått ligga orört av andras ankarmanövrar, vilket inte är självklart under högsäsong. Vi gick förbi Kastos och fortsatte till Ithaka, där vi hittade en ledig långsidesplats vid kajen strax till babord då man kommer in i viken med huvudorten Vathi längst inne.

Efter en lätt lunch på Dimitris Tsiribis taverna strax invid kajen, var vi redo att promenera in till ”stan” och stadskajen, där vi fick bevittna olika charterbesättningars försök att lägga till i den allt friskare eftermiddagsvinden. Då vi återvände till Ayfer i god tid före middagen hade båtarna blivit flera och som vanligt blev det en del gemytligt samspråk med de andra besättningarna innan det var dags för middag på den trevliga tavernan.

Eftersom vinden skulle bli friskt sydvästlig och blåsa rakt på vår kajplats, lämnade vi Ithaka följande dag och gick till Kastos, där det ännu mitt på dagen fanns gott om plats att ankra inne i hamnen. Vi ankrade Ayfer med mycket kätting ute och långa linor i land eftersom vinden tvärs över hamnbassängen skulle bli frisk fram mot eftermiddagen.

Då vi väl fått Ayfer förtöjd och skulle slå oss ned till lunch, började en show som pågick ända till kvällen. I tilltagande sidvind försökte båtar av olika storlek och besättningar med olika grad av erfarenhet lägga till, dels ute vid vågbrytaren som snabbt blev full, dels med ankare mitt i bassängen och linor in mot kajen/stranden. Det blev mycket skrik och hojtande och många lossdragna ankaren och heta känslor innan alla lyckats förtöja. Några båtar gav upp och ankrade i stället utanför hamnbassängen.

Efter kalabaliken i Kastos var det skönt att återvända till Port Atheni på Meganisi.

Inte för att det alltid var så lugnt under högsäsong i Port Atheni heller. En lördag fick vi efter midnatt sällskap av två stora charterbåtar med ungdomar ombord. Eftersom vår närmaste granne var en lyxig motorbåt med tända undervattensljus var det lätt att parkera där. När båtarna följande morgon skulle bege sig iväg, höll det på att gå på tok då de kastade loss medan de fortfarande var bundna vid varandra och började driva in i vår ankarkätting.

I början av september var det dags för vår dotter Anna-Paulina och barnbarnet Pablo, ”Pabbe”, att mönstra på i Lefkas Marina, där vi passat på att tvätta Ayfer och bunkra upp för de sista veckorna av säsongen. De kom direkt från ett bröllop i södra Frankrike och landade sent en kväll på flygplatsen i Preveza. Tyvärr hade Pablos pappa inte möjlighet att följa med denna gång.

Då ambitionen var att njuta av sol, bad och hav gick vi raka vägen tillbaka till Port Atheni, där vi ankrade nära vår ”gamla” plats. Eftersom det blåste friskt från nordväst kunde vi rulla ut genuan och njuta av framfart för segel då vi kommit ut ur Lefkaskanalen. Med en sittbrunn av Ayfers storlek går det bra att segla med en liten gast sittande i sin kärra.

För Anna-Paulinas och Pablos sista dagar hade vi bokat plats vid trevliga och barnvänliga Karnagio taverna i Vathiviken på Meganisi. Då vi dagen innan vi skulle gå till Karnagio kom tillbaka till Ayfer från en sen lunch på tavernan inne i Port Atheniviken, kände vi att något var på gång i väderleken. Även om ingenting direkt oroande utlovats, annat än ökande vind och regn till följande morgon, kände vi att det var dags att lämna ankarviken redan före natten. Vi ringde till Odyseas marina inne i Vathiviken, där vi tack vare Ayfers grundgående lyckades få en plats även om det annars var fullbokat. Vid midnatt bröt det sedan loss, ett präktigt åskväder med ösregn och kraftiga vindbyar. Även på vår plats inne vid kajen blev vi ordentligt omruskade. Följande dag var det mycket diskussion om huruvida åskvädret var utlovat eller inte då rapporterna strömmade in om ankaren som släppt och båtar som draggat.

I stället för att gå till Karnagio taverna stannade vi kvar ett par nätter i Odyseas marina och strosade omkring i Vathi. Sedan var det dags att gå till Preveza inför Pablos hemfärd och förberedelserna för Ayfers upptagning på Cleopatra Marina i Preveza.

Efter en vecka med Pablo ombord kunde vi konstatera att han är en behändig liten sjöman med stor nyfikenhet och gott humör.

Dags för farväl innan taxin tar Anna-Paulina och Pablo till Aktion flygplats i Preveza.

Den 16 september var det dags att lyfta upp Ayfer på Cleopatra marina i Preveza.

Eftersom många flyg från Preveza norrut mellanlandar i Prag, passade vi på att boka hotell för ett par nätter i Prag, som vi endast besökt som hastigast förut. Förutom flera trevliga restaurangbesök hann vi med en sextimmars guidad tur i Prag, mestadels till fots.

Orsaken till vår korta höstsegling var det bygge som i september kom igång på vårt fritidsställe vid Finska viken. Det handlar om en ekonomibyggnad med garage, snickarbod och förvaringsutrymmen. Så här såg bygget ut i oktober, november respektive februari. Meningen är att det blir klart senast i juni.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vår plan för seglingssäsongen 2018 är att sjösätta Ayfer under senare hälften av juli och sedan segla från Preveza till Sicilien och vidare till Gaeta söder om Rom där det är meningen att Ayfer ska tas upp för nästa vinter.

 

 

---

Meteora, Metsovo och/and Ioannina

Publicerat: 26 mars, 2018 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 1 kommentar

19-22 juni /19-22 June   Igoumenitsa – Meteora – Metsovo – Ioannina – Igoumenitsa

When Ayfer was parked on her summer berth in Gouvia Marina (Corfu), we made a four days trip to inland Greece just before Midsummer.  We took the ferry to Igoumenitsa, rented a car and visited the monastery complex in Meterora, the deep forests in Metsovo and the cultural center of Ioannina. We can highly recommend this ”mainland Greece in four days” tour for sailors in the Ionian Sea with some spare days. The islands and coasts of Greece are beautiful, but the mountains, forests and plains of inland Greece are also worth a visit!

Då två månader i Gouvia marina på Korfu kostade lika mycket som de sex veckor vi behövde för vår sommarvistelse i Finland och Sverige, hade vi tid över för en tripp till grekiska inlandet med Ayfer tryggt parkerad i marinan. Färjorna mellan Korfu och Igoumenitsa går med en halv timmes mellanrum och färden tar knappt två timmar. Alldeles vid hamnen i Igoumenitsa finns ett par firmor som hyr ut bilar. I Igoumenitsa börjar också den nya fina motorvägen som går över hela grekiska fastlandet till Thessaloniki och sedan vidare till gränsen mot Turkiet. Den 670 km långa motorvägen, som till stora delar utgör betalväg, blev klar 2009.

Då vi lämnade kusten blev bergen snabbt högre och högre och tunnlarna allt fler. Efter en dryg timme och ett försvarligt antal tunnlar genom höga berg hade vi passerat avtagsvägarna till Ioannina och Metsovo och befann oss ungefär mitt på den grekiska halvön. Då vi nu tog av till södergående E92 kunde vi lätt föreställa oss hur lång tid vägen från kusten hade tagit innan motorvägen byggdes.

Efter några mil på E92 blev dock landskapet mindre kuperat då vi närmade oss den Thessaliska slätten och staden Kalambaka, där vi bodde under vårt besök i Meteora. Då vi kom fram till Kalambaka och byn Kastraki som ligger närmast Meteora, fick slättlandskapet ett egendomligt inslag i form av höga klippor som sträcker sig mot skyn.

Sandstensberget har i tiden bildats av sten, sand och lera och genom årmiljonerna splittrats av jordbävningar och skulpterats av väder och vind. Klipporna som höjer sig 400 meter över slätten och Peneusfloden, drog redan på 1000-talet till sig eremiter och asketer som bosatte sig vid dem. På slutet av 1100-talet byggdes en liten kyrka vid foten av en av klipporna.

Turkarnas expansion västerut på 1300-talet orsakade oro bland munkarna på Athos och endel sökte sig till dessa mera oåtkomliga trakter. Det första klostret grundades av munken Athanasios på 1340-talet på den klippa han kallade Megalo Meteoron. Meteoros, som på grekiska betyder upphöjd, svävande, fick sedan ge namn åt hela området. Nya kloster byggdes sedan ända till slutet av 1500-talet och som mest fanns det 24 aktiva kloster i området.

Under våra två dagar i Meteora hann vi besöka fyra av de sex kloster som alltjämt är i aktivt bruk, Stora Meteoronklostret (Megalo Meteoron), Sankt Stefansklostret (Agios Stephanos), Rousanouklostret och Den Heliga Treenighetens kloster (Agia Triada). Varlaamklostret och Sankt Nikolaus Anapafsasklostret (Agios Nikolaos Anapafsas) hann tyvärr stänga innan vi fick tid för dem. St Stefansklostret och Rousanouklostret är sedan 1961 respektive 1988 nunnekloster.

Idén med att bygga klostren uppe på dessa klippor var inte i första hand att komma närmare Gud, utan att förlägga klostren på en plats som var oåtkomlig för turkarna, som spred förödelse längs stora delar av Medelhavets kuster ända fram till slutet av 1500-talet. För den som vill skaffa sig en uppfattning om hur stort problemet med den ottomanska flottans härjningar på Medelhavet var ända fram till 1500-talets slut, rekommenderas Roger Crowleys utmärkta bok ”Empires of the Sea. The Final Battle for the Mediterranean, 1521-1580”.

De vägar, broar och trappor som idag leder upp till klostren byggdes först på 1920-talet. Ända fram till dess var det stegar och vinschanordningar som gällde. Även om vi är vana vid att vinschas 20 meter upp till masttoppen på Ayfer, var vi tacksamma över att kunna ta oss in i klostren på egna ben.

Vi hade bokat två nätter på Theatro Hotel Odysseon i Kalambaka. Hotellet ligger alldeles invid vägen till Meteora och öppnades nyligen igen efter fullständig renovering. Hotellet har en fräsch internationell prägel och ägarfamiljen var mycket tillmötesgående och hjälpsam med tips för vår fortsatta färd.

Innan vi lämnade Meteora gjorde vi en sista sväng via de kloster vi ännu inte hunnit besöka.

På vägen tillbaka till Igoumenitsa måste ni absolut besöka Metsovo och Ioannina, sade den unga hotellvärdinnan. Metsovo är Greklands svar på Klippiga bergen och Ioannina är kulturell och kommersiell centralort i nordvästra Grekland.

Metsovo ligger på 1150 m höjd över havet och har drygt 2500 invånare. De högsta topparna når över 1450 m höjd. Vintertid är Metsovo en aktiv skidort med flera slalombackar.

Men då man besöker Metsovo sommartid är det björn- och vildmarkstemat som dominerar! Man räknar med att det finns cirka 200 vilda brunbjörnar i de grekiska bergen.

Även om det sommartid är vandringsturismen och vintertid skidturismen som dominerar, har Metsovo även en del att erbjuda den ”vanliga turisten”. Konstmuseet ligger strategiskt vid byns centrum i närheten av alla trevliga restauranger.

Av alla restaurangerna i byns centrum föreföll en mer lockande än de andra. Här serverades maten på smörpapper direkt på bordsskivan. Den välgrillade mörka korv med grekisk sallad som vi åt smakade alldeles utmärkt!

Då vi vek av från Via Egnatia mot Ioannina, blev det genast klart att detta är nordvästra -Greklands eller regionen Epirus’ kommersiella centrum. Hela den en och en halv mil långa vägsträckan från motorvägen till själva stadskärnan i Ioannina kantades av firmor och företag av olika slag. Eftermiddagstrafiken var livlig och det tog en god stund innan vi köat oss fram till centrum och den rundmur som omger hela den historiska gamla staden. Denna ligger på en udde i Pamvotis sjön, som ger Ioannina dess prägel.

Ioannina är inte bara kommersiellt, utan också administrativt och kulturellt centrum i Epirusregionen. Staden med omgivande tätorter har drygt 110.000 invånare.

Vi hade tänkt kolla med ett hotell innanför borgmuren, men då vi inte kunde finna en bilväg in fastän vi köat oss runt hela ringmuren, beslöt vi oss för att satsa på vårt alternativ två. Hotel Fotis på andra sidan sjön visade sig vara en riktig fullträff. Enkelt och rent och med en ständigt sysselsatt hotellvärd, som tycktes njuta av att se sina gäster trivas vid dignande bord. Hotel Fotis kan verkligen rekommenderas för den som besöker Ioannina per bil. Dessutom har man från Fotis fin utsikt både över stan med borgen i mitten och över ”ön”, som spelat så stor roll i stadens historia (se nedan).

I nordöstra hörnet av den muromgärdade historiska staden ligger Aslan Paschamoskén som numera inrymmer det kommunala muséet. Förutom intressanta samlingar med bland annat gamla vapen och lokala klädedräkter, inrymmer muséet en utställning kring den judiska befolkningen och de judiska kvarteren innanför murarna. Det gav oss en intressant och nyttig insikt i den judiska historien i denna del av världen.

Efter ett antal timmar innanför murarna var det dags för oss att kasta blickarna ut mot den hemlighetsfulla ö mitt i Pamvotissjön, som allt i Ioannina tycks handla om….

Ali Pasha eller Lejonet av Ioannina föddes år 1744 i Albanien som son till en lokal hövding. Efter att fadern mördats anslöt sig modern till ett rövarband, där Ali snabbt lärde sig färdigheter som gav honom en ledande ställning. Turkarna fick snart syn på Ali som kunde inleda en framgångsrik karriär i det turkiska rikets tjänst. Tack vare ett strategiskt äktenskap och lysande insatser för den osmanska administrationen, kunde Ali 1988 bli guvernör över provinsen Epirus och småningom utöka sitt välde till att omfatta Albanien och hela västra Grekland till och med Peloponnesos.

Ali var en framgångsrik och effektiv, men grym furste. Bland annat var han år 1800 ansvarig för dränkningen av 16 kvinnor, som anklagades för äktenskapsbrott. En avdelning av Ali Pashamuséet på Ön skildrar denna händelse. Då den turkiska sultanen Mahmud II förstod att Alis avsikt var att bryta sig loss ur det osmanska väldet och bilda en grekisk-albansk stat, skickade han sina trupper till Ioannina. Efter en lång belägring av borgen i Ioannina var Ali redo att möta den turkiske överbefälhavaren ute på Ön den 24 januari 1822. Av detta möte blev dock ingenting, i stället blev Ali mördad med ett skott genom golvet i det rum där han befann sig.

Allting i Ioannina kretsar inte kring historien. På ön finns ett konferenscenter, som vid tiden för vårt besök samlade kardiologer från världens alla hörn.

Innan vi lämnade Ioannina passade vi ännu på att besöka Pavlos P. Vrellis museum, som genom vaxskulpturer återger 36 händelser som format den grekiska historien. Som 60-årig pensionär köpte Vrellis marken och byggde under tretton år upp byggnaderna och de underjordiska utställningsutrymmena samt hela utställningen. Outtröttligt arbetade han som skulptör, arkitekt, målare, kostymdesigner etc. alltid ensam och utan assistans.

Utställningen som omfattar fyra avdelningar börjar med tiden för den ottomanska ockupationen på 1400-talet och sträcker sig fram till början av 1980-talet. Det är ett fantastiskt arbete Vrellis gjort för att levandegöra de händelser som format den grekiska historien.

Nöjda och mätta på intryck återvände vi till Korfu, där vi gjorde oss redo för att än en gång fira midsommar utan sill, snaps och nybunden bastukvast.

Sommarvistelsen i Sverige och Finland blev kort denna gång, då vi kom hem först i början av juli och återvände till Ayfer redan i början av augusti efter första barnbarnets dop i Svenska kyrkan i Paris.

---

Återseenden/Reunions

Publicerat: 30 juni, 2017 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | Lämna en kommentar

2017 Maj – Juni / May – June  Syvota – Ormos Vlikho – Spartochori – Mytikas – Vathi – Preveza – Parga – Korfu/Corfu

Coming back to Ionian Sea, where we spent the whole summer 2013, meant seeing dear old places again and reunions with nice people still ”in business”, both local people keeping shops and tavernas and co-sailors from different times of our five years in the Mediterranean. It is amazing how you can experience a place in a very different way when you return after four years. This time we spent eight days in Preveza and learnt to know the place as a very nice and friendly town full of life, characterized by both the nearness to the sea and the surrounding fertile agricultural area.

När Svante satt med morgonkaffet i sittbrunnen efter den första natten vid Stavros brygga i Syvotaviken (Lefkas), såg han en välbekant båt glida in i hamnen. Det betydde rekordsnabb uppstigning för Nina. Anette och Thomas på Xanto visste att vi låg där och tittade in för att säga hej till oss på vägen från Ithaka till Preveza. Det betydde att våra farleder skulle skiljas på allvar efter flera vintrar tillsammans i Lagos (Portugal), Finike (Turkiet) och Leros (Grekland). Meningen var att Xanto ett par veckor senare skulle lyftas ombord på ett lastfartyg i Korfu för skeppning till Cuxhaven vid Elbemynningen. Då detta inlägg publiceras har Xanto redan passerat Kielkanalen och befinner sig på Kattegatt. Enligt uppgift är Thomas inte helt nöjd med temperaturerna där norröver… Anette och Thomas, vi hoppas snart få se er här nere igen!

Efter tre trevliga och vilsamma dagar i Syvota gick vi till Vlikhoviken vid Nidri, där vi legat flera gånger för fyra år sedan. I Nidri finns en välförsedd marinaffär, där vi passade på att göra en del inköp. I Nidri finns dessutom bageriet med Greklands godaste sockermunkar, vilket motiverar Svante att montera sexhästaren på jollen och fräsa iväg till Nidri i full fart.

Då vi kommit tillbaka från Nidri inväntade vi Ilana and Tuomo på s/y Camira, som legat ett par dagar i Lefkas marina. Vi hade hört om Tuomo och hans Cenit 33 redan i mitten av 1990-talet, då även vi hade en välseglande Cenit 33 under några år. Men vi träffade Ilana och Tuomo för första gången på Leros för ett par år sedan.

Tuomo berättade att de hade ett jubileum att fira den sista maj – det var nämligen femtio år sedan Ilana och han möttes för första gången. Vi kunde kontra med att också vi hade något att fira samma dag, visserligen bara 37 års bröllopsdag, men ändå. Så vi beslöt att förflytta oss några sjömil österut och fira de 87 åren av samliv med middag på Spilia taverna i Spartochori på grannön Meganisi. Detta skedde för vår del med viss tvekan – och hast du mir gesehen – påpekar inte hamnkaptenen med det vresiga humöret att han redan för fyra år sedan har sagt att Ayfer är för stor för hans brygga. Exakt det kom vi inte ihåg, men nog hans vresiga sätt.

Före en jubileumsmiddag måste kroppen späkas. Det lät sig lätt göras i det varma vädret med en vandring från hamnviken till själva byn Spartochori uppe på berget. Byn är pittoresk och utsikten fantastisk!

Dagen efter jubelmiddagen introducerade vi cykelloppet ”Meganisi runt” för hopfällbara cyklar med  max 20 tums hjul. I det varma vädret blev det ett lopp med flera trevliga pauser för intag av näring och vätska. Den största utmaningen vid sidan om den fem kilometer långa uppförsbacken Vathi-Katomeri-Spartochori blev att hitta ett hål i väggen för uttag av kontanter.

Tuomo och Ilana hade talat lyriskt om solnedgången vid tavernan ytterst på udden i Mytikas på grekiska fastlandet öster om Meganisi. Även om Ayfer knappast skulle få plats inne i hamnen följde vi med till Mytikas, då vädret var stabilt.

För att inte blockera infarten till hamnen förtöjde vi Ayfer på utsidan av bryggan innanför den nedsjunkna vågbrytaren.

På tavernan Faros i Mytikas äter man strandnära och gott på den lilla sympatiska familjetavernan. Väldigt trevligt!

Vi tillbringade fem sköna och kravlösa dagar tillsammans med Ilana och Tuomo innan våra vägar skiljdes och de skulle förbereda för att få barn och barnbarn ombord.

Då vi ankrat i Vlikhoviken några dagar tidigare fick Svante samtal från ett norskt nummer. Det var Per på s/y Midi som ringde och sade att han ligger ett par hundra meter ifrån oss. Nu seglade han med ett gäng ”gubbar”, men om några dagar skulle Anne-Lise komma från Norge och då ville de gärna träffa oss. Det var tillsammans med Per och Anne-Lise som vi färdades från Ostia utanför Rom hela vägen längs italienska kusten till Korfu i den sällsamma eskadern Ayfer (49 fot aluminium), Midi (40 fot glasfiber) och Bilitis (19 fot motorbåt) i maj-juni 2013.

Nu blev det ett kärt återseende med Anne-Lise och Per vid den trevliga bryggan vid Karnagio taverna i Vathiviken. Det fanns mycket att prata om så vi startade i Ayfers sittbrunn, fortsatte på tavernan och avslutade ombord s/y Midi.

Sedan våra vägar skiljdes 2013 har Per och Anne-Lise hållit sig kvar på den joniska sidan medan Per arbetat med att författa en hamnguide för de västra delarna av Grekland och Albanien. Hamnguiden bygger på färska kartografiska uppgifter och har mycket detaljerade och informativa hamnskisser. Dessutom har samtliga hamnar fotograferats från luften. Då denna guide får ordentlig spridning kommer den att erbjuda allvarlig konkurrens till Rod Heikells böcker.

Per Hotvedt: Harbour Guide, Greece 1 (Ionian Sea – Peloponnese – Gulf of Corinth – Athens – Saronic Gulf – Albania)

På väg norrut gick vi genom Lefkaskanalen i stiltje och vackert morgonljus. Då vi närmade oss Lefkas marina såg vi att man håller på att täcka över den gamla avstjälpningsplatsen söder om marinan med fiberduk och mylla. Hoppas vi får se en vacker grön kulle där om något år.

Den flytande svängbron över Lefkaskanalen har beteckningen F/B Ag Maura. Agia Maura heter den gamla venetianska borgen strax före bron vid inloppet till kanalen. Men vad står F/B för. Vi tippar på Floating Bridge eller Flytande Bro.

Det påminner oss om en gång då vi i den finländska skärgården transporterades över ett smalt sund ut till en ö med en helt osannolik hembyggd aluminiumkonstruktion. Flytetyget hade beteckningen K/H Pässi (Pässi = bagge). På hemvägen frågade vi vad K/H stod för? Det står för ”Kelluva Härveli” (= Flytande Mojäng) sade föraren och berättade att färjan huvudsakligen används till att föra ut fåren till olika småöar.

Eftersom vi bokat plats för Ayfer på Cleopatra Marina för nästa vinter ville vi gå till Preveza för att kunna besöka marinan och bekanta oss med stället. Alla tre varven Aktio, Ionian och Cleopatra Marina ligger strax nordost om flygplatsen på Aktioudden. Själva staden Preveza ligger tvärs över sundet som utgör inloppet till det stora innanhavet Amvrakikos Kolpos öster om Preveza.

Vi fick en långsidesplats i Preveza marina inne i staden. Marinan är under fullständig ombyggnad och kommer om några år att ha fina sanitets- och andra utrymmen och kringservice av olika slag.

Vårt besök på Cleopatra Marina var också positivt och vi tror att vi kommer att trivas med att ta upp Ayfer där inför nästa vinter.

Då vi besökte Preveza för fyra år sedan cyklade vi bara omkring för att bunkra och uträtta några ärenden under ett par dagar, men hann aldrig upptäcka staden på allvar. Nu stannade vi en dryg vecka och fick uppleva att Preveza är en fin liten stad med härlig atmosfär, inte minst i den gamla stadsdelen ett par tre kvarter upp från kajen.

Vi gjorde flera långa cykelutfärder, under vilka vi fick en hyfsad bild av landskapet inom 15 km radie från hamnen i Preveza (med långa cykelturer menar vi turer på 20-30 km på båtcykel). Vi slogs av hur grönt och bördigt det är och förstod att de grönsaker och frukter vi sett på lördagsmarknaden odlats alldeles i närheten.

Då vi låg i Preveza såg vi på Facebook att Agatha och Frank på s/y La Bassine var på väg från Korfu till Preveza, så vi väntade att få se dem vid kajen vilken dag som helst. De låg tillsammans med oss under två vintrar i Finike i Turkiet, varefter båten varit till salu. Nu gick våra tidtabeller i varje fall i kors så att vi mötte dem på havet utanför Parga och fick höra att en spekulant skulle komma och bese båten i Preveza.

Agatha och Frank har det goda danska gemytet och vårt möte på havet blev kort men hjärtligt.

En dryg vecka efter vårt möte fick vi veta att La Bassine var såld. Än en gång nådde en försäljningsprocess sitt slut. Det är alltid lite vemodigt när seglarvänner lämnar seglarlivet och -gemenskapen.

Ankarplatsen utanför beachen i Parga är trevlig och ger tillräckligt skydd vid lugnt väder. Men ogillar man motordrivna vattenburna aktiviteter ska man kanske välja ett annat ställe.

Under den sista etappen från Parga till Korfu lät vi Ayfer sakta glida fram för segel.

Men till slut blev vinden ändå för svag så det fick bli motorneiro under de sista sjömilen till Korfu och Gouvia Marina.

Efter som Ayfer skulle ligga kvar i Gouvia ett antal veckor medan vi uppsöker nordligare breddgrader, fanns det en hel del servicearbete att göra. Bland annat limmade vi fast avbärarlisten på jollen som lossnat på flera ställen innan vi packade undan jollen i skydd för solen. För tvärt emot vad många tror, är det inte saltet som är det stora ”hotet” mot båt och utrustning, utan det är solen som bryter ned de flesta material och fibrer, ibland på rätt kort tid.

Även skepparen behövde en omgång, dock inte med limtuben. Resultatet av samarbetet mellan hårtrimmer och bordsfläkt blev riktigt presentabelt!

Innan vi gjorde de sista förberedelserna för att lämna Ayfer på Korfu under några sommarveckor, hyrde vi bil i Igoumenitsa och gjorde en några dagars tur till Meteora, Metsovo och Ioannina på grekiska fastlandet. Om detta får ni läsa i följande inlägg på Ayferbloggen.

---

Från Egeiska till Joniska havet / From Aegean to Ionian sea

Publicerat: 3 juni, 2017 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 2 kommentarer

April – Maj/May 2017 Leros – Levitha – Amorgos – Paros – Serifos – Poros – Korintkanalen/Corinth canal – Kiato – Trizonia – Nisos Petalas

According to sailing guru Jimmy Cornell you should always try to be in the right place at the right time and avoid being in the wrong place at the wrong time. So when we left Poros with a weather forecast predicting light winds in Corinth bay for the next days, we didn´t stop in Epidaurus or Korfos, but continued through the Corinth canal. However, an unpredicted strong westerly wind forced us to stay in Kiato not only over the night but also during the next day. But after that the sea was flat, and we could do the passage to the Ionian sea with just a stop in Trizonia. It was a hard decision to leave lovely Leros island, but after four years in Turkey and Aegean Greece, we feel it is time to move westwards.

Då vi återvände till Ayfer i Leros marina i början av stilla veckan kunde vi notera att den grekiska påsken detta år sammanföll med påsken hemmavid. Lou-Lou och Pelle på s/y Froggy som kommit till Leros en vecka före oss inbjöd till påskaftonsmiddag, så vi kunde ägna oss åt vårrustandet av Ayfer utan bekymmer för hur påskfirandet skulle begås.

Både salongsbord och pentrybänk dignade av Lou-Lous hemlagade läckerheter samt sill och snaps från Sverige. Höjdpunkten var Janssons frestelse gjord på blomkål. Tack Lou-Lou och Pelle! Det är alltid lika mysigt ombord på Froggy.

Innan Ayfer kunde sjösättas måste Svante slutföra bytet av slangarna på främre toan eftersom bytet inkluderade byte av en bottengenomföring. Bytet blev på hälft på hösten då alla delar som behövdes inte gick att få tag i på kort tid på Leros.

Detta år målade vi varken ovan eller under vattenytan. Den gamla bottenfärgen måste ändå aktiveras, varför Svante fick roa sig med att vattenslipa botten, centerbord och roder.

Sjösättningen är alltid spännande – även om den sköts så lugnt och professionellt som på Leros marina.

Ayfer har en ordentlig batteribank med tre gånger 270 Ah på servicesidan + startbatterier för motor och generator + batterier för bogpropellern. Våra stora Mastervoltbatterier höll första gången tre år, följande uppsättning fem år. Eftersom batterierna är dyra, tunga och otympliga att hantera beslöt vi denna gång gå in för Victronbatterier med litet mindre kapacitet. Så nu kopplade vi in tre nya batterier à 220 Ah och en nytt 90 Ah startbatteri för motorn. Bogpropellerns batterier förnyade vi förra våren.

Eftersom vi trivts så bra på Leros, kändes det svårt att bestämma oss för att lämna Leros och Dodekaneserna. Det betydde att våra cykelfärder mellan turerna i vårrustandet fick litet av nostalgikaraktär över sig.

Den dag Nina känner sig i ”toppform” kan ingenting hindra henne från att genomföra sitt årliga program i mast och rigg. Inspektion, rengöring och behandling med Alu Protect-olja. Tidigare nämnda seglargurun Jimmy Cornell, som vi en gång hade äran att köra omkring i Oslo, hade synpunkter även på detta. ”Jag tycker det finns nyttigare saker du kunde göra än att klättra omkring i masten”, sade han då Nina berättade om sin årliga rutin. På denna punkt tycker vi definitivt annorlunda än gurun. Men så förnyar vi ju inte heller vår stående rigg vart sjunde år såsom engelsmännen gör!

Då vi slog i rullgenuan märkte vi att genuafallet snodde sig runt stag och profil när vi rullade in seglet. Detta trots att vi putsat toppsviveln så gott det låter sig göra. För att avhjälpa detta fick marinans mekaniker Bob och Manoli företa en liten luftfärd med skylift för att montera ett Seldénbeslag i masten, som håller ut fallet i tillräcklig vinkel från förstaget. Roligt att få hjälp av vår favoritmekaniker igen, sade Nina åt Manoli, som förra året bytte avgaskröken i vår motor och skickade turbon på översyn till Aten.

Mellan påsk och Valborg blev det betydligt svalare väder på Leros. Vi insåg dock att allt är relativt då våra seglarvänner Tua och Peter skickade en snöig bild från bastu med dopp i havet inför Valborg vid deras stuga i Finska viken.

Klockan åtta på morgonen den 3 maj stod Laila och Niels från Gudhjem på Bornholm på bryggan och tog farväl av oss då vi kastade loss från Leros marina. Tack alla vänner för fin gemenskap under två härliga år på Leros!

Första etappen gick till Levitha, där ett dussin bojar står till förfogande för gästande seglare för sju euro per natt. Det blev ingen getmiddag på den lilla tavernan på ön, då vi ännu inte pumpat upp jollen. Det är så behändigt att röra sig utan jolle så länge man inte ska ligga för ankar någon längre tid. Kvällsdoppet på Levitha blev uppfriskande men kort.

Följande anhalt blev den norra ankarviken på Amorgos. Vi var enda båt över natten. Kvällsdoppet här blev lika uppfriskande men betydligt längre.

Vår tredje anhalt på ”snabbspåret” över Cykladerna blev ankarviken utanför Naoussa i norra ändan av Paros.

Hittills hade vi haft svaga vindar – och mestadels rakt i näbben. Men nu skulle hårda sydliga vindar blåsa över Cykladerna under några dagar. Därför ville vi välja en ö med en säker hamn, och gärna en ö som vi inte besökt förut. Vi hade hört Tapio på s/y Tipi tala varmt om Serifos och den nya marinan där. Efter ytterligare en koll med Tapio beslöt vi att gå till Serifos, som ligger nästan rakt väster om Paros.

Då man ligger i hamnen i Serifos dras blickarna oemotståndligt mot Choran uppe på höjderna. Från hamnen går även bussen som kör den slingriga vägen fem gånger per dag upp till Choran. En utfärd till Choran är således obligatorisk och absolut inget man ångrar då man väl är där uppe. Dessutom kan man med fördel avstå från bussen på vägen ned och i stället få litet välbehövlig motion under den trevliga vandringen ned längs stenlagda vägar och trappor där människor och lastdjur tidigare stått för hela logistiken till och från Choran.

I småbåtshamnen i Serifos fanns tidigare endast den långa bryggan närmast i bilden ovan. För ett par år sedan byggdes den stora kajen, vågbrytaren och den nya bryggan mitt i hamnen. Förra året försågs bryggorna med talrika el- och vattenposter (se bilden nedan). Eftersom allting byggts med pengar från EU har man inte sparat på krutet. El- och vattenskåpen finns med några meters mellanrum.

Men samtliga eluttag är för 380 V med jätteplugg, dvs. den utrustning som finns på stora lyxiga motorbåtar, av vilka det tyvärr inte ryms så många i hamnen. Inte ett enda skåp har ett uttag för 230 V och 16 A plugg som de flesta segelbåtar är utrustade med. Det går visserligen att skaffa adapter. Men det hjälper inte mycket då strömmen aldrig blivit inkopplad! Redan efter ett år har de fina rostfria elskåpen fått en ansenlig mängd ytrost. Det är lätt att föreställa sig hur de kommer att se ut om två tre år. För det finns ingen anställd hamnvakt med uppgift att polera det rostfria.

Men vatten finns det gott om i de talrika kranarna på bryggan. Till och med så mycket att det är fritt fram att tvätta saltet av båtarna. Serifos är nämligen en av få öar som är självförsörjande på vatten. Dessutom är vattnet både drickbart och gott. Så beställ inget flaskvatten på tavernorna, be att få ”Serifos-vatten”!

Det sägs att då det regnar på Peloponnesos vaknar källorna på Serifos till liv. Oberoende om det stämmer eller inte att det är underjordiska ådror som låter vattnet strömma till Serifos, är ön lyckligt lottad vad vattnet beträffar.

Förutom gott vatten finns det god mat att få på Serifos. Tyvärr upptäckte vi Kali´s Seafood Restaurant först i slutet av vår vistelse. Där är maten förutom mycket god smakfullt upplagd på tallrikar, som liksom bestick och glas är vackert designade.

Ett par dagar innan vi lämnade Serifos kom även s/y Froggy med Lou-Lou och Pelle inglidande i hamnen. Vi fick en trevlig kväll tillsammans på Takis´ taverna, som serverar god traditionell grekisk mat.

Efter 60 sjömil i svag vind vridande sig från nordväst över nord och ost till sydost kom vi till Poros, där besättningarna på finska båtarna Tiitu och Tipi väntade på oss vid kaj. Det blev ett trevligt återseende av Terttu och Heikki samt Ulla och Tapio. Tapio är som pensionerad sjöbevakare ett havets proffs, medan Ulla har stenkoll på de kulturella begivenheterna i hamnarna.

Vikosvarvet i Poros hade sjösatt Tiitu och vårrustat henne så fint att allting bara glänste. Eftersom Tiitu varit till salu under ett par år och och båtmäklaren i Aten sagt att en intresserad engelsman eventuellt skulle komma och bese henne, var Terttu och Heikki glada över att båten var i så fint skick. Heikki och Terttu har efter sin pensionering seglat på Medelhavet i över tio år och övervintrat i många länder, bland annat Tunisien, Turkiet, Grekland och Italien.

Det gick ett par dagar och ingen engelsman kom från Aten. Men i stället kom Andy och Jackie från s/y Roaming Free promenerande på kajen och fick syn på ”For sale” skylten på Tiitu. Följande dag var handpengen betald och dagen därpå var båten besiktigad av en båtbesiktningsman från Aten och affären uppgjord. Andy och Jackie berättade glatt att de även köpt sin nuvarande båt på samma spontana sätt.

Tänk hur fantastiskt saker och ting kan ordna sig! Det är många som erfarit att det inte är lätt att sälja en segelbåt i 40-fotsklassen idag eftersom utbudet är så enormt. Och hur ska man som köpare kunna vraka och välja bland allt som bjuds ut? Kanske det är klokt att göra som Jackie och Andy, som handlade med både hjärta och hjärna. De såg en båt de blev förtjusta i. Men innan de skrev på lät de undersöka båten grundligt.

Då vi vi lämnade hamnen i Poros efter soluppgång speglade sig båtarna och staden vackert i den stilla vattenytan.

Eftersom vädret var så fint och vindarna så svaga gick vi förbi både Epidaurus och Korfos direkt till Korintkanalen, dit vi kom vid 14-tiden.

Alldeles som tavernamenyerna inklusive priserna inte förändrar sig över tid i Grekland, tycks tarifferna för passage av Korintkanalen vara stabila över tid. Med den skillnaden att det är billigt att äta på taverna, medan kanalen kostar om inte skjortan så åtminstone sjömansbyxorna. Då vi passerade kanalen från väst till öst för fyra år sedan kostade det 267 euro för Ayfer. Nu kostade det 268 euro att gå från öst till väst!

Som vi tidigare konstaterat är Korintkanalen egentligen ett stort dike som man grävt i näset mellan Peloponnesos och fastlandet. Eftersom väggarna i diket inte försetts med någon hållbar skoning faller det ned sten och lera i diket. Därför är kanalen stängd för putsning varje tisdag mellan 06 och 18.

Korintkanalen är latmansalternativet till att gå Peloponnesos runt – vilket Svante skämtar om ovetande om att Nina filmar en videosnutt från kanalen (hörs på videon).

Då vi kom ut från Korintkanalen vid 16-tiden konstaterade vi att det blir för sent att fortsätta ytterligare 30 sjömil till Itea. Under de knappa tio sjömilen till Kiato blåste det upp en kraftig västlig vind, varför förtöjningsmanövern i Kiato blev en lyckad uppvisning (dock utan publik) i konsten att i hård motvind sladda upp mot en grov betongkaj och få en gast (läs hustru) i land med en midskeppslina som omedelbart görs fast.

Även om den icke-prognosticerade kraftiga västvinden fortsatte att blåsa hela natten lämnade vi hamnen vid soluppgång följande morgon – vi skulle ju passa på att ta oss västerut i de lätta vindar som utlovats! En och en halv timme senare låg vi åter förtöjda i hamnen i Kiato. I stället för den utlovade svaga vinden fick vi nämligen snabbt ökande vind och krabb grov sjö som det inte var något större nöje att stampa mot.

Vi har nämligen en litet annorlunda seglingsfilosofi än vår gamla klubbkamrat Ilkka Liukkonen som seglat jorden runt och gjort några ”Atlantic circuits”. Enligt Ilkka är segling antingen ”trevligt” eller ”mycket trevligt”. Då Ilkka för några år sedan skulle angöra den australiska ostkusten i överhandsväder, konstaterade han att den gången var det bara trevligt. Vi har på eget bevåg utökat skalan med ”mindre trevligt”.

Även om vi på väg från Kiato inte upplevde fara för vare sig liv eller båt, tyckte vi att det var mindre trevligt och att vi gärna kunde avstå från fem sex timmar till av samma sak. Det var andra gången vi vänt om efter att vi lämnat hamn under de sex år vår långsegling varat. Förra gången var då vi försökte gå genom Gibraltarsund med fel vind och dålig sikt.

Efter en natt med regn och mycket gung fann vädret för gott att återigen rätta sig efter väderprognosen och klockan sju på morgonen låg havet plitt platt i solens sken.

På väg mot Trizonia passerade vi berget Parnassos öster om Delfi. Parnassos två toppar på 2457 och 2435 meter över havet är enligt den grekiska mytologin helgade åt Apollon och Dionysius. På berget fanns även grottan som var musernas hem. Härifrån kommer begreppet parnassen och även namnet på Montparnasse i Paris.

Trizonia är en fantastiskt vacker ö som utgör en liten oas i Korintviken – om man nu kan tala om oaser i havet?

På Trizonia införde vi för fyra år sedan begreppet ”sunkbåt” för att beteckna ett flytetyg i ett mer eller mindre långt gånget stadium av vanvård och förfall. Eftersom det år gratis att ligga i den aldrig färdigställda marinan ligger där ett antal övergivna båtar samt båtar som alltjämt bebos men knappast längre kommer att lämna hamnen. Den tvåmastade båten som länge legat sjunken mitt i hamnen ligger ännu kvar.

Då vi lämnade hamnen i Trizonia låg havet ännu plattare än dagen innan och öar och himmel speglade sig vackert i havet.

Det är en ynnest att få passera under Rion-Antirion bron mellan Peloponnesos och grekiska fastlandet i ost-västlig riktning utan hård motvind från väst. Så här privilegierade var vi då det begav sig denna gång.

Två mil före bron ska man ropa upp trafikledningen på VHF för att få veta vilket brospann man ska välja för passagen. Detta kan variera beroende på vind, strömmar och trafikläge.

Efter passagen av Rion-Antirionbron fortsatte vi på Patrasviken liksom de flesta andra båtar förbi Messolongion, där verksamheten i marinan just nu försvåras av konflikter mellan bland annat myndigheter och ägare.

Med 55 sjömil i loggen lät vi ankaret gå i den skyddade viken innanför Nisos Petalas.

I nästa inlägg på Ayferbloggen berättar vi bland annat om alla trevliga återseenden och nya upptäckter i Lefkas-arkipelagen på den joniska sidan.

 

---