Spaniens nordkust / Cruising the North Coast of Spain

31 juli – 18 augusti Gijon – Ribadeo – Cedeira – La Coruna – Corme – Muros

A huge Atlantic swell made the 68 nautical mile trip from Gijon to Ribadeo to a real ”shake down cruise” for the young crew that joined us in Gijon (our son Viktor with girlfriend Mimmi and our daughter Anna-Paulina with boyfriend Quentin). Nobody of them had experienced such big waves before. After one days rest in Ribadeo we had both the wind and the waves with us on the way to Cedeira. The young crewmembers competed with each other at the helm, resulting in a day of fantastic sailing and a new speed record for the season. The culinaric excesses on board Ayfer continued as the young crew spent a lot of time in the galley saving no efforts to get as much as possible out of the delicious seafood, ham, meat, cheese and fresh vegetables available in Spain. We spent two nights in the anchorage of Cedeira with lots of possibilities to swim and enjoy the warm weather. Viktor and Mimmi had to fly back to Sweden from La Coruna, when Anna-Paulina and Quentin sailed with us round Cabo Finisterre to Ria de Muros. After we had left Anna-Paulina and Quentin in Santiago airport in the morning we spent the whole day in Santiago de Compostela, enjoying the charm and atmosphere of the place.

Speed record attempt. Photo: Anna-Paulina

Gijon med cirka 300.000 invånare är centralort i Asturien och har en av de största kommersiella hamnarna på den spanska nordkusten. Vårt första intryck var att staden var så ren och människorna som flanerade längs strandpromenaden påfallande välklädda. Det visade sig sedan att kajerna runt den gamla hamnbassängen där gästhamnen ligger trycktvättas nästan varje dag och att staden lägger ned stora resurser på att hålla gator och torg rena. Vi hann njuta av stadens utbud under en vecka innan det var dags att hyra en bil och avhämta vår son Viktor med flickvännen Mimmi och vår dotter Anna-Paulina med pojkvännen Quentin från flygplatsen i Santander. Utfärden österut gav oss en möjlighet att på litet närmare håll beskåda bergskedjan Picos de Europa som sträcker sig utmed den spanska nordkusten cirka två mil från havet. Bergskedjan som utgör nationalpark har flera toppar på över 2400 meter.

Picos de Europa

Strandliv i Gijon. Foto: Quentin

Efter en dags strandliv och acklimatisering till livet ombord började det rycka i ungdomarnas förtöjningar, trots att vind och vågor skulle vända med först dagen därpå. Så länge vi hade skydd av Cabo Penasudden var vågorna visserligen stora men ändå inte större än att vi tänkte att vi kan orka kämpa de drygt 60 sjömilen till Ribadeo. Men efter Cabo Penas var det fritt fram för vågorna från den kraftiga motvinden att tillsammans med en mäktig swell från Atlanten att göra vår färd gropig. Varken ungdomarna eller Nina hade varit ute i så stora vågor tidigare. Quentin förblev ändå opåverkad av sjögången, så han höll Svante sällskap vid ratten de drygt tio timmar färden varade. Det var en synnerligen nöjd besättning som förtöjde efter inseglingen i den spektakulära flodmynningen i Ribadeo och styrde stegen mot fiskrestaurangen i hamnen för en trerätters.

Inloppet till Ribadeo. Foto: Anna-Paulina

Marinan i Ribadeo. Foto: Anna-Paulina

Under en liggedag med diverse strövtåg hade vind och vågor hunnit vända till nordost. Vi hade först tänkt ta ett kortare skutt till Vivero, men eftersom vinden ökade till 12-15 m/s och gav oss kalassegling beslöt vi att segla vidare ända till Cedeira. Ungdomarna som först burkat på relingen upptäckte snart att Ayfer är en stor jolle på undanvinden och mutade in rorsmansplatsen. Det var många fartrekord som sattes den dagen som även förgylldes av ett kort besök av några delfiner.

Den unga besättningen

Här går det undan. Foto: Anna-Paulina

Javisst är jorden rund... Foto: Quentin

Ankarplatsen i Cedeira ger, trots att den befinner sig endast en sjömil från öppna Atlanten, gott skydd för alla vindar. Med själva staden Cedeira och en fin beach i nordost är ankarplatsen i övrigt omgiven av delvis skogsklädda sluttningar. Det gav oss som är vana vid att ankra i våra nordliga skärgårdar en viss hemkänsla. Det var så trivsamt att vi stannade två nätter. På det sättet fick vi tid för beachliv och vattenlek.

Strandliv i Cedeira. Foto: Anna-Paulina

"Så här gjorde vi alltid då vi var små". Foto: Quentin

"Ja, det gjorde vi!"

Jolletest

Härligt att bada och dyka

De kulinariska utsvävningarna fick en fortsättning tack vare den unga besättningen. Sällan har det varit så trångt vid pentryt och sällan har måltider ombord tillretts med så hög ambition som nu. Ungdomarna gjorde verkligen rättvisa åt alla de härliga färska råvaror som finns att tillgå här i Spanien och serverade oss den ena festmåltiden efter den andra. Grisfilé à la Viktor rankades mycket högt av hela gänget. Mimmi lyckades till och med uppbringa ostron åt oss, fastän vi annars inte lyckats komma över dessa läckerheter sedan vi lämnade Frankrike. Sista kvällen, då vi var litet distraherade och inte uppmärksamma på ätandets alla regler, sade franske Quentin: Skulle det då vara dags att tala om litet ost? Jovisst, inte en middag utan ost efter huvudrätten!

Middagsdags

Det var dimma då vi gick från Cedeira till La Coruna. Foto: Anna-Paulina

Till La Coruna kommer seglare både på väg söderut och norrut. Då man korsar Biskaja till exempel med start i Falmouth är La Coruna det naturliga målet på samma sätt som staden utgör naturligt avstamp för Biskajaöverfarten åt motsatt håll. Trivsamma marinor med rimlig prissättning och tillgång till service och båttillbehör garanterar populariteten hos La Coruna. Plus det faktum att man där möter andra långseglare. Dessutom är själva staden mycket trevlig med stort utbud av tapasrestauranger i närheten av hamnen.

Cykelvila i La Coruna. Foto: Quentin

Torre de Hercules i La Coruna. Foto: Anna-Paulina

Den seglare som suttit för mycket vid tapasborden gör gott i att ta sig en rask promenad bort till fyren Torre de Hercules på den yttersta udden i norr. Denna fyr är världens äldsta ännu i bruk varande fyr. I fyren finns en fin utställning med beskrivning av de olika byggskedena allt från romartiden till idag. Man har även blottlagt delar av bygget så att man kan se det som tillkommit under olika tidsperioder. Raska kliv uppför trapporna till fyrens topp ger inte bara belöning i form av motion utan även genom den fina utsikten över staden, hamninloppet och omkringliggande farvatten.

Vi går vidare från La Coruna

En vecka gick fort och Viktor och Mimmi flög hem till Stockholm från La Coruna, medan vi andra fortsatte västerut mot Costa da Morte. Dödens kust är utsatt för Atlantens raseri utan skyddande öar eller djupa vikar där fartyg kan söka lä. Många är de skepp som genom tiderna blivit vrak vid denna kust. Under vår tid är det främst olyckor med oljetankers som fått större publicitet, till exempel utsläppet från Prestige 2002.

I lugnt väder kan man gå mellan fastlandet och ögruppen Islas Sisargas

Grundbrott vid inloppet till Corme. Det är gott om vindkraftverk längs den spanska kusten.

För ankar i Corme. Foto: Quentin

Eftersom vinden var nordlig kunde vi unna oss en natt för ankar i Corme, där vi låg tillsammans med flera andra segelbåtar av olika nationalitet. Trots att vi följande dag skulle segla ut över ”finis terrae”, världens ände, blev nattsömnen god efter ytterligare en gourmetmåltid tillagad av Anna-Paulina och Quentin. Finisterre rundades sedan i frisk nordlig vind som förde oss till Ria de Muros, den första av de fyra djupa spanska ”riorna” (vikarna) norr om gränsen till Portugal.

På väg mot "finis terrae"

Vi går runt Cabo Finisterre

Fiskebåt på väg till hamnen i Muros

Marina i vardande i Muros. Foto: Anna-Paulina

Vi ankrade först utanför staden Muros som gett viken dess namn, men fick efter en stund av besättningen på en spansk motorbåt veta att en ny marina var under uppbyggnad inne i den gamla hamnen. Man kunde förtöja vid bryggorna även om el och färskvatten ännu inte fanns att tillgå. Muros är en charmerande liten stad med den gamla stadsdelen med smala gränder mitt i centrum alldeles invid hamnen. Eftersom Muros har goda förbindelser och den halvfärdiga marinan föreföll trygg, beslöt vi stanna där för att någon dag senare följa Anna-Paulina och Quentin till flygplatsen i Santiago de Compostela och samtidigt besöka staden, som med 100.000 invånare utgör centralort i Galicien. Santiago är mest känd för och präglad av alla de kristna pilgrimer som vandrar i aposteln Jakobs fotspår.

Nina i gränderna i Muros. Foto: Anna-Paulina

Kyrkogården i Muros. Foto: Anna-Paulina

Katedralen i Santiago de Compostela

Dagen i Santiago de Compostela med besök i katedralen och de närliggande delarna av den gamla staden var en fin upplevelse. Så fin att vi på hemvägen inte förstod att stiga av bussen i centrala Muros (vi trodde att ändhållplatsen var i hamnen) och därför fick åka med till följande by, varifrån vi fick ta taxi tillbaka…

Biskaja i finväder / Crossing Biscay

29-31 juli Les Sables d´Olonne – Gijon

We crossed Biscay in excellent weather, wind NNW force 2-3. The culinaric standard on board Ayfer rose momentarily as our guest during the passage, Toni from Finland, isn´t only a keen sailor. He is also very fond of preparing delicious meals when sailing. The only backlash was the ”café décaféiné” he bought in Les Sables – not the best stuff for keeping people awake during the night watches! Lots of dolphins played around Ayfer´s bow at several occasions and a big whale announced its presence by blowing quite near Ayfer. It was a ”once in a lifetime experience”. Unfortunately the cameras were not at hand, so the picture shows the whale at some distance.

The Biscay whale

Inför seglingen över Biskaja mönstrade vår gamla seglarvän Toni från Finland på. Eftersom han inte bara gillar att segla utan även att fiska och tillreda god mat ombord, passade han på att uppdatera fiskeutrustningen ombord Ayfer och att lasta ombord massor med goda råvaror för våra måltider. Enda missen i provianteringen var det koffeinfria kaffe som han sedan – oss alla ovetande – undfägnade oss med under färden. Strax före avfärd hade vi Gwen Marine ombord för inspektion av alternatorerna på vår Volvo Penta eftersom laddningslampan envisats med att lysa nästan jämt.

Tekniker ombord, en sista koll före avfärd. Foto: Toni

Då vi kommit ut från Les Sables vid halv åttatiden på fredag kväll, hissat segel samt fått fiskelinorna i sjön kom härliga färska ostron fram åtföljda av pepparbiff med calvadossky. Som efterrätt kaffe med Fazers blå (som vi bett Toni ta med sig i bagaget). Då solen sjönk i havet och nattvakterna fördelats var det en förnöjd besättning som blickade upp mot en klar himmel där alltfler stjärnor blev synliga i takt med att mörkret tätnade.

Ingen dålig start på en middag ombord. Foto: Toni

Och det vart afton den första dagen

Nästa morgon kom de första delfinerna just då frukosten dukats upp. De åtföljdes sedan av flera delfingäng allteftersom dagen fortskred. Vid kaffet efter lunch ropade Toni ”en val på babords sida”. Vi spanade men den var försvunnen. Då vi alla alltjämt satt med blicken mot babord hörde vi ett högt blåsande bakom oss. Då vi vände oss om fick vi se valen blåsa sin andningsluft kanske trettio meter ifrån oss. Den simmade lugnt och blåste gång efter gång och avlägsnade sig långsamt från oss. Tyvärr var vi så tröga med kamerorna att vi bara lyckades fånga en valrygg. Vårt intryck var att den hade en annan val i sällskap – möjligen en ungval – men det blev vi inte helt säkra på. Blåsningen i vår närhet var i varje händelse en mäktig upplevelse.

Delfinlek vid stäven

Visst är de sympatiska. Foto: Toni

Följande natt blev inte lika klar som den första och aktiviteten av fiskebåtar avslöjade att vi närmade oss den spanska kusten. Ju längre förmiddagen framskred desto slätare blev havet och värmen från Spanien allt mer påtaglig.

Så här kan Biskaja även se ut. Foto: Toni

"Livet är inte det värsta man har...". Foto: Toni

På söndag eftermiddag gled vi förbi de mäktiga nybyggda vågbrytarna i Gijon och in i den gamla hamnen där gästplatserna finns. En härlig mödolös havsöversegling där eventuell trötthet får skyllas på det koffeinfria kaffet – vi hade ju inte ens behövt anstränga oss med att dra upp någon fisk, de nya betena till trots!

Idealgasten/gästen Toni bjuder på champagne efter ankomsten till Gijon

På torra land i Les Sables

3-29 juli Les Sables d´Olonne

Les Sables d´Olonne är centrum för mycket av seglingssport och båtliv i Frankrike – i synnerhet för ensamsegling i snabba havsgående segelbåtar. Les Sables utgör start- och målplats för Vendée Globe ensamseglingen runt jorden i 60 fots enskrovsbåtar som går av stapeln vart fjärde år. Tävlingen har fått sitt namn av landskapet Vendée där Les Sables ligger. I trakten av Les Sables och La Rochelle några mil söderut byggs även merparten av de tusentals båtar som årligen tillverkas av bland andra Jeanneau och Beneteau.

En IMOCA Open class 60 båt

Les Sables har en fantastisk beach (som gett namn åt orten, sable betyder sand) med en fin strandpromenad och massvis med trevliga restauranger. Eftersom vi vistats mycket i Les Sables i samband med beställning, bygge och leverans av s/y Ayfer, såg vi fram emot att tillbringa några veckor där. Till Les Sables kom även Brigitte och Marc på s/y La Rochejaquelein, som vi träffat på Ile d´Yeu. De inviterade till en middag ombord som artade sig till ett smakprov av det franska (båt)köket då det är som bäst och en mycket trevlig samvaro! Då Ayfer gradvis förvandlats till ett arbetsläger var det ett välkommet avbrott för oss.

Arbetsläger ombord s/y Ayfer

Som grannar på torra land hade vi Marc samt Marc och Patricia i Ovni 445:orna Hanami II respektive Black Niboun

Oljebyte och service på motor och elverk, bottenmålning och byte av anoder med flera underhållsarbeten stod på tur. Water makern fick ny flödesmätare då den gamla tagit illa upp av vintertemperaturen i högan nord. Alubatvarvet försåg våra dubbla roder med nya bussningar, som skall förhindra rodren att röra sig uppåt i kraftig sjögång, och förlängde utsugningsrören i dieseltankarna så att vi härefter enkelt kan avlägsna kondensvatten ur tankarna.

De arbeten som var den egentliga orsaken till vårt besök i Les Sables utföll däremot inte så väl. Bytet av de långa plexirutorna i salongen gjordes av medarbetare som visserligen fått utbildning för uppgiften men tydligen ändå inte behärskade tekniken tillräckligt bra. Då resultatet av arbetet kom i dagen fanns det inte längre tid att göra om det innan varvet skulle stänga för semester. Så arbetet ska nu göras om i Portugal. Varvet kom heller inte i mål med arbetet med att måla om relingslisterna och de vita ränderna på friborden, varför också detta arbete ska slutföras i Portugal.

Kundnöjdhet och den tid en kund ställer sin båt till förfogande för garantiarbeten tycks väga lätt mot fackets krav på arbetstider och behovet av att hålla medarbetare på gott humör i Frankrike. Vi är inte imponerade. Men framför allt är vi både irriterade och bedrövade över att ha dessa stökiga arbeten framför oss igen då vi i höst kommer fram till Lagos i Portugal.

Äntligen på väg i sjön igen

Ile d´Yeu – vår franska favoritö

23 juni – 3 juli Camaret sur Mer – Concarneau – Lorient – Port Haliguen – Pornichet – Port Joinville – Les Sables d´Olonne

Det var många båtar som i morgongryningen kastade loss för att äntligen efter den långa väntan i Camaret sur Mer gå genom Raz de Sein och komma in i Biskaja. Eftersom det blåst länge från nordväst och en kraftig dyning låg kvar, var alla noga med timingen. Så vid exakt rätt tid för passage av Raz de Sein i slackvatten passerade ett stort antal båtar fyrarna La Plate och La Vielle i sundet mellan fastlandet och Ile de Sein.

Vi har nyss rundat fyrarna La Plate och La Vielle vid Raz de Sein

... och här kommer hela gänget

Vi gick till Concarneau, som visade sig ha en trevlig marina med lättillgängliga gästplatser och alldeles därintill en muromgärdad gammal stadsdel väl värd ett besök. Morgonen därpå inbjöd den långa strandpromenaden till joggingtur – behövlig även med tanke på aftonens kommande kulinariska excesser, det var ju midsommaraftons morgon. Midsommarafton som vi firade i Port Louis (Lorient) medförde dock när allt kom omkring inga excesser. Rökt strömming i stället för sill och pastis i stället för snaps gav ingen mersmak, så kvällen ägnades i stället åt vandring kring de kvarvarande stora Vaubanfortifikationerna i Port Louis innan vi avrundade med en öl tillsammans med Ami och Michael på Loop over de Loft.

Gästpontonen i Concarneau med den gamla staden i bakgrunden

Den muromgärdade gamla staden i Concarneau

När man seglar i Frankrike stöter man med jämna mellanrum på fästningsverk byggda av Sébastien Le Prestre de Vauban (1633–1707). Det är inte att undra på för Vauban byggde 33 fästningar och förbättrade hela 300. Han deltog också i nästan alla Ludvig XIV:s fälttåg och var med om 140 fältslag och 53 belägringar. 12 av Vaubans fästningsverk, bland annat Gyllene tornet i Camaret sur Mer, utgör idag ett världsarv.

Följande dag var vädret strålande så Ami och Michael gick till Belle Ile (den vackra ön som också har en Vaubanfästning i huvudstaden Le Palais!) för att utforska en av ankarvikarna där, medan vi seglade raka vägen till marinan i Port Haliguen. Vädret blev bara varmare och varmare och vi förargade oss över att vi inte gjort Ami och Michael sällskap till naturhamnen. Några timmar senare kom de dock inseglande till marinan och berättade att den kvardröjande swellen efter de tidigare hårda vindarna gjorde det omöjligt att ankra i den tilltänkta viken. Kvällen i Port Haliguen avslutades med invitation till den lokala segelklubben och trevlig samvaro först på klubben och sedan i våra båtar.

Inloppet till den gamla hamnen i La Meule på Ile d´Yeu

Hamnen i La Meule som torrläggs vid lågvatten

Värme och lätta vindar har inte varit den här sommarens melodi. På väg från Pornichet till Port Joinville på Ile d´Yeu fick vi igen smaka på friska vindar och rejäl sjögång. Det var skönt att gå in mellan vågbrytarna i Port Joinville. Marinan var knökfull, men vi vinkades genast in för att lägga till utanpå en större engelsk båt som låg precis innanför hamninloppet. Det är härligt med vänliga välkomnande människor då man kommer i hamn efter en gropig seglats.

Typiskt hus på Ile d´Yeu

Ile d´Yeu

Ile d´Yeu är en ö som tycks dra trevliga människor till sig. Under några dagar på ön hann vi göra flera trevliga bekantskaper och bli ombordbjudna på flera båtar. Sådana här bekantskaper fortsätter ofta i följande hamn man råkas i och ger ibland vänner för livet. Ile d´Yeu är även en idealisk ö för cykelutflykter till inbjudande sandstränder och hyggliga restauranger av olika slag.

Efter fem dagar på Ile d´Yeu var det dags för den avslutande etappen till Les Sables d´Olonne, där s/y Ayfer skulle lyftas upp på land för garantireparationer och diverse underhållsarbeten.

Den vackra sydkusten på Ile d´Yeu

Plage des Vielles på sydsidan av Ile d´Yeu

Inblåsta nio dagar i Camaret sur Mer

13-23 juni Falmouth – Camaret sur Mer

En sista koll av vädret på internetcafé i Falmouth

Medan vi låg i Falmouth öppnade sig ett väderfönster på ett dygn för överseglingen till Bretagne, närmare bestämt Camaret sur Mer (124 sjömil), innan följande kraftiga lågtryck skulle rulla in. Besvärlig dyning låg kvar efter hård vind från sydväst, men i den lätta västliga vinden var det till en början ändå möjligt att segla då vi kastade loss kl. 15 på eftermiddagen. Efter ett tag sade Nina att det hörs ett främmande ljud vid styrbords roder – som ett klonk under sittbrunnsdurken vid de största dyningarna. Det är bara vågorna som slår mot skrovet, sade Svante, som de flesta män brukar i dylika situationer. Eftersom Nina insisterade på att ljudet var nytt gick Svante ned under däck och kikade in till styrbords roderaxel. Och roderaxeln rörde sig faktiskt uppåt cirka en centimeter i vågorna. Tydligen någonting varvet missat vid monteringen! Eftersom roderinfästningen är urstark och rodret väl förankrat i övre ändan av axeln tog vi ändå det hela med ro. Dessutom har vi ju två roder!

Vi korsade de livligt trafikerade fartygslederna i fantastiskt månsken, men sedan mulnade det hastigt på och blev mörkt som i en säck. Eftersom vi skulle gå genom Chenal de Four – racet mellan Ouessant och fastlandet i Bretagne – som avslutning på vår kanalcrossing, hade vi en tid att passa för att ha medström i racet. Vi gick in i Chenal de Four kl. 6.30 då morgonen grydde och fick känna av strömmens kraft innan vi kom fram till Camaret sur Mer tre timmar senare.

Höjderna vid Camaret sur Mer i morgonljus

Camaret sur Mer är ett naturligt alternativ till Brest vare sig man går söder- eller norrut. Om man klarar sig utan storstadens utbud är Camaret en sympatisk liten stad med fantastiska promenader med utsikt över det storslagna landskapet. Då man betänker att de flesta maritima affischer med motiv som fyrar och kuststräckor utsatta för stormar och brytande jättevågor hämtar sina motiv just från dessa trakter, är det lätt att förstå landskapets storslagenhet.

Udden vid Camaret sur Mer

Vi hade denna gång klarat oss väl utan stormar och jättevågor. Inte desto mindre blev vi inblåsta i Camaret sur Mer i hela nio dygn innan vädret inbjöd till passage av följande race, Raz de Sein. Under de första dagarna kändes det som om Ayfer skulle blåsas upp på den låga bryggan som hon i stormbyarna lutade sig mot. Efter några dagar lyckades vi flytta till en litet mindre utsatt plats med vinden från fören. I Camaret låg även Ami och Michael från Hamburg. Det var ett trevligt återseende och tillsammans lyckades vi få dagarna att gå med kyrkokonserter, bilutfärder mm.

Klippor vid Camaret sur Mer

Till Camaret kom också finska segelbåten Tallu III på väg hem från Kanarieöarna. Som många andra finska seglare berättade paret ombord om sina äventyr och umbäranden utan desto större åthävor.