Från Finike till Symi / From Finike to Symi

Publicerat: 18 maj, 2015 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade |2 kommentarer

April – Maj/May 2015  Finike – Gökkaya Limani – Tersane – Bozuk Bükü – Datca – Symi

While waiting for some decent spring weather we had plenty of time to read the turkish newspapers and follow the political debate preceding the parliamentary elections in Turkey on June 7. On May Day we finally left Finike for the 15 M trip to Gökkaya Bay, where Nina eagerly jumped into the water for the first time this year. After two lazy days at anchor we made our way westwards with fairly long day distances, and a week after our departure from Finike we cleared out from Turkey in Datca. In Port Symi we were welcomed with parades and military music. On the day of our arrival, the 8th of May it was the 70. anniversary of the German capitulation on the Dodecanese Islands. Because Symi was the capital of the Dodecanese Islands by that time, the celebration was arranged in Symi. When clearing into Greece in Symi we were reminded that the wars didn’t end 70 years ago. The local police station was namely turned into a camp for Syrian refugees. After a couple of days in Port Symi we moved on to the beautiful anchorage in the southern end of Symi, Panormitis Bay. The Holy Monastery of Taxiarchis Michael Panormitis with its false baroque bell tower makes the anchorage an extraordinary one.

Då vårvärmen dröjde och vädret var fortsatt instabilt stannade vi kvar i marinan i Finike under hela april. Det gav oss möjlighet att ta ett grundligt farväl av den lilla staden som varit vår bas under två säsonger. Det blev ett antal ”sista middagar” på favoritrestaurangen Petek och talrika promenader uppe på de omgivande höjderna, både med och utan gångstavar.

Fördelen med att ligga i en stad är att man har tillgång till papperstidning till morgonkaffet. I Turkiet utges dagligen tre tidningar på engelska. De är oberoende Hürriyet Daily News, socialdemokratiska Today’s Zaman och regeringstrogna Daily Sabah. Med tanke på att Turkiet lyckats med konststycket att falla ned till 149 plats i pressfrihetsligan, är de oberoende och oppositionella tidningarna underhållande frispråkiga. Eftersom kräftgången för demokratin och utvecklingen mot ett allt mer auktoritärt styre varit väldigt påtaglig under de år vi besökt Turkiet, är det med stor spänning vi följer utvecklingen fram mot parlamentsvalet den 7 juni. Tyvärr kan vi inte längre göra det med hjälp av papperstidning till frukosten, utan får hålla oss till upplagorna på nätet:

http://www.hurriyetdailynews.com

http://www.todayszaman.com

http://www.dailysabah.com

En eftermiddag dog internetförbindelsen ut. Märkligt tyckte vi. Efter ett tag ringde vår dotter från Kanada och frågade om vi känner till att det är strömlöst i stora delar av Turkiet. Nej, det gjorde vi inte eftersom marinan har eget reservaggregat, liksom alla sjukhus och andra viktiga inrättningar i Turkiet. Då vi gick till marina office bekräftade de att det var elavbrott, men visste inte varför eller i vilken omfattning. Då vi följande dag kunde läsa nyheterna visade det sig att 80 av Turkiets 81 provinser inklusive Istanbul och Ankara varit utan el några timmar, på vissa håll till och med i åtta timmar. Trots att flera veckor gått, har det ännu inte getts någon ordentlig förklaring till hur ett så omfattande strömavbrott kunde inträffa.

Efter denna incident följde en politisk diskussion hur staten ska kunna garantera att det inte blir några större strömavbrott, som stör valet den 7 juni. Under de lokala valen förra hösten inträffade nämligen elavbrott som störde valproceduren på vissa håll.

I slutet av april fick vi uppskattat besök av östnyländska vännerna Irre och Robban, som tillbringade en dryg vecka i Antalya och Istanbul.

Då de flesta skandinaviska båtar hunnit gå strax före oss blev det inget påkostat Valborgsmässofirande. Då vi tänker på Valborg i Finike i fjol med ett trettiotal svenska, norska och finländska festdeltagare, inser vi att vårvädret var ännu mer instabilt förra året. Tydligen är det så att seglingssäsongen i Medelhavet börjar på allvar först i maj. Trots att 1 maj inföll på en fredag kastade vi tamparna och inledde seglingen västerut.

Efter knappa 15 sjömil kom vi till favoritankarviken Gökkaya Limani, där inte bara ankaret utan även Nina åkte i sjön, den senare utan hjälp av ankarspel och fjärrkontroll!

Vår lilla kompaktkamera, som stått för de flesta bilderna på bloggen, har blivit gammal och tappat några pixlar. Så nu har den fått en efterträdare, en litet mer avancerad Lumix utrustad med superzoom, dock så liten och behändig att den ryms i fickan.

Kekovaområdet, där Gökkaya ligger, är känt för sin sjunkna stad och en massa sarkofager och andra fornminnen som ligger utspridda i terrängen. Den här stenen i Gökkayaviken påminner till formen om de sarkofager som finns att beskåda i byn Kaleköy några kilometer västerut.

Då vi kastade loss tidigt för de 65 milen till Tersane i Fethiyebukten, var vinden svag. Det betydde motorgång och möjlighet att låta watermakern gå några timmar. Eftersom det ofta varit något strul med watermakern efter vinterpausen, hade vi fyllt den ena vattentanken i Finike. Nu gick maskinen som en dröm efter Svantes stora service på hösten och efter några timmar var även den andra tanken full, då watermakern gör drygt 60 liter i timmen.

På ön Tersane mitt i Fethiyebukten hade man just startat upp verksamheten för året. Men långkok på lammkött fanns i varje fall att få – i så rikliga portioner att magen stod i fyrkant och vi insåg att det var dags att börja köra med 5:2 dieten igen. Så nu är det två ”Nej-dagar” i veckan som gäller, med 500-600 kcal mat och ingen alkohol- eller kalorihaltig dryck.

På väg från Tersane mot Datca ankrade vi i Bozuk Bükü längst ute på den udde av turkiska fastlandet som vetter mot Rhodos. Här fick vi en internetfri kväll till följd av de höga berg som omger den skyddade ankarviken. Efter det landsomfattande strömavbrottet några veckor tidigare funderade vi mycket på hur sårbart vårt informationssamhälle egentligen är. Om man ligger i en ankarvik och ”någon” släcker ned näten för internet och mobiltelefoni, är man avskuren från omvärlden på ett sätt som vi inte är vana vid idag.

I Datca var det lätt att klarera ut. Agenten ”Knidos Yacht Service” tog 100 lira och ingen frågade efter Blue card för septiktömningen.

På vägen från Datca till Symi bytte vi till grekisk artighetsflagg och skötte några ”kontorsärenden” på hemmaplan så länge vi hade tillgång till vårt turkiska internet.

Då vi backade in mot stadskajen i Symi var det livligt värre. Det paraderades och spelades militärmusik och folk som försökte ta sig fram riskerade att bli knuffade i sjön. Även om vi kände oss hedrade av mottagandet, förstod vi att det inte var vår ankomst som firades. Det visade sig att det den 8 maj gått 70 år sedan Tysklands villkorslösa kapitulation på de Dodekanesiska öarna. Kapitulationsavtalet undertecknades i Symi, som på den tiden var huvudort på öarna, varför festligheterna nu ägde rum just här.

Vi trodde först att gruppen på bilden ovan var en kyrklig grupp som tågade i den heliga jungfruns namn eller något liknande. Vid närmare studium av bilden började Svante, som läst litet klassisk grekiska, misstänka att det helt enkelt var kvinnoföreningen i Symi, vilket även visade sig vara fallet. Efter en längre vistelse i det muslimska Turkiet kändes det fräscht med en kvinnoförening som stolt deltog i festligheterna!

I Symi fungerade även inklareringen till Grekland smidigt. Först fick vi besöka den lokala polisen för kontroll av pass mm. Vi hade hört om en större grupp syriska flyktingar som kommit till hamnen i Symi några dagar tidigare. Nu visade det sig att polisstationen vid klocktornet i hamnen blivit tillfällig förläggning för flyktingarna, av vilka vi såg många västerländskt klädda yngre män på stationshusets terrass. Båten som flyktingarna kommit med låg kvar i hamnen, medan besättningen enligt hörsägen blivit omhändertagen av polisen.

Hos hamnpolisen i andra ändan av kajen runt hamnbassängen fick vi sedan betala 15 euro för inklarering och anteckning i våra papper att vi är klara för cruising i grekiska vatten under år 2015.

Huvudbyn på Symi med sin nyklassiska arkitektur är både spektakulär och pittoresk, vare sig man betraktar den från nedan eller ovan!

Från hamnbassängen kan man via gator med talrika trappor söka sig allt högre upp och efter att man passerat åsen söka sig nedåt mot följande vik, Pedi. Det blir en trevlig promenad på några kilometer.

På tillbakavägen från Pedi gick vi upp till toppen på kullen närmast hamnbassängen. Näst överst fann vi en vacker kyrka….

med hästar rofyllt betande på bakgården…

och högst uppe på toppen en borg byggd av gråsten…

med vidunderlig utsikt åt alla håll.

Från hamnen i Symi går en minibuss två gånger om dagen till klostret i Panormitisviken längst i söder.

Det var mycket liv i hamnen i Symi med både färjor och gästande båtar som kom och gick, ankaren som gick i kors, svallvågor från båtar som passerade utanför och en ”mooring man” med nerverna på ytan. Han tog stor stress av det politiska och ekonomiska läget i Grekland och lät detta delvis gå ut över båtgästerna. Så efter bussturen till Panormitis började vi längta efter lugnet i klosterviken…

Men det var inte helt lätt att lämna hamnen i Symi. En timme innan vi var klara att gå kom en Hallberg-Rassy 54 och lade sin ankarkätting i kors med vår. De hade dessutom något strul med ankarvinschen, så det var inte läge att be dem gå ut och ankra om. Så vår stackars ankarvinsch fick slita med att dra upp två tunga ankaren och tjocka kättingar från 20 meters djup. Det fina verktyg som vi i vanliga fall använder för att lyfta av korsande kättingar och ankaren var heller inte till stor hjälp, då vårt eget ankare helt enkelt hamnade i beknip mellan Rassyns tunga ankare och kätting. Efter att vår båtshake gått sönder i en ojämn kamp med ankaret, fick vi be Rassyfolket komma ut med jollen och hjälpa till.

Även om det var ”Nej-dag” och ankarsupen i Panormitisviken således var kalorifri, smakade den efter debaclet med ankarlyftet fantastiskt i den rofyllda klostermiljön.

Ärkeängeln Mikaels kloster i Panormitis uppfördes under slutet av 1700-talet till följd av den kult som uppkommit kring en ikon föreställande ärkeängeln och de talrika underverk som förknippades med ikonen. Klocktornet uppfördes i en blandning av barock- och renässansstil i början av 1900-talet. En del forskare påstår att tornet är en kopia av tornet i Lavra Zagorsk utanför Moskva.

Klostret besöks inte bara av horder av turister varje dag, utan är även ett pilgrimsmål för grekiska sjömän. Om detta vittnar inte minst den talrika samlingen av votivskepp i klostrets folkloremuseum.

Den skyddade ankarviken i Panormitis är omgiven av höga berg, som bidrar till det lugn som dominerar miljön trots många besökare och gästande båtar.

Alla som landar i Panormitisviken är dock inte lyckligt lottade turister, sorglösa seglare eller tacksamma grekiska sjömän medförande votivskepp till tack för mirakulös räddning på de sju haven. Förra hösten dumpades nämligen ett antal flyktingar en natt i viken. Vi misstänker att en sönderskuren större gummibåt som vi såg liggande på stranden användes vid detta tillfälle. Att möta båtar med flyktingar ombord är någonting man faktiskt får vara beredd på om man seglar nattetid på södra Medelhavet.

---