The Noble Art of Doing Nothing eller konsten att komma ned i varv

Publicerat: 6 september, 2016 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade |1 kommentar

Juli/July – September 2016   Archangelos – Samos – Agathonisi – Maratho – Lipsi

After three weeks full of nice adventures in Canada (Montreal, Quebec, Vancouver, Okanagan Valley, Rocky Mountains and Calgary) and a couple of busy weeks in Sweden and Finland, we said ”Let´s have no big ambitions for this summer’s sailing”, when we returned to Ayfer in Leros in the beginning of July. With the exception of some intense days with a rental car on Samos and a short period with Ayfer turned into a floating office for handling some urgent things at home, we have done well as amateurs in ”the noble art of doing nothing”! Posidonia Bay in the South-East tip of Samos became our ”refugium” for several weeks. ”How can you just sit there in the same spot, isn´t it driving you crazy?”, some co-sailors say. But the spot isn´t the same, it changes all the time and there happens a lot, almost too much during the busy holiday weeks. And there happens a lot in the bigger world around us, not at least behind the beautiful Turkish mountains two miles away from us on the other side of the sound dividing Greece from Turkey. For Nina this is the ultimate form of living aboard a sailing boat. The boat is swinging around the anchor dug in a sandy bottom, that we can see through clear green water. We can swim as much as we want and the bay with the beach and two tavernas on the shore and a small white chapel on a hill is slowly sinking into our minds and becoming one of these places to which we have a very special relation. Moving slowly at a pace that makes it possible to build relations to people and places is an underestimated form of sailing today. After three lovely weeks in Posidonia we spent some good time in Agathonisi, Maratho and Lipsi islands before returning to Leros for having guests onboard during the Göran Schildt Regatta week in the middle of September.

Då vi efter våra Kanadaäventyr återvände till Ayfer i Leros marina i början av juli hade vi turen på vår sida. Efter två veckor av ihållande kraftiga meltemivindar blev det en paus i blåsandet, så att vi kunde slå i våra segel och motorsegla norrut till Samos i svaga sydliga(!) vindar.

På väg till Samos stannade vi en extra dag i ankarviken vid Arkhangelos, för att Svante skulle hinna plocka ihop vår watermaker till vilken vi beställt en reservdel från Frankrike.

När vi kollade väder och nyheter på morgonen innan vi sedan kastade loss för de drygt 30 sjömilen till Samos blev vi lätt chockade då vi läste om nattens försök till militärkupp i Turkiet. Trots att vi dagligen följer utvecklingen och händelserna i Turkiet med stort intresse, blev vi förstås tagna på säng (liksom den turkiska underrättelsetjänsten…).

Då vi närmade oss Samos kom vi allt närmare den turkiska kusten. Vi följde noga rapporteringen i radio och på nätet om det som pågick bakom de vackert skimrande turkiska bergen. Under det senaste året har allt flera seglare lämnat Turkiet. På det sätt som de sedan ett par år pågående utrensningarna av oppositionella accelererat nu efter kuppförsöket, är det stor risk för att även allt större skaror av turkar och kurder börjar fly från landet.

Efter ett dygn för ankar i den yttre hamnen i Pythagorion, den vackra antika huvudstaden på Samos, satte de nordliga meltemivindarna igång igen. Vi beslöt därför att gå till närbelägna Samos Marina för att kunna hyra bil några dagar och bese Samos med Ayfer liggande tryggt i marinan.

Från den idylliska bergsbyn Vourlites på norra Samos fick vi en trevlig promenad till klostret Moni Vronta på 460 m höjd.

Högt i bergen strax väster om Vourlites ligger bergsby, Manolates, dit man kommer längs en smal slingrande väg med många hårnålskurvor. Manolates kombinerar pittoresk miljö med vidunderlig utsikt.

Skogsbränder är tyvärr inte ovanliga på de grekiska öarna, där det går månader mellan regnvädren. Så här ser det ut på ett stort område sydost om Samos stad som brandhärjades i början av juli i år. Just då låg vi på Leros och vaknade på natten av lukten av brandrök. De kraftiga nordliga vindarna förde röken söderut över bland annat Leros.

Det är inte bara bränder som gett invånarna på Samos bekymmer i år. Till följd av att så många båtar med flyktingar landade på Samos förra året har turisterna sökt sig till annat håll. Ännu i början av sommaren låg turistnäringen enligt uppgift nere med över 60 %. Fastän folk vid det här laget säkert har nåtts av informationen att inflödet av migranter efter avtalet med Turkiet så gott som upphört, har flyg- och resebolagen inte kunnat reagera på den nya situationen tillräckligt snabbt för att säsongen för hotellen och restaurangerna på Samos skulle kunna räddas.

Vid en mindre väg inåt landet på östra Samos träffade vi på ett inhägnat upplag med skrotbåtar. Åtminstone en del av gummibåtarna liknade de sönderskurna flyktingbåtar vi sett tidigare. Eftersom allehanda flytetyg använts i flyktingtrafiken mellan Turkiet och Grekland är det tänkbart att en del av dem hamnat på det här upplaget. Åtminstone båten på bilden nedan har ett namn som kommit väl till pass.

I ändan på en slingrande ”Kalle Anka-väg” högt uppe på Samos nordostudde ligger Zoodochos Pigiklostret. Tyvärr var klostret stängt då vi kom dit. Vi fick i stället njuta av en storslagen utsikt över de östra vikarna på Samos med Turkiet i bakgrunden.

Samos är en av de grönaste öarna i Egeiska havet. Tillsammans med Kreta har Samos de bästa förutsättningarna för odling av grönsaker, frukt och vinrankor. Både Samos och Kreta är ju kända för sina goda viner. På den norra delen av Samos finns även områden med skog – rena rama djungeln tyckte vi.

Litet väster om hamnstaden Karlovasi på nordvästra Samos finns Potami vattenfall, som man når om man vandrar genom urskog längs, över och i en liten bäck. Eftersom vi inte var rustade för att vada den sista biten fram till själva vattenfallet, blev det osett för vår del. Men vandringen längs och över bäcken på skrangliga broar var trevlig och spännande.

Då vi seglar för att färdas en längre sträcka, hör det till att stanna endast en eller två nätter i de flesta hamnar. Charmen med att färdas långt är att hela tiden komma till nya och spännande platser. Men då vi seglar ett antal veckor utan att behöva komma någonstans tänker vi på ett annat sätt. Då stannar vi gärna till för en litet längre tid på någon eller några platser. Ibland är det väder och vindar som gör att vi stannar länge, ibland vill vi bara helt enkelt inte dra upp ankaret och segla vidare innan det känns att vi är färdiga med den platsen.

”Det gäller att komma in i Ninabolunken”, säger Nina och refererar till sin barndoms sommarviste, där hennes mamma värnade om att gäster och husfolk skulle kunna falla in i ett slags tid- och kravlöshetens lunk.

Ibland brukar vi skoja och säga att idealet, då man kommer till en ny hamn, är att den första dagen bara sitta kvar i båten och förundrat se sig omkring. Den andra dagen kan man sedan stiga iland och på den tredje rent av företa sig något…

Med åren har vi kunnat konstatera att de platser där vi stannat litet längre tid har fått en alldeles särskild plats i våra hjärtan. Även om segelbåtens 5-7 knop ju inte precis innebär att färdas med svindlande fart, känns det som att själen bättre hinner ikapp kroppen då man stannar till för ett tag och hinner ”ta in” den miljö och ofta spektakulära natur man befinner sig i. Relationer byggs över tid, det gäller både människor, samhällen och miljöer.

Ibland möter vi medseglare, både manliga och kvinnliga, som säger att de aldrig kan stanna mer än ett par dagar i samma hamn. Variationerna är många: Det rycker i seglarnerverna, man får hamnröta, vill vidare, blir rastlös osv. Visst, vi känner så väl igen rastlösheten även hos oss själva, men njuter ändå storligen av de gånger vi lyckas motstå den och stannar upp för att få ro i kropp och själ…

I Posidoniaviken låg vi för ankar i tre och en halv vecka. Härligt!

I Posidoniaviken finns två tavernor. Den ena är stor, väletablerad och turistisk. Den andra startade för sex år sedan och ser inte ut för mycket av denna världen. Men maten på uppstickaren Marias taverna är fin. Trevligt upplagd och välsmakande tack vare omsorgsfull tillagning och varierad kryddning! Då vi hade ärende till postkontor eller dylikt kunde vi följa med Maria in till Vathi, som hon besökte flera morgnar i veckan.

Tack vare en vattenpost på kajen kunde vi använda vårt dyrbara tankvatten till annat än att skölja saltet av oss efter våra flera simturer per dag. Varje gång vi kom in till Marias taverna och den lilla minimarketen i viken, där vi kunde handla bl.a. solmogna fikon, passade vi på att fylla 30 liter vatten i våra dunkar.

Trafiken utanför Posidoniaviken bestod inte bara av turbåtar och lättare nöjestrafik. Även kryssningsfartygen på väg till eller från turkiska Kusadasi (med turistmagneten Efesus) tog gärna rutten genom det smala sundet mellan Samos och Turkiet.

En måndagsmorgon då de flesta turkiska segelbåtar lämnat viken efter helgen, fick vi tidig påhälsning av den grekiska kustbevakningen. ”Ayfer, Ayfer” ropade de i megafon, men ville ändå inte komma ombord och titta på våra papper då de väl fått oss på benen. De ville bara veta om vi varit i Turkiet. Varför de aldrig besökte viken då den var full av båtar från Turkiet förstår vi inte. Kanske finns det en tyst överenskommelse att man inte ska störa de turkiska gästerna!

Då vi ligger en längre tid spänner vi gärna upp vårt sol- och regnskydd för fördäcket, som Suleyman i Finike sydde till Ayfer. Dels kan däcksluckorna stå fullt öppna dygnet runt och låta vinden komma in i båten, dels dämpas solvärmen på däcket. Det blir svalare ombord och det gör ingenting om en regnskur överraskar. I sommar har vi dock inte sett ett enda regnmoln.

Efter de sköna veckorna i Posidoniaviken återsåg vi vårt ankare som legat nedbäddat i bottensanden. Stäven vändes nu mot Agathonisi, som ligger söder om Samos.

I Agathonisi kunde vi tack vare vårt grundgående backa in mot den lilla kajen längst inne i viken. Även om Svante gladde sig över att vara förtöjd endast tio meter från minimarketen med glassbox utanför dörren, blev glädjen inte långvarig, då det till följande kväll utlovats vind otjänlig för hamnen i Agathonisi.

Agathonisi är en liten ö med ett litet samhälle. Därför är det lätt att förstå att situationen var besvärlig förra året då massor av flyktingar kom till ön.

Vid bryggan och bojarna utanför Pantelis taverna på Maratho i Arki-arkipelagen var det livligt även i slutet av augusti. Bojarna (röda) hade fått nya bojtyngder, kättingar och mooringlinor i år. Här ligger man tryggt i de flesta väder!

Lipsi, som även i år utgör etapphamn i Göran Schildt Racet, har en trivsam hamn som många gärna besöker. På kvällarna fylls ofta yttre sidan av piren med lyxiga turkiska guleter, som ligger i ankarvikarna under dagarna. Detta bidrar till att ouzerierna och tavernorna vid strandkanten på kvällen är välbesökta.

På Lipsi är det lätt att finna trevliga vandringsvägar med vackra vyer. En kväll kom vi till två nybyggda hus till salu med utsikt över Leros i söder, småöar och öppet hav i sydväst och väst och solnedgång över Patmos i nordväst. Fantastiskt vackert. Avigsidan blev synlig då man riktade blickarna mot närmaste grannen bakom husen – ett upplag för bilar och maskiner som inte såg ut att vara av senaste modell! (Nej, vi ska inte köpa hus i Grekland!)

Under vår vecka på Lipsi inträffade två lokala fester, som gav färg och liv åt Lipsi under två dagar och nätter. Den första festen hade kyrklig anknytning, den andra var Lipsis vinfestival. Den gemensamma nämnaren för festerna var grillad mat och dans och musik långt inpå natten.

På väg tillbaka till Leros är en natt för ankar i Arkhangelos ett måste. Den här gången blev det extra trevligt då vi träffade på en finskflaggad katamaran med finlandssvenska Tom och österrikiska Beate ombord. Det blev en trevlig kväll på tavernan. Trots att de bor i Österrike talar även Beate svenska. Det visade sig att Tom och Svante hade gått i samma skola i Borgå.

 

Eftersom vi hade det så trevligt i Arkhangelos passade Beate och Tom på att besöka oss då vi kommit tillbaka till Leros Marina.

I skrivande stund ligger vi i Leros Marina och laddar upp inför Göran Schildt Regattan nästa vecka. Vi deltar inte i racet med Ayfer, som med dubbla förstagsrullar och centerbord inte är lämpad för kryssande genom smala hamninlopp. Under regattaveckan får vi sällskap av Tua och Peter från Finland. Tanken är att Peter och Svante under regattan gastar på svenska S/Y Froggy medan Tua och Nina hänger med som regattasvans.

---