Leros – Arki – Patmos

Publicerat: 21 december, 2015 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade |Lämna en kommentar

September – November 2015 Leros – Arki – Patmos

Besättningen på s/y Ayfer vill önska alla läsare av ”Segling med s/y Ayfer”

God Jul och Gott Nytt År med förliga vindar!

+++

Merry Christmas and a Happy New Year with fair winds!

+++

Hyvää Joulua ja Hyvää Uutta Purjehdusvuotta!

During our autumn sailing in the Aegean sea the influx of immigrants from Syria, Iraq and Afghanistan to Greece was the great issue. The trip from the Turkish west coast to the Dodecanese Islands is short and the police station in Leros became the registration center for the immigrants arriving to the smaller islands between Leros and the Turkish mainland. After the Göran Schildt Memorial Race 2015 in the middle of September we spent some weeks cruising in the waters of Leros, Arki and Patmos. Equipment breakdown is a part of sailing life. During the autumn season we had to replace our two years old (!?!) leaking water heater, and to lift out our diesel generator for a major repair in the workshop in Leros Marina Evros. In the beginning of November we left Ayfer on the hard in the marina. Why do we go home to the cold north for the winter? The Finnish sauna and the TV sofa are quite warm and cosy compared to the Greek tavernas during this time of the year! And if we get enough snow and ice we can exercise some nice winter sports before the session in the sauna.

Innan vi kunde kasta loss med s/y Ayfer efter Göran Schildtregattan blev vi tvungna att byta vår knappt två år gamla varmvattenberedare på grund av sprickor i godset. Visserligen hade den garanti kvar, men hur utnyttjar man garantin på en i Turkiet inköpt varmvattenberedare i Grekland, då man dessutom måste kunna bevisa att felet funnits från början? Det är bara att sträcka upp händerna. Eller snarare att sticka ned händerna i fickan, dra upp plånboken och snällt betala. Betalar man med cash blir det dessutom rabatt!

Medan vi väntade på varmvattenberedaren kunde vi fortsätta vårt utforskande av Leros, som är en förvånansvärt mångsidig ö med mycket att se. Vi hade fått tips om att Mylos taverna i Agia Marina på behändigt cykelavstånd från marinan skulle ha den bästa maten på hela ön.

Stället har ett fint läge ute vid vattenbrynet i Alindaviken invid en gammal väderkvarn som gett tavernan dess namn. Det var mycket folk på den trivsamma tavernan. Vi beställde skaldjurspasta som hörde till specialiteterna på menyn.

Vi blev litet konfunderade då maten kommit in och vi försiktigt börjat smaka på den. Det föreföll som mestadels bara pasta med litet röd sås med ett mycket sparsamt inslag av skaldjur. Vi försökte identifiera det där lilla extra som skulle ha gjort det till en smakupplevelse, men lyckades dåligt. Antingen förstod vi oss inte på det fina eller så var kocken inte i form idag, konstaterade vi då vi cyklade vidare. Saken kom i ett litet annat ljus ett par veckor senare då vi hörde två andra båtlag klaga på maten på Mylos. Det ena hade till och med sluppit betala för skaldjurspastan, då den knappt innehöll några skaldjur alls. Så nu är det upp till bevis för Mylos! Man kan tyvärr inte leva på gamla meriter någon längre tid. På vägen hem pausade vi på en bänk och njöt av den härliga utsikten över Vromolithosviken.

Då vi lämnat Leros Marina längst inne i Lakkiviken stannade vi till vid sidan av farleden, så att Svante kunde dyka ned till propellern med skrapverktyget (läs morakniven) i högsta hugg för att befria propellern från allt som vuxit på den under sommaren i marinan. Propellern visade sig vara förvånansvärt ren, varför det inte tog mer än en kvart innan vi kunde fortsätta färden mot Arki.

Eftersom vädret var lugnt och fint beslöt vi kasta ankar i en vik söder om huvudön i Arki-arkipelagen. Fem meter turkosskiftande vatten över fin sand med ankarkättingen synlig på botten. Mer kan man inte begära!

Efter två stilla dagar i vår härliga vik friskade nordvindarna i varför vi sökte oss till den skyddade hamnen i Arki, där vi backade in på en ledig plats vid den lilla ”stadskajen”. Av någon anledning bedömde vi avståndet totalt fel så att våra 80 meter kätting tog slut fyra meter före kajen. På andra försöket gick det bättre och vi fick bara konstatera att det denna gång var vi som stod för förmiddagsunderhållningen i hamnen.

Eftersom det är utomordentligt trivsamt i Arki – det är många seglares favorithamn i denna del av Egeiska havet – låg vi kvar nästan en vecka. Då visade det sig att det var flera andra båtar som upprepade vårt misstag och lade ankaret alltför långt ute. Vi kom aldrig underfund med var det är som gör att man så lätt bedömer avståndet fel just i denna hamn.

Huvudön i Arki är perfekt för några kravlösa dagar. Den är så liten att några mer ambitiösa vandringsplaner inte behöver smidas. Promenerar man åt ett håll kommer man efter några minuter till stora lastbryggan och sedan till badstranden, som ligger lämpligt avsides. Promenerar man åt andra hållet kommer man till en taverna med några bojar i viken nedanför och ytterligare en vik där man kan ankra (med ställvis dåligt fäste). Det tredje promenadalternativet går till det lilla kapellet på öns högsta punkt, varifrån utsikten är fin åt alla håll.

Förutom tavernan vid den andra viken finns det två tavernor och en bar i själva byn Arki utöver en nyöppnad mycket trevlig”ouzeria” vid stora lastbryggan. Ouzerian är så anspråkslös att vi knappt lade märke till den under våra promenader till badstranden de första dagarna. Sällan har vi heller pengar i fickan då vi går för att bada. Men då vi väl ”upptäckt” stället blev det vår favorit. Här serveras härliga hemgjorda rätter och en hemgjord hårdost som inte går av för hackor – speciellt då den serveras som tillbehör till ouzo!

I viken på ön Marathos väster om Arki finns tre tavernor med gula, vita respektive röda bojar. De röda bojarna längst till höger erbjöd bäst skydd för vinden från norr och Pantelis taverna visade sig vara ytterst välskött med väldigt god mat. Innehavaren är australiensare och var för flera decennier sedan först med att etablera verksamhet i viken. Strax väster om Marathos ligger den obebodda ön Stroggilo som i somras köptes av Johnny Depp för 4,2 miljoner euro. Det är fint med alla som bidrar till att få den grekiska ekonomin på fötter!

Då vi låg vid vår boj i Marathos kom m/y Xanto med Anette och Thomas intuffande i viken. Litet senare åkte de stolt förbi oss i sin nyinköpta ”fjantjolle”, dvs. en minijolle som man snabbt kan pumpa upp för smärre behov. Vi har haft en del glädje och nytta av vår egen fjantjolle, som vi kallar den, men också märkt att det gäller att vara observant på förändringar i väder och vind om man är beroende av jollen för att ta sig tillbaka till båten.

Då vi fått meddelande från Leros Marina att spridaren till vår start-vägrande dieselgenerator kommit tillbaka från verkstad i Aten, seglade vi härifrån sakteliga tillbaka mot Leros.

Då vädret var stabilt ville vi njuta av en natt för ankar vid ön Arkhangelos nordväst om Leros innan vi gick in till marinan.

Väl tillbaka i Leros Marina konstaterade vi att den nyputsade spridaren inte gjorde vår dieselgenerator mer startvillig, varför vi på inrådan av marinans tekniker beslöt lyfta ut hela elverket för reparation inne i verkstaden på marinan.

Efter en blåsig vecka i marinan blev vädret stadigare igen och vi kunde nyprovianterade och välförsedda sätta kurs mot Patmos.

Det var gott om rum i hamnen i Skala, huvudorten på Patmos, så vi kunde bekvämt förtöja långsides. En lyx som oftast bara förunnas en utanför högsäsong! Några timmar efter oss kom ”gräsänklingen” Claes på s/y Comedie in och lade sig bakom oss.

Efter ett tag fick den nordiska flottan ytterligare tillskott genom finskflaggade Cenit 33:an Camira med Ilana och Tuomo ombord. Vi blir alltid varma om hjärtat då vi ser en Cenit 33, då vi själva hade en dylik på 1990-talet. Det är en fin båt som det är ett nöje att segla!

Vid ett rådslag på kajen på kvällen beslöt den nordiska truppen gemensamt erövra höjderna på Patmos följande dag, dock med hjälp av den lokala bussen för vägen upp. Avgång efter utdragen frukost.

Sankt Johannes teologens kloster i Chora uppe på höjderna på Patmos grundades 1088 av soldatprästen John Christodoulos, som erhållit ön av den bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos. Redan efter tre år var klostret i stort sett färdigt. Författaren till Uppenbarelseboken i Nya Testamentet, Johannes, anger själv Patmos som platsen där han mottog sina uppenbarelser (Upp. 1:9). Romarna använde ön, liksom de andra öarna i ögruppen Dodekaneserna, som förvisningsort för misshagliga personer. Uppenbarelseboken dateras till cirka 95 e.Kr.

Tyvärr råder fotograferingsförbud både i de delar av klostret som man tillåts besöka och i klostermuséet, varför vi endast har bilder från utsidan.

Chora med klostret och Uppenbarelsegrottan, som ligger invid vägen från Chora till Skala klassificerades av Unesco som världsarv 1999.

 

Under vandringen runt Chora öppnar sig vackra vyer åt alla håll. Söderut ligger Grikouviken där man kan ankra om man inte vill gå in till hamnen i Skala.

Dagen efter expeditionen till Chora och klostret gick vi tillsammans med Claes längs stigen upp till Uppenbarelsegrottan.

Uppenbarelsegrottan med sprickorna i berget där Johannes ska ha fått och skrivit ned sina uppenbarelser är en plats som inbjuder till stillhet och eftertanke. Med allt som för närvarande tilldrar sig i Syrien och övriga Mellanöstern känns det som utmålas i apokalypsen plötsligt kusligt nära. Också annars kan vi konstatera att hela situationen med flyktingströmmen över Egeiska havet och närkontakten med EU-immigranterna på Leros och de andra öarna, angett grundtonen för årets seglatser. Det känns som en absurd värld när de vatten som vi för nöjes skull seglar på under dagen, nattetid förvandlas till ett slagfält för kampen mellan liv och död.

Om någon undrar varför alla människor på de grekiska öarna – både gamla och unga – åker moped i stället för att cykla, kan vi berätta att det åtminstone inte bara beror på lättja. På Patmos får man visserligen sin belöning då man nått toppen och kan börja rulla utför. Men vägen dit är oftast lång och mödosam.

Innan det var dags att knyta ihop påsen på Patmos ville vi ännu göra en tur norrut på ön. Det blev en ur motionssynpunkt bejublad cykeltur till den vackra Kamposviken. Vi hade tur såtillvida att det var sista dagen restaurangerna i viken hade öppet innan de stängde för vintern. Som framgår av bilden nedan var det inte längre trängsel vid solstolarna på stranden.

Tillbaka i marinan i Leros passade vi på att utnyttja ett par dagar med litet lättare vindar för att ta hand om och packa in seglen för vintern. Storseglet bar omisskännliga spår av några regn med saharasand. Nina lyckades med våt trasa få bort de värsta fläckarna. Det måste kanske få synas på ett segel att det tillbringat några säsonger på Medelhavet…

Vinterrustande i all ära – men är det skutfestival i Alindaviken på Leros med över hundra turkiska guleter på besök så får man lov att cykla dit. Vi lurade med oss Anette och Thomas från Xanto.

Mitt i det långa nedförslutet mot Agia Marina stannade vi till för att titta på de hundra turkiska guleterna från ovan.

Inne vid kajen i Agia Marina var det trångt om saligheten.

Efter cykelturen österut till Agia Marina begav vi oss följande dag västerut på Leros till höjderna vid inloppet till Lakkiviken, för att få se en skymt av guleterna för segel. På grund av den hårda sydliga vinden valde de en annan rutt. Det enda vi fick se var getter och vita vågtoppar!

En av de sista dagarna i oktober var det dags för Ayfer att få sitt på det torra.

Då båten som lyftes före Ayfer tvättades pajade marinans stora trycktvätt, så Ayfer fick ställas på plats med otvättat ”underrede”, vilket dock inte hindrade oss från att slutföra vinterrustandet i övrigt.

Vi kände viss spänning då hemfärden närmade sig. Vädret ställde nämligen till det för flera seglare på hemväg, då flyget från Leros till Aten på grund av hårda vindar fick ställas in tre dagar i rad och det under lågsäsong inte går färja till Aten varje dag. Skulle vi avboka flyget och ta färjan till Aten ett par dagar i förväg? Vi beslöt oss för att vänta och se – och hade sedan tur med vädret och kom iväg hemåt som planerat.

 

 

---