God Jul! / Merry Christmas!

Lagos hösten/autumn 2011

Merry Christmas!

With this picture from Marina de Lagos we wish all of you a Merry Christmas and a Happy New Year 2012!

In the beginning of October Ayfer was hauled a shore in Sopromar Yard in the affinity of Marina de Lagos. The guarantee works from the summer have been redone and the crew has been living on board for most of the time. As Svante´s mother was seriously ill in the end of the summer and died in October, there has been a lot of travelling between Lagos and Helsinki during the autumn.

A rich social life among the boating people wintering in Lagos, some guests from Finland, the activities of Lagos Navigators and the discovery of a gym in the public swimming hall and another in Marina Club Hotel have made the autumn in Lagos quite busy. For Ayfer´s crew the sauna in Marina Club has been a source of consolation when longing for the short, dark and cold days of the Nordic winter…

God Jul och Gott Nytt År 2012!

Marina de Lagos har utlyst en tävling om bästa juldekoration ombord på båtarna i marinan. Själva deltar vi inte i tävlingen eftersom s/y Ayfer står på land på Sopromarvarvet. Men vår favorit är avgjort denna Oceanis med såväl julgran som tomte – enkelt och stilrent. Att båten dessutom råkar heta Celebration gör ju inte saken sämre.

S/Y Celebration i juleskrud

Dock är det inte för julen som Lagos och övriga Algarve är populärt bland turister, båtfolk och vinterboende ”utlänningar”. Ett behagligt klimat med stabilt väder, vacker natur med spännande inslag, vänlig befolkning och gott uteätande till billiga priser är några av framgångsfaktorerna. Bilden nedan är inte tagen ur en turistbroschyr, utan av oss själva på en av våra promenader i omgivningarna runt Lagos.

Vy vid lunchvila på promenad utanför Lagos

Vandringsvy söder om Lagos

Söder om Lagos

Inloppet till Lagos

Livet i Lagos kan förefalla stilla så här under höst- och vintersäsong och livet i en marina med övervintrande seglare knappast lämpat för en dokusåpa. Faktum är dock att det händer en massa hela tiden. Bara vid vår egen brygga i marinan har det fötts en baby i en liten katamaran, en pappa på besök i en båt fallit i från bryggan och drunknat samt seglings- och livsplaner reviderats på grund av cancerbesked mm.

Vy över "historic town" i Lagos

Innan vi flög hem till Finland i början av oktober var det dags att ta upp Ayfer på Sopromarvarvet, som ligger granne med Marina de Lagos, för att göra om garantireparationerna från i somras.

Ayfer på väg till Sopromar Yard

Lyft på Sopromar

Ayfer inplastad för grundmålning

Täckning för byte av fönsterrutor. Obs Svantes lokala fortskaffningsmedel, en mountain bike modell billig

Nya fönsterrutor på plats

I närheten av Lagos ligger ett antal fina golfbanor. Även om vi inte själva spelar golf var det roligt att i början av november slå följe med vännerna Cia och Toni från Finland och tillbringa ett par dygn på anrika Penina Golf Hotel utanför Portimao. I denna miljö kom Svantes klubbrock som hängt oanvänd i garderoben på Ayfer väl till pass!

Anrika Penina Golf Hotel utanför Portimao

Cia och Toni in action

Cia och Nina vid välförtjänt middag på Penina, denna kväll i den engelskinspirerade restaurangen

Bland många andra aktiviteter som anordnas av Lagos Navigators (www.lagosnavigators.net) finns onsdagsvandringarna på 12-18 km i den vackra terrängen i närheten av Lagos. Vandringarna samlar ibland över femtio deltagare (strollers), som tar sig till startpunkten med buss, tåg eller bil, och sedan under engelske Chip´s sakkunniga ledning effektivt vandrar mot målet. Med tanke på att terrängen ofta är utmanande och en del av deltagarna till åren komna går vandringarna i imponerande takt. Vi som gärna äter en riktig picknicklunch får dricka vårt  kaffe på springande fot då tåget drar vidare efter en lunchpaus tänkt för litet smörgåstugg.

Strollers på väg från Vila do Bispo till Sagres strax öster om Cabo Sao Vicente

Landskap på väg mot Sagres

Vandringen i mitten av december utgick från fyren vid Cabo Sao Vicente i det sydvästra hörnet av Portugal

Västkusten på Algarve norr om Cabo Sao Vicente

Det är inte bara i den internationella gemenskapen det händer saker hela tiden med onsdagsvandringar, fredagsmiddagar mm. Även den nordiska gemenskapen är aktiv med kvällar ombord på de olika båtarna, gemensamma middagar och till exempel trevligt luciafirande ombord på s/y Alacrity från Norrköping. Mottagningen på den finska självständighetsdagen den 6 december ombord på s/y Ayfer var dock inställd detta år, då festlokalen var inslagen i svart plast!

På luciakvällen övades det sånger inför julaftonens "bryggturné"

Långsegling är inte bara avkoppling, goda måltider och trevliga kringaktiviteter, utan också en massa underhållsarbete. Listan över ogjorda arbeten är oftast lång eller mycket lång. För att visa att vi inte ligger på latsidan är det på sin plats med en bild från tvätten av babords vattentank härom dagen. Tvätten utfördes med hjälp av lånad trycktvätt med hetvattenfunktion, grön scotch brite (”björntunga” på finlandssvenska) och alla upptänkliga verktyg och köksredskap som kan förlänga armarna. Spegel och ficklampa är oumbärliga i detta arbete. Trots att arbetet till 90 % utfördes av Nina var det endast Svante som fastnade på bild. Livet är tyvärr inte rättvist!

"När armarna inte räcker till..."

Ända till slutet av augusti följde Svantes mamma intresserat Ayfers färd och prickade in våra positioner på en karta hon hade framme på ett bord. En kraftig hjärninfarkt förändrade sedan hastigt situationen och i slutet av oktober gick hon ifrån oss. Detta har förstås präglat vår tillvaro under hösten och föranlett ett antal flygresor mellan Portugal och Finland.

Svantes mammas begravning i Finland i november

Reflektionen i slutet av detta inlägg får bli att det gäller att ta vara på livet så länge vi har det – och att ta vara på oss själva och varandra så länge vi ”har oss”.

Vi vill önska alla er som följt bloggen ”Segling med s/y Ayfer” under år 2011 en God och Fridfull Jul och ett Gott Nytt Seglingsår 2012!

Nina och Svante

Att ankra i Alvor, lektion nr 1 / Anchoring in Alvor, lesson no 1

22-27 september Lagos – Alvor – Albufeira – Lagos

Ayfer picked up her anchor and came to meet us when we were rowing from the shore in nasty northerly gusts in Alvor anchorage. The CQR-anchor and the competent crew of an english boat at a mooring succeeded to stop Ayfer. Luckily the only damage was a ”slightly modified” stanchion on Ayfer. We learned following lesson:

–       The wind blows from all directions with rapid changes in Alvor bay

–       Use a lot of chain, minimum 25 meters

–       Do not anchor too near the boats lying at moorings, they don´t move away when you swing around with your long chain

–       With a big boat it is better to anchor in the entrance channel or straight inside the wavebreakers where you have plenty of space

The "slightly modified" stanchion

Vår höstsegling längs Algarvekusten blev mycket begränsad då Svantes magsjuka bara fortsatte och fortsatte, trots att den allt emellanåt visade tecken på att ge mig sig. Efter två veckor och diverse provtagningar på Sao Goncalo privatsjukhus i Lagos, visade det sig att det helt enkelt var fråga om ett ovanligt envist virus. I varje fall blev det ett antal dagar mestadels under däck och rätt litet utforskande av environgerna för Svantes del.

På väg in till Alvor

Vi kom i varje fall iväg till Alvor som ligger knappa fem sjömil öster om Lagos. Själva inloppet till Alvor är muddrat och försett med nya vågbrytare. Men sedan gäller det att först gå efter två bojar och sedan ett antal enslinjer för att hålla sig i djuprännan som leder till ankarplatsen utanför själva byn. Eftersom sandbankarna flyttar på sig gäller det att antingen själv ha uppdaterad information om infarten eller följa en annan båt som har det. Bäst är att gå in vid medelvatten så att kanterna till djuprännan syns.

I djuprännan på väg mot ankarplatsen utanför byn i Alvor

Inne på ankarplatsen var det trångt om saligheten med båtar liggande vid fasta mooringar och båtar för ankar huller om buller. Många båtar tycks ha lagt sig för gott i Alvor, bland annat tre katamaraner som alltjämt låg på samma plats som på bilder tagna för tre år sedan.  Vi hittade i varje fall en plats som vi med en viss tvekan tyckte var stor nog för Ayfer. I med ankaret och höga varv på back för maskin för att dra fast ankaret ordentligt!

Det är trångt om saligheten i Alvor

Det lilla samhället i Alvor

Vi fick en härlig kväll i den mysiga miljön och sov gott under natten. Innan vi rodde i land följande dag upptäckte vi att vi slarvat med en inspektionslucka på ena vattentanken och dessutom låtit watermakern gå onödigt länge, så att det läckt ut en hel del sötvatten i avdelningarna under durken. Så det var bara att ösa upp vattnet från de olika utrymmena och torka torrt. Det ena ger det andra, vilket ledde till att vi sysslade med underhållsarbeten till långt in på eftermiddagen.

Nina öser vatten ur källarvåningen på Ayfer - trots fyra länspumpar är ett öskar bra att ha

Efter en god lunch på Casa do Rio med utsikt över hamnen (ett måste för alla besökare i Alvor!), en trevlig promenad i det lilla samhället och ett uppfriskande bad i vågorna utanför den långa beachen, var det dags att återvända till Ayfer. Vinden hade växlat mellan nord och syd ett par gånger och låg nu på riktigt ordentligt från norr. Vi hade bara pumpat upp vår lilla lätta jolle och undrade hur det skulle lyckas att ro mot den kraftiga vinden. Medan vi kämpade på kom det ett par riktigt kraftiga vindbyar som förde oss baklänges. Samtidigt såg vi att Ayfer slitit loss ankaret och närmade sig med sidan före, först långsamt och sedan med allt högre fart. Mellan Ayfer och oss befann sig en engelsk segelbåt som låg förtöjd vid en fast mooring. Vi såg att nedgångsluckan var öppen och ropade att engelsmännen skulle försöka få ett rep till Ayfer, som vid det laget hade törnat mot den engelska båtens för. Då vi klättrade ombord hade det mycket kompetenta engelska paret lyckats fånga in Ayfer, varefter vi kunde förtöja långsides den engelska båten och reda ut situationen.

Räddaren i nöden

Summa summarum hade den engelska båtens stora CQR-ankare tagit smällen och skyddat båten från ytterligare skador. Ayfers skador inskränkte sig till en ”lätt modifierad” mantågsstötta och dito sidopollare samt några små skråmor på de delar av fribordet som i varje fall ska målas om på Sopromarvarvet i Lagos i höst. En fantastisk tur i oturen! Eller vi ska kanske inte bara skylla på otur. Det utrymme vi ankrade på var helt enkelt för litet för en båt av Ayfers mått i de ständigt växlande vindar som råder på ankarplatsen i Alvor. Vi kunde helt enkelt inte ha tillräckligt kätting ute för att ligga säkert under de rådande förhållandena.

Alvor

Alvor är ett idealiskt ställe för båtar som "can take the ground"

Alvor

Alvor

För sandentusiaster

Innanför vågbrytaren en sjömil från själva byn finns gott om plats att ankra

Alvor är ett fantastiskt ställe som vi absolut ska utforska mera vid annat tillfälle. Från Alvor fortsatte vi till Albufeira ytterligare tjugo sjömil österut. I Albufeira ligger marinan i en kittel mellan bergen med ett sprängt inlopp från havet. Marinan omges av ”legohus” i olika pastellfärger på sluttningarna och därtill ett stort antal hus som aldrig blivit färdiga, då lågkonjunkturen satt stopp för de storstilade utbyggnadsplanerna.

På väg till Albufeira passerar man Portimao

Vid de nya fina bryggorna i Albufeira skulle vi kunna ligga under vintern för ungefär hälften av priset i Lagos. Ändå är det rätt få som väljer att ligga i Albufeira. Redan i slutet av september kändes marinan litet öde, så det skulle nog bli rätt ensamt där längre fram. Dessutom är vägen till själva staden rätt lång från marinan. Det är nog inte utan orsak de flesta båtar och besättningar väljer att ligga i Marina de Lagos över vintern. Hela 70 båtar i Lagos kommer att ha folk ombord under hela eller delar av vintern. Marinan ligger helt idealiskt i närhet till stadscentrum och tillgång till det mesta.

Efter tre dagar i Albufeira (Nina: på språng, Svante: under däck) styrde vi tillbaka till Lagos, där Ayfer ska tillbringa vintern, först upplyft för skönhetsbehandling på Sopromarvarvet, sedan vid F-bryggan i Marina de Lagos.

Algarvekusten är ett eldorado för grottentusiaster

Med detta tar vi paus i den regelbundna rapporteringen från seglingen med s/y Ayfer och återkommer endast med sporadiska lägesrapporter från vinterns ”bryggsegling” i Marina de Lagos.

Runt Cabo Sao Vicente / Rounding Cabo Sao Vicente

15-21 september Cascais – Sines – Sagres – Lagos

On the way from Cascais we spent two nights in Sines – a small town with a nice little marina. The ”nordic flotilla” rounded Cabo Sao Vicente in fresh northwesterly wind doubling in force at the cape. After a windy night anchoring in Sagres bay we finished the voyage from Stockholm to Lagos. Ayfer is now moored in her winter berth in Marina de Lagos – however only temporarily. We want to explore a little bit more of the Algarve coast before returning to Lagos in the beginning of October.

Cabo Sao Vicente from southeast

Då vi gick från Cascais mötte vi för första gången sydliga vindar under segling på den portugisiska västkusten. Skönt nog var vindarna svaga så det blev motorgång på ett ganska platt hav utan dess mera atlantdyning (”swell”).

Cascais i morgonljus

Då vi på eftermiddagen passerat Cabo Espichel väst om Sesimbra och Setúbal vred vinden mot sydväst så att vi kunde sätta segel. Nöjet varade dock inte länge, då vinden snart blev så svag att vi fick ta till plåtgenuan igen. Vid infarten till Sines ska man inte ha för bråttom och försöka ta en genväg: Den nybyggda vågbrytaren sträcker sig nämligen inte lika långt ut som den raserade gamla, som ligger kvar på sina ställen synlig över vattenytan åtminstone vid ebb. Den säkra rundningspunkten är utmärkt med ett babordsmärke.

På väg mot Sines över ett stilla hav. Cabo Espichel i bakgrunden

Sines visade sig vara en trevlig liten hamn, där dock swellen tränger in så att man blir ordentligt vaggad till sömns. Kojgåendet blev ändå inte så tidigt ombord Ayfer, eftersom hela ”den nordiska eskadern” låg i hamnen och vi kände för att duka upp litet trevligheter och främja den nordiska gemenskapen i vår rymliga sittbrunn. Att den nordiska gemenskapen värderas även kontinentalt fick vi erfara följande morgon då holländarna i båten intill hävdade att de på inget sätt blivit störda av vår muntra samvaro på skandinaviska språk.

Solnedgång över hamninloppet i Sines

Sines har ett bibliotek och kulturcentrum som förefaller mer än väl dimensionerat för orten. Här har kommunikations- och väderrapportsugna seglare tillgång till gratis internet, då denna service saknas i hamnen. Då Sines därtill har en trevlig beach, där Ayfers besättning efter en småsvettig joggingrunda i den kuperade terrängen kunde ta sig en rejäl simtur, fanns inget att klaga på. Till och med sötvattensduschar med ordentligt vattentryck fanns att tillgå på beachen. Eftersom den nordiska eskadern bestämt sig för avgång vid soluppgång följande morgon för seglingen runt Cabo Sao Vicente, behövde ingen kontinental fördragsamhet visas denna gång. Samtliga nedgångsluckor var tilldragna redan före midnatt.

Svante navigerar mot biblioteket i Sines

Här kan man släcka sin törst med heligt vatten under vandringen uppför kullen i Sines

Nina på strandpromenaden i Sines

Då man ska tidigt iväg är det bra att stiga upp åtminstone så mycket tidigare att man hinner dricka en kopp kaffe och piggna till en smula. Det hade man tydligen inte gjort på en av de icke-nordiska båtarna som skulle iväg samtidigt som vi. Skepparen trodde att de fått något i propellern då båten inte rörde sig framåt trots gaspådrag. Då han slutligen blev varse det vi andra förundrade oss över då vi såg det hela, löste sig problemet. De hade kvar den sista tampen till bryggan!

Vi lämnar Sines i soluppgången

"Den nordiska eskadern" här med Alacrity och Tango i bild

Den nordliga vinden var lätt då vi lämnade Sines klockan sju. De flesta båtarna hissade storseglet för att stabilisera båten i swellen. Ombord Ayfer motoriserade vi utan segel. Ett storsegel som ständigt slår i swellen utsätter nämligen både rigg, segel och besättning för rätt stora påfrestningar. Dessutom var vi förvissade om att eftermiddagsvinden då den väl vaknar skulle vara tillräckligt stark för att vi skulle klara oss med enbart genua. Det blev en solig och skön dag till sjöss och tidigt på eftermiddagen blev medvinden så stark att vi kunde rulla ut genuan och stoppa motorn och njuta av att äntligen få segla igen. Vi hade läst att vinden fördubblas i styrka vid Cabo Sao Vicente – Portugals sydvästra hörn – och då vi efter några timmars segling närmade oss udden, fick vi erfara att det faktiskt stämmer.

Kusten norr om Cabo Sao Vicente måtte väl vara intressant för geologerna?

Vi rundar Cabo Sao Vicente, Portugals sydvästra "hörn"

Då vi rundade udden blåste det 14-16 m/s från nordväst och vågorna blev större och större. Eftersom vi bestämt oss för att försöka ankra i Enseada de Sagres (”Sagresviken”) ett par sjömil efter Cabo Sao Vicente var vi glada över att vi bara hade en genua att rulla in i den ettriga blåsten. Inne i viken blåste vinden rätt intensivt över den smala men rätt höga landtunga som skyddade oss. Men solen sken och ingen som helst swell trängde in i viken, så efter ett kort rådslag med Helené och Lasse på Tango från Stockholm beslöt vi oss för att stanna i viken där redan två andra båtar låg för ankar. De övriga båtarna som startade samtidigt från Sines fortsatte ända fram till Lagos.

För ankar i Sagres

Vinden ökade ytterligare under natten, men vi låg med ankaret väl indraget i bottensanden av två båtars tyngd. Då ankarsupen togs – denna gång under en utdragen ceremoni för att fira den lyckliga rundningen av kapet – låg nämligen Tango utanpå Ayfer. Vattnet var 24 grader varmt, så Nina kunde inte motstå ett kvällsdopp vid solnedgång. Följande morgon badade vi alla en lång stund och kunde inte låta bli att förundra oss över den dramatiska höjningen av vattentemperaturen strax efter att vi lämnat den portugisiska västkusten. Det sägs ju att klimatet vid Algarvekusten påminner om Medelhavet, och visst tycks det vara så.

Även Tango hade gott ankarfäste i blåsten i Sagres

Den sista etappen till Lagos blev en blåsig och saltstänkt historia. Den kraftiga nordliga vinden drog upp krabb sjö som stänkte in över däck och sittbrunn i stora kaskader. Då vi närmade oss Lagos minskade vinden till 11-12 m/s och vi kunde mera ägna oss åt det dramatiska landskapet vid kusten väster om Lagos. På väg genom det smala och grunda inloppet mellan vågbrytarna tänkte vi på våra najadsklubbsvänner Brittis och Hjalle på s/y Flying Penguin, som för några år sedan gick in här vid lågvatten i rykande oväder och pålandsvind (www.flying-penguin.se, resebrevet Läskig landning i Lagos 2008).

Sista rundningen före Lagos

Strax före Lagos är stranden kantad av grottor, blåshål och små sandstränder

Babordsfyren vid inloppet till Lagos

I skrivande stund ligger vi på den plats i Marina de Lagos som vi reserverat för Ayfer från och med den 1 oktober. Lagos verkar vara en mycket trevlig liten stad, som vi dock ännu inte kunnat bekanta oss dess mera med då Svante drabbats av någon form av ”magafiru” (= magsjuka på finlandssvenska) . Eftersom vi kommer att ha gott om tid att utforska staden i vinter kommer vi ännu att segla omkring längs Algarvekusten fram till början av oktober. För detta talar även ekonomin, då det kostar skjortan att ligga här innan lågsäsongen inleds.

Lissabon / Lisbon

11-15 september Lissabon (Cascais)

Walking up and down the seven hills of Lisbon – enjoying the irresistible charm of Portugal´s capital.

Från Cascais når man centrum av Lissabon på 35-40 minuter med lokaltåg så det är inte stor idé att försöka få plats i någon av marinorna inne i staden. De ligger ändå inte på promenadavstånd från centrum.

Traditionell vy över Lissabon från Castelo de S. Jorge med Kristusstatyn och 25. aprilbron i bakgrunden. Statyn uppfördes som tack för att den katolska kyrkan framgångsrikt hade bidragit till strävandena att hålla Portugal utanför andra världskriget.

Centrala Lissabon ligger på sju kullar. Det som ser nära ut på kartan kan innebära åtskilligt klivande uppför och nedför kullarna. Då skyltningen dessutom är knapphändig blir det lätt extra mycket klättrande. Men man får motion – och staden är charmig, vilket villigt ska erkännas!

Torget Pracao do Comércio med statyn av kung Dom José I som gav order om en total rekonstruktion av Lissabon efter jordbävningen år 1755

Vy över Lissabon mot öster från Castelo de S. Jorge

Vy över Lissabon mot nordväst från Castelo de S. Jorge

Kvällssol över Castelo de S. Jorge uppe på den högsta av de sju kullarna i centrala Lissabon. Borgen som uppfördes av morerna i mitten av 1000-talet, fick sin glansperiod som hem för kungafamiljen efter att den första kungen av Portugal, Dom Afonso Henriques, erövrat Lissabon år 1147.

Skönt med middag med fadomusik efter en hel dags vandring upp och ned för några av Lissabons kullar. Fadomusiken föddes i stadsdelen Alfama söder om borgen. Förutom i Alfama finns många restauranger med fadomusik i de trånga kvarteren i Bairro Alto på kullen sydväst om finanskvarteren.

Trottoarsten i Portugal...

Lissabon

Torre de Belém byggdes i början av 1500-talet för att försvara mynningen av Rio Tejo och Jerónimosklostret i närheten. Tornet stod 200 m ute i floden innan den stora jordbävningen 1755 "modifierade" strandkonturen.

Jerónimosklostret där Museu de Marinha (Sjöfartsmuséet) är inrymt i ett hörn av byggnaden.

Del av världskarta på Sjöfartsmuséet där de upptäcktsresor som utgick från Portugal finns inritade, bland annat Vasco da Gamas resa till Indien och Fernao de Magalhaes segling runt jorden. Tack vare Henrik Sjöfararens (Henrique o Navegador, portugisisk prins, död 1460) insatser blev Portugal en ledande sjöfartsnation i jakten på nya kolonier.

Tumlaren Neblina, byggd i Bilbao år 1947 enligt svensk design från 1934, donerades 1985 till Sjöfartsmuséet

Området för Expo 98 i nordöstra delen av Lissabon

Konstruktionen av taket över trafikknutpunkten vid området för världsutställningen Expo 98 i Lissabon har inspirerats av palmernas "design". Expoområdet har haft 11 miljoner besökare sedan 1998.

Utsikt över Parque Eduardo VII och dess fortsättning i Avenida Liberdade med finans- och affärskvarteren i Lissabon. Parken fick sitt namn till åminnelse av den engelska kungens besök i Lissabon år 1903 för att bekräfta den engelsk-portugisiska alliansen.

Portugal – Bem vindo! / Welcome to Portugal

27 augusti – 11 september Baiona – Viana do Castelo – Porto (Leixoes) – Figueira da Foz – Nazaré – Lissabon (Cascais)

Navigating southwards along the portuguese coast trying to avoid fish pots despite the coastal fog north of Lisbon. Formation of flotilla of boats and crews that will stay in Lagos or nearby Algarve marinas during the winter.

Leaving Spain for Portugal

Då vi lämnade Baiona fick vi lov att styra ut till havs på sydvästlig kurs för att få den lätta nordliga vinden att fylla seglen. Det gav oss två fördelar. Dels fick vi sällskap av ett gäng delfiner då vi kommit en bit från kusten. Dels fick vi en härlig fartfylld segling in mot vår första portugisiska hamn – Viana do Castelo – då solvinden vaknat på eftermiddagen.

Svantes första försök som delfinfotograf utföll inte så väl

Väl i hamn tog vi ”funicular” (bergbana) upp till Basílica de Santa Luzia som byggts i början av 1900-talet med tydlig inspiration av basilikan Sacre Coeur i Montmartre i Paris. Från sin höga position vakar basilikan över hela staden och floddalen och ger besökaren en fantastisk utsikt över dessa. Efter vandringen tillbaka på vindlande vägar och ett otal trappsteg fick vi fin belöning i form av vitlöksgrillade gambas och levande saxofonmusik på restaurang Viano do Mar.

Basílica de Santa Luzia i Viana do Castelo

Utsikt från basilikan med kvällssol över Viana do Castelo och mynningen till Rio Lima

Härlig jazz i Viano do Castelo

Gränd i Viana do Castelo med basilikan i bakgrunden

Fiskehamnen i Viana do Castelo

Den flotta öppningsbara gångbron vid inloppet till marinan i Viana do Castelo

Följande dag blev en skön vilosöndag, som fick ett annorlunda slut då Svante fick telefonsamtal om att hans mamma i Finland tagits in på sjukhus för akut hjärninfarkt. Nästa dag seglade vi i sporrsträck till Leixoes med stor marina och närhet till Porto flygplats. Med hjälp av en fantastiskt tjänstvillig resebyrå (som vi hittade just före stängningsdags) fick Svante en biljett till Finnairs direktflyg Lissabon-Helsingfors följande morgon. Eftersom anslutningsflyget från Porto gick redan samma kväll blev tiden för packning 30 minuter innan den av resebyrån beställda taxin dök upp i marinan. Fantastisk service!

Leixoes

Leixoes är en trygg och väl skyddad marina, men ingen höjdarhamn för den som blir lämnad ensam kvar för en vecka. Följderna av en olycka för några år sedan vid oljeraffineriet som ligger några kilometer norr om hamnen syns alltjämt tydligt i hamnen. Efter en tid blir allt helt enkelt besudlat med olja – linor, elsladdar, vattenslangar, skor… Fördelen med hamnen var att flera båtar och besättningar i den skara som ska övervintra i Lagos eller andra ställen på Algarvekusten var på plats. Det betydde att Nina hade gott om sällskap i hamnen och på utfärder till Porto, som ligger på bekvämt cykelavstånd. Då Svante kom tillbaka efter en vecka i Finland, där läget för hans mamma stabiliserats, var Nina fullfjädrad portokännare som kunde guida Svante genom staden med besök i olika portvinshus etc.

Kajpromenaden Cais de Estiva i Porto

Den välkända bron och båtarna med vilka portvinet transporterades

Den gamla stadsdelen i Porto norr om Rio Dourofloden

Järnvägsstationen i Porto från början av 1900-talet är dekorerad med 20.000 målade kakel

Den gamla stadsdelen i Porto

Vi var på guidad tur och portvinsprovning hos den äldsta portvinstillverkaren Croft...

... men vi tyckte att Sandemans vita portvin var godare!

En god avslutning på en trevlig dag i Porto

Alla pilotböcker varnar för de talrika fiskebragderna utanför den portugisiska kusten. Men de säger inte vad man ska göra för att undvika dem. För flaggor och flöten som markerar nät och fångstburar finns överallt. Nära kusten och långt ute, vid hamninlopp och på områden där fiskeri och ankring är förbjudna. Då vädret är vackert kan man försöka undvika att segla rakt över flaggor och flöten. Men i mörker, dimma eller grov sjögång får man förlita sig på sin goda tur.

Exemplarisk utmärkning

Något bristfällig...

Då vi gick från Figueira da Foz fick vi stifta vår första bekantskap med den täta dimma som ofta ligger över kust och hav 60 sjömil norr och söder om Lissabon. Vi seglade in i dimman ett par sjömil efter att vi i strålande solsken lämnat hamnen och fick sedan finna oss i att segla i dimma och stor dyning hela dagen. De facto låg dimman kvar ända till följande dag. Ibland kan denna dimma hemsöka trakten för många dagar i sträck.

På väg ut förbi vågbrytaren i Figueira da Foz

In i dimman

Ända sedan Holland har vi vid upprepade tillfällen stött på båtar och besättningar som liksom vi ska ligga i Lagos eller andra närbelägna hamnar under vintern. Från La Coruna framåt har skaran förtätats till något av en liten eskader som går från hamn till hamn med smärre avvikelser från huvudklungan. Det är bland annat svenska, norska, tyska och holländska båtar. Häromdagen var det nordiska inslaget nästan dominerande i den lilla gästhamnen i Nazaré med tre svenska, två norska och en finsk båt på plats.

En del av det nordiska gänget i Nazaré

Som hamnvärdar i Nazaré fungerar det engelska paret Sally och Mike Hadley, som kan ge goda tips då det gäller segling i Portugal, Spanien och Medelhavet. Då man inser att man kan klarera in och ut och betala sin hamnavgift 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan i denna hamn, förstår man varför portugiserna har en del att göra innan landets ekonomi är i EU-trim. Inte nog med att det satt en polisman på jour då vi vid midnatt kom till den lilla vaktburen för att betala för oss. Strax dök det upp en sjöpolis till och sedan ännu en som hämtade nattamat till den jourhavande! Hamnen i Nazaré är visserligen en allvädershamn som samlar en del av den lokala fiskeflottan, men visst kunde det räcka med service låt säga kl. 8-20.

Captain Hadley i Nazaré

Från Nazaré är det drygt 40 sjömil till Cascais, en fashionabel badort utanför Lissabon vid mynningen av floden Tejo. Halva denna färd gick återigen i dimma, andra halvan i strålande sol. Ironiskt nog var det strålande sol då vi kolliderade med någonting i vattnet. Vi vände om och fick syn på något som liknade ett rör eller en stång med kraftig beväxning som flöt i upprätt läge. Men en plåtbåt ska ju tåla ett och annat…

Strandpromenaden i Cascais

Volvo Ocean Race projektet "Abu Dhabi" 2011-2012 har sitt träningsläger i marinan i Cascais

De spanska ”riorna” / Rías Baixas

19 – 27 augusti Portosin – A Pobra do Caraminal – Combarro – Islas Cies – Baiona

Exploring the Rías Baixas with a visit in old nicely restored fishing village Combarro and a night anchoring inside the Cies Islands as highlights during the week.

Fishing village Combarro in Ria de Arosa

Då ungdomarna åkt hem blev det litet ensamt och tomt ombord på Ayfer. Samtidigt hade det varit så mycket ”action” med den unga besättningen att vi såg fram emot några dagars lugn tillvaro i de spanska ”riorna” (ria = vik, rio = flod). Då man rundat Cabo Finisterre kommer man till fyra vikar som skär djupt in i den spanska västkusten, Ria de Muros, Ria de Arosa, Ria de Pontevedra och Ria de Vigo. De tre senaste är vid sina inlopp skyddade av öar, Isla Salvora, Isla Ons respektive Islas Cies, som rätt framgångsrikt hindrar den atlantiska swellen (dyningen) att nå in i riorna. Då man efter Cabo Finisterre svänger in i riorna känner man helt påtagligt att klimatet är betydligt varmare här än längre i norr.

Isla Salvora som skyddar inloppet till Ria de Arosa

De stora vikarna är kantade av små samhällen av varierande karaktär, många inbjudande och idylliska. Det sker en kontinuerlig utbyggnad av moderna marinor i de gamla fiskehamnarna. På många ställen kan man därför välja mellan att gå in i marinan och betala hamnavgift eller ligga för ankar utanför vågbrytaren och ta sig in med jollen. Man kan även kombinera de båda sätten. Efter att man legat inne i marinan, sett sig omkring, ätit gott och bunkrat upp vad man behöver, kan man kasta loss och lägga sig för ankar inför avfärden följande morgon. Eftersom det är nätterna som kostar kan man på detta vis spara en och annan hamnavgift. En hamnavgift på 40-50 euro per natt är sällan ett problem under en vanlig semestersegling. Då man däremot ligger ute månad efter månad slukar hamnavgifterna en ansenlig del av reskassan.

Nina på kvällssim i Portosin

Vår tid i riorna sammanföll med tiden för sensommarfiestan. I varje by sköts det smällraketer morgon, middag och kväll. Därtill hade flera orter besök av tivoli med ett antal ljudliga attraktioner jämte disco kvällen lång. Processionerna med byns skyddshelgon som bars omkring flankerat av hela prästerskapet var heller inte helt diskreta eftersom den lokala militären ingick i processionen med blåsinstrument och slagverk.

Combarro

I Ria de Pontevedra besökte vi Combarro – en verklig pärla i Galicien. Combarro är en gammal fiskeby i massiv granit med vingårdar alldeles inpå, allt restaurerat med stor pietet. Byn är så kompakt att vi, då vi sent på kvällen avvek litet från huvudstråket, genast hamnade ut i vingårdarna. Ett typiskt fiskarhus i Combarro har två våningar, i den nedre fanns förråden och allt som behövdes för fisket, i den övre bodde man. Dessa hus ligger vägg i vägg längs de smala gränderna. För att beskydda det lilla samhället mot allt ont behövde man i byn sju ”stationer” med kors, med Kristus på ena sidan och Maria på den andra.

På väg in i fiskarbyn Combarro

"Herre, beskydda vår by mot allt ont!"

Gata med typiska fiskarbostäder i Combarro

Combarro

Combarro

En natt för ankar vid Islas Cies – öarna som skyddar inloppet till Ria de Vigo – blev en verklig höjdpunkt under våra dagar i riorna. Vi var endast två segelbåtar som låg för ankar på insidan av den sydligaste av de tre öarna, med alla ljusen från storstaden Vigo på andra sidan vattnet. Dessa öar utgör nationalpark och stora delar av öarna har avdelats som fågelskyddsområde. Av någon anledning har vattnet kring dessa öar samma turkosa färg som det brukar ha kring paradisöar av olika slag…

Isla del Norte – den nordligaste ön i ögruppen Islas Cies

Ayfer för ankar vid Isla de San Martin - den sydligaste ön

Utsikt från vår ankarplats - fyren på Isla del Faro, den mellersta ön

Den härliga sandstranden var full av snäckor på Isla de San Martin

På väg ut ur riorna stannar de flesta båtar till i Baiona – känd som den ort där Columbus landsteg då han återvände från Nya Världen 1493. Till minne av detta ligger en replik av Pinta permanent förtöjd i hamnen. Baiona är relativt oförstörd av turismen och därför trivsam. En promenad längs krönet av de murar som omger halvön Parador Conde do Gondomar vid hamninloppet ger både motion och tillgång till vackra vyer över staden, viken och Isla Cies som ligger rakt norr om Baiona.

Hamnen i Baiona

Halvön Parador Conde do Gondomar i Baiona

Nina på muren runt halvön Parador Conde do Gondomar

Promenad på muren med Islas Cies i bakgrunden

Vi lämnar Baiona efter att ha legat för ankar den sista natten

Då man rör sig i denna del av Galicien kan man inte låta bli att lägga märke till stoltheten över det vin som produceras i trakterna, Ribeirovinerna. Störst genomslag har de vita viner som produceras av bland annat Albarino- och Treixaduradruvorna fått. Tack vare 1900 soltimmar per år är förutsättningarna för vinodlingen ypperliga.

Spaniens nordkust / Cruising the North Coast of Spain

31 juli – 18 augusti Gijon – Ribadeo – Cedeira – La Coruna – Corme – Muros

A huge Atlantic swell made the 68 nautical mile trip from Gijon to Ribadeo to a real ”shake down cruise” for the young crew that joined us in Gijon (our son Viktor with girlfriend Mimmi and our daughter Anna-Paulina with boyfriend Quentin). Nobody of them had experienced such big waves before. After one days rest in Ribadeo we had both the wind and the waves with us on the way to Cedeira. The young crewmembers competed with each other at the helm, resulting in a day of fantastic sailing and a new speed record for the season. The culinaric excesses on board Ayfer continued as the young crew spent a lot of time in the galley saving no efforts to get as much as possible out of the delicious seafood, ham, meat, cheese and fresh vegetables available in Spain. We spent two nights in the anchorage of Cedeira with lots of possibilities to swim and enjoy the warm weather. Viktor and Mimmi had to fly back to Sweden from La Coruna, when Anna-Paulina and Quentin sailed with us round Cabo Finisterre to Ria de Muros. After we had left Anna-Paulina and Quentin in Santiago airport in the morning we spent the whole day in Santiago de Compostela, enjoying the charm and atmosphere of the place.

Speed record attempt. Photo: Anna-Paulina

Gijon med cirka 300.000 invånare är centralort i Asturien och har en av de största kommersiella hamnarna på den spanska nordkusten. Vårt första intryck var att staden var så ren och människorna som flanerade längs strandpromenaden påfallande välklädda. Det visade sig sedan att kajerna runt den gamla hamnbassängen där gästhamnen ligger trycktvättas nästan varje dag och att staden lägger ned stora resurser på att hålla gator och torg rena. Vi hann njuta av stadens utbud under en vecka innan det var dags att hyra en bil och avhämta vår son Viktor med flickvännen Mimmi och vår dotter Anna-Paulina med pojkvännen Quentin från flygplatsen i Santander. Utfärden österut gav oss en möjlighet att på litet närmare håll beskåda bergskedjan Picos de Europa som sträcker sig utmed den spanska nordkusten cirka två mil från havet. Bergskedjan som utgör nationalpark har flera toppar på över 2400 meter.

Picos de Europa

Strandliv i Gijon. Foto: Quentin

Efter en dags strandliv och acklimatisering till livet ombord började det rycka i ungdomarnas förtöjningar, trots att vind och vågor skulle vända med först dagen därpå. Så länge vi hade skydd av Cabo Penasudden var vågorna visserligen stora men ändå inte större än att vi tänkte att vi kan orka kämpa de drygt 60 sjömilen till Ribadeo. Men efter Cabo Penas var det fritt fram för vågorna från den kraftiga motvinden att tillsammans med en mäktig swell från Atlanten att göra vår färd gropig. Varken ungdomarna eller Nina hade varit ute i så stora vågor tidigare. Quentin förblev ändå opåverkad av sjögången, så han höll Svante sällskap vid ratten de drygt tio timmar färden varade. Det var en synnerligen nöjd besättning som förtöjde efter inseglingen i den spektakulära flodmynningen i Ribadeo och styrde stegen mot fiskrestaurangen i hamnen för en trerätters.

Inloppet till Ribadeo. Foto: Anna-Paulina

Marinan i Ribadeo. Foto: Anna-Paulina

Under en liggedag med diverse strövtåg hade vind och vågor hunnit vända till nordost. Vi hade först tänkt ta ett kortare skutt till Vivero, men eftersom vinden ökade till 12-15 m/s och gav oss kalassegling beslöt vi att segla vidare ända till Cedeira. Ungdomarna som först burkat på relingen upptäckte snart att Ayfer är en stor jolle på undanvinden och mutade in rorsmansplatsen. Det var många fartrekord som sattes den dagen som även förgylldes av ett kort besök av några delfiner.

Den unga besättningen

Här går det undan. Foto: Anna-Paulina

Javisst är jorden rund... Foto: Quentin

Ankarplatsen i Cedeira ger, trots att den befinner sig endast en sjömil från öppna Atlanten, gott skydd för alla vindar. Med själva staden Cedeira och en fin beach i nordost är ankarplatsen i övrigt omgiven av delvis skogsklädda sluttningar. Det gav oss som är vana vid att ankra i våra nordliga skärgårdar en viss hemkänsla. Det var så trivsamt att vi stannade två nätter. På det sättet fick vi tid för beachliv och vattenlek.

Strandliv i Cedeira. Foto: Anna-Paulina

"Så här gjorde vi alltid då vi var små". Foto: Quentin

"Ja, det gjorde vi!"

Jolletest

Härligt att bada och dyka

De kulinariska utsvävningarna fick en fortsättning tack vare den unga besättningen. Sällan har det varit så trångt vid pentryt och sällan har måltider ombord tillretts med så hög ambition som nu. Ungdomarna gjorde verkligen rättvisa åt alla de härliga färska råvaror som finns att tillgå här i Spanien och serverade oss den ena festmåltiden efter den andra. Grisfilé à la Viktor rankades mycket högt av hela gänget. Mimmi lyckades till och med uppbringa ostron åt oss, fastän vi annars inte lyckats komma över dessa läckerheter sedan vi lämnade Frankrike. Sista kvällen, då vi var litet distraherade och inte uppmärksamma på ätandets alla regler, sade franske Quentin: Skulle det då vara dags att tala om litet ost? Jovisst, inte en middag utan ost efter huvudrätten!

Middagsdags

Det var dimma då vi gick från Cedeira till La Coruna. Foto: Anna-Paulina

Till La Coruna kommer seglare både på väg söderut och norrut. Då man korsar Biskaja till exempel med start i Falmouth är La Coruna det naturliga målet på samma sätt som staden utgör naturligt avstamp för Biskajaöverfarten åt motsatt håll. Trivsamma marinor med rimlig prissättning och tillgång till service och båttillbehör garanterar populariteten hos La Coruna. Plus det faktum att man där möter andra långseglare. Dessutom är själva staden mycket trevlig med stort utbud av tapasrestauranger i närheten av hamnen.

Cykelvila i La Coruna. Foto: Quentin

Torre de Hercules i La Coruna. Foto: Anna-Paulina

Den seglare som suttit för mycket vid tapasborden gör gott i att ta sig en rask promenad bort till fyren Torre de Hercules på den yttersta udden i norr. Denna fyr är världens äldsta ännu i bruk varande fyr. I fyren finns en fin utställning med beskrivning av de olika byggskedena allt från romartiden till idag. Man har även blottlagt delar av bygget så att man kan se det som tillkommit under olika tidsperioder. Raska kliv uppför trapporna till fyrens topp ger inte bara belöning i form av motion utan även genom den fina utsikten över staden, hamninloppet och omkringliggande farvatten.

Vi går vidare från La Coruna

En vecka gick fort och Viktor och Mimmi flög hem till Stockholm från La Coruna, medan vi andra fortsatte västerut mot Costa da Morte. Dödens kust är utsatt för Atlantens raseri utan skyddande öar eller djupa vikar där fartyg kan söka lä. Många är de skepp som genom tiderna blivit vrak vid denna kust. Under vår tid är det främst olyckor med oljetankers som fått större publicitet, till exempel utsläppet från Prestige 2002.

I lugnt väder kan man gå mellan fastlandet och ögruppen Islas Sisargas

Grundbrott vid inloppet till Corme. Det är gott om vindkraftverk längs den spanska kusten.

För ankar i Corme. Foto: Quentin

Eftersom vinden var nordlig kunde vi unna oss en natt för ankar i Corme, där vi låg tillsammans med flera andra segelbåtar av olika nationalitet. Trots att vi följande dag skulle segla ut över ”finis terrae”, världens ände, blev nattsömnen god efter ytterligare en gourmetmåltid tillagad av Anna-Paulina och Quentin. Finisterre rundades sedan i frisk nordlig vind som förde oss till Ria de Muros, den första av de fyra djupa spanska ”riorna” (vikarna) norr om gränsen till Portugal.

På väg mot "finis terrae"

Vi går runt Cabo Finisterre

Fiskebåt på väg till hamnen i Muros

Marina i vardande i Muros. Foto: Anna-Paulina

Vi ankrade först utanför staden Muros som gett viken dess namn, men fick efter en stund av besättningen på en spansk motorbåt veta att en ny marina var under uppbyggnad inne i den gamla hamnen. Man kunde förtöja vid bryggorna även om el och färskvatten ännu inte fanns att tillgå. Muros är en charmerande liten stad med den gamla stadsdelen med smala gränder mitt i centrum alldeles invid hamnen. Eftersom Muros har goda förbindelser och den halvfärdiga marinan föreföll trygg, beslöt vi stanna där för att någon dag senare följa Anna-Paulina och Quentin till flygplatsen i Santiago de Compostela och samtidigt besöka staden, som med 100.000 invånare utgör centralort i Galicien. Santiago är mest känd för och präglad av alla de kristna pilgrimer som vandrar i aposteln Jakobs fotspår.

Nina i gränderna i Muros. Foto: Anna-Paulina

Kyrkogården i Muros. Foto: Anna-Paulina

Katedralen i Santiago de Compostela

Dagen i Santiago de Compostela med besök i katedralen och de närliggande delarna av den gamla staden var en fin upplevelse. Så fin att vi på hemvägen inte förstod att stiga av bussen i centrala Muros (vi trodde att ändhållplatsen var i hamnen) och därför fick åka med till följande by, varifrån vi fick ta taxi tillbaka…

Biskaja i finväder / Crossing Biscay

29-31 juli Les Sables d´Olonne – Gijon

We crossed Biscay in excellent weather, wind NNW force 2-3. The culinaric standard on board Ayfer rose momentarily as our guest during the passage, Toni from Finland, isn´t only a keen sailor. He is also very fond of preparing delicious meals when sailing. The only backlash was the ”café décaféiné” he bought in Les Sables – not the best stuff for keeping people awake during the night watches! Lots of dolphins played around Ayfer´s bow at several occasions and a big whale announced its presence by blowing quite near Ayfer. It was a ”once in a lifetime experience”. Unfortunately the cameras were not at hand, so the picture shows the whale at some distance.

The Biscay whale

Inför seglingen över Biskaja mönstrade vår gamla seglarvän Toni från Finland på. Eftersom han inte bara gillar att segla utan även att fiska och tillreda god mat ombord, passade han på att uppdatera fiskeutrustningen ombord Ayfer och att lasta ombord massor med goda råvaror för våra måltider. Enda missen i provianteringen var det koffeinfria kaffe som han sedan – oss alla ovetande – undfägnade oss med under färden. Strax före avfärd hade vi Gwen Marine ombord för inspektion av alternatorerna på vår Volvo Penta eftersom laddningslampan envisats med att lysa nästan jämt.

Tekniker ombord, en sista koll före avfärd. Foto: Toni

Då vi kommit ut från Les Sables vid halv åttatiden på fredag kväll, hissat segel samt fått fiskelinorna i sjön kom härliga färska ostron fram åtföljda av pepparbiff med calvadossky. Som efterrätt kaffe med Fazers blå (som vi bett Toni ta med sig i bagaget). Då solen sjönk i havet och nattvakterna fördelats var det en förnöjd besättning som blickade upp mot en klar himmel där alltfler stjärnor blev synliga i takt med att mörkret tätnade.

Ingen dålig start på en middag ombord. Foto: Toni

Och det vart afton den första dagen

Nästa morgon kom de första delfinerna just då frukosten dukats upp. De åtföljdes sedan av flera delfingäng allteftersom dagen fortskred. Vid kaffet efter lunch ropade Toni ”en val på babords sida”. Vi spanade men den var försvunnen. Då vi alla alltjämt satt med blicken mot babord hörde vi ett högt blåsande bakom oss. Då vi vände oss om fick vi se valen blåsa sin andningsluft kanske trettio meter ifrån oss. Den simmade lugnt och blåste gång efter gång och avlägsnade sig långsamt från oss. Tyvärr var vi så tröga med kamerorna att vi bara lyckades fånga en valrygg. Vårt intryck var att den hade en annan val i sällskap – möjligen en ungval – men det blev vi inte helt säkra på. Blåsningen i vår närhet var i varje händelse en mäktig upplevelse.

Delfinlek vid stäven

Visst är de sympatiska. Foto: Toni

Följande natt blev inte lika klar som den första och aktiviteten av fiskebåtar avslöjade att vi närmade oss den spanska kusten. Ju längre förmiddagen framskred desto slätare blev havet och värmen från Spanien allt mer påtaglig.

Så här kan Biskaja även se ut. Foto: Toni

"Livet är inte det värsta man har...". Foto: Toni

På söndag eftermiddag gled vi förbi de mäktiga nybyggda vågbrytarna i Gijon och in i den gamla hamnen där gästplatserna finns. En härlig mödolös havsöversegling där eventuell trötthet får skyllas på det koffeinfria kaffet – vi hade ju inte ens behövt anstränga oss med att dra upp någon fisk, de nya betena till trots!

Idealgasten/gästen Toni bjuder på champagne efter ankomsten till Gijon

På torra land i Les Sables

3-29 juli Les Sables d´Olonne

Les Sables d´Olonne är centrum för mycket av seglingssport och båtliv i Frankrike – i synnerhet för ensamsegling i snabba havsgående segelbåtar. Les Sables utgör start- och målplats för Vendée Globe ensamseglingen runt jorden i 60 fots enskrovsbåtar som går av stapeln vart fjärde år. Tävlingen har fått sitt namn av landskapet Vendée där Les Sables ligger. I trakten av Les Sables och La Rochelle några mil söderut byggs även merparten av de tusentals båtar som årligen tillverkas av bland andra Jeanneau och Beneteau.

En IMOCA Open class 60 båt

Les Sables har en fantastisk beach (som gett namn åt orten, sable betyder sand) med en fin strandpromenad och massvis med trevliga restauranger. Eftersom vi vistats mycket i Les Sables i samband med beställning, bygge och leverans av s/y Ayfer, såg vi fram emot att tillbringa några veckor där. Till Les Sables kom även Brigitte och Marc på s/y La Rochejaquelein, som vi träffat på Ile d´Yeu. De inviterade till en middag ombord som artade sig till ett smakprov av det franska (båt)köket då det är som bäst och en mycket trevlig samvaro! Då Ayfer gradvis förvandlats till ett arbetsläger var det ett välkommet avbrott för oss.

Arbetsläger ombord s/y Ayfer

Som grannar på torra land hade vi Marc samt Marc och Patricia i Ovni 445:orna Hanami II respektive Black Niboun

Oljebyte och service på motor och elverk, bottenmålning och byte av anoder med flera underhållsarbeten stod på tur. Water makern fick ny flödesmätare då den gamla tagit illa upp av vintertemperaturen i högan nord. Alubatvarvet försåg våra dubbla roder med nya bussningar, som skall förhindra rodren att röra sig uppåt i kraftig sjögång, och förlängde utsugningsrören i dieseltankarna så att vi härefter enkelt kan avlägsna kondensvatten ur tankarna.

De arbeten som var den egentliga orsaken till vårt besök i Les Sables utföll däremot inte så väl. Bytet av de långa plexirutorna i salongen gjordes av medarbetare som visserligen fått utbildning för uppgiften men tydligen ändå inte behärskade tekniken tillräckligt bra. Då resultatet av arbetet kom i dagen fanns det inte längre tid att göra om det innan varvet skulle stänga för semester. Så arbetet ska nu göras om i Portugal. Varvet kom heller inte i mål med arbetet med att måla om relingslisterna och de vita ränderna på friborden, varför också detta arbete ska slutföras i Portugal.

Kundnöjdhet och den tid en kund ställer sin båt till förfogande för garantiarbeten tycks väga lätt mot fackets krav på arbetstider och behovet av att hålla medarbetare på gott humör i Frankrike. Vi är inte imponerade. Men framför allt är vi både irriterade och bedrövade över att ha dessa stökiga arbeten framför oss igen då vi i höst kommer fram till Lagos i Portugal.

Äntligen på väg i sjön igen

Ile d´Yeu – vår franska favoritö

23 juni – 3 juli Camaret sur Mer – Concarneau – Lorient – Port Haliguen – Pornichet – Port Joinville – Les Sables d´Olonne

Det var många båtar som i morgongryningen kastade loss för att äntligen efter den långa väntan i Camaret sur Mer gå genom Raz de Sein och komma in i Biskaja. Eftersom det blåst länge från nordväst och en kraftig dyning låg kvar, var alla noga med timingen. Så vid exakt rätt tid för passage av Raz de Sein i slackvatten passerade ett stort antal båtar fyrarna La Plate och La Vielle i sundet mellan fastlandet och Ile de Sein.

Vi har nyss rundat fyrarna La Plate och La Vielle vid Raz de Sein

... och här kommer hela gänget

Vi gick till Concarneau, som visade sig ha en trevlig marina med lättillgängliga gästplatser och alldeles därintill en muromgärdad gammal stadsdel väl värd ett besök. Morgonen därpå inbjöd den långa strandpromenaden till joggingtur – behövlig även med tanke på aftonens kommande kulinariska excesser, det var ju midsommaraftons morgon. Midsommarafton som vi firade i Port Louis (Lorient) medförde dock när allt kom omkring inga excesser. Rökt strömming i stället för sill och pastis i stället för snaps gav ingen mersmak, så kvällen ägnades i stället åt vandring kring de kvarvarande stora Vaubanfortifikationerna i Port Louis innan vi avrundade med en öl tillsammans med Ami och Michael på Loop over de Loft.

Gästpontonen i Concarneau med den gamla staden i bakgrunden

Den muromgärdade gamla staden i Concarneau

När man seglar i Frankrike stöter man med jämna mellanrum på fästningsverk byggda av Sébastien Le Prestre de Vauban (1633–1707). Det är inte att undra på för Vauban byggde 33 fästningar och förbättrade hela 300. Han deltog också i nästan alla Ludvig XIV:s fälttåg och var med om 140 fältslag och 53 belägringar. 12 av Vaubans fästningsverk, bland annat Gyllene tornet i Camaret sur Mer, utgör idag ett världsarv.

Följande dag var vädret strålande så Ami och Michael gick till Belle Ile (den vackra ön som också har en Vaubanfästning i huvudstaden Le Palais!) för att utforska en av ankarvikarna där, medan vi seglade raka vägen till marinan i Port Haliguen. Vädret blev bara varmare och varmare och vi förargade oss över att vi inte gjort Ami och Michael sällskap till naturhamnen. Några timmar senare kom de dock inseglande till marinan och berättade att den kvardröjande swellen efter de tidigare hårda vindarna gjorde det omöjligt att ankra i den tilltänkta viken. Kvällen i Port Haliguen avslutades med invitation till den lokala segelklubben och trevlig samvaro först på klubben och sedan i våra båtar.

Inloppet till den gamla hamnen i La Meule på Ile d´Yeu

Hamnen i La Meule som torrläggs vid lågvatten

Värme och lätta vindar har inte varit den här sommarens melodi. På väg från Pornichet till Port Joinville på Ile d´Yeu fick vi igen smaka på friska vindar och rejäl sjögång. Det var skönt att gå in mellan vågbrytarna i Port Joinville. Marinan var knökfull, men vi vinkades genast in för att lägga till utanpå en större engelsk båt som låg precis innanför hamninloppet. Det är härligt med vänliga välkomnande människor då man kommer i hamn efter en gropig seglats.

Typiskt hus på Ile d´Yeu

Ile d´Yeu

Ile d´Yeu är en ö som tycks dra trevliga människor till sig. Under några dagar på ön hann vi göra flera trevliga bekantskaper och bli ombordbjudna på flera båtar. Sådana här bekantskaper fortsätter ofta i följande hamn man råkas i och ger ibland vänner för livet. Ile d´Yeu är även en idealisk ö för cykelutflykter till inbjudande sandstränder och hyggliga restauranger av olika slag.

Efter fem dagar på Ile d´Yeu var det dags för den avslutande etappen till Les Sables d´Olonne, där s/y Ayfer skulle lyftas upp på land för garantireparationer och diverse underhållsarbeten.

Den vackra sydkusten på Ile d´Yeu

Plage des Vielles på sydsidan av Ile d´Yeu