Runt Cabo Sao Vicente / Rounding Cabo Sao Vicente

15-21 september Cascais – Sines – Sagres – Lagos

On the way from Cascais we spent two nights in Sines – a small town with a nice little marina. The ”nordic flotilla” rounded Cabo Sao Vicente in fresh northwesterly wind doubling in force at the cape. After a windy night anchoring in Sagres bay we finished the voyage from Stockholm to Lagos. Ayfer is now moored in her winter berth in Marina de Lagos – however only temporarily. We want to explore a little bit more of the Algarve coast before returning to Lagos in the beginning of October.

Cabo Sao Vicente from southeast

Då vi gick från Cascais mötte vi för första gången sydliga vindar under segling på den portugisiska västkusten. Skönt nog var vindarna svaga så det blev motorgång på ett ganska platt hav utan dess mera atlantdyning (”swell”).

Cascais i morgonljus

Då vi på eftermiddagen passerat Cabo Espichel väst om Sesimbra och Setúbal vred vinden mot sydväst så att vi kunde sätta segel. Nöjet varade dock inte länge, då vinden snart blev så svag att vi fick ta till plåtgenuan igen. Vid infarten till Sines ska man inte ha för bråttom och försöka ta en genväg: Den nybyggda vågbrytaren sträcker sig nämligen inte lika långt ut som den raserade gamla, som ligger kvar på sina ställen synlig över vattenytan åtminstone vid ebb. Den säkra rundningspunkten är utmärkt med ett babordsmärke.

På väg mot Sines över ett stilla hav. Cabo Espichel i bakgrunden

Sines visade sig vara en trevlig liten hamn, där dock swellen tränger in så att man blir ordentligt vaggad till sömns. Kojgåendet blev ändå inte så tidigt ombord Ayfer, eftersom hela ”den nordiska eskadern” låg i hamnen och vi kände för att duka upp litet trevligheter och främja den nordiska gemenskapen i vår rymliga sittbrunn. Att den nordiska gemenskapen värderas även kontinentalt fick vi erfara följande morgon då holländarna i båten intill hävdade att de på inget sätt blivit störda av vår muntra samvaro på skandinaviska språk.

Solnedgång över hamninloppet i Sines

Sines har ett bibliotek och kulturcentrum som förefaller mer än väl dimensionerat för orten. Här har kommunikations- och väderrapportsugna seglare tillgång till gratis internet, då denna service saknas i hamnen. Då Sines därtill har en trevlig beach, där Ayfers besättning efter en småsvettig joggingrunda i den kuperade terrängen kunde ta sig en rejäl simtur, fanns inget att klaga på. Till och med sötvattensduschar med ordentligt vattentryck fanns att tillgå på beachen. Eftersom den nordiska eskadern bestämt sig för avgång vid soluppgång följande morgon för seglingen runt Cabo Sao Vicente, behövde ingen kontinental fördragsamhet visas denna gång. Samtliga nedgångsluckor var tilldragna redan före midnatt.

Svante navigerar mot biblioteket i Sines

Här kan man släcka sin törst med heligt vatten under vandringen uppför kullen i Sines

Nina på strandpromenaden i Sines

Då man ska tidigt iväg är det bra att stiga upp åtminstone så mycket tidigare att man hinner dricka en kopp kaffe och piggna till en smula. Det hade man tydligen inte gjort på en av de icke-nordiska båtarna som skulle iväg samtidigt som vi. Skepparen trodde att de fått något i propellern då båten inte rörde sig framåt trots gaspådrag. Då han slutligen blev varse det vi andra förundrade oss över då vi såg det hela, löste sig problemet. De hade kvar den sista tampen till bryggan!

Vi lämnar Sines i soluppgången

"Den nordiska eskadern" här med Alacrity och Tango i bild

Den nordliga vinden var lätt då vi lämnade Sines klockan sju. De flesta båtarna hissade storseglet för att stabilisera båten i swellen. Ombord Ayfer motoriserade vi utan segel. Ett storsegel som ständigt slår i swellen utsätter nämligen både rigg, segel och besättning för rätt stora påfrestningar. Dessutom var vi förvissade om att eftermiddagsvinden då den väl vaknar skulle vara tillräckligt stark för att vi skulle klara oss med enbart genua. Det blev en solig och skön dag till sjöss och tidigt på eftermiddagen blev medvinden så stark att vi kunde rulla ut genuan och stoppa motorn och njuta av att äntligen få segla igen. Vi hade läst att vinden fördubblas i styrka vid Cabo Sao Vicente – Portugals sydvästra hörn – och då vi efter några timmars segling närmade oss udden, fick vi erfara att det faktiskt stämmer.

Kusten norr om Cabo Sao Vicente måtte väl vara intressant för geologerna?

Vi rundar Cabo Sao Vicente, Portugals sydvästra "hörn"

Då vi rundade udden blåste det 14-16 m/s från nordväst och vågorna blev större och större. Eftersom vi bestämt oss för att försöka ankra i Enseada de Sagres (”Sagresviken”) ett par sjömil efter Cabo Sao Vicente var vi glada över att vi bara hade en genua att rulla in i den ettriga blåsten. Inne i viken blåste vinden rätt intensivt över den smala men rätt höga landtunga som skyddade oss. Men solen sken och ingen som helst swell trängde in i viken, så efter ett kort rådslag med Helené och Lasse på Tango från Stockholm beslöt vi oss för att stanna i viken där redan två andra båtar låg för ankar. De övriga båtarna som startade samtidigt från Sines fortsatte ända fram till Lagos.

För ankar i Sagres

Vinden ökade ytterligare under natten, men vi låg med ankaret väl indraget i bottensanden av två båtars tyngd. Då ankarsupen togs – denna gång under en utdragen ceremoni för att fira den lyckliga rundningen av kapet – låg nämligen Tango utanpå Ayfer. Vattnet var 24 grader varmt, så Nina kunde inte motstå ett kvällsdopp vid solnedgång. Följande morgon badade vi alla en lång stund och kunde inte låta bli att förundra oss över den dramatiska höjningen av vattentemperaturen strax efter att vi lämnat den portugisiska västkusten. Det sägs ju att klimatet vid Algarvekusten påminner om Medelhavet, och visst tycks det vara så.

Även Tango hade gott ankarfäste i blåsten i Sagres

Den sista etappen till Lagos blev en blåsig och saltstänkt historia. Den kraftiga nordliga vinden drog upp krabb sjö som stänkte in över däck och sittbrunn i stora kaskader. Då vi närmade oss Lagos minskade vinden till 11-12 m/s och vi kunde mera ägna oss åt det dramatiska landskapet vid kusten väster om Lagos. På väg genom det smala och grunda inloppet mellan vågbrytarna tänkte vi på våra najadsklubbsvänner Brittis och Hjalle på s/y Flying Penguin, som för några år sedan gick in här vid lågvatten i rykande oväder och pålandsvind (www.flying-penguin.se, resebrevet Läskig landning i Lagos 2008).

Sista rundningen före Lagos

Strax före Lagos är stranden kantad av grottor, blåshål och små sandstränder

Babordsfyren vid inloppet till Lagos

I skrivande stund ligger vi på den plats i Marina de Lagos som vi reserverat för Ayfer från och med den 1 oktober. Lagos verkar vara en mycket trevlig liten stad, som vi dock ännu inte kunnat bekanta oss dess mera med då Svante drabbats av någon form av ”magafiru” (= magsjuka på finlandssvenska) . Eftersom vi kommer att ha gott om tid att utforska staden i vinter kommer vi ännu att segla omkring längs Algarvekusten fram till början av oktober. För detta talar även ekonomin, då det kostar skjortan att ligga här innan lågsäsongen inleds.