Från Joniska till Egeiska havet / From the Ionian to the Aegean Sea

Var är vi nu? Se ny sida med aktuell ”Position”! / Where are we now? See new page with updated ”Position”

3 – 22 september / September 3 – 22     Nisos Petalas – Mesolongion – Trizonia – Itea – Korfos – Epidauros – Poros

When you go from the Ionian Sea to the Aegean Sea through the Gulf of Corinth and the Corinth Canal, you can take advantage of the frequently blowing westerly winds. Our visits in the archaeological sites of Delphi and Epidauros made us look at the present economical crisis in Greece in perspective of the glory of the ancient Greece. In spite of inefficient bureaucracy and just a few full service marinas, Greece is still a paradise for sailors. Not at least the low budget sailors have made the abandoned marina in Trizonia in the Gulf of Corinth their home. After spending some time in the Saronic Gulf south of Athens, we are now in Poros waiting for suitable winds for the passage to the Cyclades.

The archaeological site of Delphi on the slope of Mount Parnassus overlooking the Pleistos Valley. From left the Theatre, the Temple of Apollo with some remaining columns and the Treasury of the Athenians.

Då vi efter flera veckor för ankar i Lefkas skärgård kastade loss för att påbörja färden mot Patrasviken och småningom Korintiska viken och Korintkanalen, var det bristfälligt sjöstuvat ombord Ayfer – som det ofta är då man legat stilla en tid. Då vi passerade Kastos vaknade vinden till liv ordentligt och då vi ett par timmar senare gick den öppna sträckan väster om Nisos Petalas var sjögången rejäl. Vi höll fin fart med bara en del av genuan utrullad, då en riktig bamsevåg klatschade till Ayfer på låringen, stänkte in över hela sittbrunnen  och även hittade vägen in genom det öppna ventilationsfönstret till aktre toan. Det blev toastädning för hela slanten för att få bort allt saltet från väggar och skåpluckor.

På väg in till den skyddade ankarplatsen öster om Nisos Petalas hade vi vågorna rätt i häcken. Då vi rullade in genuan var vi noga med att samtidigt gasa på med motorn för att hålla farten uppe och hinna undan vågorna. Gör man inte det är det lätt hänt att man får en upphinnande våg in i sittbrunnen. Eftersom vi redan fått vår beskärda del av saltstänk, ville vi undvika det. Vi fick en blåsig kväll för ankar ända tills kulingvinden tvärdog efter midnatt. Även om Nisos Petalas är en stor och hög ö ger den ingen egentlig lä för vinden, som bara går rakt över och accelererar på väg ned slängs sluttningarna. Men man är skyddad för sjögången och ankarfästet är gott.

Följande morgon gick vi för motor i svag vind till Mesolongion i Patrasviken. Hamnen i Mesolongion är väl skyddad av omgivande grunda vatten och sandbankar. Man går in till hamnen genom en lång kanal med något som ser ut som fritidsbebyggelse på stränderna.

Husen vid kanalen på väg in till Mesolongion

Vi stannade två nätter i Mesolongion Marina, där många seglare lämnar sina båtar medan de flyger hem för längre eller kortare tid. En stor del av dagen i Mesolongion ägnade vi åt att tvätta av hela Ayfer. Även lakan och bäddmadrasser tvättades i marinans fina Miele-tvättmaskiner. Dagens stora händelse var dock att vi på morgonen äntligen efter två och en halv månad i landet fick vår ”cruising log” för Grekland (kallad DEKPA) utfärdad. Här hade man blanketten som hade varit slut överallt där vi frågat efter den tidigare. Tack och lov låg det lokala skattekontoret, där man skulle betala 29,35 euro för DEKPAn, i kvarteret bredvid Port Authority. På mindre än en timme fick vi med inblandning av sex tjänstemän vårt dokument utfärdat, med stämplar och allt. Minst en gång per månad måste vi nu gå till Port Police i någon hamn och få anteckning och stämpel i denna färddagbok.

Vissa seglare säger att det goda med den grekiska byråkratin är att allt bara hamnar in i mappar och inte i datorer. Annat är det i Turkiet, säger man, där de datorbaserade uppgifterna verkligen kan användas och följas upp! Då vi stod och väntade medan vår DEKPA fylldes i för hand, lade vi märke till de stora mängder mappar som fyllde hyllorna på väggarna.

I Mesolongion kastade vi loss strax före soluppgång. Medan vi avverkade de tjugo sjömilen till inloppet till Korintiska viken, vaknade vinden, så att vi efter passagen av den berömda bron mellan Peloponnnesos och övriga Grekland kunde hissa segel för det återstående femton sjömilen till ön Trizonia.

Den 2880 m långa Rio Antirrio-bron mellan Peloponnesos och fasta Grekland är världens längsta hängbro med flera brospann. Bron, som har fyra pyloner och fem spann, invigdes inför sommar OS i Aten 2004.

Byggandet av hängbron, som har tre huvudspann på 560 m, innebar en stor utmaning för konstruktörerna. Vattendjupet, seismisk aktivitet i området och risk för tsunamis samt sundets utvidgning till följd av tektoniska rörelser måste beaktas. Bron har ett övervakningssystem med mer än 100 sensorer.

Då vi kom fram till hamnen i Trizonia, fick vi utöva litet mindre sofistikerad ingenjörskonst och fixa till en ordentlig fenderplanka, då kajen hade vassa utstickande stenar och armeringsjärn och det skulle blåsa rejält ett antal dagar framöver. En vänlig medseglare tipsade oss om en dörr som låg på en skräphög strax intill hamnen. Så vi hämtade dörren, skruvade bort dörrvreden och borrade två hål för fästtampar – och fenderplankan kunde sättas på plats.

Fenderplanka av en dörr

Trizonia är en vacker liten ö med ett trevligt samhälle. Hamnen är väl skyddad, men tyvärr har marinan inne i hamnen aldrig blivit färdigställd. Stabila pirar och kajer finns på plats, likaså ett antal fasta mooringlinor vid de inre bryggorna. Men de talrika hålen för dragning och installation av el och vatten gapar tomma och har nödtorftigt täckts över med gamla lastpallar. Till all lycka har man ändå fått ett antal lyktstolpar på plats, så att man inte stiger ned i hålen i mörker.

Man ligger gratis i denna marina, som inte administreras av någon (annan än seglarna själva). Det betyder också att marinan lockat till sig ett antal lågbudgetseglare, som antingen själva bor ombord eller lämnat sina båtar i hamnen för en längre tid. Vissa båtar ser ut att ha övergivits för gott. Det känns litet trist att se så många båtar där underhållet blivit eftersatt och ”sunkigheten” tagit över.

I brist på bättre uttryck brukar vi kalla båtar som denna för ”sunkbåt”

I vissa fall har det faktiskt gått så långt att det blivit ”sink, sank, sunk” som för den tvåmastare som ligger på botten i bassängen i den vackra hamnen i Trizonia

Men allt är inte bara eftersatt båtvård. Det finns även krafter som verkar åt motsatt håll, såsom de fiskar som äter av beväxningen under botten på båtarna. I Trizonia, liksom i många andra hamnar, hörde vi ständigt ett knastrande ljud från under durkarna. Första gången vi hörde det i Bretagne då vi seglade hem Ayfer från Frankrike för flera år sedan, trodde vi att vi fått något elfel ombord såsom det sprakade och knastrade. Då fick vi lära oss att det finns fiskar som gärna äter det vi vill bli av med.

Renhållningsstyrkan i full aktivitet under fören på Ayfer

På Trizonia finns inga vägar eller bilar, men däremot ett antal stigar utmärkt lämpade för vandring i det vackra landskapet.

Även vi gör rent hus med allt som kommer i vår väg

Den röda stranden på Trizonia

Vi gjorde flera trevliga vandringar på Trizonia

Byn i Trizonia med några tavernor och små hotell

Vi lämnar Trizonia vid soluppgången

Efter några dagar i Trizonia gick vi till Itea, varifrån det är behändigt att ta bussen till Delfi. I marinan i Itea var det gott om plats med endast lokala båtar vid de inre bryggorna och hela 300 m på insidan av vågbrytaren som kan användas av  gästande båtar. Liksom marinan i Trizonia har denna marina byggts med EU-bidrag, men administreras numera av ingen. Hamnkontor och servicebyggnader är låsta, el och vatten finns inte att få även om allting är installerat, ingen hamnavgift uppbärs. Till Itea kom även danska s/y Thalassa med Nils och Lene ombord. De hade besökt Itea för åtta år sedan då marinan var nybyggd och berättade att allting då hade fungerat som det skulle.

Då man upplever två övergivna marinor i rad (på platser där det verkligen behövs marinor med service för alla som är på väg till och från Korintkanalen), frågar man sig vad det kan bero på. Är det den grekiska byråkratin som ställer hinder i vägen för en rationell fungerande verksamhet? Eller är det seglarfolket som inte vill betala för sig i ett land där man oftast har möjlighet att ligga gratis eller mot en mycket liten avgift?

Gott om plats i den övergivna marinan i Itea

Bussar till Delfi avgår från Itea klockan 5.15, 7.15 och 7.45. Vi tog den sistnämnda och kompletterade frukosten med en andra kopp kaffe efter ankomsten till Delfi, innan vi promenerade iväg mot den världsarvsklassade arkeologiska utgrävningsplatsen i det antika Delfi.

Det moderna Delfi vänder sig inte mot Pleistosdalen utan mot Korintiska viken och Itea nere vid vattnet

Både det moderna och det antika Delfi ligger oerhört vackert vid foten av berget Parnassos med utsikt över Korintiska viken respektive Pleistosdalen.

Apollontemplet. Det antika Delfi ligger på 500 meters höjd vid foten av det över 2500 meter höga Parnassosberget med fantastisk utsikt över dalen med floden Pleistos.

Apollonkulten med det delfiska oraklet i spetsen ledde till att stora rikedomar och konstskatter samlades i Delfi. Efter att det urgamla Apollontemplet i det antika Delfi brunnit ned år 548 f. Kr. insamlades medel från hela Grekland för dess återuppbyggande. Det nya templet blev mycket praktfullare än det gamla. Gåvor från de olika stadsstaterna och öarna i Grekland uppbevarades i olika skattkammare, belägna nedanom Apollontemplet. Då även främmande furstar och stater sökte orakelsvar, förde även dessa med sig dyrbara föremål och konstskatter till Delfi. Oraklets verksamhet administrerades av ett talrikt prästerskap med Apollons prästinna Pythia som verktyg.

Atenarnas skattkammare

I samband med de arkeologiska utgrävningarna, som pågick 1891-1901 med hjälp av medel från franska staten, gjordes talrika fynd av artefakter och konstföremål, som visas på muséet invid utgrävningsplatsen. Även om det mesta av konstskatterna plundrades och fördes till Rom under romartiden, fanns mycket kvar att upptäcka under utgrävningarna.

Sfinx som ingick i skatterna från Naxos på muséet i Delfi

I Delfi finns förutom Apollontemplet med omgivande byggnader och skattkammare en stor amfiteater, ett stadion och ett gymnasion.

Stadion i Delfi. De pythiska spelen som hölls vart fjärde år fick aldrig samma betydelse för Delfi som till exempel de olympiska spelen för Olympia, eftersom Delfi hade en annan större attraktion i Apollonkulten och oraklet.

Då vi efter Delfi ännu besökt den arkeologiska utgrävningsplatsen vid Epidauros och den lilla nyupptäckta amfiteatern i Epidauros, börjar vi känna oss som riktiga ”ruinmonster”

Efter en vilo- och provianteringsdag efter vandringarna i Delfi, kastade vi loss från Itea och gick österut mot Korintkanalen i frisk västlig vind. I dessa vatten gäller det avgjort att ha vinden med och inte mot sig, eftersom sjön blir så oerhört krabb även vid inte alltför höga vindstyrkor.

För segel mot Korintkanalen

Efter en halv timmes väntan i vågorna utanför kanalinloppet fick vi köra in i kanalen efter en tanker. ”Ayfer, full speed” ropade man från kontrolltornet så fort tankern gått in i kanalen och det var vår tur att hänga på. Enligt vår mening är Korintkanalen världens mest överreklamerade kanal. I verkligheten är den inte alls så spektakulär som den ser ut på alla bilder, utan helt enkelt ett stort dike utgrävt i näset mellan Peloponnesos och övriga Grekland. Kanalsidorna är utsatta för erosion till den grad att kanalen är stängd varje tisdag för röjning av rasmassorna. Det kostade oss 267 euro att gå den 2,3 sjömil långa kanalen.

Korintkanalen

Efter Korintkanalen fick vi snabbesök av några delfiner

Vår första hamn i Egeiska havet blev Korfos, där vi låg förtöjda vid Stavedo Taverna i en mycket väl skyddad vik.

På tavernan serverade innehavaren George härlig nylagad fisksoppa

l Korfos låg även svenskflaggade skolbåten Christopher Columbus V med sex elever ombord. Staffan Rydlund och AlmaNavigation bedriver verksamheten med nautisk utbildning vid de Saroniska öarna utanför Aten.

Christopher Columbus V med ett halvdussin elever ombord

Staffan, som känner farvattnen söder om Aten utan och innan gav oss flera tips på trevliga och vädersäkra hamnar. Tack för det!

Epidauros

Vi tog fasta på ett av Staffans tips och motoriserade några sjömil söderut till Epidauros, vars skyddade hamn är känd sedan forna tider, då Epidauros var en betydande handelsstad. Om detta vittnar bland annat den lilla lokala amfiteater som man nyligen upptäckte i samband med ett planerat husbygge. Utgrävningarna kring amfiteatern pågår alltjämt, så området är avspärrat. Men det hindrar inte att man tittar in över stängslet och tar en bild av det hela!

Lilla nyupptäckta amfiteatern i Epidauros

Vy från vandring i Epidauros

Vi stannade fem dagar i Epidauros och njöt av de vackra omgivningarna och den trivsamma atmosfären i den lilla staden med dess trevliga stadskaj. Tre av kvällarna fick vi se en nästan full måne stiga upp över hamninloppet medan vi avnjöt vår middag på en av tavernorna vid kajen.

Epidauros

Utsikt över hamninloppet i Epidauros

Mest känd är Epidauros ändå för det i närheten belägna Asklesiostemplet och anläggningarna kring detta, som numera utgör en arkeologisk utgrävningsplats i klass med Delfi. Till Asklesiostemplet vallfärdade i tiden sjuka från alla landsändar. Invid templet fanns det en pelargång (abaton), där de sjuka placerades för att under nattsömnen få en uppenbarelse om det rätta läkemedlet för deras sjukdom. Asklesios – senare mytologiserad som gud – introducerade s.k. inkubation, som går ut på att den sjuke helas genom drömterapi och gudomlig vägledning under sömn eller meditation. Då Asklesiostemplet med tillhörande byggnader i första hand utgjorde ett centrum för läkekonst och helande, är det inte lätt att förstå varför anläggningen inkluderar en enorm amfiteater med över 15 000 sittplatser. Denna amfiteater är en av de mest välbevarade och används även idag vid utvalda tillfällen, då människor ges möjlighet att njuta av dess exceptionellt fina akustik.

Amfiteatern i bergen ovanför Epidauros

Fyndplatsen omfattar över tjugo olika byggnader och anläggningar, förutom Asklesiostemplet och amfiteatern bland annat ett Artemistempel, en kapplöpningsbana, bostäder för prästerskapet, härbärgen för de sjuka och deras anhöriga samt inte minst Abaton, den långa pelargång där de sjuka lades.

Abaton, den pelargång där de sjuka lades för sin ”drömterapi”

Sedan vi lämnade de joniska öarna har den ekonomiska krisen i Grekland blivit mera synlig för oss. På Korfu och Lefkas tycktes det mesta pågå som förut, turisterna strömmade till och det var business as usual enligt flera greker som vi talade med. Här söder om Aten hör vi flera klagomål på färre besökare än vanligt, nya skattepålagor och osäkerhet om det för unga människor finns en framtid i Grekland eller inte.

Det vi själva sett av hopplöst ineffektiv byråkrati, oförmåga att ta hand om och förvalta även sådant som byggts med EU-bidrag samt brist på nytänkande (varför har så gott som alla tavernor nästan identisk meny?), vittnar om att Grekland har en mycket lång väg att gå innan man kan möta framtiden med ordnad samhälls- och nationalekonomi. Samtidigt visar EU:s i år publicerade stora undersökning om hushållens förmögenhet i euroländerna, att medianhushållet i Grekland har betydligt större förmögenhet (102 000 euro) än medianhushållet i Tyskland eller Finland (51 000 respektive 86 000 euro). Det tyder på att en del av krisen beror på statens oförmåga att trygga statsfinanserna genom skatteuttag av de egna medborgarna, i stället för att förlita sig på bidrag och lån från länder, som är erkänt duktiga på att beskatta sina invånare, såsom Tyskland och de nordiska länderna.

Då vi genom besöken i Delfi och Epidauros bekantat oss med Greklands stolta förflutna och då vi tänker på de gamla grekernas betydelse för utvecklingen av den västerländska kulturen och demokratin som statsskick, är det trist att se den uppgivenhet och visionslöshet som präglar det moderna Greklands försök att komma till rätta med dagens problem och utmaningar.

Då vi startade mot Poros i gryningen var solen röd och rund

”Se, hvilken morgenstund!
Solen er rød og rund.
Nina er gået i bad.
Jeg’ spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har
og om lidt er kaffen klar.”

(Benny Andersen: Svantes lykkelige dag)

Poros

I Poros fick vi åter träffa Lynette och Nils på norska Bilitis, som vi i somras lärde känna då vi seglade tillsammans i Italien och över till Korfu. Då vi seglade in till Poros stod de på kajen och hjälpte oss till en bekväm långsidesplats för Ayfer. Vi visste att de redan legat i Poros ett tag, men gladde oss över att de ännu skulle stanna några dagar. Nils, som seglat på Medelhavet i många år, har gett oss massor av värdefull information för vår fortsatta seglats mot Turkiet. Glatt överraskade blev vi också då Göran från Najadklubben i Sverige plötsligt steg i land från svenskflaggade Salsa som förtöjt framför oss. Göran hade nyss kommit med flyg från Stockholm och mönstrat på för att segla med som besättning från Poros till Kanarieöarna. Göran var under flera år ordförande för Najadklubben Ostkusten, som utvecklades till ett väldigt trevligt socialt sammanhang för oss alla som har eller har haft en båt från Najadvarvet på svenska västkusten.

Nils och Lynette

Göran och Svante

Det närmaste dygnet ska meltemivindarna från nordost blåsa rejält över Egeiska havet. Här i Poros kommer vi förmodligen inte att känna av det hela så mycket. Saroniska viken söder om Aten berörs inte av meltemin i någon högre grad. På motsvarande sätt är i västra Grekland området mellan Korfu och fastlandet liksom området mellan Lefkas och fastlandet förskonade från den kraftiga nord-nordvästvind med jämna mellanrum blåser över Joniska havet. Det är lätt att förstå att dessa områden är populära bland långseglare och att många charterbåtsfirmor har sina baser just här.

Då meltemin blåst över hoppas vi på vindar som kan föra oss över till Cykladerna med början på Kythnos.

Lata dagar för ankar / Lazy life at anchor

31 juli – 2 september / July 31 – September 2      Nisos Petalas – Abelike (Meganisi) – Palairos – Vlikho (Lefkas)

Figs / Fikonen mognar överallt

After the family sailing with our young people we spent 4-5 lazy weeks at anchor in Nisos Petalas, Abelike bay (Meganisi) and Vlikho bay (Levkas). During the second week of August a lot of luxury motor yachts ”invaded” Abelike bay. Next to us we got three bulgarian yachts with professional crews and young families onboard. For one week the peaceful Abelike bay became a center for all kinds of motorized water activities. When the motor yachts switched on their under water lights in the night, we could swim in lovely green water and see the bottom eleven meters under us. When the yachts left Abelike we missed the fantastic night swimming, and realized that we forgot something when Ayfer was built… One day we rented a car and drove from south to north on the small narrow mountain roads in Levkas Island. The inland of Levkas was a very nice experience. After the lazy weeks at anchor we are now heading for Corinth canal and the Aegean Sea. But first we have to visit Delphi.

Så här kan det se ut när man ligger för ankar

Då våra ungdomar lämnat oss på Kefalonia den sista juli blev vi inviterade till Ing-Maries födelsedagsfest ombord s/y Alacrity i Nisos Petalas tjugofem sjömil österut. Det blev en trevlig kväll med en härlig festmåltid och ett kärt återseende med Magnhild och Hans på s/y Oceana, som vi inte sett sedan vintern i Lagos. Jollebilden ovan togs då vi samlades till denna svensk-norsk-finländska seglargemenskap för att fira Ing-Marie.

Ing-Marie gratuleras av Hans

Skymningen faller över Ayfer för ankar i Nisos Petalas

Magnhild och Hans på Oceana

Efter ett par dagar av nordisk gemenskap drog norrmännen vidare österut, medan Ing-Marie flög hem till Sverige för ett par veckor kvarlämnande Håkan som gräsänkling. Håkans tid som ensamseglare blev inte så lugn som han kanske tänkt sig då han kom att tillbringa tiden i vårt sällskap i Abelikeviken på Meganisi.

Vi lämnar Nisos Petalas tillsammans med gräsänklingen Håkan på Alacrity

På väg mot Meganisi. Ayfer för fulla segel – en ovanlig syn! Foto: Håkan

Vår favoritvik, Ormos Abelike, ”Midsommarviken”, på Meganisi i Lefkas skärgård

Till en början hade vi det så här fridfullt.

Alacrity och Ayfer fridfullt för ankar i Abelikeviken…

Men efter några dagar såg det ut så här både till höger och vänster om oss.

Efter några dagar fick vi detta jetsetliv som närmaste granne i Abelikeviken

Under den andra veckan i augusti valde en massa stora lyxiga motoryachter att parkera sig i Abelike. På vår ena sida hade vi tre bulgariska motorbåtar med unga familjer och professionella besättningar ombord. På den andra sidan en klassiskt skön amerikanskflaggad motoryacht med turkar ombord. Därtill ett antal stora motoryachter inklämda mellan vanliga segelbåtar här och där. För en vecka blev Abelike centrum för jetsetliv och vattensport av alla de slag, främst motordriven. Svallvågorna från båtar som drog omkring vattenskidåkare, brädåkare, vattenslädåkare etc. lade sig först då folk antingen åkte iväg till taverna eller bänkade sig till middag serverad av besättningen ombord på den egna yachten.

Håkan och Svante på lekhumör! Vattentemperaturen 29 grader. Skööönt.

Det vanliga långseglarfolket har enklare nöjen, som de två herrarna ovan som försöker balansera på förtöjningslinan mellan båt och land.

Huvudgatan i byn Vathi på Meganisi, som ligger på promenadavstånd från Abelikeviken. Hit gick vi för att handla bland annat färsk frukt och bröd och för att äta på taverna.

Vathi

Vathi

Efter drygt tre veckor för ankar tyckte vi det var dags att uppsöka en hamn. Vi hade hört att Palairos på fastlandet nordost om Meganisi är ett trevligt litet samhälle, så vi seglade dit. Vi gjorde det långsamt och med stora omvägar för att water makern skulle hinna producera nytt fräscht vatten åt oss. Efter drygt två veckor på samma plats i Abelike var tankarna rätt tomma. Tack vare water makern (63 l/h) och våra nya solpaneler (100 + 44 W) är vi nästan självförsörjande vad gäller el och vatten, vilket ger oss möjlighet att ligga för ankar även längre tider. Solpanelerna fyller nästan vårt dagsbehov av el då vi ligger stilla, så vi har endast kört vår dieselgenerator en dryg timme ungefär var fjärde dag

Vi förtöjde med aktern mot vågbrytaren och ankaret så långt ute som möjligt i hamnbassängen i Palairos. Vi lyckades byta ut två flaskor Camping gas i den lilla supermarketen nära hamnen och hittade en trevlig taverna för kvällens middag. Palairos ligger vid foten av höga berg som sträcker sig långt inåt landet, så vi visste att det fanns risk för fallvindar under natten. Nej, nej sa värden vid tavernan, de kommer ganska sällan, kanske ett par gånger per år. Men hast du mir gesehen, då vi återvände till båten efter middagen hann vi bara sitta i sittbrunnen och njuta av kvällen en halvtimme, innan eländet satte igång. Efter en stund åkte en båt in i bryggan, så att de fick starta motorn och försöka hålla sig loss, medan de fick hjälp med att lägga ut ett nytt ankare. Efter ett tag kastades Ayfer rätt våldsamt från sida till sida då pustarna kom än från styrbord, än från babord. Då vi hade mindre båtar på vardera sidan hade det varit katastrofalt om vårt ankare hade släppt. Så vi startade motorn och gasade på och försökte bidra till att hålla oss rätt ut från bryggan. Först efter tre timmar, klockan två på natten, tog vinden slut. Efter detta inte helt lyckade försök att ligga i små trånga stadshamnar under högsäsong, drog vi oss gärna tillbaka till det sköna livet för ankar igen. Denna gång gick vi till Ormos Vlikho, Vlikhoviken, som är en stor vidsträckt välskyddad vik på ostsidan av Lefkas.

Vlikhoviken med byarna Vlikho till vänster och Nidri vid inloppet

Vid inloppet till Vlikhoviken ligger byn Nidri med affärer, tavernor, apotek, läkarstation, skeppshandlare och allt man kan behöva. Till Nidri tar man sig snabbt och behändigt med jollen. På väststranden i Vlikhoviken ligger Vlikho by, där bland annat Vliho Yacht Club bidrar till seglarnas trivsel genom servering, dusch och tvättmaskiner. På grund av behovet att vara sparsam med vattnet har vi i sommar varit restriktiva med att köra tvättmaskinen ombord. I stället har vi tvättat en hel del för hand och passat på att utnyttja de tvättmaskiner som vissa tavernor ställer till seglarnas förfogande mot ersättning.

Nidri i morgonljus

I Nidri på Lefkas finns en välförsedd skeppshandlare, George, som har det mesta i sitt lager. Hos honom hittade vi fyra soldrivna ankarljus, som vi installerat på Ayfer, ett i varje ”hörn”. Han har också ett försvarligt utbud av ledlampor, så nu har vi bytt ut samtliga halogenlampor mot led. Detta bidrar naturligtvis positivt till el-ekonomin ombord.

En dag stegade vi spontant in på Avis i Nidri och hörde oss för om en bil. Jovisst, för 40 euro kan vi hyra en liten bil för en dag och få den levererad vid Taverna Giolos på ostsidan av Vlikhoviken där vi låg för ankar utanför. Det blev en fantastisk heldag mestadels i det inre av Lefkasön, som man inte ser då man gör strandhugg med båt. Vår lilla Huyndai Atos fick verkligen jobba då vi längs slingrande smala vägar och idylliska små bergsbyar tog oss ända upp till den högsta punkten på berget Elati 1158 m över havet. Lunchen i byn Karia, bestående av en lokal rätt på getkött och potatis tillagad i ugn, var det godaste vi ätit på länge!

På Lefkas hyrde vi bil ett dygn för 40 euro. I priset ingick att bilen levererades till vår favorittaverna i Geni, där vi hade lämnat jollen medan Ayfer låg tryggt för ankar i Vlikhoviken.

Vi körde upp till toppen av Lefkas där utsikten var fantastisk

På toppen av Lefkas

Bergsbyn Vournikas på Lefkas

De slingrande vägarna uppe i bergen trafikeras också av getterna, som syns av spåren på vägen

Olivträd smakar gott

Inga andra bilar i sikte …

Inte så många bilar, men vad är nu detta …. Vill ni att jag ska flytta på mig?

Lefkas höga västkust är känd för sitt azurblå vatten över vit sandbotten. Här finns inga skyddade hamnvikar, så de flesta seglar i skärgården på östra sidan. En segelbåt syns ändå på bilden.

Hamnen i Vasiliki på sydvästra Lefkas. Det är trevligt att som omväxling besöka hamnar landvägen.

Tillbaka hemåt innan mörkret faller

Efter de sköna veckorna för ankar är vi nu på väg genom Patrasbukten och Korintiska viken, som skiljer Peloponnesos från övriga Grekland. Vi återkommer med nytt inlägg då vi besökt Delfi och gått genom Korintkanalen till Egeiska havet. Tills dess fortsätter vi njuta av allt det goda Grekland har att erbjuda oss seglare – sol och värme, mat och kultur samt möjligheter att ligga tryggt utan att behöva gå in i en dyr marina.

Grekisk sommar med sol och bad / Summer in Greece

15 – 31 juli / July 15 – 31 Korfu – Ormos Valtou – Mourtos – Lakka (Paxos) – Lefkas – Meganisi – Sami (Kefalonia)

The anchorage in Lakka, Paxos. Photo: Viktor

During the second half of July we had ”the young crew” onboard Ayfer enjoying family life and Greek summer. They arrived from Stockholm and Montreal on different days and left to Nice, Stockholm, Montreal and Helsinki also on different days and from different places, so the logistics were a bit demanding. It ended up in a first round Corfu town – Ormos Valtou – Mourtos – Paxos – Corfu town and a second tour from Corfu town to Mourtos, Paxos, Meganisi and Kefalonia. We spent two lovely weeks together enjoying Greek food, sun and bath. One of the last nights a rat wanted to join the party. It had entered the boat climbing along the unprotected anchor chain and was rummaging around in the cockpit when our daughter woke up and saw it. The first rat onboard is not a nice experience – but we promise that you after an experience like that will improve your protection against these four legged intruders. Now we will enjoy the light winds in the Ionian archipelago for some more weeks, before we in the middle of September go through the Corinth canal to the Aegean Sea.

Viktor och Mimmi i Mandraki marina, Korfu

Logistiken kring årets familjeseglats blev litet invecklad då våra fyra ungdomar mönstrade på och av vid olika tidpunkter och anlände från och flög tillbaka till olika destinationer. Det är sannerligen en internationell värld vi lever i idag! Det hela löste sig ändå rätt smidigt då Mandraki marina ligger bara fem minuter från flygplatsen på Korfu och det finns goda båt- och bussförbindelser till både Korfu och Aten från de olika öarna i den joniska skärgården. Eftersom stambesättningen på Ayfer ”rekat” på förhand, kunde vi tillbringa det mesta av den gemensamma tiden på ankarplatser ägnade åt sol och bad med trevliga tavernor inom räckhåll.

För ankar i Mourtos på grekiska fastlandet

Temperaturen var hög både i luften och vattnet och de som kom från den svenska sommaren såg litet tagna ut det första dygnet. I Mandraki marina var det visserligen bara att hoppa i havet från vågbrytaren och Ayfers nyinköpta fläkt bidrog till att mildra värmeangreppet, men ändå var det skönt att lämna Korfu stad och vända stäven mot ankarvikarna. Vår första anhalt blev Ormos Valtou, en stor vik norr om Igoumenitsa på grekiska fastlandet. Ormos Valtou är väl skyddad och erbjuder fina ankringsmöjligheter i de flesta väder, men då viken är relativt grund och inhyser en ”marine farm” har vattnet inte den färg man förväntar sig av Medelhavet. Så efter en god natts sömn fortsatte vi till Mourtos, som ligger litet söderut på grekiska fastlandet.

Mourtos är ett riktigt semesterparadis med ett litet samhälle med stadskaj, flera ankringsvikar, badstränder, hotell, uthyrning av kanoter och vattenleksaker, seglingsskola mm.

Mimmi styr ut från Mourtos. Foto: Viktor

Från Mourtos tog vi kurs ut mot Paxos – den första ön söder om Korfu – och fann att vår favoritplats längst in mot beachen i Lakka var ledig. Lakka är förmodligen den finaste ankarviken i hela Joniska havet, med ankring på fyra meters djup över vit sand. Populär är viken i varje fall och båtarna ligger tätt.

Eftersom även Viktor har dykcertifikat passade Svante på och tog fram dykargrejorna och bytte propelleranod på Ayfer. Viktor har inte dykt på ett tag men fann sig snabbt tillrätta och njöt storligen av dykningen i det kristallklara vattnet i Lakka.

Svante byter propelleranod

Vi fick ett par sköna dagar med bad och vattenlek på dagarna och goda måltider på de trevliga tavernorna längst inne i viken i Lakka, där man även kan lämna sina sopor och göra inköp.

Mot slutet av veckan var det dags att återvända till Mandraki marina i Korfu, där Anna-Paulina och Quentin skulle mönstra på och Mimmi mönstra av efter en gemensam kväll med franska läckerheter inköpta i våras i St Raphaël.

Nina, Viktor och Mimmi har svårt att slita blicken från gåslevern…

Mimmi vinkar farväl i Mandraki marina i Korfu. Foto: Viktor

Efter tre dagar med besättningsbyte och omproviantering i Korfu var det dags för favoriter i repris. Först till Mourtos…

Ayfer för ankar i Mourtos med Nina, Anna-Paulina, Svante och Viktor på däck. Foto: Quentin

… och sedan till Lakka.

Ayfer på favoritplatsen i Lakka på Paxos. Foto: Quentin

Med modifierad besättning infördes nya rutiner på Ayfer. Varje morgon avgick ”Croissantexpressen” i god tid till bageriet i Lakka och medförde nya fräscha bakverk till frukosten ombord Ayfer.

Croissantexpressen på väg till bageriet i Lakka

På vandring mot fyren på Paxos norra udde. Foto: Quentin

Vattenmeditation. Foto: Quentin

På väg till en av tavernorna i Lakka. Foto: Viktor

Då det var dags för Viktor att mönstra av och flyga hem tog han bärplansbåten från Paxos till Korfu. Båten går från Gaios, som är centralort på Paxos, och färden till Korfu tar en dryg timme.

Viktor går ombord på hydrofoilen i Gaios på Paxos för returen till Korfu

Gott med glass i Gaios. Foto: Quentin

Efter att Viktor lämnat oss seglade(!) vi söderut mot Lefkas, där vi efter passagen av Lefkaskanalen passerade Skorpios och i kvällningen kastade ankar i den rymliga viken Ormos Vlikho söder om Nidri. Vi hade först tänkt ankra vid en liten vik på fastlandssidan, men kom på andra tankar då vi kom närmare och såg att man förberedde ett stort strandparty med två stora brasor och en rekorderlig bardisk inne på beachen. Det är inte värt att ligga vaken för ett party dit man inte är bjuden!

Under segel. Foto: Quentin

Den flytande bron vid inloppet till Lefkas kanal. Quentin sitter på sin favoritplats i fören.

På Meganisi låg vi ett dygn vid Spilia Taverna i Spartochori innan vi förflyttade oss till Abelikeviken, eller Midsommarviken som svenska seglare kallar den. I Midsommarviken ligger man i perfekt lä för den rådande nordvästliga vinden och kan ta sig till fots till byn Vathi för proviantering och uteätande.

Lunch med pita gyros i Vathi på Meganisi. Foto: Quentin

Det är inte bara råttorna som rör sig längs linorna i land. Lata dagar i ”Midsommarviken” på Meganisi

Den råtta vi fick ombord i Midsommarviken kom troligen inte längs linorna i land, på vilka vi hade skydd, utan längs ankarkättingen som vi dumt nog lämnat oskyddad. Lämningarna efter råttan fanns främst i fören och i ankarboxen, medan den befann sig i sittbrunnen då Anna-Paulina vaknade och tog den på bar gärning.

Råtta ombord!

Eftersom Anna-Paulina och Quentin skulle ta sig vidare åt olika håll från Aten, seglade vi till Sami på Kefalonia, som har en behändig färje- och bussförbindelse till Aten via Patras på norra Peloponnesos. På väg till Sami passerade vi Ithaka.

Anna-Paulina och Quentin på väg till Sami, Kefalonia

Bekvämt alternativ? I bakgrunden Ithaka. Foto: Quentin

I stadshamnen i Sami ligger man omgiven av höga berg

Utfärd till Myrtosbeachen på västra sidan av Kefalonia i välventilerad hyrbil. Foto: Quentin

För den som söker en behändig förbindelse mellan Aten och den joniska skärgården kan kombinationen buss och färja via Patras verkligen rekommenderas. På väg till Aten lastar man sitt bagage ombord på bussen i Sami, medan man själv kliver ombord på färjan. Tre timmar senare kliver man av färjan i Patras och hoppar ombord på bussen som efter en trevlig tur bland annat över Korintkanalen tar en till busstationen i Aten. Allt till en kostnad av 36 euro!

Färjan från Sami till Patras på Peloponnesos

Nu har vi några veckor kvar att njuta av de lättare vindarna här i den joniska skärgården innan vi går genom Korintkanalen till Egeiska havet i mitten av september, då vi hoppas att meltemivinden börjat avta i styrka.

Delfiner i Joniska havet / Dolphins in the Ionian sea

14 juni – 6 juli / June 14 – July 6 Reggio di Calabria – Roccella Ionica – Le Castella – Crotone – Santa Maria di Leuca – Nisos Othoni – Gouvina Marina – Corfu town – Mourtos – Levkas – Meganisi (Spartochori and Abelike) – Kefallonia (Sami)

Video incl. music: Per Hodvedt

On our way from Strait of Messina to Corfu we had on several occasions a lot of dolphins playing around the bows of Ayfer and the two Norwegian boats in our company. During our night sleep in Roccella Ionica the Italian coast guard brought 159 Syrian, Afghan and Egyptian migrants (incl. a newborn baby and seven children) into the harbor. They had rescued them from a boat off the coast of Calabria. The boat with the migrants had set off from Turkey some days earlier. After getting a number of stamps on our crew list, we now explore the beautiful Ionian archipelago. The Midsummer eve we spent in Mandraki marina next to the old fortress in Corfu town – an excellent setting for celebrating the beauty of the summer and the nature.

Dolphins in the Ionian Sea

Då vi tillsammans med de norska båtarna Midi och Bilitis lämnade Reggio di Calabria tidigt om morgonen den 14 juni kunde vi hissa seglen utanför hamnen och länsa söderut för en frisk vind från NNW. På styrbords sida av Messinasundet, det vill säga den sicilianska, tonade Etna småningom fram ur morgondiset. Men säg den seglingsglädje som varar länge på Medelhavet. Redan långt innan vi rundade underkanten av den italienska tåspetsen hade vinden dött ut och plåtgenuan fått rycka in. Alltför väl förstår vi de engelsmän som döpt om the Mediterranean Sea till ”the Motorreanean Sea”.

Etna på Sicilien

Hela gänget i Roccella Ionica, fr v Anne-Lise, Nina, Svante, Lynette, Nils och Per

Det var tre nöjda besättningar som i strålande sol på seneftermiddagen förtöjde i marinan i Roccella Ionica efter en lång dagsetapp. Enligt Rod Heikells utmärkta guide över de italienska vattnen och hamnarna, får man vara försiktig då man närmar sig denna hamn eftersom hamninloppet är utsatt för s.k. silting. Det vill säga att det byggs upp en sandbank i hamninloppet, som blir allt grundare och grundare, ända tills man muddrar upp det igen. Men vi hade oroat oss i onödan, marinan hade fått nya ägare, inloppet var nymuddrat och bryggorna med fingerpontoner i toppskick.

Vi hade också haft förträfflig underhållning på vägen då ett större gäng med delfiner slog följe med våra båtar. Detta var någonting som upprepades med jämna mellanrum på vår väg mot Korfu. Trevligt nog hade Per på Midi videokameran till hands och kunde sedan dela med sig av videon med delfinerna hoppande framför bogen på Ayfer. På Tyrrenska havet såg vi inte en enda delfin, men efter att vi passerat Messinasundet och kommit ut på Joniska havet, fick vi gång efter gång besök av stora delfinflockar. Efter ett uppfriskande bad på beachen invid marinan i Roccella Ionica, var det med god aptit vi högg in på pizzan som serverades som metervara på den trevliga pizzerian i hamnen.

Pizza som metervara

Till denna brygga kom italienska kustbevakningen med 159 illegala immigranter, som de räddat från ett fartyg vid kusten utanför Roccella Ionica.

Medan vi sov sött i marinan landsatte italienska kustbevakningen 159 illegala immigranter från Syrien, Afghanistan och Egypten på den stora bryggan i hamnen 50 m från oss. Bland de 159 fanns en baby som fötts under färden från Turkiet och sju andra barn. Kustbevakningen hade strax före midnatt fått larm om farkosten som råkat i svårigheter nära kusten utanför Roccella Ionica. Per på Midi, som låg ännu närmare bryggan, vaknade av att det pågick någonting i närheten och fick bevittna hur italienska myndighetspersoner och representanter för hälsovårds- och socialtjänst tog väl hand om de nyanlända. Tilläggas bör att de immigranter som båtledes tar sig till Italien är en stor utmaning för de lokala myndigheterna. Detta var den åttonde båtlasten som anlände enbart till Rocclla Ionica i år. Om det blir perioder med stabilt lugnt väder befarar myndigheterna att immigrationen sjövägen ytterligare kommer att öka.

Kastellet som gett Le Castella dess namn

Följande hamn på vägen under den italienska fotsulan, där det är möjligt att gå in med större båtar, är Le Castella. Hamnen i Le Castella är trevlig och välskyddad, även om inloppet är litet trixigt med undervattensstenar på vardera sidan. Närmast hamnen ger staden ett litet trött intryck, men om man orkar ta sig till huvudgatan på andra sidan udden, visar staden sitt rätta jag. Här erbjuds trevlig shopping och ett stort utbud restauranger, flera med fin utsikt över det gamla kastellet.

Mera delfiner

Morgon i Crotone

I början av den stora bukten vid Italiens hålfot ligger Crotone, som har en rejäl skyddad hamn, goda möjligheter att tanka diesel och en strandpromenad med rejält tryck i nöjeslivet. För oss som suttit och beskådat havsvidder och delfiner var det riktigt stimulerande att äta en bit mat och ta en promenad i en miljö som sjöd av liv och rörelse, levande musik och musik på burk i en salig blandning med utsikt över Crotonebukten och alla ljus som syntes över havet.

Då vi följande dag gått den långa dagsetappen över ”hålfotsbukten” kom vi till Santa Maria di Leuca, som ligger ytterst på spetsen av klacken på den italienska stöveln, där Joniska havet och Adriatiska havet möts. Redan på långt håll ser man den grekiska influensen då man närmar sig staden, som lyser så vit där den ligger. Det är förmodligen de omgivande kritvita sandstränderna som gett platsen dess namn (leukos, grekiska för vit).

Hamnen i Santa Maria di Leuca är fin, även om inloppet är utsatt för tillsandning. Vi gled in över 1,5 m vatten med centerbordet infällt och en halv meter tillgodo under båtbotten. På väg ut följande morgon hade vi 8,5 meter vatten då vi gick på den andra sidan av inloppet. Med tanke på att de flesta segelbåtar sticker långt över 1,5 m vore det ju inte dumt att utmärka den tredjedel av inloppet som har djupt vatten med bojar. Men på de flesta ställen tycks man resonera som så att ”folk vet ju ändå på vilken sida man ska gå, så det är onödigt att göra nånting”.

Om man vill köpa italienska viner i Italien är detta sista chansen. I den lilla supermarketen nära hamnen i Santa Maria di Leuca fanns ett stort utbud Negroamaro viner. Negroamaro är den vanligaste druvan i Apulien och ger viner med mörk färg och kraftig kärv smak (negro svart, amaro bitter).

Den grekiska influensen på arkitekturen är uppenbar i S. Maria di Leuca ytterst på klacken på den italienska stöveln

På väg från Santa Maria di Leuca till ön Nisos Othoni nordväst om Korfu fick vi hyfsad segling en stor del av vägen. Vi fick också påhälsning av delfiner denna gång. Det är någonting man aldrig tröttnar på, utan det är lika roligt varje gång dessa lekfulla livsbejakande djur simmar runt båten. Vi rullade in genuan och beslog storseglet i god före Nisos Othoni. Heikell varnar för de s.k. katabatiska vindar som blåser nedför sluttningarna på högre öar. Eftersom det är bekvämare för en lat skeppare att packa in ett storsegel i svag vind än med fallvindarna vinande runt öronen, hörsammade vi Heikells råd. Och på köpet fick vi se en simmande sköldpadda där vi sakta gled fram under våra manövrer med seglen.

Ännu mera delfiner

… och en sköldpadda

Nisos Othoni. Den klassiska sjövägen från Italien till Grekland går från S. Maria di Leuca via Nisos Othoni till Korfu.

Då man följer den klassiska vägen från Italien till Grekland ankrar man gärna i viken Ormos Ammou på Nisos Othoni nordväst om Korfu. På detta sätt blir etappen över Joniska havet betydligt kortare än om man går direkt till Korfu. Ormos Ammou är en rymlig väl skyddad ankarvik omgiven av vackra höjder och med en liten by med ett par tavernor och en minimarket vid stranden. Enda kruxet var att det fanns en hel del småmaneter i vattnet. Att små maneter inte alltid är så oskyldiga som de ser ut fick Anne-Lise på Midi erfara, då hon kom i närkontakt med en.

Vi åt gemensam middag på Nostimon Imar Tavern där innehavaren Babis Likas studerat i Sverige på 70-talet men ändå sedan återvänt till sina hemtrakter. Han talar alltjämt utmärkt svenska.

Ankarviken Ormos Ammou på Nisos Othoni nordväst om Korfu

Vår värd för kvällen hade studerat i Sverige på 70-talet och talade utmärkt svenska

Då vi följande dag kom till Korfu hade vi två saker överst på dagordningen. 1. Att skaffa DEKPA, det vill säga det trafikdokument man även som EU-medborgare behöver i Grekland och som ska visas upp och stämplas med jämna mellanrum. 2. Att skaffa en fungerande internetlösning för dator och Ipad. Vi uppsökte Port Authority i Gouvia Marina, och fick höra att ”DEKPA is finished”, men vi kunde få vår besättningslista stämplad och erlägga den avgift på 15 euro som behövs för DEKPAn. På hamnkontoret i marinan kunde de besvara vår fråga om hela systemet med DEKPA är avskaffat eller om det bara är slut på blanketterna. Det är det sistnämnda som gäller, men tyvärr har blanketterna på hela Korfu även i år tagit slut redan i början av säsongen. Så vi får försöka skaffa DEKPAn på följande ö.

Med detta besked på fickan tog vi bussen till Korfu town för att ordna med internetförbindelsen. Men nej, det visade sig att affärerna som saluför telefoner, abonnemang och kontantkort är stängda på måndag, onsdag och lördag eftermiddagar. Då det var onsdag eftermiddagfick vi ge oss till tåls till följande dag. Det enda som lyckades oss denna dag var att till följande dag boka en plats i Mandraki marina som ligger nedanför den gamla borgen i gamla stan.

Mandraki marina i Korfu

Det är oerhört trivsamt i Mandraki marina där Corfu Sailing Club står som värd. Bredvid marinan finns en liten beach där man kan bada, om man inte helt enkelt kliver över vågbrytaren för att ta sig ett dopp. Från marinan är det fem minuter till gamla stan och kanske femton till det moderna stadscentret. Vi stannade tre dagar i Mandraki och fick fira en stämningsfull midsommarafton i skuggan av den gamla borgen. Till Korfu och Mandraki ska vi återvända i mitten av juli för att få våra ungdomar ombord.

På midsommardagen gick vi till Mourtos på grekiska fastlandet, där Svante följande dag lyckades slå baklängesvolt med vår lilla jolle i ett försök att med armen bakåtsträckt till en förtöjningslina dra sig och jollen in till badplattformen på båten. Det gick bra för Svante och hans glasögon även om han kom upp till ytan igen under den upp-och-ned-vända jollen. Men vår nyinköpta lilla 2,5 hk jollemotor var inte lika glad över att hamna under vattnet. Så återstoden av eftermiddagen ägnades åt att rädda motorn till livet genom sötvattenspolning och ett antal oljebyten. Vilket synbarligen lyckades, för fortfarande går den som en – kakvisp.

Vår andra natt i Mourtos blev föga utsövande på grund av nyckfulla vindar och ett grekiskt bröllop som under ljudliga former pågick till klockan fyra på morgonen. Från Mourtos gick vi till Levkas, där det även visade sig omöjligt att få en DEKPA utfärdad. Så tydligen har blanketterna inte bara tagit slut på Korfu utan i hela den joniska delen av Grekland. I Levkas marina fick vi våra första skråmor för året. En holländsk Bavaria nöjde sig inte med att bara lämna sin plats invid oss, utan lämnade även på vägen ut ett antal djupa skråmor i vår nymålade relingslist. Eftersom det inte var uppsåtligt utan tydligen till följd av orutin man girade så tvärt att bogankaret gick in i vår sida, konstaterade vi att det lär bli flera skråmor under åren och att vi får måla om listen i sinom tid. Ofta är vi glada över att vi har en aluminiumbåt som tål litet tuffare tag, även om skråmor in till plåten aldrig är vackra. Vi hoppas att vinflaskan de gav oss ska smaka gott.

Holländarna var trevliga och tipsade oss om en taverna med egen kaj i Spartochori på Meganisi, där vi faktiskt vågade lägga oss vid deras sida igen! Spilia Taverna i Spartochori var ett trevligt ställe där vi låg i tre dagar, och åt vår middag på tavernan varje kväll. Ett alldeles förträffligt system! Från Spilia gjorde vi en cykelutfärd till huvudorten på Meganisi, Vathi, den högre upp belägna byn Katomeri samt byn Spartochori på berget ovanför Spilia.

Nina på cykelutfärd till Vathi, Katomeri och Spartochori på Meganisi

Kvinnor som väver under bar himmel är en vanlig syn i Katomeri – en turistfälla svår att motstå

Grön prakt på Meganisi

I hamnen i Vathi träffade vi finländska seglarna Helena och Petri med burmakatterna Siiri och Sandy på katamaranen Water Witch. Petri och Helena har under de senaste två åren seglat i den Joniska skärgården och kunde därför ge oss en del goda tips. De finskflaggade båtarna är inte så många på Medelhavet, så det var roligt att möta trevliga finländska seglare på en mycket välskött båt.

Helena och Petri på Water Witch

Från Spartochori gick vi till Abelikeviken, som svenska seglare kallar Midsommarviken eftersom man samlas till midsommarfirande där. Midsommarviken är den mellersta av de tre djupa mångförgrenade vikarna på nordöstra Meganisi. Vi låg fem dygn i Midsommarviken. Dels väntade vi ut de hårda nordvästliga vindar som blåste under några dygn och som den nordligaste bukten av Midsommarviken ger mycket gott skydd för, dels väntade vi på att Ninas stukade fot skulle repa sig. Andra dagen i Midsommarviken gick Nina nämligen från beachen längst inne i viken över åsen in till Vathi och handlade. På hemvägen nedför sluttningen steg hon snett på någon sten och stukade foten riktigt ordentligt. Till all lycka hade hon ett par paket med fruset kött i ryggsäcken, så första hjälpen var redan i full gång då Svante kom med jollen in till stranden och hämtade henne.

Ayfer medelhavsförtöjd med två linor i land i Midsommarviken på Meganisi

Meningen var att vi skulle träffa Ing-Marie och Håkan på Alacrity på Ithaka redan några dagar tidigare. Men de hårda vindarna och Ninas stukade fot kom i vägen. Men nu var det dags. Vi vände stäven söderut och gick till Sami på Kefallonia, där Alacrity låg sedan två dagar tillbaka. Under färden på fem timmar hann watermakern fylla vår ena vattentank, medan vi hann städa båten och få den ship shape. Dessutom hann vi uppleva ingen vind samt vind från tre olika rktningar, men så är det ju på Medelhavet. Då vi förtöjde i Sami stod en tankbil på kajen redo att ge oss påfyllning i våra dieseltankar. Ja tack, sade vi, och medan vi tankade uppenbarade sig två beduiner på kajkanten. Det blev ett kärt återseende. Senast vi såg Ing-Marie och Håkan var på Menorca förra sommaren, då vi ankrade ihop några dygn.

Tankning i Sami, Kefallonia, med beduinerna Ing-Marie och Håkan på kajkanten

Kärt återseende, Alacrity och Ayfer vid kajen i Sami, Kefallonia

Med Ing-Marie och Håkan gjorde vi bland annat en trevlig bussutfärd till den idylliska byn Fiskárdho längst i norr på Kefallonia, där vägarna slingrar sig på hög höjd på hyllor uthuggna ur berget.

Bussutfärd på Kefallonia med utsikt över den välkända Myrtous beachen på öns västkust

Nu kommer vi att i sakta mak ta oss norrut mot Korfu och Mandraki marina för att den 15 juli få våra ungdomar Viktor och Mimmi och några dagar senare Anna-Paulina och Quentin ombord. Innan ”the young crew” kan ta akterhytterna i besittning, återstår en hel del för stambesättningen att göra. Det är märkligt hur det kan samlas så mycket grejor ombord på en långfärdsbåt. Det vi håller på med kan knappast i varje fall kallas att resa med lätt bagage!

Det sköna Syditalien / The beautiful Tirrhenian coast

18 maj – 13 juni / May 18 – June 13

Roma (Ostia) – Nettuno – Gaeta – Isola di Procida – Pozzuoli – Amalfi – Acciaroli – Maratea – Cetraro – Tropea – Reggio di Calabria

Ayfer with Scilla and the famous rock in the background. Photo: Per Hotvedt

After a long stay in Porto di Roma (Ostia) including several day trips to Rome and one day in Ostia Antica, we continued southwards. Shoestring cruising along the Tirrhenian coast offers scenic views and many harbours and places worth a visit. The highlights were Gaeta, Procida, Amalfi, Maratea and Tropea. Due to the weather with many lows and a lot of wind we visited only one island, Isola di Procida. The passage between Scylla and Charybdis in Strait of Messina led us to Reggio di Calabria, from where we will continue along the Italian south coast on our way to Greece.

Charybdis

Ostadigt väder med regn och hårda vindar gjorde att vi stannade i Ostia betydligt längre än planerat. Fördelen med detta var att vi hann med flera turer in till Rom. Gärna tog vi oss sydväst från Roms centrum över Tibern till Trastevere och den trivsamma atmosfären där. Vi tillbringade också en dag i Ostica Antica, Roms gamla uthamn som ersattes av en nyare hamn i början av 100-talet e.Kr. Till följd av tillandning på grund av Tiberns utflöde ligger ruinstaden idag fyra kilometer in från kusten. Ostia Antica är välbevarad med bland annat fina mosaiker och ger en bild av hur livet i en romersk stad tedde sig för tvåtusen år sedan. Från marinan i Ostia kommer man med buss och tåg till Ostia Antica på mindre än en halvtimme.

Mosaiken vid Terme di Nettuno, Neptuns termalbad, i Ostia Antica

Amfiteatern i Ostia Antica

Marinan i Ostia är utsatt för flygbuller och mycket swell, men är genom närheten till Rom och flygplatsen samt förmånlig hamnavgift (40 €/dygn eller 240 €/vecka under mellansäsong) ändå OK.

Då vi äntligen efter nästan två veckor i Ostia kastade loss, gick vi ut i svag sydlig vind och kraftig dyning från nordväst. Följande anhalt blev Nettuno med ”centro historico” högt beläget alldeles intill hamnen. Själva marinan var ingen höjdare vad servicen beträffar, men erbjöd trygg och swellfri långsidesförtöjning på en ”hammer head”.

I Nettuno stod valet mellan att gå ut till Ponza – den största av de pontinska öarna – för ankring, eller att fortsätta längs kusten till Gaeta. Eftersom vädret inte stabiliserat sig ordentligt och nya hårda vindar från nordväst stod på dagordningen, var valet mer eller mindre självklart. Det är inte så himla roligt att ligga för ankar i regn och blåst och ändå inte kunna lämna båten för utflykter på land. Eller att betala skjortan för att ligga vid en brygga utan el, vatten, toalett eller dusch (en 37 fots tysk båt vi träffade i Ostia hade betalat 180 €/natt).

På väg till Gaeta passerar vi Capo Circeo, som syns här i bakgrunden med sin låga förbindelse med fastlandet. Tidigare var Circeo en ö, enligt vissa spekulationer Kirkes ö i Odyséen.

Gaeta visade sig vara en verklig fullträff. Den familjedrivna marinan är välskött med personal som hjälper till och regelbundet går omkring och kontrollerar alla förtöjningar då det blåser på. Staden, som ligger vackert och klättrar uppåt höjderna, är fin och erbjuder intressanta sevärdheter och spektakulära vandringar.

Svante på vandring på höjderna i Gaeta

Utsikt över staden och marinan i Gaeta

Utsikt över den gamla staden och hamnen i Gaeta

Svante på väg ned för trappan till Det heliga korsets kapell i en av tre spektakulära bergssprickor i Gaeta

Utsikt från kapellets tak

Vi blev kvar fem dagar i Gaeta och firade en av kvällarna vår 33-års bröllopsdag med en välsmakande middag i sittbrunnen i hattlampans sken. Det sägs att den bäst fungerande besättningen på en långfärdsbåt är ett gift par. Må så vara – i varje fall är det den vanligast förekommande besättningen på de båtar som vi möter i hamnarna. Ofta blir det tal om dynamiken ombord och då visar det sig i allmänhet att det är ganska lika på de flesta båtar, både vad gäller rollfördelning och dynamik. Och att det fungerar rätt bra, för annars skulle man väl inte fortsätta segla tillsammans år efter år. Men visst ställer det en del krav då man lever tillsammans 24/7 på ett begränsat utrymme i ständigt skiftande miljöer och förhållanden.

Efter Gaeta blev det dags för strandhugg på Isola di Procida – en mindre ö strax öster om den större ön Ischia på tröskeln till Neapelbukten. Vi fick en fantastisk kväll i Procida med vandring i den högt belägna gamla staden och nyfångad stekt fisk i fiskehamnen på andra sidan höjden, där även den lokala befolkningen tillbringade sin kväll.

Fiskehamnen i Procida

Gatuvy i Procida

I den gamla kyrkan i Procida hade man en utställning som levandegjorde bibliska händelser

Det mirakulösa fiskafänget

Jesus frestas av djävulen

Hamnliv i Procida

Fiskehamnen i Procida

Lek i hamnen i Procida

Underhåll av fiskebragderna i Procida

En liten lur på fiskmåltiden

Fiskehamnen i Procida

Då vi lämnade Procida var den sydliga vinden för kraftig för att vi skulle kunna fullfölja planen att gå till den lilla hamnen i Amalfi. I stället styrde vi mot en närbelägen marina (Nisida) som vi fått rekommendation om redan i Frankrike. Det visade sig att denna marina endast var till för små motorbåtar och inte kunde erbjuda oss någon vettig förtöjning. Så fel kan rekommendationer bli ibland, och de läckra solnedgångsbilder av marinan vi sett på nätet avslöjade på inget sätt verkligheten. Nåväl, i närheten i Pozzuoli fanns en annan marina modell flott och dyr där vi tillbringade natten. Det fanns till och med råttburar/fällor med jämna mellanrum på bryggorna, så inte ens minsta lilla gnagare kunde störa vår nattsömn.

Capri sett från öster

På väg till Amalfi passerade vi Capri, som vi vid det här laget insett att man bäst besöker utan medhavd segelbåt (så Capri och villa San Michele, vi kommer igen!). I den lilla hamnen i Amalfi var det full svinga efter det gångna dygnets sydliga vind. Vi fick dock god hjälp med att förtöja mot den höga kajen på insidan av vågbrytaren och som välkomstgåva av den vänliga personalen en flaska rött bubbel och en nyplockad citron. Kajen var så hög och båtens rörelser så intensiva att det inte var helt behagligt att ta sig till och från båten över landgången. Något mildrades ryckningarna i skrovet av de kraftiga fjäderdämpare hamnen ställde till förfogande.

Vi närmar oss Amalfi

Välkomsthälsning

Ayfer vid kajen i Amalfi

Den höga kajen i Amalfi. Per stiger ombord på norskflaggade s/y Midi.

Amalfi är en fascinerande liten stad som rent bokstavligt klättrar uppför väggen på Monte Cerrato (1315 m) i Salernobukten. Vi besökte bland annat katedralen, som återspeglar stadens stolta förflutna som en stor handelsmakt under seklen runt tusentalet. Vår enkla men välsmakande middag intogs på La Taverna del Duca, som rekommenderades oss av hamnpersonalen.

Katedralen i Amalfi

Amalfi

Följande hamn efter Amalfi blev Acciaroli, en anspråkslös liten ort med ett ståtligt hamnbygge som tyvärr blivit på hälft och smått börjat förfalla. Förmodligen har en del EU-pengar satsats i detta projekt som man inte förmått fullborda. Det skulle absolut behövas en välfungerande marina på detta avsnitt av den syditalienska kusten, så vi får hoppas att någon inom kort tar tag i projektet och för det i hamn.

Under långa dagsetapper hinner man med en hel del. Nina har här påbörjat en ny bok…

… medan Svante rensar skrivbordet på Macen och håller vakt.

På väg mot Maratea i Policastrobukten blev vädret så vackert att besättningen på norska Midi som vi seglat tillsammans med några dagar, föreslog en badpaus. Sagt och gjort. Stäven in mot den fina beachen vi siktat runt hörnet och i med kroken. För Nina var det premiärbad för året, och eftersom vattenlinjen redan hunnit få en rejäl beväxning, blev det nytta och nöje i kombination genom tvätt av vattenlinjen. För Svante blev det att dyka ned till propellern för att granska anoden och avlägsna den värsta vegetationen från propellern. Även utsidorna på rodren behövde skrubbas av.

Upp med ankaret och iväg igen efter badpausen före Maratea. Foto: Per Hotvedt

På väg över Policastrobukten mot Maratea

Hamnen i Maratea var suverän. Kristusstatyn välkomnade på långt håll där den står på bergstoppen invid hamnen. Hamnpersonalen välkomnade på nära håll på bryggnocken och hjälpte in till en plats på de fina flytbryggorna. I Maratea bokade vi bord med utsikt över hela den vackra hamnen och åt en trevlig middag tillsammans med besättningarna på de två norska båtar som vi följts åt med ett tag.

Kristusstatyn på berget vakar över ankomsten till Maratea

Nina och Svante väntar att Anne-Lise och Per från Midi och Lynette och Nils från Bilitis ska slå sig ned för gemensam middag i Maratea. Foto: Lynette Walle

Den trivsamma hamnen i Maratea

På väg till Cetraro fick vi segla på riktigt, vilket inte är vardagsmat på Medelhavet, där vindarna oftast är antingen för svaga eller för starka.

Cetraro blev en färglös mellanhamn innan vi kom till härliga Tropea, som ligger nordost om Capo Vaticano , den sista udden före Messinasundet. I Tropea har bolaget som drivit marinan troligen gått i konkurs, för verksamheten ligger nere. Men det är fritt att förtöja vid bryggorna och vatten finns att tillgå fastän elen är avstängd. Ett nytt bolag står enligt hörsägen berett att ta över och få igång verksamheten igen före högsäsong, men tillsvidare ligger man gratis i denna trygga och vackert belägna hamn.

Från gatan fortsätter man med 200 trappsteg upp till gamla stan i Tropea. Anne-Lise från Midi har tagit täten medan Svante följer efter.

Gamla stan i Tropea ligger på en hög klippa nära hamnen. Då man fått sin motion genom de tvåhundra trappstegen upp, väntar en fin belöning. Den gamla staden är charmig och erbjuder en fantastisk utsikt över Tyrrenska havet och Lipariska öarna med Stromboli närmast. Vi hittade en liten restaurang med denna utsikt och fick två fina kvällar med god mat och solnedgångsvy över havet och Stromboli. I Tropea låg en liten sandstrand med fin sand invid marinan, vilket inbjöd till en del badande.

Marinan i Tropea sedd uppifrån gamla stan

Hej kompis, vilket språk föredrar du?

Utsikt från gamla stan i Tropea

Solnedgång med utsikt över Stromboli

En båt går ut från Tropea mot natten

Från Tropea är det en kort dagsetapp till Messinasundet. Vi kastade tidigt loss för att hinna genom sundet i god tid, då det hade utlovats kraftigare vind till eftermiddagen. Först blåste vinden från diametralt motsatt håll än det var utlovat, men på väg mot sundet korrigerade vinden sig och lade sig på nordväst. Då vi gled in i sundet fick vi sällskap av några av de svärdfiskebåtar som håller till i Messinasundet.

Livligt i Messinasundet, i förgrunden s/y Midi fra Norge, i bakgrunden Sicilien

Svärdfiskebåt

På babords sida låg Scilla med sin berömda klippa (se titelbilden) – ett dödligt hot för forna tiders segelfartyg som inte kunde kryssa och slå sig loss från en läkust, men ingen större utmaning för dagens motoriserade segelfarkoster. Längre in i sundet, strax efter det smalaste stället på en dryg sjömil, mötte vi Karybdis, de vattenvirvlar som alltjämt kan ställa till besvär för mindre farkoster vid förhållanden med mera vind och ström. Då vi nalkades virvelbältet hade vi fyra knops medström och nästan elva knops fart över grund. Efter att virvlarna tagit tag i båten under en knapp minut var hastigheten nere i under sju knop. Det var som om medströmmen helt plötsligt dök ned under vattenytan och lämnade oss med vår egen båtfart. Detta är kanske heller inte så långt ifrån sanningen, eftersom strömvirvlarna i sundet har att göra med de olika nivåerna och temperaturerna på vattnet i Tyrrenska respektive Joniska havet som möts i sundet.

Även om Karybdis var snäll idag, kände vi av hennes kraft

In med segel och ut med fendrar, nu kommer vi till Reggio di Calabria. Foto: Per Hotvedt

Då detta publiceras ligger vi och gungar i marinan i Reggio di Calabria och väntar på väder för den fortsatta passagen under foten på den italienska stöveln på väg mot Korfu i Grekland. Summa summarum har Syditalien varit en mycket positiv överraskning för oss. Från och med Gaeta söderut har kustlandskapet varit oerhört vackert med trivsamma hamnar och stadsmiljöer.

Men var håller sommaren och värmen hus? De 30,5 grader som uppmättes i finska Utsjoki härom veckan har vi ännu inte upplevt här.

Alla vägar leder till Rom / The Ligurian coast

22 april – 17 maj / April 22 – May 17     St Raphaël – San Remo – Verazze – Genova – Chiavari – La Spezia – Livorno – Salivoli – Talamone – Civitavecchia – Porto di Roma (Ostia)

San Remo in morning light

When leaving St Raphaël on April 22 Svante had got Tua and Peter from Finland as crew for cruising along the Ligurian coast during the time Nina was in Sweden. We spent many sunny days on a mostly friendly sea and visited many nice harbours, with Portofino and La Spezia as two highlights. However an intensified lookout was needed all the time because a lot of trees, branches and other debris was floating in the sea all the way from the French border to Rome.

Franskt blir italienskt under första seglingsdagen. Foto: Peter Forslund

Innan vi kunde kasta loss för att stäva mot Italien var det mycket som skulle fixas. Bland annat skulle Nina avlägga sin obligatoriska tretimmarsvisit uppe i masten, utrustad med verktyg, putsgrejor och mastolja. Det är ingenting som undgår hennes argusögon, så det är tryggt att segla efter denna genomgång. Även Svante tar sig årligen minst en tur upp till masttoppen, men kan sällan upptäcka något som Nina inte redan spanat in.

Nina förevisar nya kjolmodet på väg upp i masten – speglat i grannbåtens plexiglas

Att ligga med vinden in från aktern är ingen höjdare då det regnar eller blåser hårt. Ett vind- och regnskydd för nedgångsluckan har länge stått på dagordningen, men nu kom vi äntligen till skott. Medan vi klurade på ett sätt att ta in vattnet från bryggan i båtens vattensystem utan att låta det gå via tankarna, fick vi veta att det finns ett färdigt ”water inlet” med tryckreducering och allt. Så vi installerade ett dylikt på akterspegeln och kompletterade med ett system för filtrering av vattnet innan det går in i båtens vattensystem.

En solpanel för underhållsladdning av batterierna då båten ligger i hamn eller står på land har länge varit på tapeten. Även detta fick vi till i sista stund tack vare Boat Marine Services och Pierre Borello vid Maritime électronique. Pierre lyckades även med konststycket att skicka vår krånglande plotter på snabbvisit till Raymarine i England, där man äntligen kunde fixa den. Så först nu, nästan två år efter att vi för dyra pengar bytte ut hela innehållet i plottern och sedan haft den inne för reparation först i Portugal och sedan i Frankrike, fungerar den äntligen som den ska, peppar, peppar…

Regn-och vindskydd för nedgångsluckan vid vind akterifrån

Vattenintag med tryckreducering

Partikel- och kolfilter på hylla i cykelstuven

Solpanel för underhållsladdning

Då Nina flugit till Stockholm för att förbereda sig för att fungera som opponent vid en doktorsdisputation, hade Svante en dryg vecka på sig att fixa det sista innan vännerna Tua och Peter kom vandrande på kajen med sjösäckarna på ryggen. Ombord med besättningen, en god middag på favoritrestaurangen i hamnen i St Raphael och sedan till kojs för hyfsat tidig avgång följande morgon.

Första seglingsdagen bjöd inte på mycket segling, i stället blev det behaglig motorgång i svag vind med siktet inställt på San Remo, som vi anlöpte i god tid. Vi fick ligga vid den lokala båtklubbens flytbrygga (avsedd för kappseglingsbåtar) för 30 euro. Innan mörkret föll hann vi med en sväng på stan, där vi hittade en trevlig restaurang med stil, belevad personal, härlig mat och – facila priser!

Vi lägger till vid den lokala båtklubben i San Remo. Foto: Peter Forslund

Då vi lämnade San Remo badade staden i morgonljus (se bilden överst), en god start på dagen! Då det flöt omkring en massa trädstammar, grenar och annan bråte hade vi skärpt utkik. Plötsligt ropade Tua till, ”en hajfena!”. Vid ytan, cirka två meter från båten, simmade mot oss en fisk, ungefär tre meter lång, med gråspräcklig rygg, ljus undersida och distinkt hajfena på ryggen. Vithaj eller något annat, det är frågan.

Mitt på dagen vred vinden mot sydost så att vi fick en halvvindsbog. Upp med storseglet och ut med genuan och 7,5 – 8 knop på loggen. Men säg den sköna seglingsvind som varar länge på Medelhavet, efter ett tag var det slut på vinden och plåtgenuan fick dra oss till Verazze. I Verazze finns en relativt nybyggd, tjusig marina, belägen i en välskyddad kittelformad bukt.

Peter vid ratten under härlig halvvindsbog på väg från San Remo till Verazze. Foto: Tua Forslund

Etappen från Verazze till Genua var endast drygt tjugo sjömil, men bjöd ändå på vindar från stiltje till kuling. Hamnen i Genua är störst i Italien och det tog en god stund att tråckla sig in till gästhamnen Porto Antico längst inne. På vägen passerade vi det kontrolltorn som en vecka efter vårt besök rammades av ett fraktfartyg och störtade samman. Då det skedde mitt under ett vaktombyte dog hela nio personer i olyckan.

Tua spanar på väg in till Porto Antico längst inne i den enorma hamnen i Genua. Foto: Peter Forslund

Gamla stan, centro historico, i Genua bjöd på högst varierande miljöer och en ställvis förtätad atmosfär. En rundtur med buss gav ett litet bredare perspektiv på denna anrika sjöfartstad, som bland annat var Columbus hemstad. Ett besök i akvariet i hamnen (störst i Europa säger man) var en besvikelse. Det var mörkt, överfullt av folk och alltför varmt för att man skulle kunna tillbringa någon längre tid där.

Efter vandring i centro historico i Genua sitter en kall birra bra

Då man seglar längs den liguriska kusten är ett besök i Portofino ett måste. Eftersom det i praktiken är svårt att boka en plats i den gamla fina hamnen, gäller det att ta sig dit på annat sätt. Så vi lade oss i marinan i Chiavari och åkte därifrån med tåg till S. Margarithe och vidare med buss till Portofino längs en smal slingrande väg på en bergshylla.

Vi passerar Portofino på väg från Genua till Chiavari

Portofino är naturligtvis en turistfälla, men en mycket trevlig sådan med fantastisk miljö, trevliga restauranger, möjlighet att promenera upp till kyrkan och ut till fyren på udden. För oss finländare är det förstås trevligt att konstatera att en ansenlig del av segelbåtarna i hamnen är byggda i Österbotten. Att Nautorvarvet som bygger Swanbåtarna sedan rätt länge har italienska ägare påverkar knappast populariteten negativt här i Italien.

Hamnen i Portofino

I La Spezia fick vi ligga längst inne i den kommunala gästhamnen på en fin longsides plats för ”barco in transito” för endast 19 euro. Även i övrigt var La Spezia en mycket trevlig stad med centrum nära hamnen och en inbjudande miljö i gamla stan. Tyvärr hade vi inte möjlighet att ligga kvar för att besöka Portovenere med buss, så vi fick nöja oss med det intryck vi fick av staden då vi passerade i sundet mellan Portovenere och Isla Palmaria då vi anlöpte La Spezia.

På väg till La Spezia går man i det smala sundet mellan Portovenere (på bilden) och Isla Palmaria

I Livorno blev vi anvisade en plats vid en så hög kaj att endast den manliga delen av besättningen tog sig för att klättra i land – och detta endast för att klara formaliterna med registrering och hamnavgift! Men det gjorde inget, för det var valborgsmässoafton och den hade vi ändå tänkt fira ombord med läckerheter uppbunkrade före avfärden i Frankrike. Bon appetit!

Valborgsmässoafton i Livorno med foie gras som förrätt

Då vi gick från Livorno mot sundet mellan Elba och fastlandet ringde Nina från Stockholm och undrade varför vi inte följde kusten där motvinden inte är så kraftig. På http://www.marinetraffic.com kunde hon se vår aktuella position, fart och kurs och på http://www.weatheronline.co.uk att vinden var svagare närmare kusten. Vi hade de facto nästan inte haft någon vind tidigare, men just innan Nina ringde hade det blåst upp. Så vi girade tjugo grader närmare land och efter en kvart hade vi endast halva vindstyrkan. Men vart har friheten till havs tagit vägen, då man kan fjärrstyras på detta sätt? Nåja, det hjälper förstås om man stänger av AISen så att man inte syns på webben.

Marinan i Salipoli med Elba i bakgrunden

I Salipoli prövade vi hamnpersonalens nerver genom att fylla på 250 liter diesel via filter. Då vi en tidigare gång försökte tanka i Italien blev det stopp då vi tog fram filtret. ”No no, vår pump är trasig, det går inte att fylla på långsamt.” Om detta var sant eller om det var vetskapen att dieseln man hade inte var ren fick vi aldrig veta. Visserligen såg vi att det fanns flera pumpar för diesel…

På väg från Salipoli till Talamone sken solen så intensivt att besättningen föreslog stopp för årets första dopp. Turligt nog fanns det en vacker vik med sandbotten till hands, så vi lät ankaret gå. En skeppare ska visst visa solidaritet med sin besättning i vått och torrt, och så fick det bli. Men visst kändes det skönt efteråt!

Svante tar årets första dopp

Talamone hörde till de hamnar en italiensk seglare i St Raphael sagt att vi absolut måste gå till. Och visst var det en trevlig marina och ett sympatiskt litet samhälle, där gränderna med matvaruaffär och små shopar låg innanför borgmuren, dit man kom längs en smal trappa.

Talamone var en trevlig bekantskap

Eftersom Tua och Peter skulle flyga hem från Rom och Nina ett par dagar senare komma flygande dit, gällde det att välja en trevlig marina där Ayfer kunde ligga en tid. Valet föll på Riva di Traiano i Civitavecchia, en timmes tågresa från Rom. Det visade sig vara ett gott val, då marinan är trygg och trivsam och inte besväras av flygbuller, såsom marinorna i Fiumicino och Ostia närmare Rom. Så Tua och Peter tackade för sig och Nina mönstrade på igen efter utfört uppdrag i Sverige.

Colosseum

Till Civitavecchia kom även svenska Hallberg Rassyn 42 ”Lady Star IV” med Inger och Morgan ombord. Tillsammans med dem delade vi en hyrbil en dag och åkte runt i trakterna omkring Rom. Bland annat besökte vi den gamla staden Tivoli belägen på en kulle flera hundra meter över havet sydost om Rom. Det blev en lång och innehållsrik dag med besök i varierande men vackra miljöer.

Vid mynningen av Fiumara Grande, floden som flyter genom Rom ut till kusten, ligger flera båtvarv där man kan lägga upp båten för en längre eller kortare tid

Utsikt från den gamla staden Tivoli sydost om Rom

Kvällsstämning över den vackra sjön Lago di Bracciano nordväst om Rom

Vi blev kvar i Civitavecchia några dagar längre än planerat i väntan på en DHL försändelse med våra svenska bankkort. Tyvärr kom korten iväg några dagar senare än överenskommet, men sedan gick det snabbt. Tolv timmar tog transporten från Stockholm med leverans kl. 00.55 vid infarten till marinan. Samma morgon kunde vi lämna marinan och ta oss till nästa hamn söderut innan hårda vindar och regn från sydost satte in.

Lady Star IV från Karlshamn lämnar marinan Riva di Traiano i Civitavecchia

I skrivande stund ligger vi kvar i Porto di Roma i Ostia strax utanför Rom, 9 km från Roms internationella flygplats, med fortsatt ostadigt väder och nervprövande flygbuller. Bättre väder utlovas om några dagar. Då hoppas vi kunna fortsätta färden söderut längs den tyrrenska kusten med planerade besök på de pontinska öarna och Capri.

Tillbaka i St Raphaël / Back in St Raphaël

St Raphaël 1 – 17 mars / March 1 – 17

Salt spray on the hard standing

On 1st of March we came back to St Raphaël. After a couple of days with decent spring weather we got an easterly storm, that brought a lot of sea water and sea weed to the hard standing, where Ayfer had spent the winter. By now Ayfer is back in the water in Port Santa Lucia – the huge marina in St Raphaël. We get a lot of good maintenance work and some improvements done by ourself and by the help of Boat Marine Services – Alubat´s outstanding agent here in St Raphaël. We will stay in St Raphaël until 20th of April, when we get friends from Finland aboard for cruising along the Italian coast.

Nina framför uppläggningsplatsen där Ayfer tillbringat vintern

Då vi kom tillbaka till St Raphaël den 1 mars hann vi i stort bara få bort vinterpresenningen från sittbrunnen och sprayhooden på plats innan hårda ostliga vindar med stormstyrka i byarna satte stopp för allt vårrustningsarbete utomhus. Vågorna slog nämligen över vågbrytaren så att hela den lilla båtuppläggningsplatsen översvämmades av saltvatten och sjögräs. Under två dagar var det gummistövlar som gällde vid passage till och från båten i 15-20 cm högt vatten. Då vinden bedarrat och vattnet runnit undan blev det fart på oss och en dryg vecka efter vår ankomst var Ayfer tillbaka i sitt rätta element igen.

Ayfer på väg i sjön efter drygt fem månader på land

Alldeles intill St Raphaël ligger Frejús, som har anor ända sedan romersk tid. Frejús har en modern hamn och ett modernt centrum nära havet, medan den historiska stadskärnan befinner sig en bit inåt land. Ett alldeles utmärkt mål för en cykeltur, tyckte vi härom dagen, och begav oss iväg. Våra små hopfällbara Bromptoncyklar som legat i akterstuven sedan senaste sommar, verkade även tacksamma över att slippa instängdheten i stuvfacket och få komma ut på litet äventyr.

På cykeltur till den gamla stadskärnan i Frejús

Vi hade förväntat oss att mars månad skulle vara litet varmare och soligare här än det vi hittills fått erfara. Då solen skiner är det varmt för ögonblicket, men det finns en kyla i luften som kommer fram så fort solen är borta. Men visst finns det tecken på att vi går mot bättre tider, inte minst körsbärsträdens blomning. Vi har heller ingen särskild brådska ut på havet, utan kommer att ligga kvar här i St Raphaël till omkring den 20 april. Då ska Tua och Peter från Finland mönstra på för att tillsammans med Svante segla längs den italienska kusten, medan Nina gör ett gästspel i den akademiska världen i Sverige för att opponera vid en doktorsdisputation.

Körsbärsträden slår ut i blom

Port Santa Lucia i St Raphaël är en jättestor marina med en nordlig och en sydlig bassäng. Ayfer ligger nu på paradplats utanför hamnkontoret i den södra bassängen med närhet till det mesta. Med tanke på att vi har en massa restauranger, matbutik och två bagerier inom nära räckhåll är det tur att Hotel La Marina med gym och bastu ligger strax intill oss vid kajen…

Medan vi ligger kvar i St Raphaël är det meningen att vi ska utföra sådana förbättringsarbeten som vi inte hunnit med hitintills. På dagordningen står bland annat att bygga en skyddande låda runt Ayfers upp- och nedfällbara bogpropelleraggregat i det stora stuvrummet i fören. Som det nu är måste allting stuvas och bindas fast minutiöst så att det inte kommer på avvägar och stör bogpropellerns funktion. Även en solpanelsinstallation kan bli aktuell om vi får tag på en panel som är tillräckligt effektiv för vårt behov men ändå liten nog för att få plats mellan antennerna på targabågen i aktern. Här i St Raphaël finns god tillgång till duktiga hantverkare och inte minst Alubatvarvets fantastiska agent för Medelhavet – Boat Marine Services med Olivier, Jean-Marie och Emmanuel – som kan allt om Ovnibåtarna och ständigt är beredda att hjälpa till.

Ayfer i Port Santa Lucia

2012 summary

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Här är ett utdrag:

600 people reached the top of Mt. Everest in 2012. This blog got about 7 700 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 13 years to get that many views.

Click here to see the complete report.

Saint Raphaël et Les Voiles de Saint Tropez

2 – 30 oktober / October 2 – 30  Saint Raphaël

On the way to Saint Raphaël

In the beginning of October Ayfer was lifted up in Saint Raphaël for some guarantee works, which Alubat´s nice and competent service team carried out in one single day! We were very impressed and happy to get our problems solved so quickly. In Saint Raphaël we also got good help from Alubat´s agent Boat Marine Services with the three musketeers Olivier, Jean-Marie and Emmanuel. Because the hard standing in Saint Raphaël has such a good atmosphere, is beautifully situated and seems to be a place with good security, we decided to leave Ayfer there for the winter. This arrangement also makes it possible for us to spend more time in Finland and Sweden during the winter months. A highlight during our four weeks with lots of maintenance work in Saint Raphaël was a visit in St Tropez during the regatta week ”Les Voiles de St Tropez”. The regatta gathers together extraordinary modern sailing boats alongside the most beautiful traditional yachts, see pictures below.

Den 5 oktober lyftes Ayfer upp i Saint Raphaël

Den 2 oktober motoriserade vi från Villefranche sur Mer till Saint Raphaël, där vi efter ett par dagar lyftes upp av Provence Marine Levage, vars uppläggningsplats endast rymmer ett tjugotal båtar. Efter några dagar på land anlände Alubats effektiva serviceteam, som under en lång arbetsdag lyckades åtgärda ett par problem som omfattades av varvets garanti. I Saint Raphaël blev vi väl omhändertagna av Alubats agent och samarbetspartner, Boat Marine Services, som hjälpte oss med både praktiskt underhåll och kontakter till olika hantverkare med erfarenhet av Ovni-båtar.

Eftersom platsen där Ayfer ligger är vackert belägen med fin utsikt över vattnen utanför Saint Raphaël och Frejús, och därtill förefaller trygg, beslöt vi att Ayfer får stå kvar där på land över vintern. Då de sympatiska grabbarna på Boat Marine Services – Olivier, Jean-Marie och Emmanuel – kan se till Ayfer då vi själva är borta, kan vi tillbringa litet mera tid hemma i Finland och Sverige denna vinter.

Emmanuel hjälper oss med slipning och målning av centerbordet

Vår första vecka i Saint Raphaël sammanföll med den stora regattaveckan i vattnen utan St Tropez, ”Les Voiles de St Tropez”, som sedan 26 år tillbaka går av stapeln i slutet av september/början av oktober. Evenemanget samlar många extraordinära moderna båtar vid sidan av ett stort antal vackra traditionella segelbåtar, till exempel J-båtar. Rolex trofén går till vinnaren av den klassiska klassen över 16 meter. Så vi hoppade på turbåten som går från Saint Raphaël till St Tropez, dit vi kom fram i lagom tid för att få se de fantastiskt vackra klassiska segelbåtarna komma in i hamnen och lägga till vid kajerna.

På väg med turbåten till Saint Tropez

Hamninloppet till Saint Tropez

Det var fullt av både båtar och folk i St Tropez – vilket inte hindrade vår fotograf Nina att ta sig längst ut på kajen och ”föreviga” folkfesten, stämningen och de vackra båtarna.

Härlig seglarstämning i Saint Tropez

Tilläggning

Jubel på fördäck. Observera längden på storbommarna hos dessa seglande skönheter!

Även överhängen är ståtliga

Cambria, William Fifes mästerverk från 1928

Den båt vi mest väntade på att få se var ändå Velsheda – den legendariska J-båten byggd av Camper & Nicholson 1933. Trots fantastiska framgångar i kappseglingar med bland annat ”Britannia”, ”Endeavour” och ”Shamrock” och mängder av segrar under 1933-36, lades hon upp i en lerig flodbädd vid Hamble 1937, varifrån hon räddades först 1984 och sedan återställdes till sin forna glans. Eftersom Velshedas skeppskista stod på kajen inväntade vi tålmodigt hennes ankomst.

Medan vi väntade på Velsheda backade konkurrenten Shamrock in

Äntligen kom hon – Velsheda

Det var inte bara J-båtarna som representerade de legendariska farkosterna i St Tropez. På plats fanns till exempel även Pen Duick V – 10,60 m slupen som den franske mästerseglaren Eric Tabarly lät bygga för singlehand racet från San Fransisco till Tokyo 1969, vilket han även vann. Båten var utrustad med barlasttankar med vatten, vilket var en stor nyhet på den tiden.

Pen Duick V

Legendarisk är även Brigitte Bardot, som gjorde St Tropez till sin hemstad redan 1958 och har bott där sedan dess. År 1973, innan hon hade fyllt 40, lämnade Brigitte Bardot skådespelandet ”för att dra sig ur det hela på ett elegant sätt” och har senare främst gjort sig bemärkt som en aktiv djurrättsaktivist. Mindre hedrande är hennes engagemang mot invandringen och ”islamiseringen” av Frankrike under 1990-talet, då hon bötfälldes för rashets fem gånger.

Brigitte Bardot

Vår dag i St Tropez bjöd på intensiv stämning och talrika skönhetsupplevelser, så det var med mättade sinnen vi satte oss på bussen för returen till Saint Raphaël.

Det blev en fin dag med segelfest i Saint Tropez

Dagen i St Tropez var dock ett undantag under våra fyra oktoberveckor i Saint Raphaël. Mestadels var vi nämligen fullt upptagna av arbete med underhåll och vinterkonservering av Ayfer och all utrustning ombord. Vi hade en hel del att ta igen efter förra vintern i Lagos då olika omständigheter gjorde att det inte fanns tid och möjlighet att bereda Ayfer för vintern då hon togs upp på Sopromarvarvet.

Eftersom uppläggningsplatsen i Saint Raphaël är utsatt för de hårda vindar som drar fram i trakten är det viktigt att båtarna på land står i vindriktningen med ena ändan mot västnordväst och andra ändan mot ostsydost. Mistralen blåser nämligen med jämna mellanrum från västnordväst med stormstyrkor i byarna. I slutet av oktober fick vi känna på detta då vi hade vind på upp till 30 m/s rakt akterifrån och ingenting hölls kvar i sittbrunnen om det inte var fastbundet. Från ost kommer de hårda stormarna under vintern. På grund av det här kan varken sprayhood eller bimini lämnas kvar som skydd för sittbrunnen, så vi lät sy ett strömlinjeformat regn- och solskydd som låter vindarna passera över båten.

Ayfers nya vintertäcke för sittbrunnen

Då resebloggen ”Segling med s/y Ayfer” nu går mot slutet av den andra säsongen kan det vara intressant att presentera litet statistik. Sedan starten i juli 2011 har bloggen haft 9.859 visningar. Dagsrekord på 149 respektive 140 visningar sattes den 15 och 16 november 2012 med många visningar i USA. Sedan den 25 februari 2012 har bloggen haft besökare från 45 länder (Sverige 2494 visningar, Finland 1275 (+ Åland 177), Spanien 364, USA 348, Ryssland 260, Portugal 258, Frankrike 186, Schweiz 99, Kanada 92, England 83, Nederländerna 56, Italien 50, Kroatien 49, Tyskland 45, Norge 39, Ukraina 21 etc.). Mest avlägsna plats är Tonga med 3 visningar. Om Alubat snart får en beställning på en Ovni 495 från Ryssland blir vi inte alls förvånade. Sidan ”Om båten” med bilder av Ayfer har nämligen studerats flitigt just i Ryssland.

Vi tackar alla er som aktivt följt vår blogg även denna säsong – tack för visat intresse och uppmuntrande kommentarer! Nu blir det vintervila även i bloggandet, men vi i ”ayfercrew” lovar krypa ur idet senast i slutet av februari så att vi kan fortsätta äventyret då marssolen tittar fram. Vilket den lär göra med besked i Provence!

Solnedgång i sittbrunnen på land i Saint Raphaël

Franska rivieran / The French Riviera

6 september – 1 oktober / September 6 – October 1  Villefranche sur Mer – Antibes – Cannes – Nice – Monaco – Cap Ferrat – Eze

After a couple of days at anchor in Rade de Villefranche east of Nice we were lucky to get a berth  in the marina Port de Villefranche Darse. This gave us an opportunity to make trips by foot, bicycle, train and bus to different places in this beautiful and charming part of the French Riviera including Monaco. The most breath taking views we had in the medieval mountain village Eze 1250 feet above the sea. On the 5th of October Ayfer will be outhauled in Saint Raphaël for some guarantee works and regular maintenance.

View from Eze village over Cap Ferrat looking southwest

Ayfer anchored in Rade de Villefranche. The deep bay gives excellent shelter for all winds except southerly.

Efter att vi legat ett par nätter för ankar i den välskyddade djupa viken vid Villefranche sur Mer, puttrade vi med jollen in till marinan innanför vågbrytaren och hörde oss för om en ledig plats innan det var dags för följande omgång av mistralen. Jovisst, för tillfället var det fullt, men man lovade meddela per telefon om det skulle bli någon ledig plats. Följande dag kunde vi flytta in i marinan med löfte om plats för två dygn. Då de två dygnen gått till ända hade vi verklig tur. Just då vi stod i kapitaneriet och parlamenterade meddelade en båtägare att han seglar till Korsika för fyra veckor. Det betydde att marinan kunde hyra ut hans plats åt oss för en vecka åt gången. För oss som hunnit smaka på hur det känns att ringa runt till marina efter marina och ständigt få höra att det är fullt överallt, var detta rena evangeliet. Nu fick vi en bas för att kunna utforska omgivningarna och besöka andra städer och hamnar, vilket ju inte låter sig göras per båt då det är så fullt överallt. Då man ligger för ankar lämnar man inte heller så gärna båten för att åka på en heldagsutfärd till Monaco.

Utsikt över Rade de Villefranche från den vackra vägen till Nice, kallad Boulevard Princesse Grace de Monaco. Hamnen i Villefranche sur Mer användes som örlogsbas av den ryska flottan under 1800-talet och senare av amerikanska flottstyrkor. Numera är viken en populär ankringsplats för alla sorts båtar, inte minst stora kryssningsfartyg, från vilka passagerarna förs i land till idylliska Villefranche sur Mer.

I hamnen i Villefranche finns också Nautors franska kontor och servicepunkt i denna del av Medelhavet. Det känns något märkligt att i den lilla trånga hamnen på en gång se fyra stora Swanbåtar på 90 och 100 fot. Då Svante härom dagen råkade gå efter två män i samspråk med varandra hörde han att de talade finlandssvenska och ropade: Hej, här går ni i Villefranche och talar finlandssvenska. – Nä, det är österbottniska, svarade Nautorkillarna och log underfundigt. Den ene av dem berättade att Villefranche är som hans andra hem, så ofta är han här på uppdrag för Nautorvarvet. Visst är det märkligt att världens kanske finaste segelbåtar (åtminstone vad statusen anbelangar) byggs i svenskspråkiga Österbotten i Finland.

Nautors kontor och servicepunkt i Frankrike ligger i hamnen i Villefranche sur Mer

Då vi i början av september blev ”bortkörda” från marinan i Cannes, var det för att lämna rum för den stora båtmässan 11-16 september. Eftersom det alltid är roligt att besöka båtutställningar – i synnerhet sådana man inte besökt förr – tog vi tåget från Villefranche till Cannes. Det var något strul med elen på en del av banan, så vi var både sena och svettiga då vi kom fram till Cannes i ett överfullt tåg. Detta bådade inte gott inför hemfärden, vilken – helt riktigt – delvis fick göras i taxi.

Det var en fin båtmässa, av vilken vi bara avverkade segelbåtsdelen och en liten runda bland tillbehören. Till vår glädje fanns Compagnie Hydrotechnique från Nantes på plats. Det är den firma som levererat vår watermaker och alltid erbjudit helt fantastisk service (senast  i våras då den portugisiska tullen sedan saboterade firmans snabba hjälp till oss). Det var roligt att få träffa firmaägaren som vi haft så många telefonsamtal och så mycket kontakt över e-posten med.

På plats i Cannes fanns också medarbetarna från Nautikarlsson, som säljer de franska Beneteau-båtarna i Finland. Vi har köpt två av våra tidigare båtar (Cenit 33 och Najad 373) av Leif Karlsson och glatt oss över att firman, som grundades 1989, har överlevt och utvecklats stort trots de upp- och nedgångar som kännetecknar branschen. Vi fick en trevlig stund med Leif och hans medarbetare på mässan. Anu Mustonen, som bott och jobbat 20 år i båtbranschen på franska rivieran, gav oss flera goda tips om utflyktsmål omkring Villefranche sur Mer.

Nautikarlssons gäng på båtmässan i Cannes, från vänster Leif Karlsson, Andy Nyström och Anu Mustonen

Då vi seglade förbi Antibes på väg till Villefranche kom vi att tänka på att Ninas kusin Malou sedan 1980-talet har en lägenhet i Antibes. Tänk om hon och maken Kent skulle råka vara här! Vi ringer och kollar. Sagt och gjort. Nej, de var inte här, men dottern Louise med familj var på plats och Malou var på kommande efter ett par dagar. Några dagar senare gjorde vi en (tåg!)utfärd till Antibes med besök i gamla stan och den enorma marinan (nej, de kunde inte erbjuda någon plats för vintern) samt en trevlig middag hos Malou, med möjlighet att lära känna den unga familjen. Vi hade inte träffat Louise sedan hon bildat familj. Eftersom Malou stannade i Antibes ett par tre veckor hann hon besöka oss i Villefranche sur Mer både ensam och tillsammans  med sin bror, kusin Boa, som kommit på besök till Antibes. Det var trevligt att kunna uppdatera släktrelationerna under så här gynnsamma omständigheter!

Port Vauban i Antibes med Vaubanfästningen i bakgrunden. I denna enorma marina ligger de största båtarna på hela rivieran, även om det endast är de minsta som syns på denna bild.

Nina med kusin Malou i Villefranche sur Mer

Seglarvännerna Tua och Peter från Finland mönstrade på Ayfer för några dagar under andra hälften av september. De har alltid tur med vädret då de seglar på Medelhavet, så också denna gång. Vi hade litet mulen himmel en morgon, men annars var vädret perfekt med sol och värme. Genast då vi lotsat dem från flygfältet i Nice med 1 eurosbussen till Villefranche, kastade vi loss och gick runt udden Cap Ferrat till följande ankarvik, där vi ankrade på fyra meters djup rätt nära land. Då vi letade plats såg vi en vit trekant sticka upp över vattenytan, omisskännligt påminnande om fören på en båt. Vilket det också var. På knappa 20 meters djup stod denna båt på ända och väntade på att bärgas. Då vi besökte samma ankarvik några dagar tidigare fanns båten inte där, så haveriet hade inträffat för en kort tid sedan. Följande morgon kom en båt och började lägga ut viss bärgningsutrustning, men kom inte till skott innan vi lämnade viken.

Tua, Peter och Svante njuter av segling i svag vind

Så här kan det också gå

Vi hade hunnit med ett besök i Monaco på egen hand, men tyckte att även Tua och Peter skulle få sitta på Café de Paris och blicka ut över Casino Monte Carlo avnjutande en öl till priset av en lunch. Eftersom vår utstyrsel inte motsvarade klädkoden för kasinobesök, var det ingen risk att vi skulle hamna vid rulettborden. Det fanns heller inget behov av att pröva lyckan på kasinot eftersom bussfärden från Villefranche till Monaco endast kostat en euro, såsom alla bussfärder gör inom denna region, oberoende av färdsträcka!

Tua, Peter och Svante på Café de Paris i Monaco

Entrén till Casino Monte Carlo

Utanför kasinot finner man en och annan Ferrari

Kasinot från havssidan med Boteroskulpturer i förgrunden

Nina och Tua i trädgården norr om kasinot på Monte Carlo

På redden utanför Monaco gick lyxkryssarna inte att räkna!

Utsikt över Port Hercule i Monaco från klippan där den gamla staden ligger

Furstendömet Monaco med en yta på 1,98 kvadratkilometer har cirka 33.000 invånare. Albert II är furste sedan 2005. Monaco har styrts av ätten Grimaldi sedan 1297. En del av palatset är öppet för allmänheten. Den rundtur vi gjorde med hjälp av en utmärkt audioguide var intressant och givande.

Palatset i Monaco ligger i den gamla stadsdelen på Monacoklippan

Utsikt över den nya hamnen Port de Fontvieille från palatsgården. Denna stadsdel är byggd på fyllnadsmark.

Dagarna med Tua och Peter ombord var sköna dagar i gott sällskap, till stor del för ankar med sol och bad, god mat och dryck. Efter att Tua och Peter flög hem till jobb och båtupptagning, ägnade vi flera dagar åt att utforska de vandringsleder Anu hade talat om på båtmässan i Cannes. En av vandringarna förde upp till Mont Alban och fortet som överblickar Villefranche. Denna vandring bjuder på härliga vyer över Nice åt ena hållet och Villefranche och Cap Ferrat åt det andra.

Då man tagit sig så högt det går i Villefranche, till stor del via trappor, fortsätter vandringen mot fortet på Mont Alban – på trappor, som dock planar ut så småningom

På vandringen på Mont Alban öppnar sig först utsikten mot Nice, där flygplatsen med landningsbanorna syns i bakgrunden

Utsikt mot nordväst över Nice med Alpes Maritimes i fonden

Väl framme uppe vid fortet får man en härlig vy över Villefranche sur Mer med marinan nere till höger

… och över udden Cap Ferrat

Escaliers de Verre, ”Glastrappan”, leder tillbaka ner till Villefranche

En annan vandring startar vid Eze sur Mer mitt emellan Villefranche och Monaco och leder längs ”Nietzsches stig” upp till Eze, en medeltida befäst stad 400 meter över havet. En solvarm dag är denna vandring ställvis brutal för en seglare som försummat gymmet hela sommaren. Om man förmår höja blicken och öppna öronen får ansträngningen ändå sin belöning redan innan man nått ända upp.

Nietzsches stig är ingen sinekur för en otrimmad seglare

I ”ravinen” halvvägs upp ljuder fågelsången

Utsikt mot sydväst från Nietzsches stig

Utsikt över den medeltida staden Eze

Härligt med sallad chevre chaud och kall öl efter ”uppstigningen”

År 1949 beslöt major Rene Gianton att med hjälp av Jean Gastaud – som står bakom den exotiska trägdården i Monaco – att skapa en trädgård i anslutning till den medeltida befästa staden, Jardin d´Eze. Terrasser och planteringar togs fram och klipporna bearbetades, varefter otaliga agave, aloe och kaktusplantor planterades. Senare tillkom en mängd yuccapalmer. På 2000-talet har trädgården utvecklats med bland annat vattenkonst, sittmöbler och skulpturer.

Den medeltida staden sedd från Jardin d´Eze

En av kvinnoskuplturerna av Jean-Philippe Richard i Jardin d´Eze

Svante begrundar blommande aloe i Jardin d´Eze

De vackra städerna och dramatiska landskapen i den del av den franska rivieran som ligger nära Monaco har ”använts” i många filmer.  Så utspelar sig händelserna i Hitchcocks ”To Catch a Thief” (1955) med Cary Grant och Grace Kelly i huvudrollerna i dessa miljöer. Bron i Eze, som vi fotograferat från Jardin d´Eze, förekommer även i filmen.

”The viaduct of Eze, the Bridge of the Devil”

Vår sista vandring, som gick från Villefranche runt Cap Ferrat till Saint-Jean-Cap-Ferrat, bjöd på smala stigar utmed brant lutande klippor med rejäl fallhöjd. Eftersom det hade regnat under natten var stenarna på många ställen hala. I Sverige hade en sådan stig mestadels utan räcken förmodligen varit otänkbar för allmänt bruk.

Utsikt från stigen runt Cap Ferrat. I mitten av bilden syns Eze med bron till vänster

Klipporna längst i söder på Cap Ferrat

I morgon lämnar vi Villefranche sur Mer och seglar tillbaka till Saint Raphaël, där Ayfer på fredag ska lyftas upp för diverse återstående garantiarbeten samt normalt underhåll. I skrivande stund vet vi ännu inte om Ayfer blir stående i St Raphaël över vintern, eller om vi efter reparationerna fortsätter seglatsen till någon vinterhamn längre söderut, till exempel på Sicilien.