Från Joniska till Egeiska havet / From the Ionian to the Aegean Sea

Publicerat: 23 september, 2013 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade |Lämna en kommentar

Var är vi nu? Se ny sida med aktuell ”Position”! / Where are we now? See new page with updated ”Position”

3 – 22 september / September 3 – 22     Nisos Petalas – Mesolongion – Trizonia – Itea – Korfos – Epidauros – Poros

When you go from the Ionian Sea to the Aegean Sea through the Gulf of Corinth and the Corinth Canal, you can take advantage of the frequently blowing westerly winds. Our visits in the archaeological sites of Delphi and Epidauros made us look at the present economical crisis in Greece in perspective of the glory of the ancient Greece. In spite of inefficient bureaucracy and just a few full service marinas, Greece is still a paradise for sailors. Not at least the low budget sailors have made the abandoned marina in Trizonia in the Gulf of Corinth their home. After spending some time in the Saronic Gulf south of Athens, we are now in Poros waiting for suitable winds for the passage to the Cyclades.

Då vi efter flera veckor för ankar i Lefkas skärgård kastade loss för att påbörja färden mot Patrasviken och småningom Korintiska viken och Korintkanalen, var det bristfälligt sjöstuvat ombord Ayfer – som det ofta är då man legat stilla en tid. Då vi passerade Kastos vaknade vinden till liv ordentligt och då vi ett par timmar senare gick den öppna sträckan väster om Nisos Petalas var sjögången rejäl. Vi höll fin fart med bara en del av genuan utrullad, då en riktig bamsevåg klatschade till Ayfer på låringen, stänkte in över hela sittbrunnen  och även hittade vägen in genom det öppna ventilationsfönstret till aktre toan. Det blev toastädning för hela slanten för att få bort allt saltet från väggar och skåpluckor.

På väg in till den skyddade ankarplatsen öster om Nisos Petalas hade vi vågorna rätt i häcken. Då vi rullade in genuan var vi noga med att samtidigt gasa på med motorn för att hålla farten uppe och hinna undan vågorna. Gör man inte det är det lätt hänt att man får en upphinnande våg in i sittbrunnen. Eftersom vi redan fått vår beskärda del av saltstänk, ville vi undvika det. Vi fick en blåsig kväll för ankar ända tills kulingvinden tvärdog efter midnatt. Även om Nisos Petalas är en stor och hög ö ger den ingen egentlig lä för vinden, som bara går rakt över och accelererar på väg ned slängs sluttningarna. Men man är skyddad för sjögången och ankarfästet är gott.

Följande morgon gick vi för motor i svag vind till Mesolongion i Patrasviken. Hamnen i Mesolongion är väl skyddad av omgivande grunda vatten och sandbankar. Man går in till hamnen genom en lång kanal med något som ser ut som fritidsbebyggelse på stränderna.

Vi stannade två nätter i Mesolongion Marina, där många seglare lämnar sina båtar medan de flyger hem för längre eller kortare tid. En stor del av dagen i Mesolongion ägnade vi åt att tvätta av hela Ayfer. Även lakan och bäddmadrasser tvättades i marinans fina Miele-tvättmaskiner. Dagens stora händelse var dock att vi på morgonen äntligen efter två och en halv månad i landet fick vår ”cruising log” för Grekland (kallad DEKPA) utfärdad. Här hade man blanketten som hade varit slut överallt där vi frågat efter den tidigare. Tack och lov låg det lokala skattekontoret, där man skulle betala 29,35 euro för DEKPAn, i kvarteret bredvid Port Authority. På mindre än en timme fick vi med inblandning av sex tjänstemän vårt dokument utfärdat, med stämplar och allt. Minst en gång per månad måste vi nu gå till Port Police i någon hamn och få anteckning och stämpel i denna färddagbok.

Vissa seglare säger att det goda med den grekiska byråkratin är att allt bara hamnar in i mappar och inte i datorer. Annat är det i Turkiet, säger man, där de datorbaserade uppgifterna verkligen kan användas och följas upp! Då vi stod och väntade medan vår DEKPA fylldes i för hand, lade vi märke till de stora mängder mappar som fyllde hyllorna på väggarna.

I Mesolongion kastade vi loss strax före soluppgång. Medan vi avverkade de tjugo sjömilen till inloppet till Korintiska viken, vaknade vinden, så att vi efter passagen av den berömda bron mellan Peloponnnesos och övriga Grekland kunde hissa segel för det återstående femton sjömilen till ön Trizonia.

Byggandet av hängbron, som har tre huvudspann på 560 m, innebar en stor utmaning för konstruktörerna. Vattendjupet, seismisk aktivitet i området och risk för tsunamis samt sundets utvidgning till följd av tektoniska rörelser måste beaktas. Bron har ett övervakningssystem med mer än 100 sensorer.

Då vi kom fram till hamnen i Trizonia, fick vi utöva litet mindre sofistikerad ingenjörskonst och fixa till en ordentlig fenderplanka, då kajen hade vassa utstickande stenar och armeringsjärn och det skulle blåsa rejält ett antal dagar framöver. En vänlig medseglare tipsade oss om en dörr som låg på en skräphög strax intill hamnen. Så vi hämtade dörren, skruvade bort dörrvreden och borrade två hål för fästtampar – och fenderplankan kunde sättas på plats.

Trizonia är en vacker liten ö med ett trevligt samhälle. Hamnen är väl skyddad, men tyvärr har marinan inne i hamnen aldrig blivit färdigställd. Stabila pirar och kajer finns på plats, likaså ett antal fasta mooringlinor vid de inre bryggorna. Men de talrika hålen för dragning och installation av el och vatten gapar tomma och har nödtorftigt täckts över med gamla lastpallar. Till all lycka har man ändå fått ett antal lyktstolpar på plats, så att man inte stiger ned i hålen i mörker.

Man ligger gratis i denna marina, som inte administreras av någon (annan än seglarna själva). Det betyder också att marinan lockat till sig ett antal lågbudgetseglare, som antingen själva bor ombord eller lämnat sina båtar i hamnen för en längre tid. Vissa båtar ser ut att ha övergivits för gott. Det känns litet trist att se så många båtar där underhållet blivit eftersatt och ”sunkigheten” tagit över.

Men allt är inte bara eftersatt båtvård. Det finns även krafter som verkar åt motsatt håll, såsom de fiskar som äter av beväxningen under botten på båtarna. I Trizonia, liksom i många andra hamnar, hörde vi ständigt ett knastrande ljud från under durkarna. Första gången vi hörde det i Bretagne då vi seglade hem Ayfer från Frankrike för flera år sedan, trodde vi att vi fått något elfel ombord såsom det sprakade och knastrade. Då fick vi lära oss att det finns fiskar som gärna äter det vi vill bli av med.

På Trizonia finns inga vägar eller bilar, men däremot ett antal stigar utmärkt lämpade för vandring i det vackra landskapet.

Efter några dagar i Trizonia gick vi till Itea, varifrån det är behändigt att ta bussen till Delfi. I marinan i Itea var det gott om plats med endast lokala båtar vid de inre bryggorna och hela 300 m på insidan av vågbrytaren som kan användas av  gästande båtar. Liksom marinan i Trizonia har denna marina byggts med EU-bidrag, men administreras numera av ingen. Hamnkontor och servicebyggnader är låsta, el och vatten finns inte att få även om allting är installerat, ingen hamnavgift uppbärs. Till Itea kom även danska s/y Thalassa med Nils och Lene ombord. De hade besökt Itea för åtta år sedan då marinan var nybyggd och berättade att allting då hade fungerat som det skulle.

Då man upplever två övergivna marinor i rad (på platser där det verkligen behövs marinor med service för alla som är på väg till och från Korintkanalen), frågar man sig vad det kan bero på. Är det den grekiska byråkratin som ställer hinder i vägen för en rationell fungerande verksamhet? Eller är det seglarfolket som inte vill betala för sig i ett land där man oftast har möjlighet att ligga gratis eller mot en mycket liten avgift?

Bussar till Delfi avgår från Itea klockan 5.15, 7.15 och 7.45. Vi tog den sistnämnda och kompletterade frukosten med en andra kopp kaffe efter ankomsten till Delfi, innan vi promenerade iväg mot den världsarvsklassade arkeologiska utgrävningsplatsen i det antika Delfi.

Både det moderna och det antika Delfi ligger oerhört vackert vid foten av berget Parnassos med utsikt över Korintiska viken respektive Pleistosdalen.

Apollonkulten med det delfiska oraklet i spetsen ledde till att stora rikedomar och konstskatter samlades i Delfi. Efter att det urgamla Apollontemplet i det antika Delfi brunnit ned år 548 f. Kr. insamlades medel från hela Grekland för dess återuppbyggande. Det nya templet blev mycket praktfullare än det gamla. Gåvor från de olika stadsstaterna och öarna i Grekland uppbevarades i olika skattkammare, belägna nedanom Apollontemplet. Då även främmande furstar och stater sökte orakelsvar, förde även dessa med sig dyrbara föremål och konstskatter till Delfi. Oraklets verksamhet administrerades av ett talrikt prästerskap med Apollons prästinna Pythia som verktyg.

I samband med de arkeologiska utgrävningarna, som pågick 1891-1901 med hjälp av medel från franska staten, gjordes talrika fynd av artefakter och konstföremål, som visas på muséet invid utgrävningsplatsen. Även om det mesta av konstskatterna plundrades och fördes till Rom under romartiden, fanns mycket kvar att upptäcka under utgrävningarna.

I Delfi finns förutom Apollontemplet med omgivande byggnader och skattkammare en stor amfiteater, ett stadion och ett gymnasion.

Efter en vilo- och provianteringsdag efter vandringarna i Delfi, kastade vi loss från Itea och gick österut mot Korintkanalen i frisk västlig vind. I dessa vatten gäller det avgjort att ha vinden med och inte mot sig, eftersom sjön blir så oerhört krabb även vid inte alltför höga vindstyrkor.

Efter en halv timmes väntan i vågorna utanför kanalinloppet fick vi köra in i kanalen efter en tanker. ”Ayfer, full speed” ropade man från kontrolltornet så fort tankern gått in i kanalen och det var vår tur att hänga på. Enligt vår mening är Korintkanalen världens mest överreklamerade kanal. I verkligheten är den inte alls så spektakulär som den ser ut på alla bilder, utan helt enkelt ett stort dike utgrävt i näset mellan Peloponnesos och övriga Grekland. Kanalsidorna är utsatta för erosion till den grad att kanalen är stängd varje tisdag för röjning av rasmassorna. Det kostade oss 267 euro att gå den 2,3 sjömil långa kanalen.

Vår första hamn i Egeiska havet blev Korfos, där vi låg förtöjda vid Stavedo Taverna i en mycket väl skyddad vik.

l Korfos låg även svenskflaggade skolbåten Christopher Columbus V med sex elever ombord. Staffan Rydlund och AlmaNavigation bedriver verksamheten med nautisk utbildning vid de Saroniska öarna utanför Aten.

Staffan, som känner farvattnen söder om Aten utan och innan gav oss flera tips på trevliga och vädersäkra hamnar. Tack för det!

Vi tog fasta på ett av Staffans tips och motoriserade några sjömil söderut till Epidauros, vars skyddade hamn är känd sedan forna tider, då Epidauros var en betydande handelsstad. Om detta vittnar bland annat den lilla lokala amfiteater som man nyligen upptäckte i samband med ett planerat husbygge. Utgrävningarna kring amfiteatern pågår alltjämt, så området är avspärrat. Men det hindrar inte att man tittar in över stängslet och tar en bild av det hela!

Vi stannade fem dagar i Epidauros och njöt av de vackra omgivningarna och den trivsamma atmosfären i den lilla staden med dess trevliga stadskaj. Tre av kvällarna fick vi se en nästan full måne stiga upp över hamninloppet medan vi avnjöt vår middag på en av tavernorna vid kajen.

Mest känd är Epidauros ändå för det i närheten belägna Asklesiostemplet och anläggningarna kring detta, som numera utgör en arkeologisk utgrävningsplats i klass med Delfi. Till Asklesiostemplet vallfärdade i tiden sjuka från alla landsändar. Invid templet fanns det en pelargång (abaton), där de sjuka placerades för att under nattsömnen få en uppenbarelse om det rätta läkemedlet för deras sjukdom. Asklesios – senare mytologiserad som gud – introducerade s.k. inkubation, som går ut på att den sjuke helas genom drömterapi och gudomlig vägledning under sömn eller meditation. Då Asklesiostemplet med tillhörande byggnader i första hand utgjorde ett centrum för läkekonst och helande, är det inte lätt att förstå varför anläggningen inkluderar en enorm amfiteater med över 15 000 sittplatser. Denna amfiteater är en av de mest välbevarade och används även idag vid utvalda tillfällen, då människor ges möjlighet att njuta av dess exceptionellt fina akustik.

Fyndplatsen omfattar över tjugo olika byggnader och anläggningar, förutom Asklesiostemplet och amfiteatern bland annat ett Artemistempel, en kapplöpningsbana, bostäder för prästerskapet, härbärgen för de sjuka och deras anhöriga samt inte minst Abaton, den långa pelargång där de sjuka lades.

Sedan vi lämnade de joniska öarna har den ekonomiska krisen i Grekland blivit mera synlig för oss. På Korfu och Lefkas tycktes det mesta pågå som förut, turisterna strömmade till och det var business as usual enligt flera greker som vi talade med. Här söder om Aten hör vi flera klagomål på färre besökare än vanligt, nya skattepålagor och osäkerhet om det för unga människor finns en framtid i Grekland eller inte.

Det vi själva sett av hopplöst ineffektiv byråkrati, oförmåga att ta hand om och förvalta även sådant som byggts med EU-bidrag samt brist på nytänkande (varför har så gott som alla tavernor nästan identisk meny?), vittnar om att Grekland har en mycket lång väg att gå innan man kan möta framtiden med ordnad samhälls- och nationalekonomi. Samtidigt visar EU:s i år publicerade stora undersökning om hushållens förmögenhet i euroländerna, att medianhushållet i Grekland har betydligt större förmögenhet (102 000 euro) än medianhushållet i Tyskland eller Finland (51 000 respektive 86 000 euro). Det tyder på att en del av krisen beror på statens oförmåga att trygga statsfinanserna genom skatteuttag av de egna medborgarna, i stället för att förlita sig på bidrag och lån från länder, som är erkänt duktiga på att beskatta sina invånare, såsom Tyskland och de nordiska länderna.

Då vi genom besöken i Delfi och Epidauros bekantat oss med Greklands stolta förflutna och då vi tänker på de gamla grekernas betydelse för utvecklingen av den västerländska kulturen och demokratin som statsskick, är det trist att se den uppgivenhet och visionslöshet som präglar det moderna Greklands försök att komma till rätta med dagens problem och utmaningar.

”Se, hvilken morgenstund!
Solen er rød og rund.
Nina er gået i bad.
Jeg’ spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har
og om lidt er kaffen klar.”

(Benny Andersen: Svantes lykkelige dag)

I Poros fick vi åter träffa Lynette och Nils på norska Bilitis, som vi i somras lärde känna då vi seglade tillsammans i Italien och över till Korfu. Då vi seglade in till Poros stod de på kajen och hjälpte oss till en bekväm långsidesplats för Ayfer. Vi visste att de redan legat i Poros ett tag, men gladde oss över att de ännu skulle stanna några dagar. Nils, som seglat på Medelhavet i många år, har gett oss massor av värdefull information för vår fortsatta seglats mot Turkiet. Glatt överraskade blev vi också då Göran från Najadklubben i Sverige plötsligt steg i land från svenskflaggade Salsa som förtöjt framför oss. Göran hade nyss kommit med flyg från Stockholm och mönstrat på för att segla med som besättning från Poros till Kanarieöarna. Göran var under flera år ordförande för Najadklubben Ostkusten, som utvecklades till ett väldigt trevligt socialt sammanhang för oss alla som har eller har haft en båt från Najadvarvet på svenska västkusten.

Det närmaste dygnet ska meltemivindarna från nordost blåsa rejält över Egeiska havet. Här i Poros kommer vi förmodligen inte att känna av det hela så mycket. Saroniska viken söder om Aten berörs inte av meltemin i någon högre grad. På motsvarande sätt är i västra Grekland området mellan Korfu och fastlandet liksom området mellan Lefkas och fastlandet förskonade från den kraftiga nord-nordvästvind med jämna mellanrum blåser över Joniska havet. Det är lätt att förstå att dessa områden är populära bland långseglare och att många charterbåtsfirmor har sina baser just här.

Då meltemin blåst över hoppas vi på vindar som kan föra oss över till Cykladerna med början på Kythnos.

---