Det sköna Syditalien / The beautiful Tirrhenian coast

18 maj – 13 juni / May 18 – June 13

Roma (Ostia) – Nettuno – Gaeta – Isola di Procida – Pozzuoli – Amalfi – Acciaroli – Maratea – Cetraro – Tropea – Reggio di Calabria

Ayfer with Scilla and the famous rock in the background. Photo: Per Hotvedt

After a long stay in Porto di Roma (Ostia) including several day trips to Rome and one day in Ostia Antica, we continued southwards. Shoestring cruising along the Tirrhenian coast offers scenic views and many harbours and places worth a visit. The highlights were Gaeta, Procida, Amalfi, Maratea and Tropea. Due to the weather with many lows and a lot of wind we visited only one island, Isola di Procida. The passage between Scylla and Charybdis in Strait of Messina led us to Reggio di Calabria, from where we will continue along the Italian south coast on our way to Greece.

Charybdis

Ostadigt väder med regn och hårda vindar gjorde att vi stannade i Ostia betydligt längre än planerat. Fördelen med detta var att vi hann med flera turer in till Rom. Gärna tog vi oss sydväst från Roms centrum över Tibern till Trastevere och den trivsamma atmosfären där. Vi tillbringade också en dag i Ostica Antica, Roms gamla uthamn som ersattes av en nyare hamn i början av 100-talet e.Kr. Till följd av tillandning på grund av Tiberns utflöde ligger ruinstaden idag fyra kilometer in från kusten. Ostia Antica är välbevarad med bland annat fina mosaiker och ger en bild av hur livet i en romersk stad tedde sig för tvåtusen år sedan. Från marinan i Ostia kommer man med buss och tåg till Ostia Antica på mindre än en halvtimme.

Mosaiken vid Terme di Nettuno, Neptuns termalbad, i Ostia Antica

Amfiteatern i Ostia Antica

Marinan i Ostia är utsatt för flygbuller och mycket swell, men är genom närheten till Rom och flygplatsen samt förmånlig hamnavgift (40 €/dygn eller 240 €/vecka under mellansäsong) ändå OK.

Då vi äntligen efter nästan två veckor i Ostia kastade loss, gick vi ut i svag sydlig vind och kraftig dyning från nordväst. Följande anhalt blev Nettuno med ”centro historico” högt beläget alldeles intill hamnen. Själva marinan var ingen höjdare vad servicen beträffar, men erbjöd trygg och swellfri långsidesförtöjning på en ”hammer head”.

I Nettuno stod valet mellan att gå ut till Ponza – den största av de pontinska öarna – för ankring, eller att fortsätta längs kusten till Gaeta. Eftersom vädret inte stabiliserat sig ordentligt och nya hårda vindar från nordväst stod på dagordningen, var valet mer eller mindre självklart. Det är inte så himla roligt att ligga för ankar i regn och blåst och ändå inte kunna lämna båten för utflykter på land. Eller att betala skjortan för att ligga vid en brygga utan el, vatten, toalett eller dusch (en 37 fots tysk båt vi träffade i Ostia hade betalat 180 €/natt).

På väg till Gaeta passerar vi Capo Circeo, som syns här i bakgrunden med sin låga förbindelse med fastlandet. Tidigare var Circeo en ö, enligt vissa spekulationer Kirkes ö i Odyséen.

Gaeta visade sig vara en verklig fullträff. Den familjedrivna marinan är välskött med personal som hjälper till och regelbundet går omkring och kontrollerar alla förtöjningar då det blåser på. Staden, som ligger vackert och klättrar uppåt höjderna, är fin och erbjuder intressanta sevärdheter och spektakulära vandringar.

Svante på vandring på höjderna i Gaeta

Utsikt över staden och marinan i Gaeta

Utsikt över den gamla staden och hamnen i Gaeta

Svante på väg ned för trappan till Det heliga korsets kapell i en av tre spektakulära bergssprickor i Gaeta

Utsikt från kapellets tak

Vi blev kvar fem dagar i Gaeta och firade en av kvällarna vår 33-års bröllopsdag med en välsmakande middag i sittbrunnen i hattlampans sken. Det sägs att den bäst fungerande besättningen på en långfärdsbåt är ett gift par. Må så vara – i varje fall är det den vanligast förekommande besättningen på de båtar som vi möter i hamnarna. Ofta blir det tal om dynamiken ombord och då visar det sig i allmänhet att det är ganska lika på de flesta båtar, både vad gäller rollfördelning och dynamik. Och att det fungerar rätt bra, för annars skulle man väl inte fortsätta segla tillsammans år efter år. Men visst ställer det en del krav då man lever tillsammans 24/7 på ett begränsat utrymme i ständigt skiftande miljöer och förhållanden.

Efter Gaeta blev det dags för strandhugg på Isola di Procida – en mindre ö strax öster om den större ön Ischia på tröskeln till Neapelbukten. Vi fick en fantastisk kväll i Procida med vandring i den högt belägna gamla staden och nyfångad stekt fisk i fiskehamnen på andra sidan höjden, där även den lokala befolkningen tillbringade sin kväll.

Fiskehamnen i Procida

Gatuvy i Procida

I den gamla kyrkan i Procida hade man en utställning som levandegjorde bibliska händelser

Det mirakulösa fiskafänget

Jesus frestas av djävulen

Hamnliv i Procida

Fiskehamnen i Procida

Lek i hamnen i Procida

Underhåll av fiskebragderna i Procida

En liten lur på fiskmåltiden

Fiskehamnen i Procida

Då vi lämnade Procida var den sydliga vinden för kraftig för att vi skulle kunna fullfölja planen att gå till den lilla hamnen i Amalfi. I stället styrde vi mot en närbelägen marina (Nisida) som vi fått rekommendation om redan i Frankrike. Det visade sig att denna marina endast var till för små motorbåtar och inte kunde erbjuda oss någon vettig förtöjning. Så fel kan rekommendationer bli ibland, och de läckra solnedgångsbilder av marinan vi sett på nätet avslöjade på inget sätt verkligheten. Nåväl, i närheten i Pozzuoli fanns en annan marina modell flott och dyr där vi tillbringade natten. Det fanns till och med råttburar/fällor med jämna mellanrum på bryggorna, så inte ens minsta lilla gnagare kunde störa vår nattsömn.

Capri sett från öster

På väg till Amalfi passerade vi Capri, som vi vid det här laget insett att man bäst besöker utan medhavd segelbåt (så Capri och villa San Michele, vi kommer igen!). I den lilla hamnen i Amalfi var det full svinga efter det gångna dygnets sydliga vind. Vi fick dock god hjälp med att förtöja mot den höga kajen på insidan av vågbrytaren och som välkomstgåva av den vänliga personalen en flaska rött bubbel och en nyplockad citron. Kajen var så hög och båtens rörelser så intensiva att det inte var helt behagligt att ta sig till och från båten över landgången. Något mildrades ryckningarna i skrovet av de kraftiga fjäderdämpare hamnen ställde till förfogande.

Vi närmar oss Amalfi

Välkomsthälsning

Ayfer vid kajen i Amalfi

Den höga kajen i Amalfi. Per stiger ombord på norskflaggade s/y Midi.

Amalfi är en fascinerande liten stad som rent bokstavligt klättrar uppför väggen på Monte Cerrato (1315 m) i Salernobukten. Vi besökte bland annat katedralen, som återspeglar stadens stolta förflutna som en stor handelsmakt under seklen runt tusentalet. Vår enkla men välsmakande middag intogs på La Taverna del Duca, som rekommenderades oss av hamnpersonalen.

Katedralen i Amalfi

Amalfi

Följande hamn efter Amalfi blev Acciaroli, en anspråkslös liten ort med ett ståtligt hamnbygge som tyvärr blivit på hälft och smått börjat förfalla. Förmodligen har en del EU-pengar satsats i detta projekt som man inte förmått fullborda. Det skulle absolut behövas en välfungerande marina på detta avsnitt av den syditalienska kusten, så vi får hoppas att någon inom kort tar tag i projektet och för det i hamn.

Under långa dagsetapper hinner man med en hel del. Nina har här påbörjat en ny bok…

… medan Svante rensar skrivbordet på Macen och håller vakt.

På väg mot Maratea i Policastrobukten blev vädret så vackert att besättningen på norska Midi som vi seglat tillsammans med några dagar, föreslog en badpaus. Sagt och gjort. Stäven in mot den fina beachen vi siktat runt hörnet och i med kroken. För Nina var det premiärbad för året, och eftersom vattenlinjen redan hunnit få en rejäl beväxning, blev det nytta och nöje i kombination genom tvätt av vattenlinjen. För Svante blev det att dyka ned till propellern för att granska anoden och avlägsna den värsta vegetationen från propellern. Även utsidorna på rodren behövde skrubbas av.

Upp med ankaret och iväg igen efter badpausen före Maratea. Foto: Per Hotvedt

På väg över Policastrobukten mot Maratea

Hamnen i Maratea var suverän. Kristusstatyn välkomnade på långt håll där den står på bergstoppen invid hamnen. Hamnpersonalen välkomnade på nära håll på bryggnocken och hjälpte in till en plats på de fina flytbryggorna. I Maratea bokade vi bord med utsikt över hela den vackra hamnen och åt en trevlig middag tillsammans med besättningarna på de två norska båtar som vi följts åt med ett tag.

Kristusstatyn på berget vakar över ankomsten till Maratea

Nina och Svante väntar att Anne-Lise och Per från Midi och Lynette och Nils från Bilitis ska slå sig ned för gemensam middag i Maratea. Foto: Lynette Walle

Den trivsamma hamnen i Maratea

På väg till Cetraro fick vi segla på riktigt, vilket inte är vardagsmat på Medelhavet, där vindarna oftast är antingen för svaga eller för starka.

Cetraro blev en färglös mellanhamn innan vi kom till härliga Tropea, som ligger nordost om Capo Vaticano , den sista udden före Messinasundet. I Tropea har bolaget som drivit marinan troligen gått i konkurs, för verksamheten ligger nere. Men det är fritt att förtöja vid bryggorna och vatten finns att tillgå fastän elen är avstängd. Ett nytt bolag står enligt hörsägen berett att ta över och få igång verksamheten igen före högsäsong, men tillsvidare ligger man gratis i denna trygga och vackert belägna hamn.

Från gatan fortsätter man med 200 trappsteg upp till gamla stan i Tropea. Anne-Lise från Midi har tagit täten medan Svante följer efter.

Gamla stan i Tropea ligger på en hög klippa nära hamnen. Då man fått sin motion genom de tvåhundra trappstegen upp, väntar en fin belöning. Den gamla staden är charmig och erbjuder en fantastisk utsikt över Tyrrenska havet och Lipariska öarna med Stromboli närmast. Vi hittade en liten restaurang med denna utsikt och fick två fina kvällar med god mat och solnedgångsvy över havet och Stromboli. I Tropea låg en liten sandstrand med fin sand invid marinan, vilket inbjöd till en del badande.

Marinan i Tropea sedd uppifrån gamla stan

Hej kompis, vilket språk föredrar du?

Utsikt från gamla stan i Tropea

Solnedgång med utsikt över Stromboli

En båt går ut från Tropea mot natten

Från Tropea är det en kort dagsetapp till Messinasundet. Vi kastade tidigt loss för att hinna genom sundet i god tid, då det hade utlovats kraftigare vind till eftermiddagen. Först blåste vinden från diametralt motsatt håll än det var utlovat, men på väg mot sundet korrigerade vinden sig och lade sig på nordväst. Då vi gled in i sundet fick vi sällskap av några av de svärdfiskebåtar som håller till i Messinasundet.

Livligt i Messinasundet, i förgrunden s/y Midi fra Norge, i bakgrunden Sicilien

Svärdfiskebåt

På babords sida låg Scilla med sin berömda klippa (se titelbilden) – ett dödligt hot för forna tiders segelfartyg som inte kunde kryssa och slå sig loss från en läkust, men ingen större utmaning för dagens motoriserade segelfarkoster. Längre in i sundet, strax efter det smalaste stället på en dryg sjömil, mötte vi Karybdis, de vattenvirvlar som alltjämt kan ställa till besvär för mindre farkoster vid förhållanden med mera vind och ström. Då vi nalkades virvelbältet hade vi fyra knops medström och nästan elva knops fart över grund. Efter att virvlarna tagit tag i båten under en knapp minut var hastigheten nere i under sju knop. Det var som om medströmmen helt plötsligt dök ned under vattenytan och lämnade oss med vår egen båtfart. Detta är kanske heller inte så långt ifrån sanningen, eftersom strömvirvlarna i sundet har att göra med de olika nivåerna och temperaturerna på vattnet i Tyrrenska respektive Joniska havet som möts i sundet.

Även om Karybdis var snäll idag, kände vi av hennes kraft

In med segel och ut med fendrar, nu kommer vi till Reggio di Calabria. Foto: Per Hotvedt

Då detta publiceras ligger vi och gungar i marinan i Reggio di Calabria och väntar på väder för den fortsatta passagen under foten på den italienska stöveln på väg mot Korfu i Grekland. Summa summarum har Syditalien varit en mycket positiv överraskning för oss. Från och med Gaeta söderut har kustlandskapet varit oerhört vackert med trivsamma hamnar och stadsmiljöer.

Men var håller sommaren och värmen hus? De 30,5 grader som uppmättes i finska Utsjoki härom veckan har vi ännu inte upplevt här.