Istanbul II

Publicerat: 9 september, 2014 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 2 kommentarer

13 – 17 juni / 13 – 17 June  Istanbul

During four days in June we continued our exploration of the treasures of Istanbul. This time we visited the Chora Museum, the Theodosian wall, the Valens aqueduct, the Galata Tower and Taksim Square. On our walk through the Fatih district we were stopped by a local shopkeeper.  He said: ”Stop, you have got to the wrong place. Here is nothing to see.” For us the walk on the back streets of Fatih was one of the highlights during our days in Istanbul. Before leaving Istanbul we paid a visit to the excellent Book Shop in Sultanahmet district, buying some more books on the topics of Istanbul, Turkish history and politics.

Då vi steg in i taxin på Atatürk Airport och bad att bli körda till Hagia Sophia Hotel, verkade chauffören förbryllad. Det ligger i Old City, i Sultanahmetdistriktet försökte vi förklara. Efter att vi kört omkring en god stund längs gatorna i Sultanahmetdistriktet gick han med på att se på adressen vi erbjöd honom. Den tycktes dock inte säga honom någonting. Vi kände ändå småningom igen oss i området och försökte hjälpa till och till sist kom vi fram till rätt gata och blev avsläppta.

Nöjda och glada klev vi in på hotellet där vi bott i februari och räckte över vår voucher, bara för att få höra: Välkommen, men tyvärr är ni inte bokade på det här hotellet, utan på ett hotell med snarlikt namn längre upp på gatan. Det visade sig att det finns sju hotell med Hagia Sophia i namnet i centrala Istanbul, så inte att undra på att taxichauffören verkat villrådig. Då vi väl kommit till rätt hotell 200 meter bort och installerat oss kunde vi konstatera, att vi inte bodde lika tjusigt som förra gången, men litet mer funktionellt.

Efter att ha hämtat oss från förvirringen över hotellbokningen, åt vi en god middag på takterrassen till Barbecue House med utsikt över Hagia Sophia. Kvällen avslutades med promenad i folkvimlet på den öppna platsen framför Hagia Sophia medan mörkret sänkte sig över staden.

Efter en sövande natt tog vi spårvagnen till Edirnekapi längst i nordväst i Fatihdistriktet och besökte den gamla Chora kyrkan, som gått samma öde till mötes som Hagia Sophia, det vill säga, först konverterats till moské för att sedan bli museum. Chora är en av de vackraste och mest väl bevarade kyrkorna från den bysantinska tiden. Kyrkan, som hörde ihop med ett kloster, låg utanför de försvarsmurar som byggdes av Konstantin den store. Därav namnet Chora som betyder ”på landet”. Då Theodosius sedan i början av 400-talet lät bygga de försvarsmurar som höll ända till 1453, kom kyrkan att ligga strax innanför murarna.

De flesta av de fina mosaiker och fresker som pryder kyrkans interiör utfördes under början av 1300-talet.

Under en lätt lunch på den trevliga restaurangen utanför Chora smälte vi våra intryck av den bysantinska kyrkokonsten och laddade upp för att bestiga den theodosianska försvarsmuren. Muren, som alltså byggdes av den bysantinske kejsaren Theodosius i början av 400-talet, går i nord-sydlig riktning från Gyllene hornet till Marmarasjön tvärs över den halvö som utgjorde den egentliga staden under antiken och medeltiden.

Det är fascinerande att tänka att murarna stod emot anfall och belägringar av bland annat avarer, araber, ryssar, bulgarer och ottomaner under mer än tusen års tid. Först då kanonernas eldkraft ökats kraftigt under första halvan av 1400-talet kunde ottomanerna slutligen genombryta muren och erövra staden. Men för detta behövdes flera veckor av belägring och dagligt bombardemang med kanonkulor av sten. Eftersom kanonaderna inte försiggick under nätterna kunde de belägrade försvararna nattetid reparera de delar av muren som fått mest skador. Reparationerna skedde med hjälp av trä och jord. Det visade sig att de reparerade delarna av muren sedan bättre motstod kanonkulorna, eftersom de tack vare sin mjukhet kunde absorbera en del av kulornas energi.

Konstantinopel erövrades den 29 maj 1453 efter en sex veckor lång belägring av den 80.000 man starka ottomanska armén under ledning av sultan Mehmet II.

Då vi följt muren ett par kilometer söderut tyckte vi att vi sett nog av detta imponerande fästningsverk och beslöt vandra tillbaka till vårt hotell genom Fatihdistriktet. Till en början rörde vi oss på bakgator där man tydligen inte ser turister varje dag, för plötsligt kom en lokal köpman fram till oss och sade att vi är på fel plats. – Här finns ingenting för er att se. Om ni vill kan jag föra er till någon av de stora sevärdheterna. – Nej tack, sade vi, det är just er del av staden som vi vill se nu.

Ju längre österut och närmare de stora turistkvarteren vi kom, desto mer mondän blev stadsbilden med modebutiker av alla de slag. Bröllopskläder är tydligen mycket stort i Turkiet, eftersom butikerna som saluför dessa är många.

På vår vandring passerade vi även den stora akvedukten som byggdes under den romerske kejsaren Valens tid och blev klar år 368. Akvedukten ingick i ett 250 km långt system av kanaler och akvedukter. I närheten av akvedukten finns även minnesmonumentet över sultan Mehmet II.

På vår vandring passerade vi även Istanbuls universitet, men blev inte insläppta på campusområdet, då vi inte hade något egentligt ärende dit.

Då vi ”hemvant” navigerat oss genom Grand Bazaar och kommit tillbaka till vårt hotell, beslöt vi oss för att inta middagen i hotellets omedelbara närhet.

Eftersom vår första heldag i Istanbul blev rätt diger både vad innehåll och promenader beträffar, beslöt vi ta det litet lugnare de andra dagarna. Så vi tog spårvagnen över Gyllene hornet till stadsdelen Karaköy, som tidigare kallades Galata eller Pera och under tiden 1273 – 1453 var genuesisk koloni. Från spårvagnshållplatsen i Karaköy byter man behändigt till världens nästäldsta metrotåg för att åka en station norrut. Härifrån kan man längs vindlande gränder promenera till Galatatornet.

Galatatornet byggdes 1348 och ersatte ett äldre torn, från vilket man hade kontrollerat det norra fästet för den massiva kätting som stängde av Gyllene hornet för främmande fartyg. Under ottomanernas tid från 1453 användes tornet främst för spaning efter eldsvådor i staden. Tornet är 67 meter högt och har en restaurang under utsiktsplattformen högst uppe.

Från Galatatornet promenerade vi mot Taksim Square längs smala gator och gränder. Vi passerade även The Crimean Memorial Christ Church, som byggdes på 1860-talet till minnet av de brittiska soldater som deltog i Krimkriget. På något sätt kändes det litet aktuellt med Crimean Memorial även i år efter att Ryssland lagt vantarna på Krimhalvön!

På Taksim Square – en av de symbolladdade platserna i Istanbul – rådde lugn under vårt besök i staden. Det är väl fallet rätt ofta numera, eftersom regimen ser till att torget är överbemannat av poliser varje gång det kan tänkas finnas anledning till protester. Och då det regerande AKP partiet ytterligare flyttat fram sina positioner efter att tidigare premiärminister Recep Tayyip Erdogan valts till president och lovat hårdare tag mot alla oppositionella krafter, lär anledning till protester inte saknas heller i framtiden. Så poliser kommer att vara ett frekvent inslag på torget även hädanefter…

Då vår sista hela dag i Istanbul bjöd på litet ostadigare väder med regn passade det bra att tillbringa litet tid i Grand Bazaar och i den fina Book Shopen nära Hagia Sophia. Som vi tidigare berättat tillhandahåller denna bokhandel turkisk litteratur och böcker om turkisk historia och det turkiska samhället på engelska. Den bok om ”Contemporary Kemalism”, som vi hoppades få tag på fanns dock inte, så den får vi beställa på nätet.

I skrivande stund har vi efter en fantastiskt fin sommar i Finland och delvis Sverige återvänt till Turkiet och seglat västerut från Finike mot vattnen kring Marmaris. Vår dagsaktuella position hittar ni på sidan ”Position” som vi uppdaterar varje gång vi rört på oss. Eftersom vi inte kommer att segla längre österut (Syrien är ingen drömdestination för seglare i dag!) utan kommer att tillbringa ytterligare en vinter i Finike, är våra seglingsplaner för året inte så ambitiösa. Mest kommer vi att ligga i olika ankarvikar mellan Finike och Datcahalvön och njuta av härligt badvatten och turkisk mat och dryck (med inslag av medhavt finskt torkat rågbröd).

 

---

Vår i Medelhavet / Spring in the Med

Publicerat: 15 maj, 2014 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | Lämna en kommentar

April – Maj / April – May   Finike

They say ”it´s hard to be on the hard”, and so it is. We spent two weeks on the hard standing and got lots of maintenance works done in nice spring weather. Scraping and painting ”bubbling” spots on an aluminium boat is a never ending story, so we had to continue the painting job after returning to the marina. Otherwise the springtime in Finike has been ”easy living” with lots of nice activities and many things to celebrate, Trish´s birthday, Eastern, the Eve of May Day (”Valborgsmässoafton”) and so on. After all this we are now enjoying the beautiful anchorages in Kekova Roads and Fethiye bay until we fly home to Finland in the middle of June (with a four day stop in Istanbul!).

Då det bubblar under målningen på en aluminiumbåt blir det inte bättre av att vänta. Det är lika bra att ta fram skrapverktygen, sandpappren och dremelborren och sätta igång. Denna gång skrapade vi upp rätt många ställen, så målningsarbetet tog mera tid än vi räknat med.

Nyländska Jaktklubben har ingen besiktningsman stationerad i Turkiet, så i år fick Mats på s/y Starlight rycka in och utföra den årliga besiktning som båtklubbarna i Finland kräver.

Ett par dagar efter att vi kommit i sjön igen efter våra två veckor på land fyllde marinans Grand Old Lady, Trish, 87 år och firade med stort kalas i Porthole. Trish är med om det mesta som händer i Porthole och ligger ofta högst i poängen i pilkastningen under pubkvällarna. Att hon leder damernas morgongymnastik förvånar inte oss som ser i vilken fantastisk kondition hon är till både kropp och själ.

Det blev ingen lång fasta efter Trish´s kalas innan det var dags för påskfirandet. För oss som sedan julen kör med 5:2 metoden passade det ju utmärkt, då vi ändå hann med en dag med halvfasta mellan festerna. Tack vare våra norska vänner kallar vi fastedagarna för ”nej-dagar” (vad de än föreslår under dessa dagar säger vi alltid nej – så det är billigt att invitera oss ombord dessa dagar). Nedan vaktar påsktuppen från s/y Oceana det nordiska långbordet på påskafton i väntan på matgästerna.

På påskdagen tog skeppshandlaren/agenten, restaurangägaren, multiföretagaren Faik oss på en utfärd till en bergsby norr om Finike där hans föräldrar bor och bedriver ekologisk odling och djurskötsel i liten skala med getter och hönor. Vi var tio personer som rymdes i minibussen – finländare, norrmän och engelsmän. Väl framme blev vi mycket gästvänligt mottagna i föräldrarnas hem. Vi bjöds på rikligt med mezes, vegetariska förrätter, följt av en härlig gryta på getkött. Till efterrätt serverades pollenkorn och egentillverkad yoghurt gjord på getmjölk med honung från egna bin. Vi fick också smaka på färsk nykokt getmjölk, dvs. de av oss som vågade.

På hemvägen till Finike stannade vi till vid ett dagbrott för marmor.

Följande stopp på hemvägen gjordes i byn Gökbük, som bebos av aleviter. Aleviterna, som utgör cirka 20 procent av befolkningen i Turkiet, skiljer sig markant från sunnimuslimerna vilka utgör den stora majoriteten i landet. Aleviterna besöker ingen moské, ber inte fem gånger om dagen, fastar inte under Ramadan, behöver inte ge allmosor eller göra en pilgrimsfärd till Mecka. Aleviterna har sina egna religiösa riter i speciella hus, s.k. cemevis. De har inte sharia som grund för moralen, utan sina egna moralregler. Generellt försöker de följa religionens inre mening, i stället för dess yttre krav. Profeten Muhammeds kusin och svärson Ali intar en särskild plats inom alevismen. Medan sunnimuslimernas moskéer och imamer bekostas av den turkiska staten, får aleviterna inte en lira i bidrag från denna. Alevismen kan ses som en fortlöpare till den turkiska folktro som hållits tillbaka alltsedan islam i den sunnitiska formen blev dominerande på den anatoliska halvön.

Då Terry på s/y Common Sense några dagar efter påskens kulinariska excesser frågade vem som ville komma med på skattjakt i bergen norr om Finike, var vi ett drygt dussin som anmälde oss. Terry sysslar med så kallad geocaching och ville försöka hitta en cache som ligger högt uppe på ett av bergen och som endast en person tidigare kunnat finna. Geocaching är en GPS-baserad skattjakt, där det gäller att hitta en box som gömts undan på en viss punkt, vars koordinater finns att hämta på internet.

Eftersom vi var i behov av litet motion och strapatser hängde vi gärna med. Tyvärr blev försöket att nå bergstoppen inte så framgångsrikt, men vädret var vackert och naturen vårligt grön. Då vi väl gett upp hoppet om att komma ända upp på berget och sedan vandrat den sju kilometer långa vägen tillbaka till marinan, var ändamålet med utflykten mer än väl uppfyllt för vår del. Och Terry får bedriva litet mer studier av terrängen innan han gör nästa försök att hitta den åtråvärda cachen och anteckna sig som nummer två på listan över entusiaster som funnit den.

Men det är inte bara bergstoppar som skall bestigas, utan även masttoppar. Säg den seglare som vågar bege sig ut på böljorna blå innan riggen inspekterats och vederbörligen putsats och oljats. Eftersom Nina är den av oss som har större fallenhet för och förmåga att upptäcka begynnande problem, är det hon som har nöjet att åka upp i masten. Även om hon får svindel så fort hon tittar ut över ett balkongräcke, har hon inget obehag av att tillbringa 2-3 timmar uppe i riggen flitigt inspekterande och jobbande. Och litet vind skadar inte, det är roligt när det svajar och gungar litet, säger hon. – Och utsikten är fin!

Nina hann knappt ned från masten innan det var dags att rusta för att fira Valborg. Då vi kallade samman besättningarna från de nordiska båtarna för att planera valborgsfirandet, sade norrmän och danskar ”Vem är Valborg?”. Den sista danska båten lämnade Finike just före Valborg, men norrmännen blev tydligen övertygade av vår förklaring, ty det norska deltagandet i valborgsfirandet blev stort och aktivt. Inte minst tack vare en av gästerna ombord på en av de norska båtarna. Han hade i tiderna varit redaktör för en studentsångbok och kunde massor av snapsvisor på flera språk.

Även det svenska deltagandet var aktivt och livfullt, till stor del tack vara Anders och Birgitta, som kom till Finike samma dag, fick båten sjösatt klockan tre och ett par timmar senare var fullt rustade för fest. Anders hade med sig en hälsning från Svenska Kryssarklubben i form av en plakett, som han överräckte till marinachefen Ziya som bevis för dennes nya värdighet som ombud för Svenska Kryssarklubbens medelhavsseglare. Ziya hade förvarnats och tillbringade en stor del av kvällen i vårt glada sällskap.

Trots att snapsvisor inte sjungs lika aktivt i det finska Finland som bland oss finlandssvenskar, höll Heikki den finska fanan högt och exekverade några finska dryckesvisor med sin fina bärande röst. Det blev den roligaste valborgsfest vi någonsin upplevt med spontan uppsluppen stämning och fin balans mellan deltagarna från de olika nordiska länderna!

På första maj blev det sillfrukost hos Birgitta och Anders ombord s/y Cache-Cache, med sill, lax och västerbottenost som de tagit med sig från Sverige. Tack Birgitta och Anders för en fantastisk sillfrukost! Sillen smakade gudomligt.

Efter valborgsfirandet var det återigen dags för litet motion, denna gång i form av en kanottur uppför en av åarna som flyter genom Finike. Ställvis var motströmmen intensiv och som noviser i branschen åkte vi upprepade gånger in i strandvegetationen i de brantaste kurvorna. Då vi väl kommit underfund med viss teknik gick det betydligt bättre.

Trots alla fester, utfärder och motionsturer blev vi klara med vårrustningen även i år och kunde till sist kapa trossarna.

Vår första dagsetapp blev hela femton sjömil lång – till Gökkayaviken vid inloppet till Kekova Roads. Då Lou-Lou och Pelle på s/y Froggy senare kom och kastade ankar i samma vik, blev det gemensam vandring på ett litet avsnitt av den lykiska vandringsleden. Det var ”nejdag” för oss alla, så inkastaren vid Pirate Bar som vi passerade, hade ingen framgång med att locka in oss på en öl.

I skrivande stund njuter vi av skön ankring, vandringar och bad i vattnen väster om Finike. I mitten av juni lämnar vi Ayfer i Finike för att flyga hem över sommaren. På vägen hem stannar vi till för att turista några dagar i Istanbul.

---

Vinter i Finike / Winter in Finike

Publicerat: 14 februari, 2014 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 1 kommentar

November 2013 – Februari 2014 / November 2013 – February 2014   Finike

Wintering in Finike can be very busy or very relaxed. It depends on yourself. If you want to participate in everything happening in the Port Hole in the marina, you will have a busy schedule. Morning yoga, social morning coffee, computer lesson, technical lesson, art class, guitar class, movie night, pub night,  quiz night, Sunday barbeque, boule, mölkky, Friday walking, shopping and concert trips to Antalya… Wintering in Finike is popular, not at least because of the well sheltered marina and the microclimate with weak winds. Finike is a rural town with few tourists from abroad, except of the liveaboards in the marina. The orange is the symbol of Finike, and you see oranges everywhere in this town surrounded by areas where oranges and vegetables are grown.

Det känns inte helt rätt att säga att apelsinodling är big business i Finike, då apelsinerna oftast kostar 1 lira per kilo (3 SEK, 0,30 EUR). Men i området kring Finike odlas apelsiner och grönsaker i mängd och massa, och marknaderna på onsdag och lördag har ett fantastiskt utbud av dessa varor. Här blir vi bortskämda med söta och saftiga apelsiner!

I det här inlägget ger vi några spridda glimtar från våra vinterveckor i Finike – utan kronologi eller annan systematik.

Finike är en icke-turistisk småstad präglad av den lokala befolkningen och de lokala näringarna. Under vintern är seglarna i marinan så gott som enda utlänningarna på plats. Staden är vänlig och har en prisnivå som uppmuntrar till mycket uteätande. Även ombord s/y Ayfer diskas det ovanligt litet denna vinter. Det som lockar seglarna till Finike förutom att staden hålls levande även vintertid, är den välskyddade marinan och det mikroklimat med milda vindar som härskar på denna del av kusten.

I Finike marina ligger mer än hundra båtar där man bor ombord åtminstone en del av vintern. Åldersspannet på de ombord boende sträcker sig mellan 12 och 87 år. Många har tillbringat flera vintrar här, vissa har förtöjt här för gott. Men många är också här för första gången liksom vi.

Utbudet på mer eller mindre sociala aktiviteter är stort i marinan. Det är bara att välja aktivitetsnivå och inriktning. Bland besättningarna finns mycket kunnigt folk, så föreläsningarna om datorer och internet liksom de tekniska föreläsningarna om elektricitet, elektronik, diesel mm. håller hög klass. Vi har också uppskattat konsertresorna till Antalya med litet shopping, gemensam middag och sedan en klassisk konsert med symfoniorkestern i Antalya, ofta ledd av olika gästande dirigenter.

Vi är många båtar och besättningar från de nordiska länderna, för tillfället ligger det sju svenska, fem norska, fyra danska och två finska båtar här. Ibland blir det nordiskt grillparty på lördag eftermiddag. Då gitarrerna kommer fram övergår eftermiddagen i kväll och sedan natt…

Det gäller att varje dag göra något för konditionen, säger Heikki på s/y Tiitu, och lockar oss gärna med på motionsturer i omgivningen. Trots sina drygt sjuttio år drar Heikki iväg med god fart uppför de branta sluttningarna runt Finike.

De gemensamma vandringarna är uppskattade. Oftast vandrar vi i närområdet, men ibland tar vi bussen till något trevligt vandringsmål.

En dag i november besöktes Finike marina av polismyndigheten. Bord och stolar bars fram och placerades i en halvcirkel, högtalare riggades upp och båtgästerna samlades mangrant till stormöte med information om möjligheten att få s.k. residence permit i Turkiet. Enligt de regler som tillämpas sedan några år tillbaka får utlänningar endast vistas i Turkiet 90 dagar under en 180-dagars period, med eller utan visum beroende på nationalitet. Eftersom de nya reglerna medförde att många seglare som tidigare övervintrat i Turkiet såg sig tvungna att välja till exempel Grekland som övervintringsland i stället, lämnade många båtar de fina marinorna längs den turkiska kusten. Då båtturismen är viktig för Turkiet har man sedan 2012 infört en möjlighet att ansöka om residence permit, som ger möjlighet att såsom båtturist ombord på egen båt vistas upp till fem år i landet mot en viss avgift. På det sättet kan man resa in och ut ur landet så som det passar en bäst då man vill vistas både hemma och i båten, utan att behöva beakta 90-dagarsregeln.

Då mörkret faller och kvällarna blir kyliga, är det gott att sjunga några höstvisor tillsammans i sittbrunnen.

Hösten och vintern är även tid för båtunderhåll…

… men också för en och annan fest. Melanie på engelska s/y Thala bjöd in hela marinan till sitt 50-årskalas med dans till 60-talsmusik natten lång.

Det finska klabbspelet Mölkky är jättepopulärt i Frankrike, men också bland seglarna i Finike, där Heikki och Terttu på s/y Tiitu introducerat spelet.

Inte bara de lokala spelen intresserar seglarna i Finike. Vid vårens första nordiska grillafton i februari fanns anledning till svenskt jubel över framgångarna i Vinter-OS i Sotji.

På en lista över viktiga saker i en övervintringsmarina är fräscha sanitetsutrymmen högt rankade. I Finike marina städas toaletter och duschar flera gånger per dag av Arife, som alltid utstrålar energi, glädje och gott humör samtidigt som hon ser till att fräschören är oklanderlig.

Då våren närmar sig bokar de flesta båtägare tid för lyft, bottentvätt och strykande av litet ny antifouling. På upptagningsplatsen i Finike finns en modern travellift med 80 tons kapacitet.

I Finike marina finns två officiella marinahundar och ett antal katter som håller råttor och kackerlackor i schack. Tyvärr älskar hundarna också att jaga bilar, vilket resulterade i att en av hundarna förlorade sitt högra framben för ett par år sedan. Vi tycker att Treben låter litet brutalt, så vi kallar honom Preben. På det sättet smälter han också väl in i det nordiska gänget. Preben älskar att ligga i solen vid elskåpet vid Ayfers kajplats. Eftersom marinahundarna förhåller sig positivt till alla som rör sig i marinan, tror vi dock att nyttan av Prebens vakthållning vid vår plats är marginell.

Om längtan efter litet mera civilisation blir stark, är det bara att hoppa på dolmusen (en liten buss) till Antalya, som går två gånger i timmen. Resan dit längs den vackra bergiga kustvägen tar cirka två timmar. Antalya är en storstad med en trevlig gammal stadsdel och flera moderna shoppingcenter, bland annat ett helt nyöppnat nära gamla stan.

De flesta som reser till Finike flyger till Antalya, som har en stor internationell flygplats. På våra resor mellan flygplatsen och Finike har vi tagit in på ett av de trevliga små pensionaten i gamla stan och passat på att turista litet i Antalya.

I slutet av februari är vi med på en femdagars resa till Istanbul som marinan arrangerar. Från Istanbul flyger vi sedan norrut för att tillbringa några veckor i Stockholm och Helsingfors. Då vi återvänder till Finike i slutet av mars är det dags att ta upp Ayfer för bottenmålning och byte av zinkanoder.

I nästa inlägg berättar vi om dagarna i Istanbul.

---

Kappadokien / Cappadocia

Publicerat: 23 januari, 2014 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | Lämna en kommentar

14 – 17 November 2013    Konya och Kappadokien / Konya and Cappadocia

In November Setur Marinas Finike arranged two four day bus trips to Konya and Cappadocia for the sailors wintering in the marina. In the first group we were 40 people enjoying the well organized program. Many thanks to Finike Marina and its manager Ziya Dal, who besides the professional guides led the group and gave many glimpses of his personal relation to Cappadocia.

Efter sex timmars bussfärd var vi framme i Konya. Förväntningarna på lunchen var skyhöga efter att marinachefen Ziya Dal utlovat oss någonting alldeles speciellt och avrått onödiga mellanmål under vägen. Så vi blev litet långa i ansiktet då det som dukades fram på de sterila borden var litet ayran (salt turkisk surmjölk) och coca cola och en liten salladsskål samt en meterlång smal pide (ett slags pizza) för sex personer. Salladen och den mycket goda piden var snabbt avverkade och magarna skrek av hunger. Just då vi började uttrycka viss förundran började det hända saker. Den ena piden efter den andra bars in till borden, så mycket vi bara orkade klämma i oss. Det var gott, och tydligen ett slags pide som endast görs i Konya.

Mätta och belåtna begav vi oss till muséet i Karatay Madrasah. Madrasa är det arabiska ordet för skola och gäller inte enbart koranskolor som man ofta tror idag. Karatay Madrasah grundades av emiren Celaleddin Karatay 1251 och har stor del i vidareförandet av konsthantverkstraditionerna från seldjukperioden. Själva madrasan med sin stora takkupol i mosaik är ett uttryck för dessa traditioner. Muséets samlingar omfattar många verk från seldjukperioden.

Efter besöket i Karatay Madrasah begav vi oss vidare till Sultan Selim Mosque med tillhörande museum. Innan damerna i gruppen kunde gå in i moskén fick de lov att drapera sig i medhavda huvuddukar av allehanda slag. För övrigt var det fri klädsel under hela resan, även om varma kläder rekommenderades för den planerade ballongflygningen vid soluppgång den sista dagen.

Konya är en av de största städerna i Turkiet med över en miljon invånare. Staden ligger i centrala Turkiet och är administrativt centrum för provinsen med samma namn. Att Konya är universitetsstad (Seljuk University) märks i stadsbilden med ett stort inslag av unga modernt klädda människor och shoppingstråk som i vilken storstad som helst. Vi som rört oss med segelbåt längs kusten förväntade oss att Turkiet skulle te sig mer anspråkslöst och fattigt då vi kom längre in i landet. Till en viss grad fick vi nu uppleva att det nästan är tvärtom. Då vi från Konya åkte vidare österut längs den stora huvudvägen genom den anatoliska halvön hade vi ofta på samma gång tre nybyggda bensinstationer med tillhörande kaférestauranger i blickfältet. De tunga transporterna går tätt genom Turkiet och vi förstår nu att landet är ett välutvecklat industriland med en ekonomi som gör landet till medlem i G20 gruppen.

Sent på kvällen kom vi fram till Kappadokien och vårt hotell i Ürgüp, där man väntat med att duka undan buffémiddagen, så att även vår återigen hungriga skara fick ta för sig vid borden.

Efter frukost följande dag var det dags för ett besök i den underjordiska staden i Kaymakli nära Nevsehir. Staden som upptäcktes på 1940-talet öppnades 1964 för besökare. Staden har inalles åtta våningar under jord, varav fyra nu är öppna för allmänheten. Vår guide försäkrade att det är OK att bege sig ner i underjorden, men att den som har anlag för klaustrofobi kanske ska nöja sig med att besöka de två våningarna närmast jordytan.

Det finns ett stort (okänt) antal underjordiska städer i Kappadokien, varav tio är öppna för turister. Ingen vet vem som ursprungligen grävde sig ned i den relativt mjuka berggrunden för flera tusen år sedan, men befolkningen i Kappadokien har vid åtskilliga tillfällen under historien tagit sin tillflykt till dessa städer då fiendestyrkor dragit in över landet. Även om man med tiden försåg de underjordiska städerna med ventilationsschakt, kom fienderna aldrig underfund med hur man skulle kunna röka ut befolkningen ur städerna.

Att de underjordiska städerna under de första århundradena var ett viktigt tillhåll för förföljda kristna, framgår av det stora antal kyrkor som är inrymda i underjorden.

I de underjordiska städerna fanns stall för husdjuren (närmast ingångarna), presskar för vin, förvaringsutrymmen, gemensamma kök samt rum där man bodde. De största underjordiska städerna kunde härbärgera upp till 20.000 personer. Ingångarna var försedda med stendörrar, som endast kunde öppnas inifrån. I stendörrarna finns hål i mitten, som gjorde det möjligt att mota eventuella angripare med stickvapen.

Ursprungligen bodde man i Kappadokien i grottor uthuggna i bergen, som består av mjuk vulkanisk tuff. Gränsen mellan grottorna och senare tillbyggda hus är minst sagt flytande. De människor som under senare tid mer eller mindre tvingats lämna sina hem i grottorna och flytta in i moderna hus, lär inte alltid trivas så väl i de nya bostäderna. I många fall har man byggt hotell och turistanläggningar där människor tidigare bott. Det lär vara populärt att övernatta i hotell delvis inrymda i gamla grottor.

”The whirling dervishes”, de dansande dervischerna, är en del av den turkiska historien och kulturen. Dervischernas sema ceremoni, som vi fick vara med om, har sju delar, vilka var och en symboliserar ett steg på den mystiska resan mot fulländning, dvs. förbindelse med Gud och världsalltet. Dansen ackompanjeras med flöjt, slagverk och stränginstrument. Dervischernas konformade hatt symboliserar gravstenen över egot, som dervischen lämnar under dansens gång för att uppgå i helheten (se bilden av Karatays grav ovan). Under dansen håller dervischerna armarna lyfta med högra handen riktad mot himlen och vänstra handen riktad mot jorden. De snurrar från höger till vänster runt sitt eget hjärta.

Efter den meditativa sema ceremonin var det dags för ett besök hos Mäster Galip i Chez Galip, där vi fick bekanta oss med dagens keramiska konsthantverk i Kappadokien. Efter en demonstration vid drejskivan, fick vi titta på de färdiga produkterna i butiken/utställningsutrymmena. Mycket görs enligt gamla etablerade mönster samtidigt som nya mönster och produkter tas fram. En stor del av Galips släktingar är involverade i hantverket. Allt som Mäster Galip själv gör är dekorerat med färg innehållande fosfor, varför dessa fat och kärl lyser i mörkret.

Dag tre låg dimman tät över landskapet på morgonen, varför vi inledde med ett besök på marknaden i Göreme.

Då dimman lättat kunde vi bege oss ut på en vandring i Red Valley med dess säregna landskap och många eremitkyrkor.

Efter lunchen var det dags att studera de naturformationer, som Kappadokien kanske är mest känt för, jordpelarna eller jordpyramiderna, på engelska ”fairy chimneys”. Bakgrunden till de säregna landskapsformationerna i Kappadokien är att landskapet i tiden täckts av utflöden från de stora vulkaner som alltjämt reser sig mot skyn i området. Underst ett lager av mjuk tuff och över detta ett lager hård basalt. Floderna i området har tillsammans med vattenflöden från berg och sluttningar samt väder och vind sedan format landskapet till vad det är idag. Och denna erosionsprocess pågår alltjämt, nya jordpyramider formas kontinuerligt.

Då erosionen går fram skyddar hatten av basalt de mjukare bergarterna under, vilket ger upphov till jordpelarna.

Grottor i jordpyramider har också tjänat som hem för många eremiter. Den mest berömda är väl Simon Styliten som under 37 år bodde på toppen av en jordpelare utanför Aleppo i Syrien.

Kraftigt försenade kom vi till Göreme Open Air Museum strax innan mörkret föll, varför vårt besök blev alltför kort. Här finns de bästa exemplen på bysantinsk konst i Kappadokien i form av fresker och målningar i de många kyrkor som huggits ut i klipporna här. Tyvärr fick man inte fotografera inne i kyrkorna.

Dagen avslutades med ett besök hos en matthandlare, som gjorde sitt bästa för att få oss att förstå att de turkiska mattorna är bäst. I Turkiet använder man sig nämligen av dubbelknut, medan mattor i alla andra länder knyts med enkel knut. Trots en fin demonstration av hantverket och många vackra mattor samt ett mycket professionellt försäljningsupplägg med individuell bearbetning av oss alla, bytte inte många mattor ägare. Hade vi haft mera tid till förfogande hade det kanske gått annorlunda, så skickliga är dessa försäljare.

Dag fyra, hemfärdsdagen, skulle inledas med ballongflygning över det kappadokiska landskapet i soluppgången. Detta var tänkt som resans höjdpunkt och hade säkert blivit det om inte dimman återigen lägrat sig tätt över dalarna. Vi var redo för take off redan halv sex på morgonen efter att ballongfirman bjudit oss på en rejäl frukost. Trots att vi väntade flera timmar vägrade dimman att lätta, så det blev ingen ballongfärd. Snopet!

I stället blev det en promenad till Üzümlü grottkyrka innan vi bänkade oss för cirka tolv timmars bussfärd tillbaka till Finike.

Vår reseledare Ziya, som alltså är chef för marinan i Finike, säger att han aldrig blir trött på att besöka Kappadokien, trots att han varit där rätt många gånger. Efter vår lyckade första kontakt med Kappadokien förstår vi honom. Vår första tanke då vi satt i bussen på väg hem var: Hit måste vi ätervända.

I nästa blogginlägg berättar vi om hur livet i Finike marina ter sig för oss som övervintrar här.

---

2013 in review

Publicerat: 31 december, 2013 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | Lämna en kommentar

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 7,000 times in 2013. If it were a NYC subway train, it would take about 6 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

---

God Jul / Hyvää Joulua / Merry Christmas!

Publicerat: 17 december, 2013 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 3 kommentarer

December 2013  Finike (vinterhamn / wintering harbour), Turkiet / Turkey

***

Vi önskar Er alla som följt vår blogg en Fridfull Jul och ett Gott Nytt År 2014!

Toivotamme Teille Rauhallista Joulua ja Onnellista Uutta Vuotta 2014!

We wish You a Merry Christmas and a Happy New Year 2014!

Nina & Svante

***

We will be back in the beginning of the new year with a report from Finike and our trip to Cappadocia.

Vi återkommer i början av det nya året med den utlovade rapporten från Finike och vår resa till Kappadokien. Nedan ett litet smakprov.

---

Turkiet / Turkey

Publicerat: 3 november, 2013 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 2 kommentarer

2 oktober – 3 november / 2 October – 3 November

Kos – Turgutreis – Knidos – Bozburun – Ciftlik – Fethiye – Sarsala Köyu – Göcek – Kapi Creek – Karacaören Buku – Cold Water Bay – Kas – Kekova Roads (Polemos Buku – Ücagiz Limani – Gökkaya Limani) – Finike (vår vinterhamn / wintering harbor)

After clearing into Turkey we spent four weeks cruising along the Carian and Lycian coasts on the way to our wintering harbor in Finike. The highlights were many days at buoys in Fethiye gulf with fantastic trekking on the coastal paths in the area, some days in lovely Kas and a week at three different anchorages in Kekova Roads with an abundance of cultural and historical remainders of antique Lycian life.

Det har varit många förvånade och glada miner hos personalen i hamnarna i Turkiet då man förstått att Ayfer faktiskt heter Ayfer – ett turkiskt flicknamn – och att ordet inte betyder något annat på finska eller svenska. Bakgrunden till namnet finns beskriven i en bildtext på sidan ”Om s/y Ayfer” här på bloggen.

Inklareringen till Turkiet gick smidigt i Turgutreis sju sjömil norr om Kos, även om hälsovårdsmyndigheten dragit in sin sommarfilial i Turgutreis i mitten av september. För att inte själv behöva ta oss till Bodrum för ”health control” beslöt vi oss för att anlita en agent för inklareringen. Efter tre timmar och 350 turkiska lira fick vi tillbaka våra pass och papper och inklareringen var klar. Man kan i princip klara av inklareringen på egen hand, men måste då få någon som har tillgång till myndigheternas datasystem att mata in uppgifterna på den transit log varje båt måste skaffa vid ankomst till Turkiet i datasystemet. Detta kunde harbor master i Turgutreis ha gjort åt oss mot en liten ersättning. I praktiken är systemet ägnat att garantera utkomsten för en ny yrkesgrupp – båtagenterna som finns i varje hamn i Turkiet.

Vi låg fem dagar i den nya lyxiga marinan i Turgutreis medan hårda vindar från norr blåste över hela östra Egeiska havet. Eftersom vi legat så gott som gratis hela sommaren i Grekland, lät vi oss inte störas av en hamnavgift på 97 euro per dygn. I denna fina marina fick vi faktiskt valuta för våra pengar, vilket sällan var fallet i Italien, där det ofta kostade lika mycket. I samband med marinan finns en anspråkslös men sympatisk kantin för personal och seglare, Sailors Pub, där man för 10 lira (2,50 euro, 33 SEK) kan äta en matnyttig hemlagad lunch bestående av soppa, 3-4 sorters meze, varmrätt och efterrätt. Det man som seglare förlorar på kryssen får man ta igen på länsen…

I Turgutreis fixade vi också turkiskt internet ombord. I Turkiet kan man inte bara hur som helst köpa ett simkort till sin medhavda Ipad eller mobiltelefon och tro att det ska fungera. Efter en vecka stänger myndigheterna nämligen av kortet om man inte för dyra pengar och genom en byråkratisk procedur låtit registrera sin Ipad eller telefon i Turkiet. Att använda sin utländska telefon med utländskt abonnemang går däremot utmärkt. Lösningen blev att köpa en trådlös router med turkiskt simkort och prepaidfunktion. Hos Turkcell kostar routern inklusive simkort och 10 GB som kan användas under 3 månader drygt 330 lira (cirka 125 euro eller 1100 SEK). På detta sätt får man trådlöst internet ombord med kapacitet för flera datorer eller Ipads samtidigt.

Det var Ange och Des som låg på andra sidan bryggan i Turgutreis som tipsade oss om internetlösningen. Ange och Des kommer från Brisbane i Australien och har seglat i Turkiet i flera år nu. De är hemma i Australien en längre period under vintern och en kortare under sommaren och seglar däremellan främst i Turkiet, men även ibland i Grekland. De är glada och öppna människor som vi fick god kontakt med genast då vi steg i land på bryggan. Eftersom vi hade mycket att prata om tillbringade vi flera trevliga eftermiddagar och kvällar tillsammans medan nordanvinden blåste över. De hade fått sin Jeanneau levererad på franska sydkusten 2008 och sedan seglat raka vägen till Östra Medelhavet.

Då man seglar längs den turkiska kusten ligger det grekiska öar i vägen hela tiden, eftersom alla öar utom de riktigt små tillhör Grekland även om de är belägna alldeles intill det turkiska fastlandet. Eftersom Turkiet inte är medlem av EU (ännu) kan man inte röra sig mellan öarna och kusten bara så där utan vidare. Ett besök på en grekisk ö kräver utklarering från Turkiet och ny inklarering till Turkiet vilket inklusive ny transit log medför en utgift på 130-180 euro per gång. Detta har lett till att många seglare struntar i att klarera ut och in och helt enkelt kör med dubbla papper. I Grekland låtsas de att de seglar i Grekland hela tiden och i Turkiet låter de påskina att de hela tiden befunnit sig i turkiska farvatten. De byter bara artighetsflagg då de passerar gränsen. Av allt att döma sker detta med de turkiska myndigheternas tysta godkännande, eftersom trafiken mellan Turkiet och de närbelägna grekiska öarna är extremt lätt att övervaka.

Då vi lämnade Turgutreis låg Kos i vägen för oss då vi styrde mot Knidos på yttersta spetsen av Datca-halvön. Vi genade litet över grekiskt territorialvatten med AISen på silent mode. Då vi på kvällen granskade vår färdrutt på http://www.marinetraffic.com fick vi se att vår färd gått på torra land rakt över Kos – en spikrak linje från den punkt där vi stängde av AISen till den punkt där vi satte på den igen! Inte undra på att Ovnibåtarna ibland kallas havets 4WD. Vi börjar också förstå varför så få fritidsbåtar har sändande AIS i dessa farvatten.

Då vi steg i land i den antika hamnen i Knidos hann vi inte ta många steg innan vi krävdes på inträdesavgift. Så gott som hela området kring hamnen är nämligen ett stort utgrävningsområde med amfiteatrar och hela baletten. Eftersom vi bara ville ta en liten promenad före middagen var det inte aktuellt med några närmare fornminnesstudier. Till sist fick vi dem att förstå att vi bara ville promenera på landsvägen som leder till och från Knidos. Efter att vi passerat ytterligare en port med bom och vakt var vi fria att idka litet välbehövlig motion.

I Bozburun litet längre österut hann vi inte bli klara med ankringen innan den första båtburna försäljaren låg vid Ayfers sida. Det var en äldre man som försökte få oss att köpa honung, mandlar och textilier av alla de slag. I takt med att vi avböjde hans produkter blev han allt mer aggressiv, vilket inte ökade köplusten. Då vi ankrat klart uppenbarade sig försäljare nummer två med betydligt mjukare båtreling (avfendrad) och framtoning. Han kunde vara rätt nöjd då han lämnade oss efter att vi köpt honung, mandlar och tre stora grå handdukar att använda som skyddsöverdrag för sofforna i salongen på Ayfer. Efter denna explosion av turkisk aktivitet och handlingskraft kom vi på oss att inte helt utan saknad tänka tillbaka på grekernas mer tillbakalutade attityd i förhållande till oss båtturister. Men vid närmare eftertanke menar vi förstås att driftighet och egen aktivitet är bättre än bidrag och lån.

Då man rundat udden mellan Datca-halvön och Rhodos kommer man in i Marmarisbukten och passerar på väg in mot Marmaris Ciftlik, som erbjuder en utmärkt hamn både för svajankring och förtöjning vid brygga. Under vår kvällspromenad i Ciftlik träffade vi på en finskflaggad båt med två seglare ombord. Det visade sig vara en andelsbåt med tio delägare och den ena seglaren var ordförande för andelslaget. Han berättade att han tillbringat så många timmar i diskussion med turkiska och grekiska myndigheter för att reda ut medägares mindre lyckade gränspassager, att han själv aldrig passerar den grekisk-turkiska gränsen utan vederbörlig ut- och inklarering. Så gränskontrollen är kanske trots allt inte fullt så slapp som en del seglare vill låta påskina.

Från Ciftlik gick vi i svag vind över Marmarisbukten och in i Fethiyebukten, där vi på förhand reserverat plats i Yacht Classic Marina. Detta är ingen egentlig marina, utan helt enkelt en litet mera påkostad restaurangbrygga. Då man ligger där betalar man en liten hamnavgift och förutsätts därtill äta antingen på hotellanläggningen i anslutning till bryggan eller på ett annat hotell med samma ägare litet närmare stadscentrum i Fethiye. Yacht Classic håller hög klass på hamn- och restaurangpersonal, sanitetsutrymmen och mat, så detta är ett utmärkt alternativ till den stora ECE-marinan strax intill, om man inte föredrar att ligga för ankar i den stora skyddade viken. I Fethiye åt vi en trevlig middag med Magnhild och Hans på Oceana, som seglat direkt från grekiska ön Symi till Fethiye och där klarerat in till Turkiet.

Då vi var välbekanta med Fethiyebukten från vår chartervecka 2006, ville vi gärna tillbringa ett antal dagar i de fina ankarvikarna där. Från Fethiye gick vi till Sarsala Köyu, där man för några år sedan lagt ut ett antal bojar och talrika förtöjningspollare i land för att skona naturen. Vi hittade en ledig boj och förtöjde nöjda och glada i den friska vinden. Denna gång hade vi en lång lina i vår bojkrok fäst i förknapen och kunde därför ta bojen vid badplattformen i aktern och hala in linan i fören för att därefter i lugn och ro fixa med ordentliga linor till bojen. Strax efter oss kom ett äldre par i en franskflaggad båt till bojen intill oss. Även de tog bojen i aktern och försökte sedan genom att dra för hand vända båten för att fästa linan i fören. De tog i så att ryggarna knakade, men fick ge upp första försöket då linan höll på att slitas ur händerna på dem i den friska vinden. Vi kände väl igen oss i det de gjorde. Så hade vi även gjort några gånger innan vi fick lära oss knepet med den långa linan färdigt fäst i fören.

I Sarsalaviken låg vi vackert med utsikt över Fethiyebukten och Taurusbergen blånande inåt land. Mellan oss och öppna havet hade vi en bergskam på 500 meters höjd. Vi visste att det skulle blåsa en del under de två första nätterna i viken, men blev ändå överraskade av de kraftiga vindar som under natten rasade nedför bergssluttningen och kastade oss än hit och än dit vid vår boj.

Medan vi låg i Sarsalaviken monterade vi vår ”stora” motor (6 hk) på jollen och åkte omkring till de närbelägna ankarvikarna och restaurangbryggorna och tog oss en titt på dem. Det är betydligt lättare att se sig omkring på det sättet än att flytta på sig med den stora båten med allt vad det betyder av ankring och förtöjning. Med utgångspunkt från Sarsalaviken gjorde vi också två rejäla vandringar längs de leder som herdarna rör sig på då de förflyttar sina får och getter längs den bergiga kusten. Vi märkte att det var många turister som vandrade på dessa stigar. Många av turisterna landsattes från en gulet (turkisk skuta) tillsammans med en guide och togs ombord igen på ett annat ställe dit de vandrat.

En av vandringsdagarna tog vi jollen till Wall Bay söder om Sarsala och vandrade söderut på den halvcirkelformade halvö som avgränsar Fethiyebukten i sydväst. Vi hade bara mandlar och nötter med oss som proviant, men då vi av vandrare vi mötte fick höra att det fanns ”kind of restaurant” ungefär en timmes vandring söderut fortsatte vi vandringen i värmen längre än vi tänkt oss styrkta av hoppet att kunna äta lunch i restaurangen. Då vi hungriga och törstiga kom fram till den så kallade restaurangen, visade det sig att en herde och hans hustru i samband med familjens anspråkslösa hem hade ett litet solskydd, där de sålde träslevar och annan hemslöjd och bjöd vandrarna på salviate ur små turkiska teglas. Vi fick en trevlig pratstund med herdeparet som hade ett hundratal får och getter uppe i bergen.

Väl tillbaka i Wall Bay och restaurangen där, njöt vi storligen av lammspett, turkiskt Efes öl och en stor flaska kallt vatten. Då vi efter ungefär fem timmars frånvaro återvände med jollen till Sarsalaviken, trodde vi först inte våra ögon. Ayfer låg inte kvar vid den boj där vi hade lämnat henne, utan vid en annan boj längre in i viken. Vid ”vår” boj låg däremot en stor motoryacht förtöjd med linor till land. Då vi närmade oss visade folket i segelbåtarna i närheten tecken på att vilja tala med oss. Då fick vi veta att medan vinden ännu blåste inåt mot viken hade den stora lyxyachten ankrat upp mellan bojarna där den nu låg. Men då vinden plötsligt vände svingade Ayfer runt och kom med sin boj in mot motorbåten, som ju hade ankrat på tok för nära en båt vid boj. I stället för att hålla undan Ayfer den tid det skulle ha tagit för motoryachten att bege sig iväg från det ohållbara läget, flyttade besättningen på motoryachten helt sonika Ayfer till en annan boj som blivit ledig. Seglarna i de andra båtarna var upprörda över det som skett och hade dokumenterat det på foto.

En stund efter att vi återvänt till Ayfer spanade besättningen på lyxyachten oroligt åt vårt håll och kom sedan över med jollen och bad om ursäkt för det inträffade. Den schweiziske skepparen på den turkiskflaggade lyxyachten medgav att han gjort ett misstag då de ankrat upp så nära Ayfer, men sade att han gjort bedömningen att det var mindre riskfyllt att flytta Ayfer än att flytta på motorbåten. Han förnekade också att någon hade varit ombord på Ayfer, trots att våra medseglare dokumenterat detta på foto. I situationer som denna lönar det sig naturligtvis inte att tjafsa alltför länge, så vi godtog hans ursäkt och två flaskor vin som kompensation för den obehagliga upplevelsen. Vi misstänker att skepparen kanske känt sig pressad av ägarfamiljen som ville stanna där och fira sin söndagseftermiddag med bad och god mat. Den självklara lösningen hade ju varit att för en stund hålla Ayfer åt sidan med en av RIB-båtarna eller med hjälp av en lina till den lediga bojen. Då hade lyxyachten i lugn och ro kunnat rätta till sitt misstag och flytta till annan plats. En rolig poäng i denna historia är ändå att båda männen i de båtar som bevittnat händelsen var schweizare, trots att de seglade under fransk respektive belgisk flagg. Då de fick höra att den professionella kaptenen på lyxyachten också var schweizare, blev de mycket bestörta. ”En schweizare borde inte ha kunnat göra så där!”

Den vackra persiska matta vi har vid nedgångstrappan i Ayfer köpte vi i Göcek under vår seglingsvecka i Fethiyebukten 2006. Då vi för några år sedan lämnade in mattan på tvätt i en specialaffär i Stockholm, fick vi höra att det är en matta av väldigt hög kvalitet, värd flerdubbelt det vi betalat för den. ”Det enda felet är att den inte är gammal”, sade mattexperten i Arax på Skepparegatan. Tyvärr har det sympatiska iranska paret som drev Arax nu dragit sig tillbaka och lagt ned verksamheten.

Då vi nu kom till Göcek längst inne i Fethiyebukten var det gott om rum i den kommunala marinan vid stadskajen. Det finns en park mellan stadskajen och närmaste gata, vilket håller biltrafiken på avstånd från kajen. Det blev bara två dagar för oss i trivsamma Göcek, eftersom åska och hårdare vindar utlovats och kajen i Göcek inte skyddas av någon vågbrytare.

På väg ut från Göcek gick vi till ”Pump out”-stationen i den västra marinan för att tömma vår septiktank. Vid ankomsten till Turkiet hade vi löst ut det ”Blue card” som alla fritidsbåtar ska ha. Varje tömning av septiktanken ska registreras på kortet, som kontrolleras av myndigheterna innan man kan klarera ut från landet. I synnerhet i Fethiyebukten med dess talrika skyddade ankarvikar är man mån om att inget toautsläpp ska komma ut i vattnet och böterna för avsiktligt utsläpp är dryga. Det finns en helikopter som övervakar utsläppen från luften och en ”Pump out”-båt som varje dag besöker ankarvikarna och erbjuder möjlighet till tömning av tanken.

Eftersom Ing-Marie och Håkan på Alacrity kommit till Fethiye och klarerat in i Turkiet medan vi var i Göcek, beslöt vi oss för att ansluta till dem och utstå det kommande åskovädret i Yacht Classic Marina i Fethiye. Efter två dygn med blåst och avslutningsvis regn och åska samt en välbehövlig tvätt av Ayfer, lämnade vi Fethiye tillsammans med Alacrity och gick tvärsöver Fethiyebukten till Kapi Creek för att ligga skyddade för de kraftigare vindar som skulle blåsa ännu två dygn framöver. Kapi Creek är en nästan cirkelrund liten vik som är skyddad mot all sjö, även om vindbyarna söker sig in i viken som överallt i Medelhavet.

Vi hade bara hunnit förtöja i Kapi Creek innan finskflaggade Tiitu gled in och förtöjde vid vår sida. Det visade sig att Ing-Marie och Håkan känner Terttu och Heikki väl, då både Alacrity och Tiitu hade övervintrat i Ragusa på Sicilien förra vintern. Tiitu är också på väg till Finike för vintern och vi ser fram emot glada allsångskvällar med Heikki, som har gitarren med ombord.

Det blev två dygn i Kapi Creek med så mycket blåst att restaurangen blev tvungen att försöka bereda plats för alla gäster inomhus. I Kapi Creek betalar man ingen hamnavgift men förutsätts äta i restaurangen, som därför är mycket välbesökt då det är fullt i hamnen. Man hade öppen brasa i det lilla inomhusutrymmet och Håkan och Svante hamnade närmast elden och kände sig efter ett tag nästan lika välgrillade som lammet vi åt. Eftersom vi trivts så uppenbart väl hamnade vi vid samma bord även nästa kväll, då man eldade med riktiga bamseklabbar. Även för en inbiten bastuälskare som Svante blev det nästan för mycket. Men maten var riklig och god!

Sedan skulle det bli en lång räcka dagar med sol, varmt väder och lätta vindar. Ing-Marie och Håkan ville gärna ligga ett par nätter på boj i Sarsala innan vi skulle lämna Fethiyebukten, så vi återvände till bojarna, där en urtidskompis nu började ägna sin tid åt att svärma runt Ayfer. Sakta simmade sköldpaddan runt och stack med jämna mellanrum upp huvudet över vattenytan. Men den som tror att en sköldpadda är långsam och sävlig skulle sett denna då den bestämt sig för att dyka!

Då man lämnar Fethiyebukten och går österut ligger vackra Karacaören Buku genast bakom hörnet. Den lokala restaurangen har lagt ur bojar och mooringlinor så det är bekvämt att lägga till. Då man ligger vid boj kommer personalen dessutom och hämtar en till middagen, så man behöver inte ens besvära sig med den egna jollen. Restaurangen har fantasirik inredning, belevad personal (det är nu tredje generationen som innehar stället) och god mat. Det här stället är något utöver det vanliga och har därför oftast många gäster som kommer med egen eller chartrad båt. Då vi besökte Karacaören Buku för sju år sedan var det två tuppar som gol ikapp så att de var alldeles hesa. Det första vi hörde då vi nu förtöjde vid en av bojarna var tupparna som gol.

Två sjömil öster om Karacaören Buku ligger Cold Water Bay, som kallas så efter en källa som flyter upp i vikbottnen och gör att vattnet har en badtemperatur endast lämpad för en del av oss sentida vikingar. Från Cold Water Bay går en vandringsled över bergskammen till Kayaköy – den övergivna staden. Efter fredsavtalet i Lausanne 1923 med nya gränser mellan Turkiet och Grekland skedde omfattande tvångsförflyttningar av etniska turkar och greker mellan de bägge länderna. De turkar som tvingades flytta till Kayaköy var jordbrukare från slättlandet norr om Thessaloniki. De trivdes inte på de branta sluttningarna i Kayaköy utan flyttade helt enkelt bort till områden mer lämpade för jordbruk. En stor del av de cirka 500 övergivna husen skadades även svårt i den stora jordbävningen i Fethiye 1957.

En verklig pärla på denna del av den turkiska kusten är den lilla staden Kas. Vi trodde vi bokat plats vid Smiley´s restaurangbrygga, men då vi kom in i den gamla hamnen i Kas, kunde vi ingenstans upptäcka Smiley´s Restaurang eller brygga. Däremot var det en man som hojtade åt oss och vinkade in oss på en plats mellan två stabila lokala flytetyg. Först då vi fått klart för oss att detta var Smiley själv backade vi in på platsen och fick hjälp med förtöjningen. Eftersom botten i den trånga hamnbassängen är full av kättingar till mooringlinor, ankarkättingar och dylikt var det skönt för oss att slippa använda eget ankare då vi helt enkelt kunde knyta fast oss i de stora lokala båtarna som låg mer eller mindre permanent på sina platser.

Smiley, som egentligen heter Ismael, har tydligen någon form av avtal med hamnmyndigheterna, så att han kan fixa plats åt sina kunder. Två kvällar intog vi vår middag på Smiley´s efter en ”sundowner” på den intilliggande strandbaren , som har en fantastisk solnedgångsvy med utsikt över den grekiska ön Kastellorizo.

Även om många av husen som klättrar upp för bergssluttningarna i Kas bebos av utlänningar, är det lokala turkiska inslaget i stadsbilden starkt. I den idylliska småstaden finns många trivsamma gator och gränder med avspänd atmosfär. Till staden söker sig många backpackers och paragliders (skärmflygare). Den del av hamnpiren där Ayfer var förtöjd utgjorde landningsbana för skärmflygarna, som startat på andra sidan bergskammen ovanför staden. Kas är definitivt en stad vi gärna återvänder till!

Då vi nu var inne i en period med mycket svaga vindar, beslöt vi förflytta oss från Kas till Kekova Roads under en dag då det ändå skulle blåsa 3-5 m/s på eftermiddagen, så att vi skulle få njuta av segling åtminstone en del av vägen. Efter ett uppfriskande förmiddagsdopp utanför Kas hissade vi seglen och försökte hålla jämna steg med Alacrity som hissat sitt hemliga vapen, Code 0 seglet (ett mellanting mellan en genua och en gennaker). Tack vare trixande med Ayfers centerbord kunde vi stundom på den öppna slören få vår genua att fylla bättre än Alacritys Code 0 och få till ett litet försprång, som vi dock snabbt förlorade på den sista bogen med platt läns och psalmbok (storsegel och försegel skotade ut åt var sitt håll). Det var säsongens första och sista ”kappsegling”, som trots förlusten beredde oss stort nöje. Härlig segling över solglittrande hav i fint sommarväder!

Kekova Roads är ett stycke skärgård innanför den fyra sjömil långa ön Kekova, som befinner sig i ett område med mestadels svaga vindar mellan Kas och Finike. Meltemivindarna över Egeiska havet når sällan längre österut än Kas, och sjö- och landbrisen som dominerar vid kusten av Antalyabukten blåser inte väster om Finike. I Kekova Roads finns talrika vackra ankarvikar som tack vare det rådande mikroklimatet med svaga vindar blir än mer attraktiva. Tyvärr har arbetet med Blue card och vattenkvalitet ännu inte slagit i genom på denna del av kusten. Vattnet i flera av ankarvikarna är rätt grumligt, vilket delvis beror på lerbotten (gott ankarfäste!) men förmodligen delvis även på avsaknad av lättillgängliga ”Pump out”-stationer.

Trots att vattnet inte var så klart i alla ankarvikarna var djurlivet rikt. I den första ankarviken kom en bjässe till säl och simmade vid Ayfer. Då den sköt rygg ovan vattenytan var det lätt att förstå hur sägnerna om Nessie och andra sjöodjur kommit till. Flera sköldpaddor simmade också makligt omkring och njöt synbarligen av sitt lättjefulla liv.

Det gjorde även vi, då vi efter en hel vår och sommar med regelbundet återkommande hårda vindar av olika slag, fick en längre period med lugnt väder – såväl dag som natt. Det är skönt att kolla väderrapporten för en vecka framåt och inte se annat än vindar på 0-4 m/s utlovas. Då man vet att man kommer att sova gott även om man ligger och svajar fritt för ankar, kan man slappna av och släppa litet på den vaksamhet som är av nöden då vädret är mindre stadigt.

Då det dessutom är dagar med full sommarvärme trots att vi befinner oss i slutet av oktober, passar det utmärkt med långa simturer, en sista skrubbning av vattenlinjen och några fridyk för att skrapa av alla beläggningar från anoderna på skrov och propeller.

Vi rör oss längs kusten av det gamla Lykien med fornminnen bakom snart sagt varje hörn. Här i Kekova Roads finns bland annat den antika borgen i byn Kaleköy, den sjunkna antika staden Simena vid ön Kekova och ett antal sarkofager här och där. De klippgravar uthuggna i bergsväggarna som är typiska för den lykiska kusten finns på flera ställen, bland annat i Kas.

Vid vår sista ankringsplats i Kekova Roads – Gökkaya Limani – går den gamla vandringsleden ”Lykiska leden” (Likya yolu) alldeles vid stranden. Denna vandringsled löper hela den 500 km långa sträckan längs kusten från Fethiye till Kemer. Då denna bergiga kust med de vintertid snötäckta topparna av Taurusbergen i bakgrunden är hänförande vacker, är det lätt att förstå att det blir allt populärare att vandra längs denna led.

Då vi låg i Gökkaya Limani kom Xanto med Anette och Thomas, som vi senast sett i Lagos för ett och ett halvt år sedan, inglidande i viken. Vi visste att vi skulle få träffa dem då vi kommer till Finike, där de nu skall ligga för andra vintern i rad, men det var extrabonus att få möta Xantogänget redan här.

Under den sista 15 sjömila etappen till Finike passade vi på och gjorde vatten, så att vi har rent oklorerat vatten då watermakern ska vinterkonserveras. Då vi kom till Finike blev vi litet konfunderade då vi anvisades en plats innanför vågbrytaren med riktigt stora båtar på vardera sidan. Eftersom marinan i Finike är fullbokad inför vintern, har de svårt att finna lämpliga platser för alla båtar innan de båtar som ska lyftas upp för vintern kommit upp på land. Efter ett dygn fick vi flytta till en trevlig och skyddad plats inne i hamnen nära de sociala och sanitära utrymmena.

Vi visste att Finike är en mycket mer ”turkisk” stad än de turistdominerade orter vi hittills besökt. Vårt första intryck är att det är just så – de turister som finns här den här tiden på året är de som bor i sina båtar i marinan. Men staden verkar trevlig och ligger oerhört vackert med höga berg i bakgrunden. Nu har vi några veckor på oss att ta till oss denna nya miljö och rusta Ayfer inför den kommande vintern. Innan vi flyger hem ska vi ännu delta i en gruppresa till Kappadokien, som marinan arrangerar. Till detta återkommer vi i nästa inlägg.

---

Kykladerna / The Cyclades

Publicerat: 8 oktober, 2013 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade | 3 kommentarer

24 september – 1 oktober  Poros – Loutra (Kythnos) – Naousa (Paros) – Amorgos – Levitha – Kos (Dodekaneserna)

Our visit among the islands in the middle of the Aegean Sea became very brief. In the weather window between a meltemi and a southerly autumn gale we visited Kythnos, Paros, Amorgos and Levitha. From Kos we continued to Turgutreis in Turkey.  We will spend a couple of weeks cruising along the southwest coast of Turkey on the way to our wintering harbor in Finike.

Vid vår skyddade långsidesplats vid den södra kajen i Poros märkte vi inte mycket av meltemivinden som blåste över Egeiska havet i några dagar. Men så fort vinden lättade klarerade vi ut hos Port Police och betalade vår hamnavgift. Då vi lämnade Poros tidigt på morgonen den 24 september kunde vi genast hissa segel och sträcka mot Kythnos i en behaglig bris. För att vara Medelhavet varade nöjet länge, men inte hela vägen fram, så de sista timmarna av den 51 sjömil långa etappen fick plåtgenuan dra.

Då vi kom fram till Loutra på nordostsidan av Kythnos fanns det en långsidesplats kvar bakom två segelbåtar på den yttre pirarmen. Det var bara att kasta några linor i land och förtöja och glädjas över detta flotta välkomnande till Kykladerna. Kykladerna är den stora grupp av öar som ligger mitt i Egeiska havet sydost om Aten. Bland öarna kan nämnas Andros, Mykonos, Delos, Sifnos, Naxos, Paros, Milos och Santorini. Kykladerna är en vulkanisk ögrupp med vitkalkade byar med väderkvarnar och kyrkor med blå kupoler.

Då vi förtöjt färdigt och pratat litet med besättningarna i de andra båtarna, hann vi med en skön promenad på de omgivande höjderna och i de mysiga gränderna innan solen helt gått ned. En god – och denna gång inte för väl tilltagen – middag på en taverna i hamnen avslutade vår första dag i Kykladerna.

Följande dag begav vi oss återigen iväg i soluppgången och fick motorisera i stiltje. Först under de sista milen av vår 45 sjömil långa färd till Paros vaknade vinden till liv och tilltog – som den ofta gör just då man ska in i hamn. Det var gott om plats inne i hamnen i Naousa, som ligger i en stor vik på nordsidan av Paros, och vi kunde i lugn och ro plocka upp vår mooringline invid en 54-fotare med besättning från Australien. Då vi förtöjt färdigt kom det in den ena båten efter den andra. Även om högsäsongen är slut för länge sedan lönar det sig att komma i god tid till hamnarna.

Naousa är ett trivsamt litet samhälle, så vi stannade kvar en extra dag och fick tid att promenera omkring och njuta av atmosfären. I fiskehamnen i Naousa var det livligt och färggrant med alla fiskebåtar av mycket varierande storlek. Utanför vågbrytaren i Naousa låg även Nimrod med Sue och Chris ombord och Awake med Erika och Francis samt Dodgie the Dog, som alla liksom vi är på väg till Finike i Turkiet för vintern.

Medan vi låg i Naousa såg vi på vädersajterna på internet att oväder med sydliga vindar stod på dagordningen om några dagar. De flesta öar i Egeiska havet har hamnar som ger hyfsat skydd mot nordliga vindar. Detta är nödvändigt eftersom de nordliga meltemivindarna blåser med jämna mellanrum. Däremot är det sämre med skyddet mot de sydliga vindarna, som dessutom är mindre beräkneliga. Det blåser ofta hårt från norr på Egeiska havet i och med meltemin, men de besvärliga ovädersvindarna kommer från söder. Därför beslöt vi oss för att ta oss till Kos marina i god tid före ovädret. Det betydde att vi bara hade ett par dagar kvar för Kykladerna. Så det fick bli först Amorgos och sedan Levitha på vår väg till Kos.

Då vi kom till Amorgos gick vi först in till huvudorten Katapóla, belägen i botten på en djup vik öppen mot väst. I hamnen blåste en frisk nordvästlig vind, som hade gjort förtöjning vid stadskajen besvärlig, i synnerhet som folk hade förtöjt sina jollar i de lediga gluggar som fanns mellan båtarna. Eftersom vi var inställda på att svajankra i en ankarvik litet längre norrut, gick vi glatt vidare från Katapóla. Vid infarten till ankarviken Ormos Kalotiri mellan Amorgos och Nisis Nikouria mötte oss en anblick som förde bergformationen Seven Sisters öster om Brighton i tankarna. De grekiska systarna är dock litet mjukare i formerna än de brittiska.

Det låg endast en båt i viken då vi kom, vilket gjorde att vi kunde ankra på diskret avstånd från de förstkomna. Tyvärr tänkte inte besättningen på den tredje och sista båten på samma sätt, utan lade sig onödigt nära oss. I en ankarvik med ont om utrymme är detta helt okej, men varför lägga sig på pratavstånd från en annan båt då hela viken finns att tillgå? Då man går till en vik som denna är det ju för att få uppleva stillheten och den storslagna naturen.

För oss som gärna seglar i den karga naturen i de finländska och svenska ytterskärgårdarna, finns det något mycket tilltalande hos öarna mitt ute i Egeiska havet.

Skuttet mellan Amorgos och Levitha är som att segla över Ålands hav, en lämplig dagsetapp vid fint väder och vinden på låringen. Levitha, som tillhör Dodekaneserna, är en mycket liten ö. Dock har den en alldeles utmärkt skyddad hamnvik och en taverna! Viken är ganska smal och vid svajankring rymmer den inte så många båtar. Därför har det driftiga folket på tavernan satt ut elva bojar i viken. Övernattningen kostar sju euro, vilket man kan betala i samband med middagen på tavernan. Väldigt behändigt, och väldigt sympatiskt!

Det finns inga andra hus ovanför ankarviken än tavernan med tillhörande mangård, uthus och kapell! Så trots att skyltar saknas på de stigar som utgår från hamnen, hamnar man förr eller senare på tavernan. Svårare är det på hemvägen om man inte tänkt på att ta fick- eller pannlampa med sig. Även med lampa tar det sin tid att leta sig tillbaka till hamnen. Efter att vi själva tagit oss lyckligt tillbaka till Ayfer, såg vi ett antal ficklampor irra omkring i terrängen innan de alla slutligen lyst sig till betongbryggan med de förtöjda jollarna.

Då vi hissade segel vid hamnutloppet från Levitha, stod det klart för oss att vi gärna vill återvända till öarna i Kykladerna med mera tid och helst utanför meltemisäsongen, det vill säga under tiden april till mitten av juni. Under vår snabba genomsegling av Egeiska havet hann vi nu endast få några fina smakprov av det Kykladerna har att erbjuda. Men nu är vi ju på väg till Turkiet, och vill gärna hinna segla ett par veckor där innan det blir dags att ta vinterhamn i Finike under andra hälften av oktober.

De drygt fyrtio sjömilen från Levitha till Kos gick dels under segel, dels motorseglande i så vackert väder att det var svårt att tro att oväder var i antågande.

Marinan i Kos är relativt nybyggd och erbjuder god service och fina sanitetsutrymmen för en mycket rimlig hamnavgift. Denna marina har blivit alltmer populär även för övervintring ombord. Trots att marinans inlopp är mot norr, lär marinan erbjuda skydd även mot nordliga vindar. Då ovädret med sydliga vindar på upp till 45 knop brakade loss med sommarens första regn och åska för vår del, var vi glada över att ligga tryggt i en marina, även om vinden ruskade om Ayfer ordentligt i byarna.

Då detta oväder efter en mellandag skulle följas av fyra dagar med mycket kraftig nordlig vind, beslöt vi att under mellandagen klarera ut från Grekland och gå de sju sjömilen norrut till Turgutreis i Turkiet för att utnyttja de kommande blåsdagarna till inklarering, införskaffande av turkiskt internet med mera.

Det var mycket trevligt i Kos, dit återvänder vi gärna. Trots att staden är dominerad av turismen och trafiken till och från Turkiet, är atmosfären vänlig och avspänd. På en av tavernorna vi besökte var många matgäster stamkunder sedan tio, tjugo rentav trettio år!

---