Turkiet / Turkey

2 oktober – 3 november / 2 October – 3 November

Kos – Turgutreis – Knidos – Bozburun – Ciftlik – Fethiye – Sarsala Köyu – Göcek – Kapi Creek – Karacaören Buku – Cold Water Bay – Kas – Kekova Roads (Polemos Buku – Ücagiz Limani – Gökkaya Limani) – Finike (vår vinterhamn / wintering harbor)

After clearing into Turkey we spent four weeks cruising along the Carian and Lycian coasts on the way to our wintering harbor in Finike. The highlights were many days at buoys in Fethiye gulf with fantastic trekking on the coastal paths in the area, some days in lovely Kas and a week at three different anchorages in Kekova Roads with an abundance of cultural and historical remainders of antique Lycian life.

Ayfer - a turkish girl name

Ayfer – a Turkish girl name!

Det har varit många förvånade och glada miner hos personalen i hamnarna i Turkiet då man förstått att Ayfer faktiskt heter Ayfer – ett turkiskt flicknamn – och att ordet inte betyder något annat på finska eller svenska. Bakgrunden till namnet finns beskriven i en bildtext på sidan ”Om s/y Ayfer” här på bloggen.

Den gula Q-flaggan

Den gula Q-flaggan hissas inför inklareringen till Turkiet

Inklareringen till Turkiet gick smidigt i Turgutreis sju sjömil norr om Kos, även om hälsovårdsmyndigheten dragit in sin sommarfilial i Turgutreis i mitten av september. För att inte själv behöva ta oss till Bodrum för ”health control” beslöt vi oss för att anlita en agent för inklareringen. Efter tre timmar och 350 turkiska lira fick vi tillbaka våra pass och papper och inklareringen var klar. Man kan i princip klara av inklareringen på egen hand, men måste då få någon som har tillgång till myndigheternas datasystem att mata in uppgifterna på den transit log varje båt måste skaffa vid ankomst till Turkiet i datasystemet. Detta kunde harbor master i Turgutreis ha gjort åt oss mot en liten ersättning. I praktiken är systemet ägnat att garantera utkomsten för en ny yrkesgrupp – båtagenterna som finns i varje hamn i Turkiet.

Fiskehamnen i Turgutreis

Fiskehamnen i Turgutreis

Vi låg fem dagar i den nya lyxiga marinan i Turgutreis medan hårda vindar från norr blåste över hela östra Egeiska havet. Eftersom vi legat så gott som gratis hela sommaren i Grekland, lät vi oss inte störas av en hamnavgift på 97 euro per dygn. I denna fina marina fick vi faktiskt valuta för våra pengar, vilket sällan var fallet i Italien, där det ofta kostade lika mycket. I samband med marinan finns en anspråkslös men sympatisk kantin för personal och seglare, Sailors Pub, där man för 10 lira (2,50 euro, 33 SEK) kan äta en matnyttig hemlagad lunch bestående av soppa, 3-4 sorters meze, varmrätt och efterrätt. Det man som seglare förlorar på kryssen får man ta igen på länsen…

I Turgutreis fixade vi också turkiskt internet ombord. I Turkiet kan man inte bara hur som helst köpa ett simkort till sin medhavda Ipad eller mobiltelefon och tro att det ska fungera. Efter en vecka stänger myndigheterna nämligen av kortet om man inte för dyra pengar och genom en byråkratisk procedur låtit registrera sin Ipad eller telefon i Turkiet. Att använda sin utländska telefon med utländskt abonnemang går däremot utmärkt. Lösningen blev att köpa en trådlös router med turkiskt simkort och prepaidfunktion. Hos Turkcell kostar routern inklusive simkort och 10 GB som kan användas under 3 månader drygt 330 lira (cirka 125 euro eller 1100 SEK). På detta sätt får man trådlöst internet ombord med kapacitet för flera datorer eller Ipads samtidigt.

Svante, Angela och Desmond

Svante, Angela och Desmond

Det var Ange och Des som låg på andra sidan bryggan i Turgutreis som tipsade oss om internetlösningen. Ange och Des kommer från Brisbane i Australien och har seglat i Turkiet i flera år nu. De är hemma i Australien en längre period under vintern och en kortare under sommaren och seglar däremellan främst i Turkiet, men även ibland i Grekland. De är glada och öppna människor som vi fick god kontakt med genast då vi steg i land på bryggan. Eftersom vi hade mycket att prata om tillbringade vi flera trevliga eftermiddagar och kvällar tillsammans medan nordanvinden blåste över. De hade fått sin Jeanneau levererad på franska sydkusten 2008 och sedan seglat raka vägen till Östra Medelhavet.

Den antika hamnen i Knidos med grekiska ön Nisiros i bakgrunden

Den antika hamnen i Knidos med grekiska ön Nisiros i bakgrunden

Då man seglar längs den turkiska kusten ligger det grekiska öar i vägen hela tiden, eftersom alla öar utom de riktigt små tillhör Grekland även om de är belägna alldeles intill det turkiska fastlandet. Eftersom Turkiet inte är medlem av EU (ännu) kan man inte röra sig mellan öarna och kusten bara så där utan vidare. Ett besök på en grekisk ö kräver utklarering från Turkiet och ny inklarering till Turkiet vilket inklusive ny transit log medför en utgift på 130-180 euro per gång. Detta har lett till att många seglare struntar i att klarera ut och in och helt enkelt kör med dubbla papper. I Grekland låtsas de att de seglar i Grekland hela tiden och i Turkiet låter de påskina att de hela tiden befunnit sig i turkiska farvatten. De byter bara artighetsflagg då de passerar gränsen. Av allt att döma sker detta med de turkiska myndigheternas tysta godkännande, eftersom trafiken mellan Turkiet och de närbelägna grekiska öarna är extremt lätt att övervaka.

Då vi lämnade Turgutreis låg Kos i vägen för oss då vi styrde mot Knidos på yttersta spetsen av Datca-halvön. Vi genade litet över grekiskt territorialvatten med AISen på silent mode. Då vi på kvällen granskade vår färdrutt på http://www.marinetraffic.com fick vi se att vår färd gått på torra land rakt över Kos – en spikrak linje från den punkt där vi stängde av AISen till den punkt där vi satte på den igen! Inte undra på att Ovnibåtarna ibland kallas havets 4WD. Vi börjar också förstå varför så få fritidsbåtar har sändande AIS i dessa farvatten.

Då vi steg i land i den antika hamnen i Knidos hann vi inte ta många steg innan vi krävdes på inträdesavgift. Så gott som hela området kring hamnen är nämligen ett stort utgrävningsområde med amfiteatrar och hela baletten. Eftersom vi bara ville ta en liten promenad före middagen var det inte aktuellt med några närmare fornminnesstudier. Till sist fick vi dem att förstå att vi bara ville promenera på landsvägen som leder till och från Knidos. Efter att vi passerat ytterligare en port med bom och vakt var vi fria att idka litet välbehövlig motion.

Granatäpplena mognar

Granatäpplena mognar

I Bozburun litet längre österut hann vi inte bli klara med ankringen innan den första båtburna försäljaren låg vid Ayfers sida. Det var en äldre man som försökte få oss att köpa honung, mandlar och textilier av alla de slag. I takt med att vi avböjde hans produkter blev han allt mer aggressiv, vilket inte ökade köplusten. Då vi ankrat klart uppenbarade sig försäljare nummer två med betydligt mjukare båtreling (avfendrad) och framtoning. Han kunde vara rätt nöjd då han lämnade oss efter att vi köpt honung, mandlar och tre stora grå handdukar att använda som skyddsöverdrag för sofforna i salongen på Ayfer. Efter denna explosion av turkisk aktivitet och handlingskraft kom vi på oss att inte helt utan saknad tänka tillbaka på grekernas mer tillbakalutade attityd i förhållande till oss båtturister. Men vid närmare eftertanke menar vi förstås att driftighet och egen aktivitet är bättre än bidrag och lån.

Klippa på väg till Ciftlik

Klippa på väg till Ciftlik

Hamnviken i Ciftlik

Hamnviken i Ciftlik

Då man rundat udden mellan Datca-halvön och Rhodos kommer man in i Marmarisbukten och passerar på väg in mot Marmaris Ciftlik, som erbjuder en utmärkt hamn både för svajankring och förtöjning vid brygga. Under vår kvällspromenad i Ciftlik träffade vi på en finskflaggad båt med två seglare ombord. Det visade sig vara en andelsbåt med tio delägare och den ena seglaren var ordförande för andelslaget. Han berättade att han tillbringat så många timmar i diskussion med turkiska och grekiska myndigheter för att reda ut medägares mindre lyckade gränspassager, att han själv aldrig passerar den grekisk-turkiska gränsen utan vederbörlig ut- och inklarering. Så gränskontrollen är kanske trots allt inte fullt så slapp som en del seglare vill låta påskina.

Från Ciftlik gick vi i svag vind över Marmarisbukten och in i Fethiyebukten, där vi på förhand reserverat plats i Yacht Classic Marina. Detta är ingen egentlig marina, utan helt enkelt en litet mera påkostad restaurangbrygga. Då man ligger där betalar man en liten hamnavgift och förutsätts därtill äta antingen på hotellanläggningen i anslutning till bryggan eller på ett annat hotell med samma ägare litet närmare stadscentrum i Fethiye. Yacht Classic håller hög klass på hamn- och restaurangpersonal, sanitetsutrymmen och mat, så detta är ett utmärkt alternativ till den stora ECE-marinan strax intill, om man inte föredrar att ligga för ankar i den stora skyddade viken. I Fethiye åt vi en trevlig middag med Magnhild och Hans på Oceana, som seglat direkt från grekiska ön Symi till Fethiye och där klarerat in till Turkiet.

Yacht Classic Hotel & Marina i Fethiye

Yacht Classic Hotel & Marina i Fethiye

Då vi var välbekanta med Fethiyebukten från vår chartervecka 2006, ville vi gärna tillbringa ett antal dagar i de fina ankarvikarna där. Från Fethiye gick vi till Sarsala Köyu, där man för några år sedan lagt ut ett antal bojar och talrika förtöjningspollare i land för att skona naturen. Vi hittade en ledig boj och förtöjde nöjda och glada i den friska vinden. Denna gång hade vi en lång lina i vår bojkrok fäst i förknapen och kunde därför ta bojen vid badplattformen i aktern och hala in linan i fören för att därefter i lugn och ro fixa med ordentliga linor till bojen. Strax efter oss kom ett äldre par i en franskflaggad båt till bojen intill oss. Även de tog bojen i aktern och försökte sedan genom att dra för hand vända båten för att fästa linan i fören. De tog i så att ryggarna knakade, men fick ge upp första försöket då linan höll på att slitas ur händerna på dem i den friska vinden. Vi kände väl igen oss i det de gjorde. Så hade vi även gjort några gånger innan vi fick lära oss knepet med den långa linan färdigt fäst i fören.

Ayfer vid bojen i Sarsala Köyu

Ayfer vid bojen i Sarsala Köyu med Taurusbergen i bakgrunden

I Sarsalaviken låg vi vackert med utsikt över Fethiyebukten och Taurusbergen blånande inåt land. Mellan oss och öppna havet hade vi en bergskam på 500 meters höjd. Vi visste att det skulle blåsa en del under de två första nätterna i viken, men blev ändå överraskade av de kraftiga vindar som under natten rasade nedför bergssluttningen och kastade oss än hit och än dit vid vår boj.

Medan vi låg i Sarsalaviken monterade vi vår ”stora” motor (6 hk) på jollen och åkte omkring till de närbelägna ankarvikarna och restaurangbryggorna och tog oss en titt på dem. Det är betydligt lättare att se sig omkring på det sättet än att flytta på sig med den stora båten med allt vad det betyder av ankring och förtöjning. Med utgångspunkt från Sarsalaviken gjorde vi också två rejäla vandringar längs de leder som herdarna rör sig på då de förflyttar sina får och getter längs den bergiga kusten. Vi märkte att det var många turister som vandrade på dessa stigar. Många av turisterna landsattes från en gulet (turkisk skuta) tillsammans med en guide och togs ombord igen på ett annat ställe dit de vandrat.

Nina på en av de fina vandringslederna längs stränderna på Fethiyebukten

Nina på en av de fina vandringslederna vid Fethiyebukten

... men vi var inte ensamma på stigarna

… men vi var inte ensamma på stigarna

En av vandringsdagarna tog vi jollen till Wall Bay söder om Sarsala och vandrade söderut på den halvcirkelformade halvö som avgränsar Fethiyebukten i sydväst. Vi hade bara mandlar och nötter med oss som proviant, men då vi av vandrare vi mötte fick höra att det fanns ”kind of restaurant” ungefär en timmes vandring söderut fortsatte vi vandringen i värmen längre än vi tänkt oss styrkta av hoppet att kunna äta lunch i restaurangen. Då vi hungriga och törstiga kom fram till den så kallade restaurangen, visade det sig att en herde och hans hustru i samband med familjens anspråkslösa hem hade ett litet solskydd, där de sålde träslevar och annan hemslöjd och bjöd vandrarna på salviate ur små turkiska teglas. Vi fick en trevlig pratstund med herdeparet som hade ett hundratal får och getter uppe i bergen.

Salviate

Svante och herdeparet som bjöd oss på salviate

Väl tillbaka i Wall Bay och restaurangen där, njöt vi storligen av lammspett, turkiskt Efes öl och en stor flaska kallt vatten. Då vi efter ungefär fem timmars frånvaro återvände med jollen till Sarsalaviken, trodde vi först inte våra ögon. Ayfer låg inte kvar vid den boj där vi hade lämnat henne, utan vid en annan boj längre in i viken. Vid ”vår” boj låg däremot en stor motoryacht förtöjd med linor till land. Då vi närmade oss visade folket i segelbåtarna i närheten tecken på att vilja tala med oss. Då fick vi veta att medan vinden ännu blåste inåt mot viken hade den stora lyxyachten ankrat upp mellan bojarna där den nu låg. Men då vinden plötsligt vände svingade Ayfer runt och kom med sin boj in mot motorbåten, som ju hade ankrat på tok för nära en båt vid boj. I stället för att hålla undan Ayfer den tid det skulle ha tagit för motoryachten att bege sig iväg från det ohållbara läget, flyttade besättningen på motoryachten helt sonika Ayfer till en annan boj som blivit ledig. Seglarna i de andra båtarna var upprörda över det som skett och hade dokumenterat det på foto.

Vem snodde vår boj?

Vem snodde vår boj?

En stund efter att vi återvänt till Ayfer spanade besättningen på lyxyachten oroligt åt vårt håll och kom sedan över med jollen och bad om ursäkt för det inträffade. Den schweiziske skepparen på den turkiskflaggade lyxyachten medgav att han gjort ett misstag då de ankrat upp så nära Ayfer, men sade att han gjort bedömningen att det var mindre riskfyllt att flytta Ayfer än att flytta på motorbåten. Han förnekade också att någon hade varit ombord på Ayfer, trots att våra medseglare dokumenterat detta på foto. I situationer som denna lönar det sig naturligtvis inte att tjafsa alltför länge, så vi godtog hans ursäkt och två flaskor vin som kompensation för den obehagliga upplevelsen. Vi misstänker att skepparen kanske känt sig pressad av ägarfamiljen som ville stanna där och fira sin söndagseftermiddag med bad och god mat. Den självklara lösningen hade ju varit att för en stund hålla Ayfer åt sidan med en av RIB-båtarna eller med hjälp av en lina till den lediga bojen. Då hade lyxyachten i lugn och ro kunnat rätta till sitt misstag och flytta till annan plats. En rolig poäng i denna historia är ändå att båda männen i de båtar som bevittnat händelsen var schweizare, trots att de seglade under fransk respektive belgisk flagg. Då de fick höra att den professionella kaptenen på lyxyachten också var schweizare, blev de mycket bestörta. ”En schweizare borde inte ha kunnat göra så där!”

Vår båtmatta inköpt i Göcek 2006

Vår båtmatta inköpt i Göcek 2006

Den vackra persiska matta vi har vid nedgångstrappan i Ayfer köpte vi i Göcek under vår seglingsvecka i Fethiyebukten 2006. Då vi för några år sedan lämnade in mattan på tvätt i en specialaffär i Stockholm, fick vi höra att det är en matta av väldigt hög kvalitet, värd flerdubbelt det vi betalat för den. ”Det enda felet är att den inte är gammal”, sade mattexperten i Arax på Skepparegatan. Tyvärr har det sympatiska iranska paret som drev Arax nu dragit sig tillbaka och lagt ned verksamheten.

Då vi nu kom till Göcek längst inne i Fethiyebukten var det gott om rum i den kommunala marinan vid stadskajen. Det finns en park mellan stadskajen och närmaste gata, vilket håller biltrafiken på avstånd från kajen. Det blev bara två dagar för oss i trivsamma Göcek, eftersom åska och hårdare vindar utlovats och kajen i Göcek inte skyddas av någon vågbrytare.

På väg ut från Göcek gick vi till ”Pump out”-stationen i den västra marinan för att tömma vår septiktank. Vid ankomsten till Turkiet hade vi löst ut det ”Blue card” som alla fritidsbåtar ska ha. Varje tömning av septiktanken ska registreras på kortet, som kontrolleras av myndigheterna innan man kan klarera ut från landet. I synnerhet i Fethiyebukten med dess talrika skyddade ankarvikar är man mån om att inget toautsläpp ska komma ut i vattnet och böterna för avsiktligt utsläpp är dryga. Det finns en helikopter som övervakar utsläppen från luften och en ”Pump out”-båt som varje dag besöker ankarvikarna och erbjuder möjlighet till tömning av tanken.

Nöjd kapten

Nöjd kapten efter avslutad båttvätt i Fethiye

Eftersom Ing-Marie och Håkan på Alacrity kommit till Fethiye och klarerat in i Turkiet medan vi var i Göcek, beslöt vi oss för att ansluta till dem och utstå det kommande åskovädret i Yacht Classic Marina i Fethiye. Efter två dygn med blåst och avslutningsvis regn och åska samt en välbehövlig tvätt av Ayfer, lämnade vi Fethiye tillsammans med Alacrity och gick tvärsöver Fethiyebukten till Kapi Creek för att ligga skyddade för de kraftigare vindar som skulle blåsa ännu två dygn framöver. Kapi Creek är en nästan cirkelrund liten vik som är skyddad mot all sjö, även om vindbyarna söker sig in i viken som överallt i Medelhavet.

Det är sällan vi ser två finska flaggor

Det är sällan vi ser två finska flaggor på Medelhavet

Vi hade bara hunnit förtöja i Kapi Creek innan finskflaggade Tiitu gled in och förtöjde vid vår sida. Det visade sig att Ing-Marie och Håkan känner Terttu och Heikki väl, då både Alacrity och Tiitu hade övervintrat i Ragusa på Sicilien förra vintern. Tiitu är också på väg till Finike för vintern och vi ser fram emot glada allsångskvällar med Heikki, som har gitarren med ombord.

På vandring med Ing-Mari och Håkan vid Kapi Creek

På vandring med Ing-Marie och Håkan vid Kapi Creek

Det blev två dygn i Kapi Creek med så mycket blåst att restaurangen blev tvungen att försöka bereda plats för alla gäster inomhus. I Kapi Creek betalar man ingen hamnavgift men förutsätts äta i restaurangen, som därför är mycket välbesökt då det är fullt i hamnen. Man hade öppen brasa i det lilla inomhusutrymmet och Håkan och Svante hamnade närmast elden och kände sig efter ett tag nästan lika välgrillade som lammet vi åt. Eftersom vi trivts så uppenbart väl hamnade vi vid samma bord även nästa kväll, då man eldade med riktiga bamseklabbar. Även för en inbiten bastuälskare som Svante blev det nästan för mycket. Men maten var riklig och god!

Sedan skulle det bli en lång räcka dagar med sol, varmt väder och lätta vindar. Ing-Marie och Håkan ville gärna ligga ett par nätter på boj i Sarsala innan vi skulle lämna Fethiyebukten, så vi återvände till bojarna, där en urtidskompis nu började ägna sin tid åt att svärma runt Ayfer. Sakta simmade sköldpaddan runt och stack med jämna mellanrum upp huvudet över vattenytan. Men den som tror att en sköldpadda är långsam och sävlig skulle sett denna då den bestämt sig för att dyka!

Sköldpadda

Sällskaplig sköldpadda i Sarsala

Då man lämnar Fethiyebukten och går österut ligger vackra Karacaören Buku genast bakom hörnet. Den lokala restaurangen har lagt ur bojar och mooringlinor så det är bekvämt att lägga till. Då man ligger vid boj kommer personalen dessutom och hämtar en till middagen, så man behöver inte ens besvära sig med den egna jollen. Restaurangen har fantasirik inredning, belevad personal (det är nu tredje generationen som innehar stället) och god mat. Det här stället är något utöver det vanliga och har därför oftast många gäster som kommer med egen eller chartrad båt. Då vi besökte Karacaören Buku för sju år sedan var det två tuppar som gol ikapp så att de var alldeles hesa. Det första vi hörde då vi nu förtöjde vid en av bojarna var tupparna som gol.

Restaurangen i Karacaören Buku

Restaurangen i Karacaören Buku

Solnedgång vid Karacaören Buku

Solnedgång vid Karacaören Buku

Två sjömil öster om Karacaören Buku ligger Cold Water Bay, som kallas så efter en källa som flyter upp i vikbottnen och gör att vattnet har en badtemperatur endast lämpad för en del av oss sentida vikingar. Från Cold Water Bay går en vandringsled över bergskammen till Kayaköy – den övergivna staden. Efter fredsavtalet i Lausanne 1923 med nya gränser mellan Turkiet och Grekland skedde omfattande tvångsförflyttningar av etniska turkar och greker mellan de bägge länderna. De turkar som tvingades flytta till Kayaköy var jordbrukare från slättlandet norr om Thessaloniki. De trivdes inte på de branta sluttningarna i Kayaköy utan flyttade helt enkelt bort till områden mer lämpade för jordbruk. En stor del av de cirka 500 övergivna husen skadades även svårt i den stora jordbävningen i Fethiye 1957.

Den övergivna staden Kaya Koy

Den övergivna staden Kayaköy

Cold Water Bay

Cold Water Bay

En verklig pärla på denna del av den turkiska kusten är den lilla staden Kas. Vi trodde vi bokat plats vid Smiley´s restaurangbrygga, men då vi kom in i den gamla hamnen i Kas, kunde vi ingenstans upptäcka Smiley´s Restaurang eller brygga. Däremot var det en man som hojtade åt oss och vinkade in oss på en plats mellan två stabila lokala flytetyg. Först då vi fått klart för oss att detta var Smiley själv backade vi in på platsen och fick hjälp med förtöjningen. Eftersom botten i den trånga hamnbassängen är full av kättingar till mooringlinor, ankarkättingar och dylikt var det skönt för oss att slippa använda eget ankare då vi helt enkelt kunde knyta fast oss i de stora lokala båtarna som låg mer eller mindre permanent på sina platser.

Kas

Vy över Kas från fördäcket på Ayfer

Smiley, som egentligen heter Ismael, har tydligen någon form av avtal med hamnmyndigheterna, så att han kan fixa plats åt sina kunder. Två kvällar intog vi vår middag på Smiley´s efter en ”sundowner” på den intilliggande strandbaren , som har en fantastisk solnedgångsvy med utsikt över den grekiska ön Kastellorizo.

Solnedgångsbira i Kas med grekiska ön Kastellorizon till vänster

”Sundowner” i Kas med grekiska ön Kastellorizo till vänster

Även om många av husen som klättrar upp för bergssluttningarna i Kas bebos av utlänningar, är det lokala turkiska inslaget i stadsbilden starkt. I den idylliska småstaden finns många trivsamma gator och gränder med avspänd atmosfär. Till staden söker sig många backpackers och paragliders (skärmflygare). Den del av hamnpiren där Ayfer var förtöjd utgjorde landningsbana för skärmflygarna, som startat på andra sidan bergskammen ovanför staden. Kas är definitivt en stad vi gärna återvänder till!

Solnedgång i Kas

Solnedgång i Kas

Då vi nu var inne i en period med mycket svaga vindar, beslöt vi förflytta oss från Kas till Kekova Roads under en dag då det ändå skulle blåsa 3-5 m/s på eftermiddagen, så att vi skulle få njuta av segling åtminstone en del av vägen. Efter ett uppfriskande förmiddagsdopp utanför Kas hissade vi seglen och försökte hålla jämna steg med Alacrity som hissat sitt hemliga vapen, Code 0 seglet (ett mellanting mellan en genua och en gennaker). Tack vare trixande med Ayfers centerbord kunde vi stundom på den öppna slören få vår genua att fylla bättre än Alacritys Code 0 och få till ett litet försprång, som vi dock snabbt förlorade på den sista bogen med platt läns och psalmbok (storsegel och försegel skotade ut åt var sitt håll). Det var säsongens första och sista ”kappsegling”, som trots förlusten beredde oss stort nöje. Härlig segling över solglittrande hav i fint sommarväder!

Ayfer på väg till Kekova Roads. Foto: Håkan

Ayfer på väg till Kekova Roads. Foto: Alacrity crew

Kekova Roads är ett stycke skärgård innanför den fyra sjömil långa ön Kekova, som befinner sig i ett område med mestadels svaga vindar mellan Kas och Finike. Meltemivindarna över Egeiska havet når sällan längre österut än Kas, och sjö- och landbrisen som dominerar vid kusten av Antalyabukten blåser inte väster om Finike. I Kekova Roads finns talrika vackra ankarvikar som tack vare det rådande mikroklimatet med svaga vindar blir än mer attraktiva. Tyvärr har arbetet med Blue card och vattenkvalitet ännu inte slagit i genom på denna del av kusten. Vattnet i flera av ankarvikarna är rätt grumligt, vilket delvis beror på lerbotten (gott ankarfäste!) men förmodligen delvis även på avsaknad av lättillgängliga ”Pump out”-stationer.

Alacrity i morgonljus efter den första natten i Kekova Roads

Alacrity i morgonljus efter den första natten i Kekova Roads

Trots att vattnet inte var så klart i alla ankarvikarna var djurlivet rikt. I den första ankarviken kom en bjässe till säl och simmade vid Ayfer. Då den sköt rygg ovan vattenytan var det lätt att förstå hur sägnerna om Nessie och andra sjöodjur kommit till. Flera sköldpaddor simmade också makligt omkring och njöt synbarligen av sitt lättjefulla liv.

Det gjorde även vi, då vi efter en hel vår och sommar med regelbundet återkommande hårda vindar av olika slag, fick en längre period med lugnt väder – såväl dag som natt. Det är skönt att kolla väderrapporten för en vecka framåt och inte se annat än vindar på 0-4 m/s utlovas. Då man vet att man kommer att sova gott även om man ligger och svajar fritt för ankar, kan man slappna av och släppa litet på den vaksamhet som är av nöden då vädret är mindre stadigt.

Då det dessutom är dagar med full sommarvärme trots att vi befinner oss i slutet av oktober, passar det utmärkt med långa simturer, en sista skrubbning av vattenlinjen och några fridyk för att skrapa av alla beläggningar från anoderna på skrov och propeller.

Borgen vid Kale Köy

Den pittoreska byn Kaleköy med borgen tronande högst uppe

Vi rör oss längs kusten av det gamla Lykien med fornminnen bakom snart sagt varje hörn. Här i Kekova Roads finns bland annat den antika borgen i byn Kaleköy, den sjunkna antika staden Simena vid ön Kekova och ett antal sarkofager här och där. De klippgravar uthuggna i bergsväggarna som är typiska för den lykiska kusten finns på flera ställen, bland annat i Kas.

Sarkofager med borgen i bakgrunden

Sarkofager med borgen i bakgrunden

The sunken city i Kekova

Den sjunkna antika staden Simena i Kekova

Ruiner under vattnet

Ruiner under vattnet

Mera ruiner under vattnet i den sjunkna staden i Kekova

Mera ruiner under vattnet i den sjunkna staden i Kekova

På väg tillbaka från den sjunkna staden

På väg tillbaka från den sjunkna staden

Utsikt från borgen

Utsikt från borgen över Kekova Roads

Utsikt från borgen

Utsikt från borgen över Ücagiz med ankarviken i förgrunden

Vid vår sista ankringsplats i Kekova Roads – Gökkaya Limani – går den gamla vandringsleden ”Lykiska leden” (Likya yolu) alldeles vid stranden. Denna vandringsled löper hela den 500 km långa sträckan längs kusten från Fethiye till Kemer. Då denna bergiga kust med de vintertid snötäckta topparna av Taurusbergen i bakgrunden är hänförande vacker, är det lätt att förstå att det blir allt populärare att vandra längs denna led.

Då vi låg i Gökkaya Limani kom Xanto med Anette och Thomas, som vi senast sett i Lagos för ett och ett halvt år sedan, inglidande i viken. Vi visste att vi skulle få träffa dem då vi kommer till Finike, där de nu skall ligga för andra vintern i rad, men det var extrabonus att få möta Xantogänget redan här.

Härligt återseende med Anette och Thomas på Xanto, som vi senast såg för ett och ett halvt år sedan i Lagos

Härligt återseende med Anette och Thomas på Xanto, som vi senast såg för ett och ett halvt år sedan i Lagos

Under den sista 15 sjömila etappen till Finike passade vi på och gjorde vatten, så att vi har rent oklorerat vatten då watermakern ska vinterkonserveras. Då vi kom till Finike blev vi litet konfunderade då vi anvisades en plats innanför vågbrytaren med riktigt stora båtar på vardera sidan. Eftersom marinan i Finike är fullbokad inför vintern, har de svårt att finna lämpliga platser för alla båtar innan de båtar som ska lyftas upp för vintern kommit upp på land. Efter ett dygn fick vi flytta till en trevlig och skyddad plats inne i hamnen nära de sociala och sanitära utrymmena.

Ayfers vinterplats

Ayfers vinterplats i Setur Marina Finike

Vi visste att Finike är en mycket mer ”turkisk” stad än de turistdominerade orter vi hittills besökt. Vårt första intryck är att det är just så – de turister som finns här den här tiden på året är de som bor i sina båtar i marinan. Men staden verkar trevlig och ligger oerhört vackert med höga berg i bakgrunden. Nu har vi några veckor på oss att ta till oss denna nya miljö och rusta Ayfer inför den kommande vintern. Innan vi flyger hem ska vi ännu delta i en gruppresa till Kappadokien, som marinan arrangerar. Till detta återkommer vi i nästa inlägg.

Utsikt från hamnpiren över Finike, stranden och bergen

Utsikt från hamnpiren över Finike, stranden och längst i norr Taurusbergen

Finike marina

Setur Marina Finike, där Ayfer ligger längst inne vid mittbryggan


2 kommentarer on “Turkiet / Turkey”

  1. margit skriver:

    Hej på er
    Oj vilken resa ni har gjort. Om jag förstått det rätt så återstår en rundresa i Turkiet. Sedan är det bara att önska er välkomna hem till det gråa vädret här i norden. Ha det gott Hälsningar Margit

    • ayfercrew skriver:

      Hej Margit. Tack för hälsningarna! Det ska bli jättespännande att åka till Kappadokien på den fina rundtur marinan arrangerar. Men sedan ska det bli riktigt roligt att komma hem till Finland och Sverige, trots gråvädret. Varma hälsningar. Svante o Nina


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s