Vår i Medelhavet / Spring in the Med

April – Maj / April – May   Finike

Lovely springtime in the mountains north of Finike

They say ”it´s hard to be on the hard”, and so it is. We spent two weeks on the hard standing and got lots of maintenance works done in nice spring weather. Scraping and painting ”bubbling” spots on an aluminium boat is a never ending story, so we had to continue the painting job after returning to the marina. Otherwise the springtime in Finike has been ”easy living” with lots of nice activities and many things to celebrate, Trish´s birthday, Eastern, the Eve of May Day (”Valborgsmässoafton”) and so on. After all this we are now enjoying the beautiful anchorages in Kekova Roads and Fethiye bay until we fly home to Finland in the middle of June (with a four day stop in Istanbul!).

Målningen på Ayfer bättras på

Då det bubblar under målningen på en aluminiumbåt blir det inte bättre av att vänta. Det är lika bra att ta fram skrapverktygen, sandpappren och dremelborren och sätta igång. Denna gång skrapade vi upp rätt många ställen, så målningsarbetet tog mera tid än vi räknat med.

Nyländska Jaktklubben har ingen besiktningsman stationerad i Turkiet, så i år fick Mats på s/y Starlight rycka in och utföra den årliga besiktning som båtklubbarna i Finland kräver.

Protokollet över båtbesiktningen görs upp

Ett par dagar efter att vi kommit i sjön igen efter våra två veckor på land fyllde marinans Grand Old Lady, Trish, 87 år och firade med stort kalas i Porthole. Trish är med om det mesta som händer i Porthole och ligger ofta högst i poängen i pilkastningen under pubkvällarna. Att hon leder damernas morgongymnastik förvånar inte oss som ser i vilken fantastisk kondition hon är till både kropp och själ.

Trish´s (sittande i mitten) födelsedag. Foto: Michael Anthony

Mats, Lisbeth, Nina och Svante i vimlet på Trish´s kalas

Det blev ingen lång fasta efter Trish´s kalas innan det var dags för påskfirandet. För oss som sedan julen kör med 5:2 metoden passade det ju utmärkt, då vi ändå hann med en dag med halvfasta mellan festerna. Tack vare våra norska vänner kallar vi fastedagarna för ”nej-dagar” (vad de än föreslår under dessa dagar säger vi alltid nej – så det är billigt att invitera oss ombord dessa dagar). Nedan vaktar påsktuppen från s/y Oceana det nordiska långbordet på påskafton i väntan på matgästerna.

Påsktuppen fick stiga iland från Oceana för att vara med och fira påskafton

Efterrätterna på påskbordet

På påskdagen tog skeppshandlaren/agenten, restaurangägaren, multiföretagaren Faik oss på en utfärd till en bergsby norr om Finike där hans föräldrar bor och bedriver ekologisk odling och djurskötsel i liten skala med getter och hönor. Vi var tio personer som rymdes i minibussen – finländare, norrmän och engelsmän. Väl framme blev vi mycket gästvänligt mottagna i föräldrarnas hem. Vi bjöds på rikligt med mezes, vegetariska förrätter, följt av en härlig gryta på getkött. Till efterrätt serverades pollenkorn och egentillverkad yoghurt gjord på getmjölk med honung från egna bin. Vi fick också smaka på färsk nykokt getmjölk, dvs. de av oss som vågade.

På väg till Faiks föräldrars gård i en bergsby norr om Finike

Faik berättar om föräldrarnas aktiviteter på gården

Getter med utsikt

På hemvägen till Finike stannade vi till vid ett dagbrott för marmor.

Marmorbrottet

Mera marmor

Följande stopp på hemvägen gjordes i byn Gökbük, som bebos av aleviter. Aleviterna, som utgör cirka 20 procent av befolkningen i Turkiet, skiljer sig markant från sunnimuslimerna vilka utgör den stora majoriteten i landet. Aleviterna besöker ingen moské, ber inte fem gånger om dagen, fastar inte under Ramadan, behöver inte ge allmosor eller göra en pilgrimsfärd till Mecka. Aleviterna har sina egna religiösa riter i speciella hus, s.k. cemevis. De har inte sharia som grund för moralen, utan sina egna moralregler. Generellt försöker de följa religionens inre mening, i stället för dess yttre krav. Profeten Muhammeds kusin och svärson Ali intar en särskild plats inom alevismen. Medan sunnimuslimernas moskéer och imamer bekostas av den turkiska staten, får aleviterna inte en lira i bidrag från denna. Alevismen kan ses som en fortlöpare till den turkiska folktro som hållits tillbaka alltsedan islam i den sunnitiska formen blev dominerande på den anatoliska halvön.

Paus i Alevibyn Gökbük

Gott med en kopp kaffe i Gökbük

Då Terry på s/y Common Sense några dagar efter påskens kulinariska excesser frågade vem som ville komma med på skattjakt i bergen norr om Finike, var vi ett drygt dussin som anmälde oss. Terry sysslar med så kallad geocaching och ville försöka hitta en cache som ligger högt uppe på ett av bergen och som endast en person tidigare kunnat finna. Geocaching är en GPS-baserad skattjakt, där det gäller att hitta en box som gömts undan på en viss punkt, vars koordinater finns att hämta på internet.

Eftersom vi var i behov av litet motion och strapatser hängde vi gärna med. Tyvärr blev försöket att nå bergstoppen inte så framgångsrikt, men vädret var vackert och naturen vårligt grön. Då vi väl gett upp hoppet om att komma ända upp på berget och sedan vandrat den sju kilometer långa vägen tillbaka till marinan, var ändamålet med utflykten mer än väl uppfyllt för vår del. Och Terry får bedriva litet mer studier av terrängen innan han gör nästa försök att hitta den åtråvärda cachen och anteckna sig som nummer två på listan över entusiaster som funnit den.

Vandrare på väg upp mot den undangömda ”geocachen” nära bergstoppen

En litet långsammare vandrare som vi mötte på vägen

Blomsterprakten var som finast

Vårblomma

Mandelträd

Härligt prunkande vårgrönska

Men det är inte bara bergstoppar som skall bestigas, utan även masttoppar. Säg den seglare som vågar bege sig ut på böljorna blå innan riggen inspekterats och vederbörligen putsats och oljats. Eftersom Nina är den av oss som har större fallenhet för och förmåga att upptäcka begynnande problem, är det hon som har nöjet att åka upp i masten. Även om hon får svindel så fort hon tittar ut över ett balkongräcke, har hon inget obehag av att tillbringa 2-3 timmar uppe i riggen flitigt inspekterande och jobbande. Och litet vind skadar inte, det är roligt när det svajar och gungar litet, säger hon. – Och utsikten är fin!

Den traditionella vårrustningsbilden av Nina i masttoppen

Nina hann knappt ned från masten innan det var dags att rusta för att fira Valborg. Då vi kallade samman besättningarna från de nordiska båtarna för att planera valborgsfirandet, sade norrmän och danskar ”Vem är Valborg?”. Den sista danska båten lämnade Finike just före Valborg, men norrmännen blev tydligen övertygade av vår förklaring, ty det norska deltagandet i valborgsfirandet blev stort och aktivt. Inte minst tack vare en av gästerna ombord på en av de norska båtarna. Han hade i tiderna varit redaktör för en studentsångbok och kunde massor av snapsvisor på flera språk.

Även det svenska deltagandet var aktivt och livfullt, till stor del tack vara Anders och Birgitta, som kom till Finike samma dag, fick båten sjösatt klockan tre och ett par timmar senare var fullt rustade för fest. Anders hade med sig en hälsning från Svenska Kryssarklubben i form av en plakett, som han överräckte till marinachefen Ziya som bevis för dennes nya värdighet som ombud för Svenska Kryssarklubbens medelhavsseglare. Ziya hade förvarnats och tillbringade en stor del av kvällen i vårt glada sällskap.

Trots att snapsvisor inte sjungs lika aktivt i det finska Finland som bland oss finlandssvenskar, höll Heikki den finska fanan högt och exekverade några finska dryckesvisor med sin fina bärande röst. Det blev den roligaste valborgsfest vi någonsin upplevt med spontan uppsluppen stämning och fin balans mellan deltagarna från de olika nordiska länderna!

Ziya Dal, nytt ombud för SXK:s medelhavsseglare

På första maj blev det sillfrukost hos Birgitta och Anders ombord s/y Cache-Cache, med sill, lax och västerbottenost som de tagit med sig från Sverige. Tack Birgitta och Anders för en fantastisk sillfrukost! Sillen smakade gudomligt.

Första maj hos Anders och Birgitta i sittbrunnen på s/y Cache-Cache

Härlig silltallrik med västerbottenost och Birgittas och Anders hemlagade sill

Efter valborgsfirandet var det återigen dags för litet motion, denna gång i form av en kanottur uppför en av åarna som flyter genom Finike. Ställvis var motströmmen intensiv och som noviser i branschen åkte vi upprepade gånger in i strandvegetationen i de brantaste kurvorna. Då vi väl kommit underfund med viss teknik gick det betydligt bättre.

Heikki och Terttu i medström på tillbakavägen

En av många passager under låga broar

Trots alla fester, utfärder och motionsturer blev vi klara med vårrustningen även i år och kunde till sist kapa trossarna.

Ayfer lämnar hamnen i Finike. Foto: Patrice Venekas

Ayfer på väg från Finike. Foto: Patrice Venekas

Vår första dagsetapp blev hela femton sjömil lång – till Gökkayaviken vid inloppet till Kekova Roads. Då Lou-Lou och Pelle på s/y Froggy senare kom och kastade ankar i samma vik, blev det gemensam vandring på ett litet avsnitt av den lykiska vandringsleden. Det var ”nejdag” för oss alla, så inkastaren vid Pirate Bar som vi passerade, hade ingen framgång med att locka in oss på en öl.

”Nejdagsvandring”

Första ankarplatsen 2014 för Froggy och Ayfer i mitten av bilden

I skrivande stund njuter vi av skön ankring, vandringar och bad i vattnen väster om Finike. I mitten av juni lämnar vi Ayfer i Finike för att flyga hem över sommaren. På vägen hem stannar vi till för att turista några dagar i Istanbul.