Mellan tramontana och mistral / Between tramontane and mistral

24 augusti – 4 september / August 24 – September 4  Port Balis – Roses – Porquerolles – Saint Raphaël – Cannes – Ile Ste-Marguerite – Villefranche-Sur-Mer

With our daughter Anna-Paulina and her boyfriend Quentin as additional crew we crossed Golfe du Lion in a weather window between a tramontane and a coming mistral. 26 hours after start in Roses (Costa Brava, Spain) we anchored in a beautiful bay on the north side of Ile de Porquerolles (Provence). Now we have reached the part of the Mediterranean that is too crowded. To get a berth in a marina is a question of good luck – and lots of phone calls! Surprisingly the marina fees are not more expensive than on the Spanish coast. But this is of little help when you cannot find a free berth. Cote d´Azur is the most beautiful coast we have sailed along so far – so it is easy to understand why it is so popular.

Anna-Paulina, Quentin and Svante heading for Golfe du Lion. Although the wind comes from wrong direction the mood is good.

Då vi återvände från Finland till Port Balis öster om Barcelona, var det meningen att vi omedelbart skulle kasta loss för att segla norrut längs Costa Brava och över gränsen till Frankrike. Där, i någon av hamnarna i Languedoc-Roussillon på den västra kusten av Golfe du Lion (Lejonbukten), skulle vår dotter Anna-Paulina och hennes pojkvän Quentin mönstra på efter att ha varit med om Quentins brors bröllop i Clermont-Ferrand i centrala Frankrike. Men då vi såg att tramontanan skulle blåsa vid Costa Brava under de närmaste dagarna beslöt vi stanna kvar i Port Balis, dit tramontanan inte når. Området kring Barcelona har nämligen sitt eget mikroklimat med mestadels milda vindar under sommarhalvåret.

Då tramontanan blåst färdigt fick Anna-Paulina och Quentin i stället ta sig över gränsen till Spanien, medan vi under en dag avverkade det mesta av Costa Brava och lade till i Roses strax innan ungdomarna anlände.

På väg till Roses passerade vi denna klippa, från vilken Gaudi kunde ha hämtat inspiration till sin arkitektur.

Då det här inlägget präglas av tramontanan och mistralen, är det lika bra att genast kort beskriva dessa vindar, som dominerar Lejonbukten och landområdena däromkring. De uppkommer då det råder högtryck över Biskaja och lågtryck över Lejonbukten eller Liguriska havet (mellan italienska rivieran och Korsika). Tramontanan uppkommer då luftmassorna från högtrycket tar vägen mellan Pyrenéerna och Massif Central (höglandet i mellersta och södra Frankrike) och strömmar ut över Golfe du Lion. Mistral är det fråga om då luftmassorna tar vägen längs Rhone-dalen mellan Massif Central och Alperna ut över Golfe du Lion. Dessa vindar blåser ofta samtidigt och varar från en till nio dagar. Vindarna blåser ofta med kulingstyrka med storm- eller till och med orkanstyrka i byarna. Det är tack vare mistralen som Provence är Provence; det vill säga de säregna ljusförhållandena och den klara och höga luften beror på att mistralen blåser iväg all fukt och alla partiklar ur luften där. Mistralen blåser som värst väst om Toulon, och det är först då man kommer till Cannes, Antibes och Nice som dess verkningar blir mindre. Vid den franska rivieran bidrar de höga bergen närmast kusten till att skydda denna mot mistralen.

Den vackra hamnen i Roses hade fått en ny vågbrytare med en gedigen elegant brygga. Då vi kom in här blåste det av bara sjutton, så vi var tacksamma över de fyra marineiros som hjälpte till vid landningen.

Då vi lämnade Roses låg dyningen efter tramontanan kvar, samtidigt som vi hade ett väderfönster på två dygn innan mistralen skulle sätta in. Även om det blåste rätt friskt från nordost (det vill säga mitt i näbben) och inte svagt från syd (som vi förväntat oss) beslöt vi oss för segla på. Om motvinden skulle öka i styrka kunde vi ju alltid vända om. Efter ett tag blev den nordostliga vinden allt svagare, men vinden vred aldrig mot syd som den skulle, utan fortsatte att blåsa från nordost hela vägen över Lejonbukten. Det betydde motorgång och maklig framfart i dyningen, och då vinden var stick i stäv ingen möjlighet till stabiliserande segel.

Maklig segling över Golfe du Lion

Tack vare vår förstärkta besättning kunde vi dela natten i tre vakter. Ungdomarna tog vakten mellan 21 och 01, Svante mellan 01 och 05, medan Nina fick ta den sega morgonnatten, som sedan får sin belöning i gryning och soluppgång. Quentin, som beställt väckning för att få se soluppgången till havs, blev inte kvar för att beundra sceneriet alltför länge, utan återvände gärna till sin uppvärmda välvaggade koj för att snusa vidare.

Nattmörker på Lejonbukten

26 timmar och 150 sjömil efter att vi kastat loss i spanska Roses lät vi ankaret gå i en vacker vik på nordsidan av ön Porquerolles utanför Hyères. Under högsäsong och helger är det trångt om saligheten i ankringsvikarna på Iles d´Hyères, som de fyra öarna sydost om Hyères kallas. Då Ile de Bagaud har totalt landstigningsförbud, Ile de Porquerolles och Ile de Port-Cros utgör nationalpark och den sista ön Ile du Levant delas av militären och ett gäng militanta naturister, är landstignings- och ankringsmöjligheterna begränsade på dessa natursköna öar. Att mistralen dessutom blåser med jämna mellanrum med full styrka över öarna gör inte möjligheten att utnyttja öarna för båtliv större.

För ankar vid Ile de Porquerolles

Quentin i snorklingstagen

Anna-Paulina och Quentin på promenad på Ile de Porquerolles

Morgondopp

Efter en skön natt för ankar vid Ile de Porquerolles var det dags att dra vidare. Vi passerade Fort de Brégancon, den franske presidentens officiella sommarviste, och en del av den franska medelhavskusten där den politiska och ekonomiska eliten gärna har sina sommarvillor. På nära håll passerade vi även ett par fina ankarvikar söder om St Tropez, som Quentin fått tips om av en seglande kompis. Det var lockande att stanna, men eftersom mistralen skulle blåsa för fullt efter några timmar, måste vi försöka komma så långt österut som möjligt. Regnbyar och ökande vind gjorde det lättare för oss att övervinna frestelsen att stanna.

Fort de Brégancon på en liten halvö öster om Hyères

Men vart skulle vi ta vägen i skydd för vad som komma skulle? Vi ringde till ett antal marinor längs kusten, men fick samma svar överallt. Fullt. Ingen möjlighet att ta emot ytterligare båtar. Till sist fick vi ett halvt löfte från Port Santa Lucia i Saint Raphaël. – Det finns kanske en plats, ring på VHF:en då ni kommer närmare. Efter ett par timmar var vi där och fick höra att det fanns plats för oss, men bara för en natt! Att det sedan i praktiken blev två nätter – för platsens innehavare kunde inte ta sig till hemmahamnen lika litet som vi hade kunnat lämna platsen i den hårda vinden – gjorde ju inte saken sämre. Medan vi satt på en trevlig restaurang vid kajkanten och åt en sen trerätters middag (vi var kvar i den spanska måltidsrytmen), kom mistralen med kraft. Vi var både mätta och ytterligt tacksamma då vi kröp till kojs i denna trygga hamn, även om kojerna lutade något!

Vi behövde ingen lutningsmätare för att se att mistralen tar på även i Saint Raphaël. Som mest mätte vi 49 knop i byarna. Längre västerut närmar sig vindhastigheten i byarna ofta 70 knop.

Under vår liggedag bröt en större brand ut strax utanför Saint Raphaël. Det gav oss en möjlighet att få se hur de brandbekämpningsflygplan som Frankrike hyr av Spanien fungerar. I så gott som varje större ankarvik finns ett område reserverat för att dessa flygplan ska kunna gå ned och fylla på vatten.

Brand utanför Saint Raphaël

Flygande vattentankning

Liggedagen i Saint Raphaël gav oss också möjlighet att köra ett par omgångar i tvättmaskinen. Torkrummet fungerade effektivt och till full belåtenhet.

Torkrummet ombord s/y Ayfer

Anna-Paulina

Då mistralen minskade i kraft vid kvällningen riggade vi vårt vindskydd (som går att ansluta till sprayhood och bimini antingen på styrbords eller babords sida – vinden blåser ju sällan från bägge hållen samtidigt) och dukade fram spanska och franska läckerheter i sittbrunnen. Den hemgjorda sangrian som Nina köpt i en liten butik i Spanien var utsökt.

Läckert avslut på vår liggedag i Saint Raphaël

Quentin poserar under hattlampan

Då vi lämnade Saint Raphaël kunde vi tyvärr inte gå till någon ankarvik för att njuta av sol och bad. Då Anna-Paulina skulle flyga från Nice tidigt på morgonen två dagar senare, måste vi se till att komma till en hamn varifrån hon kunde ta sig till flygplatsen. Efter ett antal telefonsamtal hade vi fått napp i Cannes. Två nätter kunde man lova. På plats kunde det kanske bli möjlighet till en tredje, men sedan skulle hela hamnen utrymmas inför den flytande båtutställningen ”Festival de la Plaisance” i Cannes. På väg till Cannes friskade vinden i ordentligt och sjön var rejält grov, så en ankarvik hade kanske ändå inte varit ett så attraktivt alternativ just då. Men med tanke på alla de fina dagar vi haft för ankar efter att ungdomarna mönstrat av, var det synd att de fick tillbringa de flesta nätter i hamn på denna kust där möjligheterna att ligga för ankar annars är så goda. Till skönheten hos hamnarna och ankarplatserna på Cote d´Azur och franska rivieran ska vi återkomma i nästa inlägg på bloggen.

Quentin njuter av havet som låg lugnt innan vi rundat Cap du Dramont på väg till Cannes

Svante, Anna-Paulina och Nina utanför festivalcentret i Cannes, kanske mest känt för den årliga filmfestivalen. Foto: Quentin

Strandvy i Cannes

I Cannes ligger inte de allra minsta båtarna…

I Cannes fick vi lov att plocka fram landgången. Då vi ligger på paradplats vid Quay St Pierre har vi tagit fram Nyländska Jaktklubbens flagga.

Utsikt över Cannes

Strax utanför Cannes ligger öarna Sainte-Marguerite och Saint-Honorat där man kan kasta ankar i skydd för sydliga och nordliga vindar. Då Anna-Paulina och Quentin mönstrat av lämnade vi Cannes och ankrade mellan öarna på ljus sandbotten. Eftersom en tilltagande dyning från nordost gav oss en rejäl rullning stannade vi endast en natt och styrde därefter mot den skyddade ankarviken vid Villefranche Sur Mer strax öster om Nice.

För ankar mellan Sainte-Marguerite och Saint-Honorat sydost om Cannes

För ankar i viken vid Villefranche Sur Mer

Barcelona

1-14 augusti / August 1-14  Barcelona (Port Balis)

Returning to mainland Spain and a quiet and peaceful marina after two periods with guests/family onboard and a lot of anchoring and pleasant activities, gave us an opportunity to both rest and discover the beauty of Barcelona. So far we think that sailing in Western Mediterranean has not been too hot, too crowded or too expensive (compared to sailing along the Atlantic coasts of France, Spain and Portugal). We hope that it won´t be too windy either when we after a week in Finland come back to continue to Costa Brava and Gulf of Lion where the tramontana/mistral reigns. But that will be another story.

Ayfer in Port Balis. The awning that was made during the winter in Lagos gives good sun protection.

Då vi skulle segla tillbaka från Menorca till det spanska fastlandet, siktade vi på inrådan av Suzanne och Daniel i franska Korrigan inte mot själva Barcelona, utan gick till en av de mindre hamnarna längs kustbanan norrut från staden. Vårt val föll på Port Balis i Sant Andreu de Llavaneres – en fridfull äldre liten förort på lämpligt pendelavstånd från Barcelona. Den privata marinan och den lokala Club Nautico El Balis visade sig vara så trivsamma att vi genast förhandlade till oss ett tre veckors kontrakt med tanke på vår förestående resa hem till Finland.

Våra två veckor före finlandsresan har bestått av bad, lokala utfärder på cykel och ett antal dagar i Barcelona samt en heldagsutfärd till Girona. Hela kusten från Barcelona upp till Costa Brava utgörs i praktiken av en enda lång sandstrand, så vi har kunnat fortsätta njuta av långa sköna kvällsbad i solnedgången i det härligt varma havsvattnet.

Kusten norrut från Barcelona utgör i praktiken en enda lång beach. Kustbanan, som syns till höger på bilden, ger en snabb pendeltågsförbindelse till Barcelona.

Eftersom vår första sommar i Medelhavet nått sin kulmen, kan det vara på sin plats att sortera våra intryck och erfarenheter en smula. I Lagos mötte vi många – oftast engelsmän – som sade att det i Medelhavet är alldeles för varmt under sommaren och alltför många båtar samt att i synnerhet västra Medelhavet är alldeles för dyrt. Så här i mitten av augusti kan vi konstatera att vi inte upplevt en enda dag då det varit för varmt. Många dagar har det varit riktigt varmt och skönt, men inte för varmt! Det faktum att vi befinner oss i närheten av havet gör förstås att värmen inte blir lika intensiv som inåt landet. Oftast blåser åtminstone en lätt bris från något håll. Under de senaste veckorna har vi i varje fall sluppit frågan ”Ska det vara långbyxor i kväll, blir det för svalt i shorts månntro?” Men de flesta kvällar tar vi ändå med oss en sjal, tunn tröja eller fleece innan vi går och sätter oss någonstans.

Men visst, upplevelsen av värme är subjektiv. I Port Vell i Barcelona träffade vi Ritva och Pekka från Finland, som hade kommit till en vändpunkt. Ritva står inte ut med värmen lika bra som Pekka, utan längtar hem till den nordiska sommaren, så nästa år blir det förmodligen kanalvägen norrut genom Europa för deras del.

Visst seglar det många båtar på Medelhavet, men vi har inte varit i en enda marina eller på en enda ankarplats där det varit tokfullt. Ofta har det funnits gott om plats i gästhamnarna och marinorna, i synnerhet på fastlandet. Kanske det beror på att många spanska seglare sökt sig ut till öarna under semestern så att deras ordinarie båtplatser står tomma och kan hyras ut åt gästande seglare.

Bedömningen av vad som är dyrt eller billigt är förstås också delvis subjektiv. Så här långt kan vi i varje fall konstatera att det inte varit dyrare att segla på västra Medelhavet än längs atlantkusten. Oftast finns det ett billigare alternativ till de dyraste marinorna. Det hade det även funnits för oss i Palma de Mallorca, där vi betalade dyrt i Real Club Nautico. Till exempel ligger vi här i Port Balis tack vare vårt tre veckors kontrakt mitt under högsäsong för endast 24 euro per dygn inklusive el, vatten och väl fungerande internet.

På cykelutfärd till grannstaden Caldes D´Estrac

Torre verde, det gröna tornet i Caldes D´Estrac

Caldes D´Estrac

Gatuvy i trivsamma Sant Andreu de Llavaneres

På äventyr i eukalyptusskogen utanför Sant Andreu de Llavaneres

Som seglare söker man sig först till hamnen då man ger sig i kast med en ny stad. I Barcelona innebar det en mycket angenäm promenad från Placa Catalunya – stadens centraltorg och knutpunkt för tåg- och metrotrafik – längs La Rambla till Port Vell, den gamla hamnen. Här har Ramblan fått en förlängning i ”Rambla de Mar” som leder tvärs över hamnen ut till ett stort nöjescentrum ”Maremagnum” med biografer, restauranger, butiker och områden för olika fritidsaktiviteter. Den här förvandlingen av Port Vell fick sin början inför de olympiska spelen i Barcelona 1992, då Port Vell byggdes om till en marina för fritidsbåtar.

Apropå de olympiska spelen har vi glatt oss över att de finländska seglarna (varav Team Silja Lehtinen representerar vår egen klubb, NJK) i England kammat hem två av tre medaljer för Finlands del.

Invid La Rambla ligger en av de många marknader Barcelona är känd för. Färsk frukt och färskpressade fruktdrycker är stort i Spanien – allt drickbart måste inte innehålla alkohol!

I Port Vell ligger Nao Victoria, en replik av det skepp som utgående från Sevilla gjorde den första jorden runt seglingen 1519-1522 under befäl av Juan Sebastian Elcano. Det knappt 26 meter långa fartyget, som byggdes 1992, seglade jorden runt 2004-2006 som den första historiska repliken. Ingen dålig bedrift!

Nao Victoria, replik byggd 1992

Port Vell med Rambla de Mar i bakgrunden

Då man från hamnen går tillbaka mot Placa Catalunya och håller sig en bit öster om Ramblan kommer man in i det gamla Barcelona med vindlande smala gator och gränder. Här finns små butiker och restauranger med eller utan uteservering, beroende på om det finns utrymme utanför eller ej. Här finns katedralen och Santa Caterina marknaden (= saluhallen). Och här finns Picassomuséet!

Härliga miljöer i gamla stan i Barcelona

Barcelonavy

Sömmerskor för öppen ridå

Småskaligt

Restaurangliv i Barcelona

Picassomuséet ligger i gamla stan i Barcelona

Stilleben från 1938

Picasso i all ära, men bygdens store son i Barcelona är arkitekten Antoni Gaudí och den största sevärdheten i stan basilikan La Sagrada Familia, som Gaudí arbetade på från 1883 ända till sin död 1926. Basilikan är långt ifrån fullbordad ännu idag och målet att färdigställa kyrkan 2026 – till 100-årsminnet av Gaudís död – framstår inte helt realistiskt.

Sagrada Familia

Basilikan ska som färdig ha 18 tinnar, det högsta tornet på 170 meter har ännu inte påbörjats

Då vi försökte bese basilikan sträckte sig kön runt hela kvarteret, med en väntetid på några timmar. Enda möjligheten att undvika köerna sommartid är att boka tid och biljett över internet. Det ska vi göra nästa gång vi besöker Barcelona. Biljettintäkterna på cirka 20 miljoner euro per år är de enda medel som bekostar det fortsatta bygget.

Havsinspirerat Gaudíhus i centrala Barcelona. Balkongräckena är utformade som havstång.

Mera Gaudi i centrala Barcelona

Güell parken på den nordligare av Barcelonas kullar bjuder på en Gaudí-inspirerad miljö och en hänförande utsikt över staden.

Entrén till Parc Güell

Ett av husen i Parc Güell

Parc Güell

Utsikt över Barcelona med Sagrada Familia i mitten, AGBARtornet till vänster (huvudkontor för Barcelona vattenbolag) och de två högsta byggnaderna i Barcelona till höger (över 150 meter)

Girona ligger cirka 60 km norr om Barcelona en bit in i landet och är med sina 100.000 invånare huvudstad i provinsen Girona närmast den franska gränsen. Vi hade hört att Girona är ett uppskattat resmål och förstår nu varför. Den gamla staden i Girona har det mesta man förväntar sig av en ”historic town” och mera därtill. Smala mysiga gator och gränder som bär namn efter den verksamhet som bedrivits där, den gamla judiska stadsdelen, katedralen, fem muséer, den höga stadsmuren som man kan promenera på med en fantastisk utsikt över staden…

De karaktäristiska husfasaderna vid flodstranden i Girona har inspirerat många konstnärer och därmed blivit något av en symbol för staden

Dags för en kopp kaffe?

Husdetalj i Girona

Det var som katten

En av gränderna i Girona

Det behövs litet förfriskningar innan vi tar itu med alla trapporna

Katedralen i Girona

Judiska muséet beskriver livet i den judiska stadsdelen i Girona från 900-talet fram till 1492, då det driftiga kungaparet Ferdinand och Isabella inte bara sände ut Kolumbus för att finna en västlig väg till Indien, utan även beslöt att alla judar som inte konverterat till kristendomen skulle fördrivas från den Iberiska halvön. I muséet finns bland mycket annat flera gravstenar från den judiska begravningsplatsen i Girona, som efter fördrivningen av judarna använts i olika byggnadsverk. I Girona fanns hela fem synagogor, så den judiska kommuniteten där var en av de större i Spanien och av mycket stor betydelse för livet i staden.

Judiska muséet

Utsikt över Girona från stadsmuren

Då vi kommer tillbaka från Finland inför den sista veckan i augusti fortsätter vi norrut längs Costa Brava mot franska gränsen för att efter ett par dagar få vår dotter Anna-Paulina och hennes pojkvän Quentin ombord för en vecka. Sedan gäller det för oss att tillsammans med ungdomarna ta oss över Lejonbukten, där tramontanan/mistralen alltsomoftast lär blåsa med kulingstyrka.

Balearerna / The Balearic Islands

8 juli – 1 augusti / July 8 – August 1  Santa Pola (Costa Blanca) – Isla de Espalmador (Formentera) – Cala de Santa Ponsa (Mallorca) – Palma de Mallorca – Ensenada de la Rapita – Cala Mondrago – Cala Molto – Cala Formentor – Puerto de Pollensa – Cala Fornells (Menorca) – Port Balis (Costa Dorada)

Ayfer in The Real Mediterranean. Photo: Mimmi

Time went too fast during our three weeks in the Balearic Islands – especially the eight days our son Viktor and his girlfriend Mimmi spent with us in Mallorca. We spent five nights i marinas (2 in RCNP in Palma for 170,75 euro/night and 3 in Puerto de Pollensa), three nights at a paid mooring, six nights at free moorings and eight nights for own anchor. We think that the system with laid moorings (with or without charge) in popular anchorages is not only bad. With the unpredictable winds of the Mediterranean it helps to improve the night sleep of the skipper – although the main reason is to save the sea bed (free moorings) or to get a new source of income (paid moorings). The only place that was too crowded was Palma, due to the Royal Cup for the TP 52:s that coincided with our visit there. We think that Menorca is the most beautiful and otherwise attractive of the Balearic Islands.

Efter en lugn och behaglig nattsegling från spanska fastlandet (Santa Pola på Costa Blanca) lät vi ankaret gå utanför den långa beachen vid Isla de Espalmador norr om Formentera, som ligger söder om Ibiza. Där låg sedan tidigare ett antal lyxiga yachter tillsammans med båtar av mer ordinärt slag. Det dröjde inte länge förrän en stor mörk Swan ankrade upp bredvid oss och besättningen trollade fram en rejäl rib ur båtens akter och körde ägarparet i land. Då förstod vi att vi hade navigerat rätt. Det var visst så det skulle vara på Balearerna!

Lyxig granne i Espalmador – ”Hoppetosse” – en Swan 100 byggd 2006 på Nautorvarvet i Finland

Senare under dagen flyttade vi till den boj vi över nätet bokat för följande natt. Det var en av de gratisbojar man lagt ut i populära ankarvikar för att skydda havsbotten. Eftersom vi skulle vara i Palma de Mallorca senast den 14 juli för att få Viktor och Mimmi ombord, ville vi utnyttja det fina vädret och ta skuttet över till Mallorca på en gång. Vi lämnade vår boj vid soluppgång med kurs mot Santa Ponsa på Mallorcas sydvästra udde.

Soluppgång vid Espalmador

I Cala de Santa Ponsa på Mallorca låg många för ankar

Vi hade av Ing-Marie och Håkan på s/y Alacrity bland annan matnyttig info fått veta att det finns ”gratis mat” på stranden i Santa Ponsa. Något konfunderade skickade vi ett sms och frågade. Det visade sig att det var frågan om ”gratis nät” – så kan det gå när det går fort och autoskriftfunktionen är påkopplad. Hur som helst hade vi stor glädje av detta nät som vi utan svårighet fångade upp med vår externa antenn. I Santa Ponsa återsåg vi våra lagosvänner Helena och Håkan på s/y Nike och Tommy på GIR. Dessutom lärde vi känna franska Suzanne och Daniel på Nauticat 32:an Korrigan, som gav oss goda tips angående seglingen längs Costa Brava och kusten vid Lejonbukten.

Suzanne och Daniel på Nauticat 32:an ”Korrigan”

Vi hade bokat två nätter hos Real Club Nautico i Palma långt i förväg och bekräftat bokningen genom att betala in en del av de 341,50 euro kalaset skulle kosta. Real betyder Royal, och visst var det kungligt så det förslår – priset alltså! Annars var det inte så kungligt, faktiskt en av de mindre trivsamma marinor vi besökt. Men den ligger ju centralt mitt i Palma och det är ju en fördel då man besöker staden, som avgjort är värd ett eller flera besök. Medan vi skyndade oss till busstationen för att möta Mimmi och Viktor hade bussen fortsatt till hamnen där de stigit av. Då vi varma och svettiga kom tillbaka till Ayfer satt de redan i sittbrunnen ivriga att få ta sin hytt i besittning.

Eftersom Viktors födelsedag i början av augusti genom åren har blivit styvmoderligt behandlad av oss på grund av semestersegling när och fjärran, ville vi passa på att en gång fira honom i tid. Det var visserligen tre veckor för tidigt, men presenten – en vattentät kamera – var tänkt att bli till glädje under seglingsveckan.

För en gångs skull firades Viktors födelsedag i tid – till och med tre veckor i förväg – där vi låg förtöjda i Real Club Nautico de Palma

En orsak till trängseln i Palma var den pågående Royal Cup för TP 52:orna, som blivit flyttad från England på grund av OS. På plats i Palma var också Skypegrundaren Niklas Zennström med svenskflaggade TP 52:an RAN.

Royal Cup för TP 52:orna seglades utanför Palma i mitten av juli

Välskotat så det förslår, obs helikoptern

Då vi kom till vår första ankarplats 25 sjömil sydost om Palma var det inte tu tal om saken. Vi hade kommit till det riktiga Medelhavet! Playa del Trench vid Ensenada de la Rapita är Mallorcas enda bevarade naturstrand och bjöd på härlig simning i turkosblått vatten ovan vit sandbotten.

Kan det bli skönare än så här? Foto: Viktor 

Badliv i Cala de Mondrago. Foto: Mimmi

Mimmi prövar vingarna. Foto: Viktor

Då vi seglade uppför Mallorcas ostkust var vinden så svag att ”Röda faran” som fått ligga i sin påse sedan 2010 efterfrågades. Så fram med peket, spinnakerskoten och upp med duken!

”Röda faran” på 153 kvadrat har äntligen fått komma ur segelsäcken

Skön gennakersegling längs Mallorcas ostkust. Medan ”Röda faran” jobbar för besättningen ett lättjefullt liv

Då vi fått ”Röda faran” in i strumpan och segelsäcken igen ankrade vi i Cala Molto vid nordöstra hörnet av Mallorca. Det blev ett utdraget kvällsdopp före middagen, som fick intas i hattlampans sken. Under natten började sedan en tilltagande dyning rulla in i viken medan den svaga vinden blåste tvärs över viken. Det resulterade i en rullning som gjorde att vi aktivt fick hålla balansen för att ligga på rätt köl i kojerna. Man kan aldrig vara säker på att en ankarplats som är rätt på kvällen även är det nästa morgon.

Härlig att simma i Cala Molto

Skönt strandliv med Cabo de Formentor, Mallorcas nordligaste udde, i bakgrunden. Foto: Viktor

Vår nattankring utanför sandstranden på bilden ovan blev ingen succé, då en ettrig vind blåste upp från nordost i stället för den vind som utlovats från sydost. Så vi fick lov att förflytta oss till Cala Formentor på norra sidan där Mallorcas äldsta semesterhotell finns. Här fanns bojar att hyra för en rimlig penning med lä för de kraftigare vindar som utlovats för de kommande dygnen.

Vid boj i Cala Formentor

Vi låg kvar vid bojen i Cala Formentor i tre dagar med tillgång till skön beach och möjligheter till uteätande och promenader i land.

Vy vid promenad ut mot Cabo de Formentor

Tyvärr kom man inte långt på stigar som ovan innan ”Privado” skyltarna kom emot, så motionsturen fick gå längs asfaltvägen ut mot udden på Cabo de Formentor. En öppen port utan privatmarkering ledde oss in på en väg förbi den vackra gården nedan. Vi kom aldrig underfund med om det var ett privat hem eller en institution av något slag. Skyltar saknades.

Ögonfröjd

Från bojen i hotellviken gick vi till Puerto de Pollensa, där det fanns plats kvar i den del av hamnen som administreras av hamnmyndigheterna. Denna typ av gästplatser är i allmänhet billigare än platserna i båtklubbar och privata marinor. Från Puerto Pollensa finns goda bussförbindelser till Palma och andra delar av Mallorca. En dag åkte vi till själva staden Pollensa, grundad av romarna vid foten av Serra de Tramuntana. Stadens stolthet är Korsets väg som leder till ett kapell med en gotisk staty av Kristus. Vägen omfattar totalt 365 trappsteg.

Efter 365 trappsteg väntar

kapellet…

… och en fantastisk utsikt över staden ut mot havet

Efter två dagar i Pollensa var det dags för oss att ta bussen med Viktor och Mimmi till Palma och ta farväl innan de klev ombord på flygbussen. Samtidigt passade vi på att besöka några båttillbehörsbutiker för vissa inköp. Bland annat hade vi beställt ett nytt elektroniskt sjökort över hela Medelhavet.

Mimmi och Viktor väntar på flygbussen i Palma

På plats i Palma fortsatte vi vårt bussåkande till Sollér och Puerto de Sollér längs den krokiga och spektakulära bergsvägen via Valldemossa. Det sägs att man i Sollér hade mera kontakt med Frankrike än med övriga delar av Mallorca innan den nya vägen med tunnel genom berget byggdes. Nordost om Sollér litet inåt land reser sig Puig Major, Mallorcas högsta berg, 1447 m över havet.

Puerto de Sóller är den enda helt skyddade hamnen på Mallorcas bergiga nordvästkust

Dagen efter att ungdomarna åkt hem var vädret idealiskt för att segla vidare över till Menorca och den djupa viken Cala Fornells som Suzanne och Daniel på Korrigan rekommenderat oss. Vi kände oss extra motiverade att ta oss till Menorca då vi fått höra att Ing-Marie och Håkan på Alacrity ännu inte seglat vidare från Menorca till Sardinien. Dagen efter oss kom Alacrity inseglande i Fornells. Det blev ett kärt återseende, då vi inte sett Ing-Marie och Håkan sedan de lämnade Lagos i början av april.

Cala Fornells på Menorca

Ing-Marie och Håkan på bogser till gemensam middag i Puerto de Fornells

Kvällsstämning i Cala Fornells med den gamla romerska borgen i bakgrunden

Vi upplevde att landskapet på Menorca är grönare, mjukare och mer intagande än på Mallorca. Till Menorca återvänder vi gärna.

På Menorca är husen vita och murarna vitmålade upptill

Lummigt landskap på Menorca

Tillsammans med Ing-Marie och Håkan gjorde vi en trevlig bussutflykt till Mahon (Mao), huvudorten på Menorca.

Skoprovning på Castell´s i Mahon. Håkan motstod envist alla Ninas försök att få honom att byta ut de kära sandalerna mot ett par äkta Castellsandaler från Menorca.

Sedan går Alacrity vidare mot Sardinien (240 sjömil)

… medan Ayfer stannar ännu ett tag vid bojen i Fornells

Promenad längs Fornellvikens östra strand. Tack vare det smala inloppet är viken väl skyddad.

Vi går genom buskar och snår och njuter av utsikten över Cala Fornells

Vi passade också på att göra en bussutfärd till Ciudadela på Menorcas västkust, där man byggt en ny marina i den del av hamnen där det tidigare funnits en färjeterminal. Ciudadela är en idyllisk och trevlig stad med en trivsam och välskyddad hamn.

Nina i hamnen i Ciudadela med den nya marinan till vänster

Efter utfärden till Ciudadela sade vädersajterna att det var dags att lämna Cala Fornells och ta kurs mot Barcelona – om man ville företa seglingen i lugnt och behagligt väder. Och det vill vi i allmänhet ombord på s/y Ayfer. Den här gången blev det nästan litet för lugnt med segling endast några timmar i början och en timme i slutet av överfarten. Men att gå för motor i lugnt väder har sina goda sidor…

Man kan till exempel lösa korsord medan man sitter på vakt, anser åtminstone Svante.

Vi fick inte bara en fantastisk solnedgång, utan hade även en klar fullmåne som lyste upp vår nattliga färd mot spanska fastlandet, Costa Dorada och Barcelona.

Solnedgång på väg mot Barcelona

Skimrande mångata i Ayfers kölvatten

Costa del Sol et Costa Blanca

21 juni – 8 juli / June 21 – July 8 Gibraltar – Estepona – Fuengirola – Caleta de Velez – Almerimar – Aguadulce – Genoves – Aquilas – Cartagena – Tomas Maestre – Torrevieja – Santa Pola

In search for the real Mediterranean!

It is said that the Mediterranean starts when you have passed the Alboran sea and reached Costa Blanca. But when you are sailing along Costa Blanca people say that you come to the real Mediterranean when you have passed Cartagena and Cabo de Palos… As we for the moment are cruising in Menorca, we can say that you surely have reached the real Med when you have come to the Balearic Islands. The otherwise not so exciting sailing along Costa del Sol and Costa Blanca was lighted up by our Finnish friends Cia and Toni, who sailed with us from Aguadulce to Santa Pola. A three day stay in Cartagena was a highlight during our ten days together. A report from Ayfer cruising in the Balearic Islands will be published reasonably soon.

Cia and Nina in Torrevieja

Den spanska solkusten är absolut inget eldorado för långfärdsseglare. Det finns ett antal hamnar – mer eller mindre trevliga – men massturismen, de gråfärgade sandstränderna och de stora ytorna under plast (här odlas grönsakerna för Nordeuropa) drar ned helhetsintrycket. Då man kommer till Costa Blanca finns det ett antal ankarplatser som alternativ till marinorna, men det förutsätter att vinden kommer från rätt håll. För oss blev Costa del Sol och Costa Blanca något av en transportsträcka på väg mot Balearerna. Att våra vänner Cia och Toni från Finland var med oss under tio dagar gav ändå transportsträckan ett lyft – liksom de dagar vi tillbringade i Cartagena!

Vi lämnar Europa Point längst söderut på Gibraltarklippan bakom oss i frisk västlig vind

Från Estepona seglade vi på midsommaraftonen till Fuengirola, där ett gäng skandinaviska ungdomar inlett firandet redan tidigt på eftermiddagen och förorsakade uppståndelse genom att simma tvärsöver den livligt trafikerade hamnbassängen och bli tillrättavisade av sjöpolisen. Vår midsommarafton blev som befarat ingen större succé, då vinden vände 180 grader strax efter förrätten och blåste in med full styrka akterifrån. Vi avslutade middagen iförda fleece och vindjacka – alldeles som hemma i Finland och Sverige.

Midsommarafton i Fuengirola strax innan vinden vände 180 grader och hattlampans dans blev vild

I Spanien firar man midsommar på midsommardagen. I Caleta de Velez fylldes beachen med tält, partytält, grillar, musikanläggningar samt generatorer och TV-skärmar till följd av pågående fotbolls-VM. På kvällen var stämningen på beachen minst sagt livad.

Spansk midsommar i Caleta de Velez

Då vi kastat loss från Caleta de Velez blev vi bordade av spanska tullen, som ville kolla våra papper och framför allt vår diesel. Vi öppnade en manlucka och lät dem ta ett ”smakprov” från babords tank. Tack och lov har vi aldrig tankat röd (och skattefri) diesel, så allt var OK. Att vi har en tank till på styrbordssidan kom de belevade spanska tullmännen inte att tänka på! Efter att de fyllt i en massa papper hoppade de vigt över till tullbåten som redan vid vår sida gav full gas och körde iväg så dieselröken stod svart efter dem…

Gul diesel i Ayfers tankar

Klara, färdiga, gå!

Som sagt odlas en stor del av grönsakerna för norra Europa under plast i södra Spanien – en dekoration som inte direkt förskönar landskapet.

Inplastat!

Almerimar är en populär hamn för många övervintrande långseglare. Tyvärr är hela anläggningen inte lika tjusig som det eleganta hamnkontoret. Men de som ligger över vintern säger att stämningen är god och hamnen trygg.

Torre de control – det eleganta hamnkontoret – i Almerimar

Marjo och Kim på s/y Marleine som övervintrat i Almerimar

I Almerimar återsåg vi Marjo och Kim på s/y Marleine, som vi flyktigt råkat i Leixöes i fjol. På väg för att äta middag blev vi spontant ombordbjudna och fick uppleva en mycket trevlig och givande kväll tillsammans med Kim och Marjo, som köpte sin första segelbåt 2009. ”Första året seglade vi till Sverige, andra året till de baltiska staterna, så tredje året var det dags för Medelhavet”, säger de som den naturligaste sak i världen. Tack för gästfriheten – Kims improviserade sallad med nystekt vitlökskyckling var toppen!

Svante försöker korrigera sin blekfeta uppsyn innan gästerna anländer…

Svantes första (och sista – då han aldrig brukar lapa sol) solbad för säsongen togs på väg till Aguadulce, där Cia och Toni skulle mönstra på. Det blev rivstart för den nya besättningen, eftersom vinden var frisk då vi kommit en bit utanför hamnen där det nästan var stiltje. Ett rev i storseglet gjorde gott för att lugna ned framfarten. Då vi rundat Cabo de Gato kom vi till den första ankarviken på Costa Blanca – Genoves. Det blåste friskt över udden och den vind som var kall ute till havs var påtagligt varm efter att ha gått över ett stycke land. Det var gott om rum i viken så vi kunde lägga ut rejält med kätting och sova gott trots att vinden härjade i riggen.

Efter en blåsig natt för ankar i Genoves…

Då vi lämnade ankarviken var vinden till en början svag, så vi fick stötta med motor. Mot slutet av dagen blev den dock snabbt kraftigare än vi önskat. Det är visst detta som utmärker segling på Medelhavet. Då vinden var uppe i över 20 m/s i byarna och vågorna växte sig höga bärgade vi storen och fortsatte medvetet långsamt för att vädret skulle hinna blåsa över innan vi kom fram till den enda egentliga hamnen inom räckhåll. Vi gick tyvärr litet för långsamt, för plötsligt hann en bamsevåg upp oss och bröt bakom aktern och gav en del vatten i vår välskyddade sittbrunn. Toni och Svante fick anledning att senare under kvällen byta byxor. I Aquilas var det fullt överallt, så till sist fick vi lov att lägga oss utanpå en fiskebåt, som såg ut att inte vara på väg ut under natten.

Cia och Toni i Aquilas

Fiskebåt i Aquilas. Foto: Jan Bade

Åt vilket håll ska vi ha näbben, kompis? Foto: Jan Bade

Från Aquilas seglade vi i frisk vind till Cartagena, som väl levde upp till sitt rykte som en verkligt trevlig stad. Första kvällen tillbringades med tapasmässa och allmän orientering i staden och dess utbud.

Hela familjen i Cartagena. Foto: Jan Bade

Då vi låg i Cartagena fick staden besök av krigsfartyget Juan Carlos I, spanska flottans stolthet byggd för fem år sedan. För Toni som intresserar sig både för flygplan och krigshistoria var det som julafton då det var öppet hus på Juan Carlos med tillträde till de flesta utrymmen ombord, inklusive kommandobryggan.

Juan Carlos I i Cartagena

Öppet hus på Juan Carlos I. Toni är i sitt esse.

Kapellet ombord Juan Carlos I

Utsikt från kommandobryggan. Foto: Jan Bade

Cartagena erbjuder mycket för besökaren, vilket förklarar hamnens växande popularitet bland långseglare som övervintrar. Vi hann bland annat med ett besök på den gamla romerska teatern som återfunnits under nyare bebyggelse och efter utgrävningen kompletterats med ett museum, där teaterns funktion och olika skeden beskrivs. Mycket intressant.

Den kommunala högborgen i Cartagena är stilig…

… men kan förstås inte jämföras med den romerska teatern som återfunnits under nyare bebyggelse. Foto: Jan Bade

Det man inte har själv får man lov att skaffa fram. Så resonerade i varje fall Toni! Den grill marinan i Cartagena kunde bjuda på var inte av årets modell, men den fungerade. Och visst är det litet högtidligt att grilla på en grill som körts fram till Ayfer med golfbil enkom för vårt behov!

Ska det grillas så ska det. Här grillar Toni på grill framkörd med golfbil av två marineiros.

Då man rundat Cabo de Palos kommer man till en lång sandbank som skiljer innanhavet Mar Menor från Medelhavet. Eftersom Toni ville få en chans att simma i riktigt varmt vatten passade vi tiden för broöppning och styrde in till Mar Menor. Vinden var frisk och om man bortsåg från höghusen kunde man tro att vi rörde oss på Lumparn (Åland) av vattnets färg och den krabba sjön att döma. Vi sökte lä bakom en av de små öarna på innanhavet och kastade ankar. Av simmandet blev det tyvärr inte mycket, för Mar Menor kryllade av maneter av olika slag. Toni tog ett snabbdopp på vid pass två sekunder och det blev aldrig definitivt klarlagt huruvida maneterna han fick innanför badbyxorna var flera än en…

I stället för en natt för ankar blev det en natt i marinan i Tomas Maestre vid inloppet till Mar Menor. Tyvärr hade maneterna även funnit sin väg till marinan, så Tonis kvällsdopp blev modell kort.

Sandbanken som skiljer Mar Menor från Medelhavet är minst sagt tätt bebyggd

Vi kom i perfekt tid för broöppning in till Mar Menor

Halleys komet? Nej, men en av maneterna som omöjliggjorde simning i Mar Menor. Foto: Jan Bade

I Torrevieja fick vi ett kärt återseende med Ami och Michael på ”Loop-over-de-Loft”. Marinan i Torrevieja var välordnad och trivsam, även om strandpromenaden i övrigt var hårt belastad av turismen. Vi åt en anspråkslös men god middag med Cia och Toni på en av restaurangerna i marinan med utsikt över solnedgången över hamnen.

Kvällsstämning i Torrevieja. Foto: Jan Bade

l Santa Pola, som blev vår sista anhalt på Costa Blanca, finns bland annat Astondoa Yachts, som bygger lyxiga motorbåtar modell större. Den nybyggda marinan i Santa Pola är välordnad och flott med fingerpontoner vid bryggorna. Från Santa Pola är det kort väg till flygplatsen utanför Alicante, varifrån Cia och Toni skulle flyga hem. Därför stannade vi i Santa Pola och besökte i stället Alicante med buss.

Denna motor yacht tillhär avgjort de större som Astondoa Yachts i Santa Pola bygger

Cia och Nina på den vackra strandpromenaden i Alicante

Då Cia och Toni satt sig i taxin till flygplatsen i Alicante gjorde vi Ayfer ship shape och kastade loss för överseglingen till Balearerna.

En rapport från vår segling till Formentera, Mallorca och Menorca utlovas efter att vi så småningom återvänt till spanska kusten och Barcelona.

Till Gibraltar / Visiting the Rock

15-21 juni / June 15-21  Mazagón – Rota – Barbate – Gibraltar

Svante and a Barbary macaque ape

Our first attempt to negotiate the Strait of Gibraltar was no success, because the wind was much stronger than predicted in the forecast and the visibility bad. The decision to turn back to Barbate was right. Next day we had good visibility and a westerly wind that gave us nice sailing through the Strait. The new Alcaidesa Marina in the town of La Linea lying next to the border on the Spanish side is a peaceful base for exploring Gibraltar.

The Rock with the airport runway and Alcaidesa Marina in the background

På väg mot Gibraltar besökte vi Mazagón, Rota och Barbate. Detta är såväl sherry- som flamencodistrikt. Så mycket sherry blev det inte men väl en flamencokväll (läs: natt, då det började strax före midnatt) i Rota.

Livfull flamenco i Rota

På väg mot Barbate osade det bränt och laddningslampan gav varning. Men allt såg OK ut under huven. Väl i hamn upptäckte vi att höljet till ledningen från vår i Lagos installerade elektroniska laddningsdiod till batteribanken smultit vid dioden. En provkörning visade att laddningsströmmen låg på 15,6 V. Genom ett samtal till Lagos fick vi tipset att koppla bort vår extra alternator. Det visade sig vara rätt. Den extra alternatorns regulator hade tydligen gått sönder så alternatorn löpte amok.

Marinan i Barbate var trivsam

På väg till Barbate passerar man en av världens mest berömda uddar – Kap Trafalgar. (Du kommer väl ihåg slaget vid Trafalgar 1805 under Napoleonkrigen, då den brittiska flottan besegrade den fransk-spanska…) Man passerar även det första av de tonfisknät som under hela sommarhalvåret är utlagda vid ytan. Tack och lov är de väl utmärkta – även på sjökorten.

Cabo Trafalgar

Vid vårt första försök att passera Gibraltarsundet hade Marocko på den afrikanska sidan inte synts – trots att sundet som smalast bara är cirka 8 sjömil brett. Sikten var dålig och den ostliga vinden blev betydligt starkare än utlovat redan långt innan inloppet vid Tarifa. Så vi beslöt vända tillbaka till Barbate. Följande dag var förhållandena helt idealiska. Ibland lönar det sig att ge avkall på den finska sisun.

Litet vindstatistik för Gibraltarsundet: västlig vind 49 %, ostlig vind 46 %, sydlig vind 4 % och nordlig vind 1 %. Allt som oftast blåser det alltså antingen med eller emot.

Marocko på andra sidan av Gibraltarsundet

Vackert böljande landskap på spanska kusten i Gibraltarsundet

Gibraltarklippan med Europa Point längst ute till höger i bild. Geologiskt hör Gibraltarklippan hemma i Afrika, men klippan hade ”fastnat” på den eurasiatiska kontinentalplattan då plattorna efter att ha kolliderat med varandra gled isär igen. Tack vare detta isärglidande öppnades Gibraltarsundet och medelhavsbassängen får ett tillskott av vatten som är nödvändigt för att Medelhavet inte ska torka ut på grund av avdunstning. Den höga avdunstningen gör att vattnet i Medelhavet har betydligt högre salthalt än vattnet i Atlanten.

I La Linea kan man trots avkallet på finsk sisu besöka Suomi Baari. Vi försökte tala finska med tjejen bakom disken, men hon bara skakade på huvudet och sade att hennes morfar kom från Finland. Baren har sedan 1968 serverat hemmagjorda tapas med sjöstuk.

Bar Finlandia nära marinan i La Linea

Då man passerat gränsen med passkontroll och tull och promenerat över landningsbanan på Gibraltar Airport kommer man till själva samhället i Gibraltar

Gibraltar har stått under många olika välden innan engelsmännen tog över i början av 1700-talet

En av Gibraltars makaker i bärplockartagen

Gibraltarsundet med Jebel Musa i Marocko uppe till vänster, den andra av Herakles stoder (som Gibraltarsundet kallades under antiken) vid sidan av Gibraltarklippan

I Queensway Quay Marina kan man ligga både centralt och ståndsmässigt

Nu seglar vi vidare längs den spanska medelhavskusten i sakta mak med kurs mot Almeria, där vännerna Cia och Toni ska mönstra på om en vecka. I morgon är det midsommarafton. Eftersom läget i fråga om sill och snaps av lämpligt slag är ännu sämre än förra året, är förväntningarna inte högt ställda. Men vi önskar en trevlig midsommar åt alla er som har det bättre ställt då det gäller sill, snaps och ljusa sommarnätter…

Äntligen på väg / Off we went

13-14 Juni / June 13-14 Lagos – Ilha da Culatra

We are sailing…

After twelve days delay in the Lisbon customs our spare part for the water maker finally arrived in Lagos. The following day we checked out in Lagos and set sail for Ilha da Culatra south of Faro.

Checking out from Marina de Lagos

Då vår reservdel till watermakern efter tolv nervprövande dagar i Lissabontullen äntligen kommit till Lagos och blivit vederbörligen installerad, kastade vi loss, med ilha da Culatra utanför Faro som första destination.

Ett hjärtligt farväl får vi av nattvakten på Sopromarvarvet. Under sommarhalvåret kör han färjan mellan stadskärnan och beachen tillsammans med en av killarna som jobbade med målningsarbetena på Ayfer i höstas.

Efter ett par timmars motorgång i svag vind kunde vi sätta segel och få en härlig slör som varade ända till kvällen. Vi kom fram vid sjutiden, men innan vi funnit en lämplig ankarplats och kommit till ro var det nästan solnedgång.

Solnedgång vid Ilha da Culatra

Vi väcktes första morgonen för ankar av att något törnar mot Ayfers stäv. Det visade sig vara en lokal fiskare vars nät låg ett antal vändor under vår ankarkätting. Fiskarna lägger ut nät kors och tvärs över hela ankarplatsen i lagunen innanför Culatra, så på morgonen kan det vara en och annan besättning som får hjälpa till att reda ut det hela. Men fiskaren var vänligheten själv och tackade oss för hjälpen – trots att det var vi som ankrat över hans nät!

Väckning i Culatra

Stilla morgon i Culatra

Hela Ilha da Culatra är en enda lång sanddyn som skyddar lagunen utanför Faro och Olhao mot Atlanten.

Bergen blånar bakom Faro och Olhao

Nina simmar före sitt ”brusebad” på badplattformen

På väg ut med näten

I morgon hoppas vi sätta segel vidare österut och komma till Mazagón i Spanien – därför detta korta inlägg med hjälp av vår portugisiska internetförbindelse!

Klara för avfärd / Ready to go

Lagos mars – juni 2012 / Lagos March – June 2012

After a busy spring with social events, trips to Seville and Lisbon, guests from Finland, updating the diving skills, maintenance work and preparing for the sun and heat of the Mediterranean, we are ready to leave Lagos. If we just could get the spare part for our water maker from the customs in Lisbon…

Nina on the top

Svante under the bottom (together with Martyn from Dive Time)

Om det inte vore för tullen i Lissabon, hade vi redan seglat iväg från Lagos. Men det ville sig inte bättre än att den reservdel till vår watermaker som på två dagar kom från Kalifornien till Lissabon, redan hade tillbringat ett ansenligt antal dagar hos tullen i Lissabon innan vi överhuvudtaget fick meddelande därom (per brev på portugisiska med fel både på den telefonnummer och den e-postadress vi ombads kontakta!). Så nu jobbar vi för allt vi är värda på att få ut vår reservdel från tullen och skickad till Lagos. Det har redan blivit åtskilliga samtal och många mail, och ännu är vi inte i mål.

Våren i Lagos har varit behaglig, om även tidvis betydligt svalare än vi förväntat oss. Efter påsk hade vi en envis nordanvind som gjorde att vi fick inta samtliga måltider ombord inne i salongen. I övrigt har det varit en vår med många sociala begivenheter, flera omgångar gäster från Finland, utfärder såväl till orter i närheten av Lagos som till Sevilla och Lissabon. Mycket arbete med reguljärt båtunderhåll och återställande av ordningen efter vistelsen på Sopromarvarvet. Rustandet av båt och besättning för sol och värme i Medelhavet utgör ett kapitel för sig. Svante passade även på att uppdatera både färdigheter och utrustning för dykning. En tre veckors vistelse i Finland och Sverige före och efter Valborg med släktträff i Stockholm och vår guddotter Jennys bröllop i Helsingfors gav perspektiv på tillvaron i Lagos.

Plaza de Espana i Sevilla. Foto: Håkan Holmfeldt

Av sevärdheterna i Sevilla är Alcazar ett måste. Här blickar vi ut över trädgården. Foto: Håkan Holmfeldt

Vi gjorde utfärden till Sevilla, Ayamonte och Alcoutim tillsammans med Ing-Marie och Håkan från s/y Alacrity. Här sitter de vid gränsfloden mellan Portugal och Spanien, Guadiana.

Marina de Lagos ordnar varje månad ett ”social event” för dem som ligger i marinan. Här besöker vi den ekologiska vingården Monte da Casteleja strax norrom Lagos.

På besök på ekologiska vingården Monte da Casteleja

Våra seglarvänner från förra sommaren, Ami och Michael, tillbringade största delen av vintern hemma i Hamburg. Det blev ett härligt återseende med tårtkalas à la Michael då de kom seglande till Lagos från vinterhamnen i Albufeira.

Festligt återseende i Lagos med tårtkalas hos Ami och Michael ombord deras vackra klassiker s/y Loop-over-de-Loft

Somliga kommer medan andra går. Nu stod Hans och Magnhild på Oceana från Norge i tur att dra vidare efter bottenmålning på Sopromarvarvet. Oceanas salong var den överlägset populäraste platsen för kortspel under vintern, med Magnhild som okorad mästare i Liverpool.

Oceana från Molde drar vidare med sin gemytliga besättning Hans och Magnhild

Många engelska seglare har slagit sig ned permanent i Lagos. Nu följer även seglare av andra nationaliteter efter, till exempel Håkan och Helena på s/y Nike, som bytt Stockholm mot Lagos. Vad gäller klimat, takterrass och utsikt över öppet hav, var det inget dåligt byte. Tack Helena och Håkan för en härlig kväll!

Utsikt från takterrassen hos seglarvännerna Helena och Håkan som bosatt sig i Lagos

Våra gäster från Finland hade inte alltid den bästa turen med vädret. NJK- och Najadvännerna Millis och Jancka, som kom bilande från sin golfvistelse i Spanien, fick del av både regn och blåst under en trevlig utfärd från Lagos till Luz och Sao Vincente. Då Marianna och Tero besökte oss låg ”nortadan” över hamnen med sådan intensitet att vistelse ovan däck inte var att tänka på. Men det blev i stället flera trevliga utfärder och gemytliga middagar både ombord och på våra favoritställen i Lagos.

Marianna och Tero under en utfärd till Sagres

De gamla ridkompisarna Marianna och Nina på äventyr i Bensafrim norr om Lagos

Policia Maritima har visat stor aktivitet utanför Algarvekusten. Nedan ser vi hur de är på väg att borda en katamaran som rundat Sao Vincente. Flera av våra bekanta besättningar har vittnat om hur de kollar eldsläckare (ska provtryckas varje år), nödraketer (bäst före datum), båtens papper samt att ”Light dues” (fyrskatten, hoppas den faktiskt går till fyrarnas underhåll) är betald. För Ayfers del kostade fyrskatten oss 11 euro och 50 cent då vi oombedda tågade in och betalade den på det lokala skattekontoret i Lagos. En besättning som kollades utanför Faro fick ta taxi till marinaffären i Ayamonte för att köpa nya brandsläckare och nödraketer innan de fick segla vidare.

Policia Maritima in action utanför Ponte da Piedade

Det är inte bara seglarvänner som skaffar lägenhet i Lagos. Gamla vännerna Gunilla och Jamal har haft sin lägenhet redan i många år. Genom att deras lägenhet befinner sig på visst avstånd från turiststråken, har de fått god kontakt med lokala portugiser. En kväll på relativt nya kvartersrestaurangen Bela Vista i grannhuset utvecklade sig till en verklig festmåltid med välsmakande mat och dryck i överflöd, allt för 8 euro per person. Det säger sig självt att vi gärna besökte Bela Vista flera gånger, inte bara för matens utan även för den fina stämningens skull.

På Bela Vista tillsammans med Gunilla och Jamal

Den sista maj firade vi 32 års bröllopsdag med en improviserad färd till Lissabon, som gav oss tillfälle att besöka en båtutställning på Sopromars nyöppnade varv i Lissabon och ta emot de första båtarna som gick i mål på den sjunde etappen i Volvo Ocean Race. Det blev en trevlig kväll tillsammans med Sopromarpersonal på varvet vid paradplats vid inloppet till Lissabon, med fortsättning i Volvo Ocean Race byn strax intill.

Utsikt över floden Tejo i Lissabon från det trevliga hotellet Ribeira Tejo Boutique Guesthouse

Vår sista minuten hotellbokning i Lissabon blev en veritabel succé. Vi lyckades få ett rum på fjärde våningen i Ribeira Tejo Boutique Guesthouse beläget mycket centralt med härlig utsikt över Tejofloden. Hotellet var enkelt, men smakfullt och ändamålsenligt inrett med hög trivselfaktor, inte minst beroende på den trevliga personalen. Rekommenderas varmt! Adress: Travessa de Sao Paulo, n°5, e-post: ribeiratejo@guesthouselisbon.com, webbadress: http://www.guesthouselisbon.com.

Abu Dhabi i mål som etta i Lissabon på etapp 7 i Volvo Ocean Race

Vinnarna på Abu Dhabi välkomnas i hamn i Lissabon

Nu väntar vi tålmodigt (läs: ringer några samtal per dag till Lissabon) på att få vår reservdel från tullen, så att vi kan kasta loss och lämna Lagos med kurs mot Gibraltar och Medelhavet. Väder och vind får bestämma takten, men vi siktar på att i mitten av juli befinna oss på Mallorca, där vi hoppas få våra ungdomar ombord. Men första anhalt efter Lagos blir förhoppningsvis den vackra lagunen innanför ön Culatra söder om Faro – där mången seglare funnit sitt paradis.

Tre dagar i Lagos / Three days in Lagos

4-6 mars / March 4-6

Gästfotograf / Guest photographer: Robert Lemberg

In the beginning of March our friends Irre and Robban from Finland spent three days with us in Lagos. Because Robban is a keen hobby photographer with an eye for the odd perspective, we want to share some of his photos from the days in Lagos.

Irre and Robban

I början av mars hade vi under några dagar trevligt besök av våra vänner Irre och Robban från Finland, som under en minisemester hann både med Lagos och Lissabon. Eftersom Robban är en mycket duktig amatörfotograf med öga för annorlunda motiv och perspektiv, publicerar vi med Robbans tillåtelse några av hans Lagosbilder på vår blogg.

På tork

På tork?

Utsikt över Lagos och marinan

En av gränderna i Lagos

Balkongliv

Beachen Meia Praia i Lagos

Sandvandring

Detalj i husfasad

I fastetid får vi betänka vår ändlighet

Ändstation?

En av femton stationer på vägen mot Ponta da Piedade ("Fromhetens udde"), fyrudden SW om Lagos

Fyren vid Ponta da Piedade

Vid Ponta da Piedade

Katthyllan

Bryggsegling / Back in the marina

Lagos februari – mars / Lagos February – March

Ayfer on her way back into the water

On February 13. Ayfer was launched at Sopromar yard as beautiful as ever. Sopromar (www.sopromar.com) has done an excellent job replacing the polycarbonate windows of the main cabin and painting the coamings, deck, toe rail and topsides. Thanks to the dry and beautiful weather it was possible to finish the painting job in the middle of January. We think that Sopromar yard  – with its friendly and competent staff – is well worth its reputation as the number 1 yard of the area!

Back in the Marina de Lagos we enjoy the rich social life among the other “boaties”. The first boats have already left Lagos and we realize that we soon have to decide where to go from here. Will it be the Mediterranean, Madeira/the Canary Islands or the Azores?

Bryggsegling?

Bryggseglingsrapporter utlovades i höstas. Vår egentliga bryggsegling inleddes först då Ayfer åter kom i sjön i mitten av februari efter avslutade garantiarbeten (för Alubat) på Sopromarvarvet. Med nya polykarbonatrutor i salongen (vi hoppas limningen lyckades perfekt denna gång) och till stora delar ommålad är Ayfer i strålande skick.

Tillsammans med våra nordiska båtgrannar - som såg till Ayfer medan vi var i Finland - njuter vi stort av solen

Det finns även ett liv utanför marinan. Här rider Anette och Nina med egen guide i terrängen norr om Lagos, medan Thomas och Svante sökt sig till ett café för en kopp kaffe i lugn och ro.

Litet annorlunda än att rida på vågorna...

Efter ritten blev det lunch på ett värdshus i Monchique några mil norr om Lagos och kaffe med utsikt på Foia, det högsta berget i Algarve, 902 m över havet.

Värdshuset i Monchique

Utsikt från Foia över kusten med Albufeira, Portimao, Alvor och Lagos

I slutet av februari lämnade de första båtarna Lagos efter vintern. Här startar Anette och Thomas på Xanto färden vidare mot Medelhavet och nya äventyr.

Xanto från svenska västkusten går vidare från Lagos

Men det finns alltid även ett och annat att fixa. Här hjälper superhändige Håkan från Alacrity oss att byta kretskort i tvättmaskinen. Åtkomligheten är dock inte riktigt som hemma.

För att komma åt tvättmaskinen fick vi härbärgera kylskåpet i salongen ett tag

Varje lördag är det marknad i hallen bredvid busstationen i Lagos. Lokala odlare säljer sina färska produkter. Båtfolket i marinan är flitiga besökare av marknaden.

Fräscha grönsaker på marknaden

I februari är apelsinerna som godast

Hälsningar från Helsingfors / Greetings from Helsinki

Helsingfors i januari 2012 / Helsinki in January 2012

Vy från vår strandpromenad i Helsingfors / View from our sea side walking path in Helsinki

After some busy weeks in Finland we hope to be back in Lagos in the middle of February.

Efter äkta nordisk vinter med kyla och snö och väldigt mycket att stå i med i Finland hoppas vi kunna vara tillbaka i Lagos i mitten av februari.