Gaeta, Italien/Italy 2018-2019

Publicerat: 27 juni, 2019 | Författare: ayfercrew | Sparat under: Okategoriserade |2 kommentarer

2018 September – Oktober/October  Vibo Marina – Cetraro – Maratea – Acciaroli – Agropoli – Salerno – Procida – Gaeta

2019 Juni/June  Gaeta

After our trip to Stromboli with the tourist boat in September last year, we spent some more days in the family run Marina Stella del Sud in Vibo Marina, where Italian-Canadian Angela has managed to create a friendly relaxed atmosphere in combination with tidiness and good order. A marina we highly recommend! On our trip north we mainly visited places we knew from our sailing in the opposite direction in 2013. Only Agripoli was a new acquaintance to us – but a very pleasant one. In Salerno we got our son Viktor and his fiancée Camilla onboard for a week. Because the weather was deteriorating we made the way from Salerno to our coming winter harbour in Gaeta with only one night’s stop in Procida. Ayfer was one of the last boats to get a berth inside the breakwater in Base Nautica Flavio Gioia in Gaeta before the first of the devastating autumn storms swept over the Italian West coast.

Despite a very rainy and windy winter 2018-2019, Ayfer seems to have had a good time on the hard in Gaeta. Due to several circumstances, among others the welcoming of Viktor´s and Camilla´s newborn baby girl in May in Sweden, Ayfer will be launched for the season 2019 in the end of July. However, we spent twelve days in Gaeta in the beginning of June and got most of the maintenance works done. In August and September we plan to sail along the Italian coast to Elba and spend some time at Corsican waters before crossing to the French Riviera and heading westwards to Port Napoleon in the Gulf of Lion.

Efter vår utfärd till Stromboli andra veckan i september i fjol, stannade vi ännu kvar några dagar i Vibo Marina och njöt av den trivsamma atmosfären i Marina Stella del Sud. Men då vi behövde några dagar för att ta oss till Salerno, där vi skulle få våra ungdomar ombord, fick vi ändå lov att lämna marinan där vi trivdes så bra. Vi seglare är som sagt så olika – medan endel får hamnröta efter två tre dagar i samma hamn, stannar vi gärna litet längre på vissa platser och lär känna dem litet mer. Men visst finns det också platser där vi helst stannar endast en natt, om vi inte lyckas undvika dem helt och hållet!

En sådan hamn är Cetraro, 50 sjömil norrut från Vibo Marina. Alternativet till Cetraro är att fortsätta ytterligare drygt tjugo sjömil till Maratea, vilket innebär en onödigt lång dagsetapp. Då vi besökte Cetraro på vår väg till Turkiet 2013, fanns där i varje fall en pizzeria på andra sidan järnvägsspåren bakom hamnen, där man kunde avnjuta en hyfsat god pizza och en god öl. Nu hade pizzerian tagit steget upp i finvärlden och blivit ristorante utan pizza på menyn. Tyvärr var biffen vi serverades både seg och hårdstekt och husets vin inte vad man förväntar sig i Italien. Kvällen räddades dock av ett trevligt par från Argentina, som berättade att de tillbringar sina semestrar med motorbåt i de italienska farvattnen.

Inloppet till Cetraro lider av svår tillsandning. Då vi närmade oss hamnen såg vi länge endast en stor sandhög mitt i inloppet. Först på nära håll upptäckte vi en farbar ränna på ena sidan av sandhögen. Mellan oss och rännan såg vi en röd boj, som vi skulle ha tagit på fel sida om inte en lokal fiskebåt hade kört förbi oss och avslöjat att den rätta vägen gick på andra sidan om bojen. Tack för den omkörningen!

Efter Cetraro kändes det som rena himmelriket att komma till Maratea. Liknelsen är kanske inte helt fel, då Kristusstatyn högst uppe på berget vakar över inloppet till hamnen!

Maratea är en trevlig liten trattformad turistort med hamnen i centrum och ett antal anspråkslösa restauranger och pizzerior på torget invid hamnbassängen och inrymda i de gamla fina byggnaderna vid gränder och trappor som sträcker sig uppför den branta terrängen.

Då vi kommer till hamnar som vi varit i förut slår det oss ofta hur subjektiva och godtyckliga våra minnesbilder är. Ibland upptäcker vi att en hamn vi inte uppskattat förut är riktigt trevlig. Och ibland blir vi besvikna då en hamn som vi har så goda minnen av inte lever upp till förväntningarna. Det betyder att det även längs en rutt vi gått förut dyker upp trevliga överraskningar med jämna mellanrum. En sådan var Vibo Marina och en annan Acciaroli, som vi kom till efter vårt trevliga stopp i Maratea.

Våra minnesbilder av Acciaroli bestod av en till synes oändligt lång vågbrytarkaj i betong. Denna fanns kvar och butikerna och caféerna som var inrymda i den bastanta vågbrytarkonstruktionen var lika stängda som förra gången. Men nu gav vi oss tid att lämna hamnen och fick upptäcka att gatorna och gränderna i kvarteren invid hamnen var riktigt mysiga.

Vi komponerade vår enkla middag på ett ”hål-i-väggen”-matställe, som innehades av en trevlig och språkkunnig ung kvinna. Sedan slog vi oss ned vid ett strandcafé och gjorde som alla andra – beställde in spritsar och småplock. Att ibland ta seden dit man kommer behöver inte alltid vara ett uttryck för konformitet. Ofta är det faktiskt så att det som blivit ett ställes specialitet är litet extra gott. Vi vet inte om detta precis gäller för Aperol och litet oliver och nötter – men vi fick en skön stund innan solen dalade bakom vågbrytaren.

I Italien är det i många hamnar olika företagare som driver olika bryggor. Så var det i Vibo Marina och även nu i Agripoli. På Noonsite (www.noonsite.com) hade vi läst att långfärdsseglare i Agripoli rekommenderades att gå till bryggan ”La Rosa dei Venti”. Innan vi kastade loss i Acciaroli ringde vi därför för att boka en plats där på förhand. Visserligen var bryggan välfylld men man lovade att man skulle försöka klämma in oss i varje fall. Då vi kom fram och ringde upp hamnkaptenen visade det sig att man kunde hålla vad man lovat. Visserligen var platsen man hade åt oss i smalaste laget för Ayfers 4,5 m bredd, men med litet god vilja fick man oss inbaxade i varje fall.

Vi stannade två nätter i Agripoli, vilket gav oss möjlighet att strosa omkring i gamla stan uppe på kullen i lugn och ro. Tyvärr drog det ihop sig till blåst och regn senare under vår mellandag, varför den trevliga middag vi sett fram emot på någon av de mysiga små restaurangerna kom av sig. Bilden nedan togs av Svante som första kvällen i motionssyfte tog en snabb rekognoceringsrunda upp på kullen innan mörkret föll.

Då vi följande morgon lämnade hamnen i Agropoli smälte hav och himmel ihop – det är för sådana här stunder vi båtentusiaster lever och tycker det är värt alla timmar vi sätter på vår- och höstrustande, alla nätter med dålig sömn för ankar i dåligt väder och allt annat som gör att nyktert tänkande medborgare väljer bort båtlivet…

Då vi efter fyra timmars motorgång på stilla hav kom fram till Marina d´Arechi några kilometer söder om Salerno centrum hade vi svårt att tro att vi hade kommit rätt. Var detta faktiskt marinan vi hört och läst så mycket om? Var detta faktiskt marinan som skulle vara något alldeles i hästväg och som skulle vända alla ens tidigare uppfattningar om vad en marina är på ända?!? Visst, marinan var stor med många tomma platser, och personalen var oss fint behjälpliga med förtöjningen. Men vackert var det inte och serveringarna bara två (den ena skulle vara öppen senare på dagen) och de flesta butiker stängda. Ett tecken på hur litet vi lät oss imponeras är att vi inte tog ett enda foto från marinan.

Till marinans försvar skall dock sägas att personalen var mycket vänlig och hjälpsam. Bland annat bokade de tid hos en privat öronläkare i Salerno åt Nina, som känt att en inflammation i örongången varit under uppsegling under några dagar. Den hade nu blivit rejält värre och gett feber. Att chauffören som körde marinans shuttle hade svårt att hitta fram till rätt adress gav litet extra spänning åt läkarbesöket, som även i övrigt hade sina poänger.

Aj aj aj, sade doktorn där han satt bakom sitt skrivbord omgiven av utrustning som föreföll höra hemma på 1800-talet, efter att han tittat Nina i öronen. Här fordras kraftiga grejer! Det är bäst att jag skriver ut medicin som tas intravenöst. Men protesterade vi, blir det inte litet komplicerat då vi bor ombord på en båt. Fartygsläkaren hjälper säkert gärna till med sprutorna, sade doktorn. Då förstod vi att han trodde att vi kom från ett kryssningsfartyg. Då vi språkförbistringen till trots fått honom att förstå att vi bodde på en privat segelbåt, gick han med på att skriva ut antibiotika och kortison i pillerform i stället samt en del preparat för öronsköljning.

Dagen efter läkarbesöket fick Nina vila hela dagen innan hon åkte in till Salerno med marinans shuttle för att möta vår son Viktor och hans fästmö Camilla, som skulle komma med turbåten från Positano, där de smakat på Amalfikustens hotelliv under ett par dagar. Som vanligt hade Svante en del service att göra på båt och utrustning innan Ayfer var redo för en vecka med utökad besättning.

Då Camilla och Viktor installerat sig i sin hytt och en lätt middag avnjutits ombord var det dags att hålla skeppsråd. Skulle vi hålla fast vid vår ursprungliga plan att gå runt Sorrentohalvön och parkera Ayfer i Marina di Stabia för att kunna besöka Pompeji? Nackdelen med detta var att vi i så fall förmodligen skulle bli sittande i jättemarinan i Stabia under återstoden av Viktors och Camillas dagar ombord eftersom höstens första oväder var i antågande om ett par tre dygn. Eftersom ingen var pigg på detta beslöt vi skippa Pompeji denna gång och istället gå mot vinterhamnen i trevliga Gaeta med ett stopp på Procida halvvägs.

Efter en god natts sömn steg vi upp med solen och satte kurs mot Amalfi och Positano som Camilla och Viktor gärna ville se från havet.

Vi förtöjde redan tidigt på eftermiddagen i marinan på norra sidan av Procida. Viktor och Camilla som inte tidigare besökt ön gav sig ut på upptäcktsfärd i de mysiga gränderna och den stämningsfulla gamla fiskehamnen på södra sidan av öns ostliga udde. På kvällen åt vi en god pizzamiddag på en av de trevliga restaurangerna i fiskehamnen. Då vi besökte ön fem år tidigare var restaurangerna i fiskehamnen få och mycket anspråkslösa – nu hade utbudet och standarden vuxit ordentligt.

Då vi följande morgon lämnade Procida med stäven vänd mot slutdestinationen Gaeta rullade en del dyning in från nordväst. Efter ett par timmar lade dyningen sig och solen värmde fördäcket så pass att Camilla och Viktor kunde njuta av färden på fördäck. Till allas förtjusning fick vi så småningom sällskap av ett gäng delfiner som lekte kring Ayfers bog.

 

 

Marinan i Gaeta hade lovat att försöka bereda plats åt Ayfer inne i hamnbassängen trots att vi kom nästan en vecka tidigare än planerat. Då vi nu ropade upp marinan på VHF:en var vi spända på att få höra om de lyckats, eller om vi skulle få lov att ligga vid en av bryggorna på utsidan. Yes! ”Marineiron” som kom oss till mötes med jollen bad oss att följa efter in i hamnen, där vi fick en fin plats i det mest skyddade hörnet av bassängen.

Då den riktigt hårda vinden kom ett par dagar senare än utlovat, fanns det alltjämt en ledig plats bredvid Ayfer i marinan innanför vågbrytaren, medan ett halvdussin båtar låg för ankar i viken utanför. På morgonen efter den första riktigt blåsiga natten kom en engelskflaggad båt in bredvid oss. Det engelska paret jobbade sammanbitet med förtöjningen men tinade småningom upp då de fått linorna på plats och berättade att det var första gången de besökte en marina under hela säsongen. Men efter en natt i halv storm och mörker då de fått ankra om sju gånger kände de sig mogna att betala för en natts vila. Vi vill lova att de fick valuta för pengarna för följande natt var inte heller behaglig för de båtar som låg kvar för ankar eller var förtöjda vid bryggorna utanför vågbrytaren.

Efter en lat dag på den fina sandstranden i Gaeta var Camilla och Viktor redo för en litet mer krävande utflykt – både fysiskt och kulturellt! På en hög kulle ovanför den gamla romerska staden ytterst på udden ligger stadsparken Monte Orlando med lämningar från romerska tiden och stigar som stundom är litet utmanande. Nina, som ännu inte fått sin höftled opererad, fick avstå från en del av vandringen.

Innan det var dags för en sen lunch hann herrarna ännu med en snabbvisit i ”Turkens grotta”.

Då man har det trevligt går en vecka alltför fort och det var dags för Viktor och Camilla att resa hem. Den nyhet som avslöjades redan första kvällen då Camilla tackade nej till det lätta sommarvin vi köpt för hennes skull var den bästa under hela veckan. Deras första barn – vårt andra barnbarn – var på väg, dock i ett mycket tidigt stadium. (I skrivande stund är den lilla sjömansflickan några veckor gammal och växer och frodas…)

Då man ligger i marinan i Gaeta – som officiellt bär det ståtliga namnet ”Base Nautica Flavio Gioia” – har man förmånen att om morgnarna få vakna till morgonreveljen på USS Mount Whitney, som sedan 2004 är stationerad i Gaeta. USS Mount Whitney är flaggskepp i amerikanska sjätte flottan, som ingår i US Naval Forces Europe (NAVEUR). Naveur ansvarar för ett område som omfattar 89 länder och havsområdena i halva Atlanten, Medelhavet, Östersjön och Svarta havet. Då USS Mount Whitney i juni 2016 deltog i den NATO-ledda militärövningen Baltops i Östersjön, låg fartyget för ankar utanför Skeppsholmen i Stockholm.

Base Nautica Flavio Gioia är en familjeägd marina som drivs av ett syskonpar, som båda är engagerade i verksamheten. Trevligt är att de tar ett aktivt ansvar för trivseln bland båtgästerna, bland annat genom att arrangera gemensamma aktiviteter både i marinan och genom utfärder i omgivningen. En mycket uppskattad utfärd gjordes förra hösten till en nygammal vinodling i Picinisco en dryg timmes bilfärd upp till bergen nordost om Gaeta.

Det handlar om ett projekt som drivs av en italienskättad jurist från Skottland, som köpt tillbaka en del av familjens gamla marker och i samarbete med olika universitetsinstitutioner restaurerar (och moderniserar) de gamla byggnaderna och anlägger vinodlingar med de gamla druvsorter som av tradition odlats i bygden. Samtidigt försöker man utveckla nya aktiviteter för att locka människor tillbaka till trakten som under långa tider präglats av avfolkning.

Medan vi i sakta mak förberedde Ayfer inför upptagningen i mitten av oktober försökte vi hålla oss i trim genom vandringar och cykelfärder i näromgivningen. I Gaeta har man förmånen att få njuta av vackra vyer varhelst man rör sig.

I Gaeta förbjuder reglerna båtägare att stanna kvar ombord under lyftet, så en av varvets förmän åtog sig den icke obetydliga uppgiften att genom knapptryckning sänka ned Ayfers centerbord för tvätt och därefter hissa upp det igen så att Ayfer kunde pallas upp på lagom låg höjd.

Ingen annanstans har Ayfer blivit så omsorgsfullt uppallad som i Gaeta. Hela proceduren med lyft, tvätt och uppallning tog över tre timmar. Då ovädren sedan under hösten och vintern drog fram över Italien behövde vi inte en enda sekund tvivla på att Ayfer stod tryggt kvar på sin plats!

Då det av olika anledningar – bland annat den lilla sjömansflickans födelse i slutet av maj – inte blev någon segling under försäsong i år, flög vi i början av juni ned till Gaeta för att vårrusta Ayfer inför sjösättningen senare i sommar.

Vid lyftet på hösten hade vi konstaterat att den bakre bussningen för propelleraxeln blivit så sliten att den kommit ur läge och åkt några centimeter bakåt. Eftersom det också var dags att byta packboxen i motorrummet efter elva säsonger hade vi avtalat med varvet att bägge delarna byts inför sjösättningen 2019. Då vi helst är på plats för att se och lära då man åtgärdar saker på Ayfer, gjordes arbetena medan vi var i Gaeta fram till mitten av juni.

På varvet i Gaeta får man varken bo ombord eller själv utföra större arbeten på utsidan av båten. Vi passade i varje fall på att olja in friborden och polera mantågsstöttor, pull- och pushpits, sprayhood- och biminibågar mm. rostfritt efter vinterns fukt- och saltangrepp. Nina slipade också upp och grundmålade ett par tre små fläckar under botten där primern skadats. Så är botten klar inför den lätta slipning och applicering av ny antifouling före sjösättning som vi avtalat om med varvet. Då Nina målade fläckarna kom det en laserseglande kvinna i 40-årsåldern och sade att det var första gången hon såg en kvinna göra sådant arbete. Sådana stunder inser man att den relativa jämställdhet som vi tar för given i Norden alls inte är det.

Även om båten var fräsch och damm- och saltfri på insidan (tack vare effektiva filter i ventilerna) passade vi på att tvätta alla gardiner då vi hade tvättmaskin i lägenheten vi hyrt in oss i. Som alla båtägare vet är det enklare att ta loss än att sätta tillbaka gardiner ombord med alla krokar både i över och underkant. Svante klagade inte över att det föll på hans lott att både ta loss och sätta tillbaka alla de närmare trettio gardinerna, vilket tog ett antal timmar fördelat på två dagar. Så länge det finns kaffe ombord och en solig sittbrunn att pausa i är seglarlivet nämligen härligt – till och med då båten står på land!

Medan vi var i Gaeta i juni ordnade Jayne – amerikansk Swan 47-seglare och finlandsvän som sedan många år hjälper marinan med kontakten till de internationella kunderna – en ”social evening” för de utländska seglare som ännu inte lämnat marinan för sommaren. Det blev en trevlig kväll på hennes takterrass med seglare från bland annat Irland och Australien.

Efter några veckor med barn och barnbarn i Frankrike, Sverige och Finland kommer vi i början av augusti att kasta loss från Gaeta och segla norrut. Troligen följer vi italienska västkusten upp till Elba, varefter vi går över till Korsika. Beroende på väder och tillgång till hamnplatser på Korsika under högsäsong får vi se hur länge vi stannar på ön. Från Korsika fortsätter färden till franska rivieran och västerut till Lejonbukten, där Port Napoleon i Rhonedeltat blir vår nästa vinterhamn.

 

---